Etikett: Jimmie Åkesson

Åkesson & Skavlan – a perfect match!

Läste just Özz Nujen i Expressen som med svidande sarkasm och bitterljuv  ironi slår fast hur synd det är om SD-ledaren Jimmie Åkesson som medverkar i Skavlan ikväll.

Jag håller i stort sett med honom i sak. Sverigedemokraterna har på ett perfekt sätt byggt upp sin David- och offerstämpel, alla är dumma och elaka mot dem, alla försöker demonisera dem, all överhet mobbar och isolerar dem. Och allra, allra mest synd är det om Jimmie Åkesson. Återuppstånden efter ett stort antal sjukmånader – efter att ha gått i väggen efter all  hets – har han nu släpat sig till Skavlan för att berätta om sin comeback, där han kanske kan arbetsträna sig fram till att åter leda SD.

I morse pratade bland andra Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson i TV4 Nyhetsmorgon om hur ”skicklig” SD:s mediehantering varit och att SVT borde ”besinna sitt ansvar”.

Här förstår jag ingenting. Skavlan är ett format, ett mysprogram som många säger, med en mycket skicklig intervjuare och med en jättestor publik på bästa sändningstid. Där gäster verkligen har möjlighet att spela på tittarnas känslor och få sympati. Det krävs ingen doktorstitel i mediehantering för att begripa att det är ett optimalt val för Åkesson när han väljer att framträda. Lika självklart som när Gudrun Schyman valde att gå ut i TV4 Nyhetsmorgon och berätta om sin alkoholism, istället för att låta oss jagande reportrar på Expressen få möjlighet att bli etta på nyheten.

Det finns ingen anledning att moralisera, varken över Åkesson, Skavlan eller SVT. En industriledare som gjort en  inbrytning på den kinesiska marknaden väljer att avslöja nyheten i Dagens Industri eller kanske SvD Näringsliv. En kändis i Let’s Dance väljer sannolikt Aftonbladet eller Expressen för att ”tala ut” och öka sin popularitet. En politiker som vill attackera Margot Wallström väljer gärna ett debattinlägg i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. En person som ansett sig misshandlad av Uppdrag Granskning vänder sig kanske till SR:s Medierna.

Debattörerna som på fullt allvar verkar mena att SVT och Skavlan skulle tackat nej till den första intervjun med Åkesson efter hans utmattningsdepression hjälper just till att hamra in det som Özz Nujen ironiserar så dräpande om: Att det är så synd om Jimmie Åkesson.

Andra skriver intressant om SD.

Paul Ronge

13 procent visste vad de gjorde

Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.

Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.

Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.

Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.

Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.

Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?

Vi ser hur det går där SD:s systerpartier  Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer.  Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.

Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.

Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.

Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.

Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.

Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det  ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.

Andra skriver intressant om valet.

Paul Ronge

Hjälper media Jimmie Åkesson till ett rekordval?

När det bara återstår veckor till valet 2014 verkar alltfler väljare allt mindre entusiastiska till att välja blå slips eller röd slips till statsminister. Både Moderaterna och Socialdemokraterna backar och har problem. Luddigheten, fegheten och det politiska krypkasinot börjar straffa sig.

Det som däremot verkar alltmer tydligt att Sverigedemokraternas ökning är stabil – de slåss med Miljöpartiet om att bli tredje största parti i valet och kan komma att nästan dubblera sitt resultat från 2010.

I tisdags kväll framträdde partiledaren Jimmie Åkesson i SVT:s valintervju. Under onsdagsmorgonen följdes detta upp med ett telefonväkteri i Godmorgon Sverige.

Det är en stor del av mitt arbete att bedöma medieframträdanden. Under de 16 år som jag verkat som medietränare och krishanterare har jag gjort sådana analyser för stora företag, organisationer , politiker och även kända privatpersoner. Enligt min åsikt gjorde Åkesson ett bra framträdande både i valintervjun och i telefonväkteriet.

Det betyder givetvis inte att jag delar hans åsikter. Men jag anser det totalt improduktivt att säga att han gjorde dåligt ifrån sig när det inte stämmer.

Även retorikexperten Elaine Eksvärd har dristat sig att säga att Åkesson är en bra retoriker. För det har hon fått mycket skäll, både i traditionella och sociala medier.

När man ser hur media recenserar Åkesson så är ett genomgående tema att han ”räknat fel” och att han ljuger om siffrorna och gör en ”glädjekalkyl”  när det gäller partiets förslag om höjt tak i A-kassan. Så attackerades också Åkesson av Mats Knutson och Anna Hedenmo med siffror från regeringens utredningskansli som var helt nya för honom.

Åkesson svarade ungefär på det sätt jag skulle rått vilken kund som helst att göra som ställts inför hela nya uppgifter: ”Jag kan inte svara för siffror jag inte sett eller hur andra har räknat. Jag får undersöka det och sedan kan jag återkomma”.

Under onsdagen framträdde Åkesson och var upprörd. Han ansåg det ”snudd på skandalöst” att SVT på detta sätt kastat fram siffror för att framställa honom ”som mindre vetande”.

Jag vill hävda att Åkesson är överkänslig. Han framstod inte alls som mindre vetande. Däremot framstod Knutson och Hedenmo (den stora stjärnan hittills när det handlat om att ställa partiledare mot väggen) som intresserade av att sätta dit Åkesson för siffror han inte fått en chans att förbereda sig på.

Elaine, som verkligen kan detta med retorik, och jag som mest sysslar med kommunikation gentemot media, är överens om en sak. Retoriken är ett vapen. Effektivt i händerna på såväl skurkar som hjältar. Både Winston Churchill och Adolf Hitler var fullfjädrade retoriker av sin tid.

Oavsett om detta renderar mig en tryckvåg från vänster på Twitter vågar jag hävda: Åkesson är den bästa retorikern just nu av alla svenska partiledare, utom Gudrun Schyman, som spelar i en egen division. Han är saklig, blir inte förbannad, driver sin främlingsfientliga linje logiskt och konsekvent och  svarar på frågorna som ställs. Samtliga partiledare i riksdagen (utom kanske Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt) använder, när det hettar till, papegojmetoden. Det vill säga att inte svara på reporterns fråga utan istället tugga om sina egna budskap.

När media förminskar Åkessons insats i SVT:s intervju och vill få det till att han stod handfallen inför reportrarnas frågor uppstår ett viktigt problem. Väljarna har nämligen, precis som jag, sett programmet. De kan bilda sig en egen uppfattning.  Jag tror väljarna som helhet är tillräckligt kloka för att hålla med mig om att Åkesson fick fram sina budskap och klarade sig bra. Då minskar  förtroendet för journalisterna, medan det ökar för Sverigedemokraterna och på det viset kan faktiskt journalister hjälpa fram Åkesson till ett rekordval.

Det är ytterst sorgligt och beklämmande. Jag tror att det är avgörande att ha respekt för Åkessons retoriska skicklighet, precis som för en motståndare som är skicklig fäktare. Journalister måste anstränga sig mer och slå knut på sig själv för att ställa frågor till Åkesson som avslöjar rasismen  i sin nakna och egoistiska trångsynthet. Jag är inte mannen att göra detta, journalistiskt ringrostig som jag är, men en fråga jag saknade var: ”Vad har ni uppnått hittills som vågmästare? Kan ni visa på en enda situation där ni genom förhandling gjort skillnad i riksdagen?”

För verkligheten är ju att båda blocken har hållit undan Sverigedemokraterna från ett inflytande, som demokratiska partier inte alls på motsvarande sätt lyckats med i våra nordiska grannländer. För det tycker jag Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är värda en stor eloge, de har inte fått den uppskattning de förtjänar för den bravaden.

Den bästa frågan som ställdes, som verkade göra Åkesson mest trängd, var när Hedenmo frågade vad Åkesson själv skulle ha gjort om han och hans familj satt i ett stekhett och primitivt flyktingläger – skulle inte han också försöka komma till Sverige?

Kanske försökte Knutson och Hedenmo göra om Olle Stenholms bravad från 1991 när han klädde av Ny Demokratis Bert Karlsson med politiska kuggfrågor. I så fall blev det platt fall och magplask.

Inget vinns ju av att media hävdar att Åkesson förlorade, när han i själva verket vann matchen med reportrarna med massor av TV-tittande väljare som vittnen. Det enda som händer är att Sverigedemokraterna blir ännu starkare. För mig – som så ofta befinner mig i Frankrike där Front Nationals Marine Le Pen till och med kan bli presidentkandidat efter François Hollandes haveri – är det ett scenario som förskräcker.

Andra skriver intressant om rasism.

/Paul Ronge