Etikett: Stig Malm

Om skalpjakt genom åren #SNgate

Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.

Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?

Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.

Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.

Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.

Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.

Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.

Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!

Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.

För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister  när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.

Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.

Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.

Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.

Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.

SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.

De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.

Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.

Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.

Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.

Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.

Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!

Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.

Låt dem inte få Arkelstens skalp, Reinfeldt!

Jag har tidigare skrivit om det jag uppfattat som en uselt cynisk krishantering från Moderaterna och då gällde det fallet Sven Otto Littorin.

Idag kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt tagit en helt annan hållning till det drev som nu går mot Sofia Arkelsten om så kallade mutresor och ett bostadsrättsköp i Stockholms innerstad. Han har skickat uppmuntrande SMS och stöder aktivt Moderaternas partisekreterare. Även Carl Bildt försvarar Arkelsten genom att tufft framhålla att han själv varit på ”massor med bjudresor”.  Det är helt uppenbart att Moderaterna värnar Arkelsten på ett helt annat sätt än de gjorde med Littorin i det mediedrev som nu skallar.

Aftonbladet har krävt Arkelstens avgång, tyckare som Stig Malm och Göran Hägg sitter i TV-soffor och dömer ut Arkelsten som ”dålig”, Expressen har idag en gråtande Arkelsten på en paparazzibild både på ettan och i ett stort uppslag i tidningen med vinkeln: ”Här bryter hon samman”.

Alltså: Skalpen är krävd, blodvittringen står stinn i fladdrande näsborrar, tolvtaggaren ska läggas ner om vi talar svensk älgjakt, tjuren ska segna ner med picadorernas lansar i sig om vi talar spansk tjurfäktning.

Jag har sett det förr från båda sidor. Jag var med och fällde både Hans Ericson och Stig Malm, samt (tyvärr) också Mona Sahlin när det begav sig. De sista tolv åren har jag försökt hjälpa tolvtaggare – framförallt i organisationer och näringsliv – att slippa tvingas avgå. Jag har beskrivit detta i min bok: ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Den här gången gläds jag åt att Reinfeldt försvarar Arkelsten och hoppas han vinner kraftmätningen. Varken Aftonbladet eller Expressen ska tillsätta eller avsätta partisekreterare. Eller partiordföranden. Varken i Socialdemokraterna eller Moderaterna.

Oavsett om Arkelsten har begått några fel i hanteringen eller ej så behöver politiker hämta inspiration ur den verklighet som organisationer och näringsliv lever i. Arkelsten, med sin miljöprofil, är direkt modig som, utan beröringsskräck, har vågat ”sova med fienden” och åkt på Shells resor. Ett aktivt reformarbete på miljöområdet låter sig inte göras utan att man också talar med oljegiganter som Shell och BP.

Svenskan skriver insiktsfullt här om hur vi  alla påverkas och utvecklas i kommunikation med andra, utan att vi behöver ha sålt vår själ.

Och självklart kan vi inte kräva att riksdagsmän betalar privat för att åka på konferenser, mässor och seminarier. Det är som jag ser det lika okej att riksdagsmän blir bjudna på jobbrelaterade resor som att bilreportrar på mindre och fattigare tidningar får resan betald av Toyota eller BMW när de ska bevaka en ny bilmodell. Annars är det ju bara stjärnreportrar som Håkan Matson på Dagens Industri som får chansen att upplysa sin läsekrets – hur demokratiskt är det?

Erik Laakso skriver klokt om detta med ”mutresor” i kulturmagasinet Voltaire och visar att sunt förnuft lätt färdas över partigränser.

Säkert har det gjorts fel i den så kallade krishanteringen, och när hela denna affär är slutförd kommer de att avslöjas när man tittar i backspegeln.

Kanske var det dumt av Arkelsten att säga att hon ”inte har gjort några fel”. I efterhand kanske Moderaternas egna undersökning visar att några av hennes blogginlägg efter resan var för okritiska mot Shell eller att det fanns poster hon borde ha betalat privat.

En viss ödmjukhet är alltid av godo när drevet går.

Men det blir förödande om vi får politiker som inte törs åka på bjudresor som handlar om deras politiska verksamhetsområde och om alla som blir befordrade till politiska uppdrag ska ha en isklump i magen att om några dagar kommer jag – per definition för att det ska vara så –att snurra som en trasa i den mediala centrifugen. Till slut kommer ju bara de mest utslätade figurerna, de som aldrig gjort något och därför aldrig gjort fel,  att våga ta uppdragen.

Andra bloggar intressant om politiken.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Thomas Mattsson förklarar i sin blogg på sitt vanliga rappa och pedagogiska sätt hur Expressen tänkte med ”gråtbilden”. Men jag tycker han glider på frågan om att det handlar om ”att ta skalpen”. Det är precis det det saken gäller nu – och jag hoppas ni misslyckas, Thomas!