Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Littorin- en iskallt cynisk krishantering

Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.

Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.

Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?

Ingår det  att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?

Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?

Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?

Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.

Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.

Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:

”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”

Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.

Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd)  och raderar honom.  Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?

Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.

En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om krishantering och politik

Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.

Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:

”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”

Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.