Om Toblerone, marxism-leninism och nassenissar

Jag har hamnat i rejäl hetluft efter uttalandet till TT igår om att Mats Odells Tobleroneattack mot Mona Sahlin är bland det lägsta jag hört,långt under bältet så det ligger på hälsenenivå.

Uttalandet citerades i en mängd tidningar som Expressen, Aftonbladet, GP, Svenska Dagbladet och DN, samt också på SVT:s hemsida.

Just SVT-artikeln fick extremhögern (oberoende rasister?) i ”Fria Tider” att gå i spinn och avslöja att oberoende SVT låtit en ”mörkad” marxist-leninist få kommentera.

Alla som googlar mig får direkt på Wikipedia upp att jag har varit redaktionschef för marxist-leninistiska MLK-Stormklockan.

1975. För 35 år sedan.

Så mycket för den mörkläggningen. Det är inget jag har dolt. 35 år är en hyfsat lång tid. Sedan dess har jag varit politisk reporter på A-pressen, Rapport, socialdemokratiska Aftonbladet och liberala Expressen. Sedan 12 år är jag PR-konsult med en kundlista innehållande ganska stora företag och organisationer som efterfrågar helt andra tjänster av mig än marxistiska grundkurser i den dialektiska materialismen.

Ändå försöker nassenissarna diabolisera mig för vad jag gjorde när jag var 24 år.

Det är litet samma sak som gör mig så upprörd över Mats Odells skamgrepp mot Mona Sahlin. Hon slarvade och drog på sig skulder på totalt drygt 52.000 kronor. Hon sparade kvittona och betalade tillbaka allt på öret.

1995. För 15 år sedan

Sahlin var en ekonomisk slarver och har fått betala ett mycket högt pris för det i många år. Sedan lång tid är hennes ekonomi reglerad och när hon till slut blev partiledare så hittade journalisterna noll och nada. Inga kontokortsskulder och obetalda räkningar i garderoben.

Just nu pågår rättegången mot Johan af Donner.

Han förskingrade miljoner från Röda Korset och Cancerfonden, pengar som skulle gått till svältande barn och behandling av dödssjuka.

Han riskerar 5 års fängelse.

Det kanske kunde vara dags att efter 15 år släppa vulgärargumentet mot Mona Sahlin (som inte ens är dömd för något) – att hon på grund av ”Tobleroneaffären” inte skulle vara en seriös statsministerkandidat. Så tror jag de flesta ledande politiker i Alliansen tänker. Innan Mats Odell dök upp som gubben i lådan har det här argumentet inte använts i nutida seriös debatt.

Just för att det är så infamt, plumpt och nedrigt (och typiskt nog kommer från det ”etiska partiet” Kristdemokraterna) står jag fast vid att det är något av det lägsta jag någonsin hört.

Enligt Timbros Roland Poirier Martinsson har jag hört  väldigt lite eller har blivit en” informell kampanjledare för oppositionen”.

Bloggaren Tokmoderaten skriver kul, men skogstokigt, om sossar som tuggar fradga och nämner mig rätt neutralt. Men bland kommentatorerna finns någon duktig idiot som ”vet berätta” att jag varit politisk reporter på socialdemokratiska A-pressen. So what?

Här kommer en disclaimer: När jag var reporter – det var ändå över 20 år som jag höll på – så var arga sossar övertygade om att jag var moderat och arga moderater lika övertygade om att jag var sosse eller ”något ännu värre”. Båda lägren har fortfarande noll koll på min politiska hemvist (om jag har någon) och så vill jag att det ska förbli.

Så här skriver Calle Fridén om mig i en kommentar på min blogg:

”Jodå Paul Ronge. Det var helt uppenbart var du hade din politiska hemvist – det var därför du var en dålig politisk journalist, men det ska du inte vara lessen för – du var i gott sällskap.”

Han är en av de mest plakatpolitiska socialdemokraterna i det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots och tvärsäker på att jag tillhör ”det blå laget” och därför var ”en dålig journalist”.

Etikettering är ett fegt sätt att försöka förminska någon. Jag tycker Mats Odell har trampat i klaveret och jag reagerar därför som en fotbollsintresserad som ser en riktigt rå fällning, jag buar. Den alltid lika kloka Mary Jensen, moderat, verkar också tycka att Mona Sahlin fått lida nog.

Den moderate bloggaren Kent Persson är som vanligt på kornet: Demokratin förlorar på personpåhopp är hans slutsats.

Jag tycker han är så bra så han är ett partiledarämne för en ny tid. Gör det mig till moderat, ni nassenissar på ”Fria tider”?

Andra skriver intressant om politik och samhälle.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. ”Lite humor”, tycker centerpartisten Annie Johansson. Hon skulle säkert hålla sig för skratt om hon själv blev politiskt diskvalificerad i årtionden för något som i grunden handlat om rent slarv.

Uppdatering 2: Intressant från Bengt Ericsson om rashygienister också kopplat till ”Fria tider”.

Uppdatering 3: Så kom då ett socialdemokratiskt lågvattensmärke som svar på ”Toblerone” – att regeringen Reinfeldt skulle vara ”hustrumisshandlare”. Mona Sahlin tar avstånd. Men vart är den politiska debattnivån på väg?

Om mediedrev och värdelösa ”journalister”

Jag hamnade igår i en rätt infekterad diskussion på Twitter om det berättigade i att media jagade prinsessan Madeleine i New York City efter hennes brytning med Jonas ”den heta natten med norskan” Bergström.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson lovar visserligen i sin blogg att inte fortsätta jaga Madeleine mer i NYC (så ädelt!), men försvarade närvaron på flygplatsen i sin blogg med att 20 andra medier var på plats (alla andra var ju där, liksom) och att vi som är kritiska mot drevjournalistik och mediemobb ”har förstått väldigt litet av nyhetsvärdering”.

Hans argument är ”chansen att få en kommentar av Madeleine” direkt efter brytningen.

Det är så dumt så att man kvider. Madeleine har alltså gjort slut med sin kille sedan åtta år, under hyfsat dramatiska omständigheter, och åker till New York för att slicka såren. Då förväntas hon ”tala ut” på en flygplats till den sämsta sortens journalister, det jag kallar medieslödder. Sådana som bildar mobb. Paparazzis med enorma  teleobjektiv. Frilansar som hoppas tjäna en hacka på Madeleine. Korrar utan integritet och yrkesstolthet som på redaktioners order traskar patrullo.

Hur skulle rubrikerna se ut: ”Madeleine i tårar – hur kunde Jonas göra mig detta?” ”Mitt liv är i spillror – när vågar jag lita på en kille igen?” Buhu, buhu, och Mitt Livs Novell på Newarks flygplats?

Mattsson förstår naturligtvis att detta inte kommer att hända. Vad närvaron handlar om är att få bilder. Gärna på en flyende, hukande tjej, gärna ännu mer dramatiska efter en uppiggande biljakt: ”Hit flydde Madeleine”.

Det var efter en sådan paparazzijakt prinsessan Diana dog.

Jag älskar journalistiken och har trycksvärta i venerna. Därför vågar jag säga att när det inte finns en story längre (Madeleine och Jonas har ju gjort slut), men drevet står där ändå så är de en mediemobb. Yrkets värsta avskrap.

Så var det när journalisterna belägrade Mona Sahlins hem under ”Tobleroneaffären”. Jag vägrade som politisk reporter att åka ut och sade till Expressens chefer att de skulle få ett krig med mig om ”förnedrande uppdrag” om de försökte tvinga mig att delta i mobben.

Det måste finnas empati för det djupt privata. I min nya bok om sociala medier som kommer i juli berättar Alex Schulman, som ju inte precis varit buskablyg som bloggare, att hans skilsmässa från Katrin Zytomierska var alldeles för privat att skriva om under lång tid. Först då förvandlas det privata till personligt och då kan man prata och skriva om det.

Kanske kommer Madeleine någon gång i framtiden att ”tala ut” om den period hon genomlevt, men då blir det med största säkerhet för någon begåvad journalist, med empati och förmåga att ställa känsliga frågor med finess.

Som Ulf Elfving, Lotta Bromé och Fredrik Skavlan.

Andra skriver intressant om mediedrev, politik och samhälle.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Bra skrivet av Jan Helin i hans blogg. Nyhetsvärdet kring Madeleine har försvunnit efter brytningen och kvar står bara två olyckliga människor. Men vad hade då Aftonbladet på Newarks flygplats att göra med det övriga paparazzipacket? Dubbelmoralen är nästan det värsta…

Uppdatering 3: Långt och pratigt men mycket intressant bloggpost av Gunilla Kinn om vad som egentligen hände på Newarks flygplats. Dubbelmoralen hos kvällstidningarna blir än tydligare. Och jag har helt klart – i min ilska mot allt vad drevjournalistik heter – gått för hårt åt Gunilla.

Ett kungligt försvar!

Jag blir på onsdag intervjuad av det tyska produktionsbolaget Broadway TV som gör en dokumentär om ”The Royal Wedding”, bröllopet mellan prinsessan Victoria och Daniel Westling i sommar.

Programmet sänds Prime time klockan 20 den 8 juni via den tyska TV-kanalen ZDF i Tyskland, Österrike och Schweiz och verkar nog så seriöst.

Jag blir intervjuad i egenskap av ”PR-expert” och detta är vad jag tänker svara, i korthet, på de frågor de har aviserat att de kommer att ställa.

Monarki är odemokratiskt och säkert förlegat som samhällssystem. Det rimmar inte särskilt väl med moderna tankar om jämlikhet, allas lika chanser och det orimliga att det går att födas till kung eller drottning.

Med detta sagt tycker jag monarkin som den fungerar idag är perfekt för Sverige och har varit en källa till stor nytta , både för Sveriges position internationellt och för att samla nationen. inte minst i situationer som under den traumatiska Tsunamin då Kung Carl Gustaf höll ett historisk tal där han refererade till sin tidiga förlust av sin far.

Tänk alla de gånger som svensk exportindustri har skickat ut sina delegationer för att ta marknadsandelar ute i världen. Medieexponeringen har tiodubblats och en mängd kontrakt kunnat slutas de gånger kungafamiljen följt med. När Sverige vinner medalj på medalj i vinter-OS i Vancouver så ger det extra lyster åt tillställningen att Sveriges kung och drottning står upp och applåderar.

Jag anser helt enkelt att familjen Bernadotte i Sverige inte bara har ärvt sin position, där 75 procent av svenska folket enligt en rad undersökningar stöder monarkin. Den har också förtjänat positionen genom att hantera den på ett i huvudsak väldigt klokt och ansvarsfullt sätt.

I den meningen är hovet den viktigaste och kanske skickligaste ”PR-byrån” i Sverige – det hanterar ju de publika relationerna för hela landet.

Om jag hade bott i Monaco eller England där skandalerna i kungahusen avlöst varandra och ibland förvandlats till rena dokusåpor, hade jag sannolikt haft en annan uppfattning om värdet av monarkin.

Helt klart består inte kungafamiljen till dominerande del av ”Einsteins”, det gäller nog varken den nuvarande kungen eller den kommande drottningen Victoria. Också detta tror jag har grundlagt kungahusets folkliga popularitet. Den dyslexi som både Kungen och Victoria lider av kan folk känna igen sig i. Kungafamiljen är inte heller känd för att provocera genom att vältra sig i lyx.

Kungen har gjort både kontroversiella och dumma uttalanden. Sådana misstag kan vi alla göra och det tror jag snarare har stärkt hans popularitet, jämfört med om han hade skrivit fem avhandlingar om sociokulturella strömningar under olika samhällsformationer.

En president skulle inte bli billigare och absolut inte ge förutsättningar för en bättre internationell representation. Det räcker att titta på Nicholas Sarkozy i Frankrike där otrohetsrykten florerar om både honom och unga hustrun Carla Bruni, eller president Clinton med sina cigarrövningar i Vita huset, för att inse att republiker inte med automatik är problemfria eller ens fungerar mer demokratiskt.

I Norden har Finland inte haft något som helst fördel av att vara republik, jämfört med Norge, Danmark och Sverige – tvärtom.

Att Victoria sedan gifter sig med en man av folket, från Ockelbo, trots ett ganska segt motstånd från sin far kungen tror jag bara har ökat hennes popularitet.

Fram tonar en kvinna av folket som gifter sig med den hon älskar oavsett börd, som på ett alldeles utmärkt sätt kommer att kunna representera Sverige i framtiden.

Republikanska föreningen håller förstås inte med mig på någon punkt och Socialdemokraterna har fortfarande slopandet av monarkin i partiprogrammet, säkert sedan snart 100 år tillbaka.

Att hålla fast vid ett krav som man inte törs driva därför att det saknar folkligt stöd är improduktivt och kan bara leda till sämre politiskt förtroende.

Jag tycker Socialdemokraterna därför borde följa Nalin Pekguls förslag och ta tillfället i akt att slopa kravet på republik så länge vi har en kungafamilj som sköter sig så bra som vår har gjort i modern tid.

Det här är vad jag tycker – skulle vara intressant att få reaktioner på detta – positiva som negativa!

/Paul Ronge

Skatteverket i Don Quijote-attack mot bloggare

Många verk och myndigheter tävlar säkert om titeln – men frågan är om inte Skatteverket tar priset som Sveriges mest korkade byråkrati?

Nu ska bloggare jagas för gratisgåvor, oavsett om de använt dem eller inte. Oavsett om de har skickats eller hängts på dörren. Och hur ska beskattningen gå till?

Isabella Löwengrip aka ”Blondinbella” skriver här att hon, sannolikt som enda bloggare i Sverige, redan skattar för gåvor hon får, även de hon inte bett om. Hon understryker att trots razzia och beslag av bokföring har Skatteverket inte hittat någonting att lasta henne för.

Detta ger mig en olustig känsla av statliga maffiametoder. Att Löwengrip tvingas skatta för skräpgåvor bara för att skydda sitt personliga varumärke, inte för att skattereglerna är sådana. Varför deklarerar i så fall inte journalister de gratisprover de får, de recensionsex som kommer  av skivor och böcker och de bilar man får köra i testsyfte?

I min nya bok om sociala medier som kommer den 1 juli berättar Isabella Löwengrip att Skattemyndigheten försökte sätta dit henne i ett förhör för att hon skrev att hon ville ha en BMW Z4! ”Hallå, får man ha drömmar?”, frågade hon och jag hoppas skattmasarna bet sig i tungan av skam.

Och att liksom Jinge avfärda Löwengrip som ”dum blondin” är en riktigt nedlåtande machoattityd till hela frågan.

Visst finns det en gråzon och bloggare som Katrin Zytomierska och ”Kissie” riskerar sin trovärdighet när de uttrycker sig så här klantigt om gratisgåvorna.

Men problemet handlar om etik, inte om skatt. Om läsarna ser att bloggare säljer sina åsikter om produkter och tjänster till högstbjudande så försvinner ju deras intresse rätt snart för vad bloggarna tycker.

Det som gör mig riktigt upprörd är hur Skattemyndigheten besvarade frågor från Uppdrag Granskning i veckan om de miljoners miljoner som de inte får in i skatt från oseriösa städfirmor på McDonalds och andra hamburgerkedjor. De orkar inte kolla, de orkar inte agera. De sitter där så maktlösa och stirrar tomt i kameran.

Alla dessa skatteflyktingar, med stora skuldberg här hemma, som nu njuter vårvärmen på sydliga breddgrader och alla oseriösa konkursare som blåser stat och leverantörer, går ju fria. Man är ju såååå underbemannade på Skatteverket. Men jaga bloggande unga kvinnor som fick ett hårchampoo för någon hundralapp med blåslampa går bra – då finns det resurser!

Snacka om att sila mygg och svälja kameler!

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering: Annica Creutzer är en seriös skribent jag gillar högt och rent. Men här är hon för snäll mot journalister. Vi vet båda att det har varit formliga bok och skivlotterier på redaktionerna. Att folk på motorredaktionerna har kunna köra fantastiska ”testbilar” i åratal. Att vissa journalister inte lämnar tillbaka de tekniska prylar de får att recensera. Plus alla jäkla gratismiddagar och trevligheter som florerar. Hoppas journalisterna har den goda smaken att inte hoppa med på Skatteverkets korståg mot bloggarna enligt principen att man kastar inte sten i det egna glashuset.

Uppdatering 2: En riktigt bra och läsvärd krönika i ämnet av Julia Skott i Aftonbladet den 9 april.


”Mobba Mona-effekten” kan avgöra valet

Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis  för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.

Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.

Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.

Men det jag tycker är i stort sett följande:

Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som  även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.

Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.

Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.

Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.

Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?

Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska  partiledaren som aldrig fick bli statsminister.

Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här  ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.

Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…

/Paul Ronge

Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.

Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra  Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.