Vad gör man när ”ryssen kommer”?

Plötsligt har vår del av världen förvandlats till en krigshärd. Rädslan ligger som ett tungt moln över Europa att Rysslands invasion, som nu handlar om att mörda civila urskillningslöst och förvandla Ukraina till en grushög, ska explodera i ett tredje världskrig.

Det är så många frågor man som vanlig liten människa ställer sig: Är Putin galen eller ”bara” en kallhamrad psykopat? Är kallt stål till slut det enda som biter, när hårda sanktioner, isolering och ett rungande fördömande från hela västvärlden inte tycks hjälpa? Bör Sverige tillsammans med Finland gå med i Nato? Vad kan vi lära av Andra världskriget så det inte blir ett tredje?

Så många frågor, en så orolig tid och inte ens experterna verkar ha svaren.

För mig rusar tankarna, eftersom jag och min familj är en produkt av Andra världskriget.

Min morfar var en framgångsrik och omtyckt provinsialläkare i en stad med mindre än 2 000 invånare i Ungern, Duunaalmás (Det betyder ungefär ”äppeldoften vid Donau”).

Hans lilla familj,där min mor var enda barnet, fick fly hals över huvud i krigets slutskede när den ryska Röda armén kom stormande och de hamnade i Berlin. Likheten med dagens flyktingar från Ukraina är slående. Det gällde att lämna allt och börja på ny kula. Min mor hamnade i London eftersom hon gift sig med en engelsk militär, och fick mig. Några år senare skilde hon sig och flyttade till Sverige, där hennes föräldrar nu fanns. Min morfar, över 50 då, rotade sig snabbt, lärde sig svenska, köpte radhus, byggde en husvagn (!) och arbetade som tandläkare i Mellerud, Dalsland, innan han gick i pension. Han är min stora förebild.

Deras hus, alldeles invid floden Donau i den äppeldoftande ”staden”, tog ryssarna och gav till polisen när Ungern annekterats och påtvingats sovjetkommunismen. Jag vet, för när jag var där för några år sedan och hälsade på släktingar så var huset ett ruckel och polisen ville, via mina släktingar som ombud, sälja tillbaka det till mig!

Ukraina är den stora grannen till Ungern som, liksom framför allt Polen, öppnat sina gränser för flyktingarna.

Jag brukar aldrig skriva personligt, men det obarmhärtiga krossandet av Ukraina, där jätten Putin/Goliat stampar sönder ett grannland under sin stövel, går för mig, med min bakgrund, inte att ta på något annat sätt än personligt.

Man läser, lyssnar, tittar och tar in – slukar allt som handlar om kriget och jag slås av det fullständigt fantastiska stödet. Blått och gult överallt, på byggnader, i avatarer på sociala medier, alla penninginsamlingar, alla som upplåter sina hem och ger bort sina kläder, Sverige som för första gången sedan Andra världskriget skickar vapen till ett krigförande land.

Och Volodymyr Zelenskyj – komikern som redan blivit historisk för sin exempellösa förmåga att leda – säger att vi i väst ändå har ukrainarnas blod på våra händer, eftersom vi inte hjälper dem att ”skydda himlen” och göra Ukraina till en flygfri zon.

”Då kan det blir världskrig”, säger Natostrategerna i USA.

Kanske blir det så ändå.

Det lär bli värre innan det blir bättre.

Paul Ronge