september 2011 Arkiv

”De nollarmade banditerna” saboterar börsen

Att enarmade banditer kan ställa till med ett elände för spelgalna vet vi alla.

Nu är det ”nollarmade banditer”, robotar i mångmiljonklassen, som ställer till med totalt börskaos i OMX aktiehandel.

Unga Aktiesparare har sakligt och uttömmande beskrivit fenomenet.

Datorerna flyttas till och med in till börsens datorhall i Frihamnen för att via kortare sladdar tjäna mikrosekunder. Och vem tjänar man de stora pengarna på? Givetvis på de många småspararna, vanligt folk som inte kan hänga framför datorn och bevaka sina aktier minut för minut, än mindre mikrosekund för mikrosekund.

Jag krishanterade för ganska länge sedan ett fall när det handlade om doping i cykelsporten, något de allra flesta tycker är osportsligt och föraktligt. Jag ser robothandeln som en helt legal form av doping, där det dessutom är så att bara de kapitalstarkaste har resurserna att dopa sig och där de som spelar rent spel är dömda att förlora.

Småsparare flyr nu alltmer börsen. Även fondbolag oroas.

Börsen har när detta skrivs tappat 26,4 procent sedan årsskiftet, men som Dagens Industri beskriver är inte det fria fallet ner i källaren huvudpoängen, utan de fullständigt häpnadsväckande svängningarna. Den 9 augusti – under en enda börsdag – pendlade börsen hela 8 procent!

Även om det inte är klart att robotarna initierar svängningarna är det bara de med uppenbara egna ekonomiska intressen som bestrider att robotarna sätter en enorm rotation på slänggungorna. Varje liten tendens förstärks.

Finansmannen Erik Penser har via sitt bolag Pan Capital tjänat miljarder på sina nollarmade banditer och gick i veckan till försvar för systemet.

Robothandeln är bra för börsen, utan den skulle fluktuationerna vara större, hävdar han, utan att ge några sakliga argument för detta logiskt sett totalt halsbrytande påstående.

Det är helt ok att tala i egen sak, men det är ju aldrig fel att också argumentera så att man kan övertyga andra.

Affärsvärldens Jon Åsberg skriver i en krönika att ”Robothatarna löper amok” och argumenterar sedan om att vi som är kritiska är som bakåtsträvarna som för hundra år sedan ville förstöra maskiner och hejda den tekniska utvecklingen. Vi är som gamla typografer som vill stoppa tiden. Vi är ”sabotörer”, ett ord som enligt Åsberg tydligen har uppstått ur franskans sabot (träsko) som arbetarna ska ha kastat i maskinerna.

Vad är det för dumheter? Vad har detta att man överlåter ”kursanalyser” till robotar som agerar på mikrosekunden gemensamt med att medievärlden utvecklats så journalister själva kan utforma layout och bildhantering? Att Penser värnar sin miljardbusiness är självklart och kan inte förvåna. Men vems intressen går Åsberg? Har han inga vanliga aktiesparare bland sina läsare?

Han skriver föraktfullt att kritikerna består av ”finansvalpar” som tappar sin mäklarroll. Jag däremot ser framför mig en småsparare som glad i hågen hade Volvo B i maj, då aktien låg och pendlade kring 120 kronor.

Han kommer tillbaka efter semestern och då ligger aktien på kanske 80 kronor, igår noterades den till 66,85 när veckans börshandeln stängde.

Volvo går bra, den senaste kvartalsrapporten hyllades av analytikerna.

Kursfallet på drygt 43 procent i år (nästan dubbelt mot den allmänna nedgången) har inget med Volvos industriella verksamhet att göra. Det handlar bara om hysterisk spekulation i en folkaktie, bland annat av de hjärndöda robotar som Jon Åsberg kallar ”utveckling”.

OK, sådana här fria fall händer, många led förluster under IT-bubblan 2000 och säkert smalt mångas sparinnehav bort 2008. Men det är helt orimligt att storbolag helt riskfritt tjänar storkovan på sin framdopade snabbhet.

Hela börsens syfte, att stå för kapitalförsörjning för näringslivet, håller på att kapsejsa och om småspararna (som ju inte är dumma) försvinner så har dels robotmiljardärerna inga att skinna, dels kraschar börsens affärsidé.

Finansinspektionen snabbutreder nu robothandeln. Jag hoppas FI kommer fram till att den bör förbjudas. Och för att Åsberg inte ska få för sig att jag är en sur förlorare: Jag sålde mina Volvo för 118 kronor i maj och har nu köpt nya för drygt 68. Man behöver inte vara ”finansvalp” eller ha en dold agenda för att gilla fair play.

Andra skriver intressant om börshandel.

/Paul Ronge

Uppdatering: SEB:s Annika Falkengren sällar sig till kritikerna.

Uppdatering 2 Avanzas Claes Hemberg går i DI till angrepp mot robothandeln.

SAAB – en studie i PR som bluff och båg

Världens mest långlivade grönsak i plåt och gummi är slut. Vänersborgs tingsrätt drog ur sladden till respiratorn genom att idag klockan 14 inte bevilja SAAB en rekonstruktion (den andra på två år).

Jag trodde aldrig de skulle våga och tycker det är ett modigt beslut, speciellt med tanke på att tusentals anställda i trestadsområdet nu kommer att bli arbetslösa.

Därmed har fack och fordringsägare inget annat val än att begära SAAB i konkurs. Speciellt för facken är detta viktigt då konkursansökan är en förutsättning för att de anställda ska få statlig lönegaranti. Victor Muller har utlovat en plan C och den kommer säkert under dagen. Han skulle säkert ha en plan D, E, F också – ända fram till Ö – men det räddar ju inte SAAB.

SAAB har inte producerat en enda bil sedan april och dragit på sig två miljarder kronor i skulder på ett halvår. Det enda som kunde räddat SAAB hade varit produktion och försäljning av bilar, med en vettig affärsplan som kunde gjort bilen lönsam och tryggat jobben. Istället har SAAB överlevt sig själv i drygt 1,5 år med hjälp av en flygande holländare som kämpat som ett djur för att låna eller tigga pengar och jaga investerare. Som använt tjusig retorik och förföriska PR-knep och utlovat finansiella lösningar som hela tiden kommit på skam. Cirkus Muller har varit som en blandning av Baron Münchausen, Don Quijote och Raskenstam. En person som DI:s erfarne bilreporter Håkan Matson idag beskriver så här i papperstidningen:

”Det råder inget tvivel om att Muller saknar kunskap och förmåga att bedriva en industriell verksamhet i allmänhet och komplicerad biltillverkning i synnerhet.”

Den 26 januari 2010 gratulerade jag SAAB-arbetarna till respiten de fick genom att Muller gjort upp med GM i den här bloggposten. Jag uppmanade dem samtidigt att söka nya jobb, vilket de inte verkar ha gjort i någon större omfattning. Jag var i stort och gott sällskap att tycka att Muller ingav noll förtroende, i Holland har det till och med skrivits en bok om hans förmåga att dupera investerare.

Det är här jag ser en poäng. Muller var från start fruktansvärt framgångsrik i sin PR-kampanj för att ta över SAAB för lånade pengar. Han satt i Trollhättan i julhelgen 2009, istället för att vara med sin familj och gjorde glödande intervjuer om sin kärlek till SAAB (även om han i hastigheten avslöjade att han inte riktigt hade koll på bilens modeller). I bröstet klappade en SAAB-motor där vi vanliga har hjärtat. Så småningom kom frun upp till Sverige och utbrast: ”Nu är jag också en SAAB-are!”.

Han blev uppstickaren, eldsjälen och utmanaren. David som vann sympati mot det kalla och snåla GM därborta i Detroit. Intervjuerna haglade av oneliners och många reportrar tjusades. Dock inte Håkan Matson som hela tiden haft det obekväma budskapet att om SAAB säljer för få bilar till för lågt pris så går affären inte ihop även om man lägger ut en hel motorväg med oneliners.

Jag tror inte detta 1,5 år som handlat om förvirring, tiggarresor i öster-och västerled, hopp som tänts och släckts – ja allt utom stabil bilproduktion och försäljning – har varit bra för någon. Inte för de anställda, absolut inte för underleverantörer, inte för oss skattebetalare som ändå gått i borgen för ett hopplöst projekt. Jo, för Muller har det förstås varit mumma. En chans att resa sig från Spyker-fiaskot. Hög lön som plockats ur ett företag med miljardförluster.

När klockan började klämta förvandlades Muller från charmknutte till ”grumpy ol’ man” på nolltid. Elak och hånfull mot reportrar om hans ens svarade på frågor. Igår sa han: ”It’s war” till media. Vem var han i krig med? Underleverantörer som bara vill ha betalt? Anställda som vill ha lön? Skattebetalare som nu på endera sättet får betala lönegaranti? Väderkvarnar?

Sensmoralen är – se igenom PR-tricken. Ett lag som bara förlorar i fotboll är inte hjälpt av en medietränare utan av en fotbollstränare. Ett SJ eller SL som gör sina resande ständigt besvikna behöver en expert på logistik, inte på retorik. Ett SAAB med stora problem att finna sin nisch på en stenhård internationell marknad hade behövt någon med sällsynt stor kompetens i bilbranschen, inte en mästare på PR-grepp och tjusigt tal.

Jag lider med alla individer som nu måste söka andra jobb efter ett magsårsår av ovisshet. Med en hel bygd som nu får svårare än den sannolikt hade fått om SAAB fått dö en naturlig död. Men jag känner ändå en vinnare. Jerker Nilsson, @jerkernilsson74 på Twitter, som faktiskt använde respiten att söka nytt jobb. Och hittade det i Norge!

/Paul Ronge

Uppdatering: Muller tog ut 9,5 miljoner i bonus ur ett blödande SAAB, tycker han är värd pengarna.

Ola Lindholms tappade trovärdighet

Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.