Tack för Doktorshatten, JMG!

Den gångna veckan har jag blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet, utnämnd av Samhällsvetenskapliga fakulteten.

Så här lyder hela motiveringen:

”Paul Ronge är en återkommande lärare vid JMG. Han har i drygt 20 år varit verksam som journalist på bland andra Aftonbladet, Rapport och Expressen. I sin nuvarande profession som mediekonsult är han aktiv som medierådgivare där han erbjuder vägledning för myndigheter, företag och enskilda personer som på olika sätt riskerar att få eller har fått oönskad och negativ publicitet och medieuppmärksamhet. Paul Ronge har skrivit böckerna ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” och ”Sociala medier – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge ger ett unikt bidrag till ett av JMG:s ledande profilområden: risk- och kriskommunikation och samarbetet med Paul utgör också ett lysande exempel på samverkan, interaktion och dialog mellan akademin och professionella i branschen.”

Utnämningen uppmärksammades också i branschmedia som här i Resumé och på Dagens Opinion.

Utnämningen är förstås enormt hedrande, ett kvitto efter ett drygt 45 års yrkesliv där jag levt i, av och på media. Andats journalistik och hela tiden strävat efter att bli bättre som medietränare, rådgivare och krishanterare.

Den är också ett bevis för att min verksamhet alltmer ses som ”rumsren”, att det är legitimt att hjälpa människor, företag och organisationer att hantera risken att hamna i den mediala skampålen.

Vi är flera som allt oftare får förklara och analysera kriser och deras förlopp i media, förutom jag själv Jeanette Fors-Andrée och Hampus Knutsson men även andra.

 

Vi har gått in i en tid där journalistiken allt mer ifrågasätts och där övergrepp mot människor, hårdvinklingar och slarv debatteras som aldrig förr. Benny Fredriksson och Mats Löfving är de mest tragiska exemplen. Sociala medier kokar över av mediekritik och även internt inom den förr så enhetliga journalistkåren vädras konflikter.

En del kritik är förstås orättvis eller rentav illvillig, som Donald Trumps, Vladimir Putins och Recep Tayyip Erdogans. Annan måste tas på allvar, inte minst om saklig konsekvensneutral nyhetsjournalistik ersätts med aktivism och tyckande. I mina krishanteringar ser jag ju ofta hur relevanta fakta sållas bort av journalister som vill ha en rak och ren vinkel i att fälla mina kunder. Gärna med en VD-avgång som ger större chans till Stora Journalistpriset eller ett Grävpris.

Jag kommer ändå alltid att ha kärleken till journalistiken som utgångspunkt. Den är helt nödvändig för demokratin och den måste också få göra fel.

Balansgången är att bekämpa fel och överdrifter, men inse att all medial granskning i grunden är sund.

Det första man ska göra när en kris är under uppsegling är att försöka definiera var kritikerna (ofta media) har rätt och göra något åt det. Därefter kan man hantera felaktigheter och överdrifter. Både rätt och fel finns i nästan alla granskningar. Den utgångspunkten har varit ett framgångsrecept i mina krishanteringar.

Göteborgs Universitet och JMG står för en nyfiken, samhällstillvänd, fördomsfri och ständigt kunskapssökande tillämpning av akademisk skolning, vilket gör att jag är extra stolt över att ha blivit hedersdoktor där.

Stort tack till er som nominerade mig: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti och Orla Vigsö!

Varje gång jag är hos er och genomför en kurs har jag lär mig något nytt när jag tar tåget tillbaka!

Paul Ronge 

 

 

Myten om journalistikens vänstervridning

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta  själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”.  So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva  och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge

Om att granska granskarna

Vem granskar granskarna?

Svenska Dagbladets kulturskribent Sam Sundberg tycker det är dags för SVT att återuppliva ett kritiskt Mediemagasin, det som lades ner för nio år sedan.

Han tar flera exempel där media visat noll självkritik, till exempel Dagens Nyheters behandling av trotjänare i företaget och tidningen Fokus  tillbakadragande av publiceringen av Ola Sandstigs scoop om Researchgruppens kopplingar till extremvänstern.

Jag kunde ha tillagt SVT:s Uppdrag Gransknings brist på självkritik för svartmålningen av Grums i Joakim Lamottes undermåliga reportage nyligen.

Här ligger nog egentligen orsaken till svårigheten att återigen få till ett Mediemagasin. Man ska inte sätta bocken till trädgårdsmästare, heter ju ordspråket. Och som jag förstår det var SVT:s Mediemagasinets stora problem granskningen av de egna på SVT. Inte särskilt kul kanske att träffa bistra kollegor i korridorerna efter det att man hängt ut dem i TV, kan man ju förstå.

SR:s Medierna fungerar däremot lysande bra, en halvtimmes granskning av media på lördagarna, genomförd med största integritet.

Här till exempel avslöjar Medierna höjda VD-löner i den krisande mediebranschen och alla inblandade, förutom Schibsteds Raoul Grünthal, vägrar kommentera saken.

Men så produceras också Medierna av ett oberoende produktionsbolag. Jag tror att förutsättningen för att fungerande och förtroendeingivande Mediemagasin är att det produceras på samma sätt, utanför TV-husen.

Här uppstår problem direkt. TV-produktion är fortfarande mycket dyrare, framför allt om den ska produceras för SVT, med de kvalitetskrav som ställs där. För några år sedan försökte jag i samarbete med entreprenören och medieveteranen Joachim Berner, få till stånd en produktion av ett oberoende Mediemagasin som kunde ha finansierats via dåvarande SIMO en organisation byggd av stora delar av organisations- och företags-sverige.

Jag träffade Jan Axelsson, SVT:s dåvarande programchef, som vänligt men bestämt upplyste mig om att ett sådant upplägg skulle strida mot SVT:s sponsorsregler. Det var helt enkelt omöjligt.

Jag tycker fortfarande att det borde gå att se över reglerna så att ett utanförstående produktionsbolag får möjlighet att skapa ett nytt Mediemagasin för SVT. Det vore utmärkt om företag och organisationer kunde få vara med och satsa på en sådan produktion. Det är ju oftast just de som attackeras hårdast och får ta de värsta konsekvenserna av dåliga och ibland rent felaktiga granskningar.

I en debatt på Publicistklubben i Stockholm: ”Vem vill bli journalist” (debatten börjar ungefär 2 tim, 20 minuter in i klippet) säger Svenskans chefredaktör Fredric Karén i sammandrag: ”Det är trovärdigheten och källkritiken som skiljer journalisten från andra som agerar  på sociala medier.”

Så lätt att säga. Men det är ingen självklarhet, utan något som journalisterna måste leva upp till.

Andra skriver intressant om medier.

Paul Ronge

Dessa ofelbara journalister

Fortfarande, en dryg vecka efteråt, går debatten hög kring Joakim Lamottes reportage Grums i Uppdrag Granskning. Jag har bloggat om det här och här i Resumé och måste erkänna: Jag är dödstrött på ”HotLamotte”. På hans totala brist på självrannsakan och hur han med den mediala muskelmakten i ryggen försöker förvandla svart till vitt.

En viktig del i storyn är att Lamotte helt struntade i fakta, han grottade i människors tragedi och olycka, det som reportrar förr inte tvekade att kalla ”socialporr” och svartmålade kommunen.

Det som fått mycket stor uppmärksamhet är att kommunalrådet Leif Haraldsson grillades i 25 minuter på sedvanligt Uppdrag Granskningsmanér, men helt klipptes bort. Noll sekunder sändes. Kommunen lade ut en ljudfil på hemsidan med hela intervjun som visar att Haraldsson känner sin kommun, att han medgav problem och brister, men att han också pekade på satsningar och ljus i mörkret. Han var helt enkelt för bra – långt ifrån de kommunpampar vi ofta får se med ångest i blick, darrande underläppar och tysta som kippande fiskar.

Då menade Lamottes chef, Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Nils Hanson att det var av omsorg om Haraldsson som han klipptes bort. Frågan behövde lyftas ”till regional och nationell nivå”.

Det är en så krystad efterhandskonstruktion så den blir direkt motbjudande. Vem – som har sett behandlingen av kommunalråd i Kristinehamn, Solna, Österåker, Göteborg eller Staffanstorp –  tror på allvar att Uppdrag Granskning i någon sorts ömsint empati skulle velat skona Haraldsson? Visa omsorg?

Nej, Joakim Lamotte ville, oförhindrad av störande fakta som att ungdomsarbetslösheten trots allt minskat och att kommunen satsar miljoner på att nå deprimerade ungdomar, precis som Haraldsson skriver, måla Grums i 50 nyanser av svart.

Han trodde han skulle komma undan med det och därför gick jag, för första gången under de 18 år jag varit kriskonsult och medierådgivare, ut i ett öppet försvar för en kund och påtalade det hårresande i att Haraldsson klipptes bort.

Trots att jag, enligt alla oskrivna regler för krishanterare i PR-branschen, ska hålla mig i bakgrunden.

Det handlade inte bara om att jag kände för en kund som i detta fall inte gjort några fel; inga mutor, inga avtal med fifflande underleverantörer, inga morgonsnapsar på Rivieran på skattebetalarnas bekostnad. Det var också ett sätt att lyfta upp skandalen i sociala medier där jag har en starkare närvaro än Grums med nästan  14 000 följare på Twitter och 3 200 vänner på Facebook.

Motelden blev att förminska mig, jag hade ju ”betalt för att tycka så”.

Så säger @HotLamotte när han skryter med att han, till skillnad från mig, kan se sig i spegeln och inte är köpt.

Joakim Lamotte konstaterar alltså att jag fick betalt.

Mina enkla motfrågor är: Vad fick @HotLamotte betalt för att svartmåla Grums? Eller gjorde han det ideellt?

Josephine Freje, en urduktig grävare som idag är programledare på SVT Plus avfärdar mig närmast slentrianmässigt:

Tänk om man sa så till advokater. Jag företräder ju kunder i det som ibland blir en medial domstol så likheterna är ganska slående med hur en jurist förhåller sig till en klient i ett brottmål. Det skulle bli helt absurt om till exempel stjärnadvokaten Thomas Olsson avfärdades på det sättet. Istället intervjuas han ofta för sina klienters räkning och vinner många mål. Tänk om jag skulle kontra till Freje och säga: ”Du är ju köpt av SVT då du jobbar på Plus. Du har betalt för att säga precis så.”

Jag tillhör de konsulter som, efter 20 års erfarenhet som politisk reporter, kan se igenom journalistiskt mygel, svepskäl, efterhandskonstruktioner, insinuations – och associationsjournalistik. Kanske borde jag bli ännu mer öppen och, när kunderna vill det (men naturligtvis bara då!), ta strid för dem i det offentliga samtalet.

Det här är ett ljus i mörkret – Sveriges Radio som förbehållslöst ber om ursäkt för sina frågor om judarna har någon ansvar för antisemitismen. Ekochefen Anne Lagercrantz agerar precis som jag vill att mina kunder ska agera när de har gjort fel.  Nu har tyvärr Nils Hanson valt att försvara Lamottes så uppenbart slarvigt utförda och undermåliga reportage, utan att ens erkänna att Haraldssons intervju borde ha fått vara med. Det sänker Uppdrag Gransknings trovärdighet, vilket är trist eftersom Hanson under flera år successivt har höjt den.

Så länge journalister utövar sin mediala makt så att de ständigt ska slippa självrannsakan och alltid framstå som ofelbara så blir motbilden från de som drabbas av hårdvinklingar och rena osanningar allt viktigare.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge

Här tar PR-konsulten Hannes Hultcrantz på Prat PR debatten vidare i ett inlägg på Dagens Media. Han undrar – ur ett branschperspektiv – om inte fler PR-konsulter skulle behöva bli tydligare.

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge