Dagens Samhälle

Kissblöjan har blivit Caremas logga

Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.

DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).

Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.

Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.

Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.

Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.

Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.

”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.
Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.

Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.

Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?

Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.

Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.

Andra skriver intressant om Carema.

/Paul Ronge

Värsta nonsenssvaret: ”Vi har brustit i våra rutiner”

Så var det dags igen – det skar i ögonen att igår kväll se kommuntjänstemän i Solna göra bort sig fullständigt i Uppdrag Granskning efter att ha anlitat ett byggbolag som skattefuskar och bluffakturerar.

För en tid sedan skrev jag ett debattinlägg i Dagens Samhälle med några handgripliga råd för hur kommuner bör hantera den kris som vanligtvis uppstår när ett program med Uppdrag Gransknings enorma resurser ger sig på att nagelfara deras verksamhet. Något senare diskuterade jag på Uppdrag Gransknings interna seminarium hur jag försöker möta deras granskningar för kunders räkning.

Om dåvarande chefen för stadsbyggnadskontoret i Solna, Sune Ericsson och kommundirektör Kristina Tidestav till äventyrs läste mitt debattinlägg måste de ha bestämt att på varje punkt göra precis tvärtom.

Det allvarligaste och mest avgörande felet är att de båda ansvariga vägrar att svara på frågorna: ”Hur kunde det hända att kommunen anlitar ett oseriöst bluffbolag som aldrig lämnat in en årsredovisning och som aldrig betalat arbetsgivaravgifter?” och följdfrågan ”hur kunde det fortsätta?”.

Med det grundläggande felet i botten spelar de sedan i sina åtgärder fullständigt med i Uppdrag Gransknings dramaturgi. Att papegojmässigt upprepa sitt mantra som Kristina Tidestav: ”Vi har brustit i våra rutiner”, är det värsta nonsenssvar en hög kommuntjänsteman kan ge. Med det svaret har man direkt kvalificerat sig för benämningen byråkrat. Vad folk vill veta är hur kommunen ”brustit”, vilka rutiner som fanns och som brustit och en väldigt handgriplig förklaring vad kommunen gör för att detta inte ska hända igen.

När kommunen vägrar svara på kärnfrågorna så uppstår den gamla vanliga kurragömmaleken. Tjänstemän och politiker gör sig oanträffbara. En pressansvarig lovar att möta Janne Josefsson i en reception och gömmer sig sedan istället i ett möte. Josefsson irrar omkring i tomma korridorer.

Kommunen har, med eller utan hjälp av konsulter, försökt agera proaktivt genom att medverka i en chatt på SVT direkt efter programmet, samt ge information på sin hemsida. i morgon förmiddag ska Kristina Tidestav också vara tillgänglig för frågor för allmänheten vid Solna kommunhus.

Ofta är det farligt att döma en granskad part enbart på medias uppgifter. Det vinklas och sovras. Kanske får inte den granskade parten ge sina bästa argument. Det här upplever jag nästan regelmässigt som krishanterare.

Men Solna kommun äger ju själva sin story på hemsidan. De kan oavkortat delge sin ”utredning” och ge sina argument. När jag läser på deras hemsida finner jag fortfarande inga svar på frågorna, inga bra och betryggande argument. Inte tillstymmelse till ärlig självkritik. I chatten hänvisas de som frågar till punkter i utredningen som ligger på hemsidan. Det är snudd på oförskämt och förfärande byråkratiskt.

Om inte kommunerna tar lärdom och skärper sig så kommer Uppdrag Gransknings ”kommunakut” att bli ett rent härjningståg över Sverige, där skalp efter skalp – helt berättigat – kommer att sättas i bältet efter Kristinehamn och Solna.

En viktig bieffekt för kommuner som skärper sig, proaktivt börjar kolla sina lik i garderoben, gör något åt dem och förbereder hur de ska kommunicera om de blir granskade, är att de också kan bli bättre på att tala med sina kommuninnevånare.

Det är en inte så dumt om rädslan för Uppdrag Granskning ger kommunbyråkrater impulsen att svara rakare på frågor och börja prata och skriva som folk.

Där kan Solna kommuns egen sammanfattning på sin hemsida tjäna som ett avskräckande exempel:

Avslutningsvis kan staden konstatera att stadens fastighetsförvaltning har brustit i kreditkontrollen vid anlitande av ett antal entreprenörer. I dessa fall har stadens rutiner brustit i faktura- och kreditkontroll avseende entreprenörer och det åtgärdas genom översyn av processer och rutiner.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Vian Tahir skriver om Solna, men på temat ”tala byråkratiska”.

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven” som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

”Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!