”Granskning med förhinder” är rubriken på det panelsamtal jag ska medverka i på förmiddagen den 19 oktober, i samband med att jag får min doktorshatt av Göteborgs Universitet den 20 oktober.
Jag har tidigare sagt att det är en enorm ära att bli utsedd till hedersdoktor just av Göteborgs Universitet som jag menar utmärker sig för att kombinera sin utbildning och forskning med ett intensivt engagemang i den svenska samhällsutvecklingen och offentliga debatten. Det är en korsbefruktning mellan teori och verklighet som gör att Göteborgs Universitet alltid upplevs som fräscht och aktuellt, aldrig mossigt och vilande i ett självgott elfenbenstorn.
Ta till exempel professor Bengt Johansson som bloggar här om en stor internationell kriskommunikationskonferens, Crisis7, som just när detta skrivs pågår i universitetets regi.
En annan profil som alltid är intressant att följa är doktor Marie Grusell.
Jag uppfattar utnämningen också som ett erkännande för den bransch jag representerar – medierådgivning, medieträning och krishantering för att hjälpa enskilda, organisationer och företag att agera gentemot media, framför allt i drev.
Mitt yrke har historiskt setts som ”skumt” av många journalister, ett manipulerande bakom kulisserna för att hjälpa makthavare som trampat i klaveret att rädda skinnet. Och visst är vi ofta försvarare. Jag tänker att alla, både i juridiken och i mediestormar, har rätt till ett försvar.
Jag skulle själv önska att vi kunde agera mer öppet. Advokater företräder sina klienter utan att ifrågasättas. Tvärtom: ju mer kriminella eller moraliskt förkastliga dessa klienter anses vara, desto större prestige för ”kändisadvokaterna”.
Kanske går vi krishanterare mot en större öppenhet i framtiden. Jag har själv aldrig haft några problem att diskutera olika kriser och hur de har hanterats när jag har tillfrågats av media genom åren.
Samtidigt ifrågasätts journalister och media alltmer och det är där jag tänker lägga mitt fokus under panelsamtalet i Göteborg. Jag gör det av omtanke – rentav kärlek till journalistiken. För att jag är gammal journalist ”med trycksvärta i venerna” från mina år på Aftonbladet i de gamla Klarakvarteren och för att ”Granskning med förhinder” skulle kunna vara en utmärkt rubrik på att dålig journalistik lägger krokben för sig själv.
Här är några av mina tankar inför panelsamtalet:
1. Snabbt uppkomna drev på sociala medier tvingar politiker att ibland agera mot sin övertygelse
Det gäller speciellt när dessa drev förstärks av medier som fångar upp dem på ett aktivistiskt sätt. De riskerar att bli en del av lynchmobben.
Dreven kan ha mer eller mindre rätt i sak, men mycket kan bygga på hörsägen. Den mediala skampålen i förening med skampålen på det digitala torget gör att personer fullständigt kan förintas. Är det rimligt?
Jag menar att detta nya medielandskap ställer helt nya krav på politiker OCH journalister. För politiker att ha ryggrad och stå för sin linje istället för att bli som skrämda kycklingar. För journalister att vara professionellt granskande gentemot alla parter i en konflikt och inte bara ”skräna med hopen”.
En samvetsfråga: vad väger tyngst demokratiskt för politikerna, det traditionella representativa systemet eller gatans parlament? Emmanuel Macron bildar här ett rätt fascinerande europeiskt undantag som tagit spjärn mot folkstormar.
Boel Godner (S) i Södertälje är ett lysande exempel på en kommunpolitiker som står pall när det blåser (lite som Macron, fast folkligare).
2. Journalistiken är sällan eller aldrig evolutionär, allt beskrivs dramatiskt och omvälvande.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men nu är oerhört mycket av politikernas agerande spel eller utspel. Den politiska bevakningen riskerar att bli ytlig och alltför spelteoretisk.
Samtidigt vill numera nästan alla politiska reportrar vara krönikörer och ”förklara” tillvaron istället för att jaga och avslöja nyheter som det var på min tid. Jag vill gärna fråga Fredrik Furtenbach, Ekots politiska reporter som också får en doktorshatt, vad han tycker om kvaliteten på den politiska journalistiken. Kan den förbättras och i så fall hur?
3. Politiker som använder papegojmetoden är regel inte undantag.
De svarar inte på journalisters frågor utan hamrar bara in sina budskap.
Varför blir det så? Är det för att politiker har medietränare med samma partibok, som lär dem att undvika obekväma frågor? Jag tror papegojmetoden kraftigt bidragit till politikerföraktet. Nu understöds ”papegojandet” av att politiska makthavare alltmer svarar på frågor via mejl och undviker närkontakt med journalister. Det finns till och med exempel på ministrar som skickat videoklipp (!) för etermedia att klippa in i sändning.
Förr fanns politiker som uttryckte sig mer personligt, ibland vildsint roligt och naturligtvis klantigt. Före medieträningarna då allt blev mer tillrättalagt, mer floskulöst och mindre farligt. Har medieträningen, såsom den utförts, varit till förfång för politiken?
Vad betyder allt detta för demokratin? Vad betyder det för journalistiken?
4. Hur ska politiker och tjänstemän hantera offentlighetsprincipen, där journalister nu ibland kräver att till och med mejlväxling ska lämnas ut?
På det sättet blir det omöjligt att planera åtgärder och även kommunikationen kring dem utan att allt kommer ut innan det är klart. Hur ska vi definiera ”arbetsmaterial”, som ju är termen för det som ska tillåtas hållas internt. Förr (på min tid) tvingades reportrar jaga, nu ska de matas som slöa katter med beslut som bara är på planeringsstadiet. Är den praxis som håller på att utvecklas kring offentlighetsprincipen rimlig?
Det här är några frågor jag tänker försöka ta upp under panelsamtalet.
Jag tar tacksamt emot alla inspel du som läsare kan tänkas ha om vad detta panelsamtal borde handla om. Bara att kommentera här eller i mina sociala mediekanaler där jag lägger upp denna bloggpost.
Paul Ronge
Skitroligt och grattis Paul! De frågor du lyfter behöver debatteras. Jag är tveksam till den hårdare och aggressivare tonen som finns hos många journalister och som säkert skrämmer många som ställs till svars. En påläst och kunnig reporter kan lika gärna ha en lugn och saklig hållning och samtidigt hålla fast vid sin begäran att få ett svar eller en förklaring. Mera av att ge ”intervjuoffret” möjlighet att utveckla sin syn utan att tillåtas snacka ”bullshit”. Det finns bra sådana intervjuare men tyvärr är de inte i majoritet. Kan det bero på att reportern har en bestämd åsikt om vad (hen tror) att den intervjuade tycker istället för att lyssna på svaret.
Där har medieträningen sin uppgift att få de svarande att behålla en lugn ton och lugnt framhålla sin uppfattning eller sitt svar.
Förberedelse och kunskap behövs på bägge sidor. Journalistens roll är ju att ge allmänheten möjlighet att bilda sig en egen uppfattning utifrån så korrekt underlag som möjligt. Där är din jämförelse med juridiken korrekt. Advokaten ska liksom åklagaren få fram en så korrekt bild som möjligt för att ge rätten bästa möjliga underlag för sitt beslut.
Bra att du lyfter den viktiga delen av medierådgivarens roll!
Grattis till doktorshatten. Om det är en hatt och inte en krans av lagerblad. Får du guldring också? Till vackraste latin?
Bäste dr Ronge din kloka text värmer och gläder inte minst ditt uppmärksammanjde av franske presidenten Macron och Södertäljes grande dame Boel Godner
som angelägna föredömen i en värld i stort behov av orädd integritet. Jag vill tillfoga ett namn till nämligen Kungen. Hur svenska journalistkåren hanterat honom under 50 år är värt en egen tvserie
Senaste exemplet är Karin af
Klintbergs
tvserie Kungen och jag där hon i tre avsnitt avser att som hon säger lära känna kungen. Vad hon menar får publiken förstå när hon möter kungen som ett med svenska journalistkårens
särskilda populism gentemot kungahuset.
Kungen i sin tur visar genomgående en nära nog ofattbar vänlig tålmodighet. Han tycker inte om situationen vilket hon inser men hon ger sig inte med krokar som ingen politiker skulle våga nobba men kungen gör det genomgående. Som att hon vill att han ska ge henne en kram. Han skakar hand. Det är underbart att se.
Jag vill att kungen ska tycka om mig säger hon också uppfordrande och undrar om de kan äta middag.
Inte förmår hon heller fatta att hennes metod tydliggör en kung som med stor integritet hanterar situationen absolut orädd. Förgäves förklarar hon situationen med att han inte är lagd för att prata känslor eftersom han är 40 talist
och hon 80talist.
Det är knappast där skon klämmer.
Det är snarare så att serien bör användas i medieträningen
av politiker och andra makthavare för kungens lektioner i konsten att inte falla undan. Som Boel i Södertälje och Macron i Paris.
Ja, Kerstin – det blir en ring också! Har fått prova mått till både hatt och ring på Skomakeri Framåt i Gamla Stan.
Tack för ditt inlägg, som vanligt så intressant och välskrivet!
Håller med om att Kungen klarade sig fantastiskt bra i TV-serien.
Jag har fått för mig att du bor i Frankrike och i så fall: Chapeau! Just nu är Swe ett rent miserabelt blåshål.
Håller helt med dig Hans, de bra reportrarna inser att ”less is more”, med lägre, sakligare tonläge och uppriktig nyfikenhet om intervjupersonens argument kommer de oerhört mycket längre än de som är ställföreträdande upprörda å sin publiks vägnar.
Allt gott och hoppas du seglar någonstans där det blåser lagom – inte som här.
Hej och grattis,
Flera kloka tankar och jag ska inte kommentera allt. Men jag har verkat på alla sidor i detta spel. Jag har varit intervjuare och blivit intervjuad (både som expert och som chef för olika verksamheter). Jag har även under en tid arbetat som medietränare.
Jag har två inspel.
Du skriver om politikers papegoj-beteende, där de sällan svarar rakt på en fråga, utan istället upprepar sina favoritbudskap.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men det har blivit värre. Numera vägrar makthavare ofta att alls låta sig intervjuas. Om vi får svar blir det per mejl via en pressekreterare. De intervjuer som ändå ges är ofta på några få minuter vilket gör det svårt eller omöjligt att verkligen borra i ett ämne.
Jag tror att det inte bara skadar demokratin, utan även politikerna själva. När vi inte får vettiga svar av dem måste vi gå till andra källor för att söka svar och kommentarer.
Det är läge att påminna om PR-pionjären John Hills klassiska regel som är ungefär som följer: Om du inte berättar din historia så kommer garanterat någon annan att göra det åt dig. Och då har du förlorat kontrollen.
Du skriver också att journalister förväntar sig att få all information serverad ”som slöa katter”. Jag måste säga att jag upplever det som lite okunnigt, definitivt förenklat och på gränsen till förolämpande. Den som arbetat på en modern, slimmad redaktion vet att dagens nyhetsreportrar förväntas producera mer, snabbare och med mycket mindre resurser än tidigare. Väldigt få av mina kolleger är slöa, men jag har kolleger som gråtit över att arbetsbelastningen är för hög.
Med det sagt vill jag påpeka att alla stora mediehus också avsätter stora resurser på gräv. Jag kan lova dig att kollegerna i SvD:s grävgrupp inte sitter bekvämt tillbakalutade och förväntar sig att ”bli matade”.
Det är bara det att dina uppdragsgivare inte upptäckt att de är granskade ännu.
Mikael,
väldigt glad att du hittade till min bloggpost och bidrog med dina kloka och utvecklande inspel, framförallt om det kontraproduktiva i att inte våga ta intervjuer. Du ger mig också chansen att specificera och modifiera: Jag anser INTE att journalister i allmänhet är som ”slöa katter”, tvärtom! Jag har tillräckligt mycket kontakter kvar på redaktioner för att veta att tempot har trissats upp stenhårt och att många nu tvingas ”randa” för brinnande livet. Till förfång rätt ofta för tiden att granska fakta och fördjupa artiklar kan tilläggas. Jag använde enbart denna liknelse för att beskriva att jag tycker offentlighetsprincipen drivs för långt när till och med arbetsmaterial som ännu inte lett till beslut, till exempel mejl, begärs ut. Min åsikt må vara kontroversiell, men den som läser innantill och inte tolkar in något annat i texten ser att det är precis detta jag avser.
Eftersom du är en välrenommerad journalist som jag har den största respekt för skulle jag vilja fråga: Hur ser du på att öppenheten för kritik, för att inte tala om frivillig självrannsakan, är ner mot noll inom media? Jag jobbade 23 år som journalist och vågar påstå att en mer självgod bransch finns inte. Det är oerhört sällan som en chefredaktör/publisher medger att hans/hennes redaktion gjort misstag. I min bransch som krishanterare är den första frågan jag alltid ställer en kund: Finns det något i kritiken du kan acceptera är korrekt? Är det i så fall någonting vi kan åtgärda? Och hur ska vi förklara att det gick fel och vad vi gör för att det inte ska hända igen? Detta är lite förenklat, men grundtonen är ödmjukhet. Den ödmjukheten saknar jag inom media och om den fanns så tror jag mycket av det journalistförakt som frodas kunde elimineras.
Igen: Tack för att du tog dig tid. Hoppas fler seniora journalister följer ditt exempel!
Helt underbart med att du blir ”doktorerad” med hatt. Du är sååå välförtjänt av denna 🎩 bonne chance Mon cher 🌹🌹🌹🍾🎩🥰 från din gamla Rotary friend
Fina Cecilia❣️Merci beaucoup!