Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

Om att släcka elden med bensin

När jag såg SVT:s Dokument Inifråns avslöjande reportage om Phonehouse behandling av nyanställda säljare tog jag mig för pannan.

Mellanchefer som skickade ilskna, oftast felstavade och svordomsosande, sms när säljet inte var till belåtenhet. Arbetsledare som skällde och peppade som adrenalinstinna furirer i en gammal pilsnerfilm från 1930-talet. Mobbing. Rena lagbrott med schemalagd övertid och där morgonmöten inte räknades in i ordinarie arbetstid. Mycket trovärdiga ungdomar som i rutan berättade hur de fullkomligt dignade under av arbete de inte fick hederligt betalt för.

Om någonsin ett företag stått fullständigt med brallorna nere efter ett journalistiskt wallraffande så är det Phonehouse (på Twitter omväxlande kallat ”Fånhuset” och ”Hus i helvete”).

Fler och fler företag måste i sin krispolicy räkna med att en intern byk kan bli vädrad offentligt genom att medarbetare eller inhyrd personal ”skvallrar”. Uppdrag Gransknings ”köttfärsscoop” byggde helt på att en före detta ICA-anställd, Daniel Johansson, avslöjade historien. Ingvar Kamprad kritiserades och fick sin skatteplanering via Lichtenstein avslöjad av sin tidigare medarbetare Johan Stenebo. Karin Törnqvist, avslöjade, som testledare på Göteborgs Energi, mutskandalen som fick hela det politiska etablissemanget i Göteborg i gungning,

Vem som hjälpte Dokument Inifrån att komma så klockrent under huden på Phonehouse har vi inte med att göra, men någon måste det helt klart ha varit.

Uthängningar och avslöjanden kan numera också med blixtens hastighet få vingar i sociala medier.

Man kan säga att enda garantin för att slippa bli utsatt för att någon plötsligt ”tänder ljuset i sovrummet” är att aldrig göra fel. Att alltid ha en perfekt verksamhet som tål transparens och kritisk granskning 24 timmar om dygnet. Alla förstår att det är omöjligt.

Jag har inte insyn i hur Phonehouse agerade under själva granskningen. Jag konstaterar att det mesta togs fram via dold kamera. Kanske hade Phonehouse inte ens kläm på att de stod under bevakning av Dokument Inifrån förrän programmet var mer eller mindre färdigt att sändas.

Men krishanteringen EFTER programmet kan man ha åsikter om då den är mycket intressant.

Att göra ett sådant statement efter en så skandalös avklädning är ungefär lika begåvat som om SJ säger: ”En stor majoritet av våra tåg går i tid” efter ett rejält snökaos.

Företaget har därmed bäddat för en kritikstorm det inte klarade av att hantera. Hundratals kommentarer, en överbedövande majoritet av dem ilskna och besvikna, får inga svar.

Det som från början ”bara” var en pinsam avklädning av en företag med en brutal intern säljkultur har nu utvecklats till en ännu värre krissituation för Phonehouse.

Jag har i flera sammanhang förra veckan (i min bloggpost här, samt i intervju i DN och i SR Medierna) hävdat att det är bra att medias makt ifrågasätts, gärna via sociala medier. Men ska man ha en chans att vinna den bataljen måste det handla om stora och viktiga frågor, där det är ganska uppenbart att man har rätt. Annars gör man bara bort sig. Daniel Lindholm, som så uppenbart försvarar en sjuk sak, har ju nu sett till att företagets kris fortsätter, att den får vad vi PR-konsulter kallar ”ett okänt slut”.

Vad kunde Phonehouse ha gjort? Jag brukar akta mig för att resonera utifrån backspegeln, men här gör jag ett undantag.

Företaget borde först som sist medgett att det som hänt är bedrövligt och måste åtgärdas, utan att samtidigt försöka bortförklara nyheten med argumentet att många medarbetare trivs. Det är lika irrelevant som att säga att de flesta plan kommer fram när ett precis har störtat.

Verksamheten lades ner. VD konstaterade surt att den ”inte var lönsam”. Han kunde istället ha sagt att verksamheten drevs på helt fel sätt och att den hetsande arbetsledarkulturen mot de anställda där också lett till dålig verksamhet. En liknelse kunde vara: ”Det här blev en helt murken gren på ett i övrigt friskt träd och därför har vi nu kapat bort den. Vi ska nu ha interna chefsutbildningar så den här sorgliga historien förhoppningsvis inte ska upprepas”.

Men det allvarligaste var att utmana SVT, både i branschpress och via sociala medier, med argumentet att programmet var ”vinklat”. All journalistik är vinklad, fakta sovras och lyfts fram. Men det här programmet kommer inte att fällas av någon granskningsnämnd, det törs jag ta gift på.

SVT säger att de nu har ”en lavin” av vittnesmål inifrån som stärker deras sak. Fortsättning följer?

VD:n Daniel Lindholm har förlängt pinan och sett till att krisen för företaget fortsätter, kanske har han genom sina misstag också dribblat bort sina chanser att få behålla jobbet.

Det är att krishantera genom att kasta hinkar med bensin istället för vatten på brasan.

Andra skriver intressant om krishantering och PR

/Paul Ronge

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge