När mediemakt blir mobbing #SNgate

Så hånar Sörmlands Nyheters (SN) ledarskribent Lars Kriss landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren, när politikerna nu, efter en exempellös hetskampanj från tidningen, försöker göra sig hörda via sociala medier.

Så talar den arroganta mediemakten, i trygg förvissning att SN:s ledarsida och nyhetsredaktion i samspel kan fortsätta mobba politikerna sönder och samman tills de inte orkar längre utan avgår.

Till och med oppositionsledaren och moderaten Magnus Leivik har haft den goda smaken att lägga ner Facebook-sidan ”Stoppa rofferiet”i Sörmlands landsting.

Men Sörmlands Nyheter ångar på.

Vad gäller saken? Enklast är att läsa landstingsrådet Fredrik Petterssons förklaring, på Twitter känd som @frepet, här.

Kontentan är att det funnits en osund arvodeskultur sedan många år. Detta avslöjades av SN, politikerna åtgärdade de formella felen och har nu av en av världens mest välrenommerade revisionsbyråer, PriceWaterhouseCooper, i en oberoende undersökning friats: ”Landstinget har inte lidit ekonomisk skada”.

I min bok är det så krishantering ska bedrivas. Man inser fel, ber om ursäkt för dem, rättar till dem och ser till att samma fel inte ska kunna uppstå igen.

Men det har inte räckt för SN. Månad efter månad har tidningen piskat upp en stämning som lett till onsdagsdemonstrationer utanför Landstingshuset, där politiker och tjänstemän attackerats både verbalt och fysiskt.

Någon fick en snöboll i huvudet. Åsa Kullgren knuffades och kallades ”jävla sugga”, tjänstemän låste in sig på rummet och vågade inte gå ut. Demokratiskt valda politiker vågar inte gå ensamma ute på stan i Nyköping. SN har publicerat insändare som jämfört Kullgren med Khadaffi och som uppmanat till stormning av Landstingshuset!

Chefredaktören Göran Carstorp visar noll empati med de hotade politikerna utan skriver i ett svar på ett debattinlägg i tidningen att de får skylla sig själva:

”Landstingsledningen måste själv ta ansvar för den kritikstorm som nu rasar”.

I SR:s mediegranskande program Medierna vet han inte ens att tidningen publicerat anklagelsen att landstinget har ”en dold agenda”. Reportern Tonchi Percan får visa den ansvarige utgivaren vad han själv låtit publicera.

I mina ”medietränarögon” gör Carstorp en rent miserabel figur i programmet – som så många mediemakthavare som själva är ovana att utsättas för kritisk granskning.

Vad är det med det mediemonopolisten i Sörmland – Eskilstunakuriren AB – som med sina fyra tidningar når 230 000 läsare i Sörmland och där 8 av 10 Nyköpingsbor har Sörmlands Nyheter?

För inte länge sedan rasade #KKgate på sociala medier där chefredaktören Christer Wistbacka blev ursinnig för att kommunchefen Mattias Jansson lade ut tidningens insinuanta mejlfrågor om hans engagemang i sociala medier i bloggen och på Twitter.

Nu är det #SNgate i sociala medier där @ekuriren (självironiskt och kul, det är kanske i Eskilstuna både huvudkontoret och hjärnkontoret finns?) twittrade i helgen, med hopp om att slippa ett #EKgate:

Nu har sex partier i Landstinget, alltså både i majoritet och opposition, förutom moderaterna och Sverigedemokraterna i en gemensam överenskommelse uttalat att ”arvodesaffären” måste begravas. I en ödmjuk och självrannsakande ton pekar de på att det handlar om att komma vidare för att kunna jobba med det politiska uppdraget. De konstaterar också att SN:s bevakning nu ifrågasätts.

Här kan du läsa de sex partiernas upprop. När detta skrivs har också moderaterna delvis anslutit sig genom att deklarera att de inte tänker tala mer om arvodesaffären.

Den enda part i det märkliga spel som pågår i Sörmland som vägrar medge några som helst fel, med ett muskelspel värdigt en orrspelshanne, är SN.

SN:s chefredaktör Göran Carstorp säger i Second Opinion att ”någon måtta på finkänsligheten får det vara” och försvarar på det sättet att Åsa Kullgren jämförs med Khadaffi i en publicerad insändare. En tyrann som nu i medial radioskugga av katastrofen i Japan bombar sitt folk sönder och samman!

Insändaren som uppmanar till att ”storma Landstingshuset”, där den egna reportern Tommy Kägo hyllas som upprorsledare tillsammans med moderatledaren Magnus Leivik, försvarar Carstorp med att den ska ses ”bildligt”. De demonstranter som efter denna uppmaning spottade, knuffade och okvädade politiker och tjänstemän såg den i alla fall inte ”bildligt”.

Jodå, Carstorp kommentarer också demonstranternas agerande. ”Problematiskt”, säger han. Otroligt tamt, vilket kanske är naturligt efter den lynchstämning tidningen piskat upp.

Varför skriver jag så engagerat om detta – en kriskonsult ska väl hålla sig i bakgrunden? Framför allt medan krisen fortfarande pågår, eller hur?

Nåja, Sörmlands Nyheter har redan skrivit om mig här och i papperstidningen har de gjort ett bildmontage av mig framför landstingshuset.

Tanken är att Landstinget inte ska få ta hjälp av en kommunikationskonsult för skattemedel. Mycket förståeligt. Klart att mobbaren inte vill att offret tar några kurser i självförsvar.

Intressant är att Landstinget först ringde en annan PR-byrå som sa: ”Det är omöjligt att vinna över media, även när de har fel. Ring Paul Ronge, han kanske vill åta sig detta”.

När jag läst alla artiklar i ämnet var valet lätt. Och även om Sörmlands Nyheter vinner den här matchen på muskelmakt så förlorar traditionella medier kriget på längre sikt.

Allt fler får klart för sig att den enda makten i vårt moderna kommunikationssamhälle som fortfarande inte lärt sig att man bör erkänna fel, be om ursäkt och sedan gå vidare är gammaldags prasselmedia i monopolställning.

Intressant i olika bloggar: Mattias Jansson, kommunchef Spenatmamman Informationschefsbloggen Fredrik Pettersson Jörgen Danielssons blogg Pär Abrahamssons blogg Peter Soilander (”Under den lugna korkeken”)

/Paul Ronge

Uppdatering: Den 15 mars skrev Marie-Louise Forslund-Mustaniemi, KD, ett debattinlägg i Eskilstunakuriren där hon bad förre landstingsstyrelseordföranden Jörgen Danielsson om förlåt för sin roll i den kampanj som ledde till hans avgång. Ett starkt inlägg från en politiker som tar avstånd från mobbing som politisk metod.

Uppdatering 2: En frilansjournalist skriver kul och rätt respektlöst om Sörmlands Nyheters journalister. Fick detta igår på mejl.

Uppdatering 3: Här svarar Sörmlands landstings infochef Anna Jerdén på Östnytts frågor om hur och varför hon anlitande mig i det som nu blivit #SNgate.

Om att släcka elden med bensin

När jag såg SVT:s Dokument Inifråns avslöjande reportage om Phonehouse behandling av nyanställda säljare tog jag mig för pannan.

Mellanchefer som skickade ilskna, oftast felstavade och svordomsosande, sms när säljet inte var till belåtenhet. Arbetsledare som skällde och peppade som adrenalinstinna furirer i en gammal pilsnerfilm från 1930-talet. Mobbing. Rena lagbrott med schemalagd övertid och där morgonmöten inte räknades in i ordinarie arbetstid. Mycket trovärdiga ungdomar som i rutan berättade hur de fullkomligt dignade under av arbete de inte fick hederligt betalt för.

Om någonsin ett företag stått fullständigt med brallorna nere efter ett journalistiskt wallraffande så är det Phonehouse (på Twitter omväxlande kallat ”Fånhuset” och ”Hus i helvete”).

Fler och fler företag måste i sin krispolicy räkna med att en intern byk kan bli vädrad offentligt genom att medarbetare eller inhyrd personal ”skvallrar”. Uppdrag Gransknings ”köttfärsscoop” byggde helt på att en före detta ICA-anställd, Daniel Johansson, avslöjade historien. Ingvar Kamprad kritiserades och fick sin skatteplanering via Lichtenstein avslöjad av sin tidigare medarbetare Johan Stenebo. Karin Törnqvist, avslöjade, som testledare på Göteborgs Energi, mutskandalen som fick hela det politiska etablissemanget i Göteborg i gungning,

Vem som hjälpte Dokument Inifrån att komma så klockrent under huden på Phonehouse har vi inte med att göra, men någon måste det helt klart ha varit.

Uthängningar och avslöjanden kan numera också med blixtens hastighet få vingar i sociala medier.

Man kan säga att enda garantin för att slippa bli utsatt för att någon plötsligt ”tänder ljuset i sovrummet” är att aldrig göra fel. Att alltid ha en perfekt verksamhet som tål transparens och kritisk granskning 24 timmar om dygnet. Alla förstår att det är omöjligt.

Jag har inte insyn i hur Phonehouse agerade under själva granskningen. Jag konstaterar att det mesta togs fram via dold kamera. Kanske hade Phonehouse inte ens kläm på att de stod under bevakning av Dokument Inifrån förrän programmet var mer eller mindre färdigt att sändas.

Men krishanteringen EFTER programmet kan man ha åsikter om då den är mycket intressant.

Att göra ett sådant statement efter en så skandalös avklädning är ungefär lika begåvat som om SJ säger: ”En stor majoritet av våra tåg går i tid” efter ett rejält snökaos.

Företaget har därmed bäddat för en kritikstorm det inte klarade av att hantera. Hundratals kommentarer, en överbedövande majoritet av dem ilskna och besvikna, får inga svar.

Det som från början ”bara” var en pinsam avklädning av en företag med en brutal intern säljkultur har nu utvecklats till en ännu värre krissituation för Phonehouse.

Jag har i flera sammanhang förra veckan (i min bloggpost här, samt i intervju i DN och i SR Medierna) hävdat att det är bra att medias makt ifrågasätts, gärna via sociala medier. Men ska man ha en chans att vinna den bataljen måste det handla om stora och viktiga frågor, där det är ganska uppenbart att man har rätt. Annars gör man bara bort sig. Daniel Lindholm, som så uppenbart försvarar en sjuk sak, har ju nu sett till att företagets kris fortsätter, att den får vad vi PR-konsulter kallar ”ett okänt slut”.

Vad kunde Phonehouse ha gjort? Jag brukar akta mig för att resonera utifrån backspegeln, men här gör jag ett undantag.

Företaget borde först som sist medgett att det som hänt är bedrövligt och måste åtgärdas, utan att samtidigt försöka bortförklara nyheten med argumentet att många medarbetare trivs. Det är lika irrelevant som att säga att de flesta plan kommer fram när ett precis har störtat.

Verksamheten lades ner. VD konstaterade surt att den ”inte var lönsam”. Han kunde istället ha sagt att verksamheten drevs på helt fel sätt och att den hetsande arbetsledarkulturen mot de anställda där också lett till dålig verksamhet. En liknelse kunde vara: ”Det här blev en helt murken gren på ett i övrigt friskt träd och därför har vi nu kapat bort den. Vi ska nu ha interna chefsutbildningar så den här sorgliga historien förhoppningsvis inte ska upprepas”.

Men det allvarligaste var att utmana SVT, både i branschpress och via sociala medier, med argumentet att programmet var ”vinklat”. All journalistik är vinklad, fakta sovras och lyfts fram. Men det här programmet kommer inte att fällas av någon granskningsnämnd, det törs jag ta gift på.

SVT säger att de nu har ”en lavin” av vittnesmål inifrån som stärker deras sak. Fortsättning följer?

VD:n Daniel Lindholm har förlängt pinan och sett till att krisen för företaget fortsätter, kanske har han genom sina misstag också dribblat bort sina chanser att få behålla jobbet.

Det är att krishantera genom att kasta hinkar med bensin istället för vatten på brasan.

Andra skriver intressant om krishantering och PR

/Paul Ronge

Bloggvalpar, Reinfeldt och Frälsis utmanar medias makt

  • Katrineholmskurirens krig med kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter kallat #kkgate.
  • Statsrådsberedningen som idag gick ut med hela bandupptagningen i en kraftig kritik mot Dagens Nyheter för misstolkning av Fredrik Reinfeldts uppfattning om hyresrätter.
  • Frälsningsarmén som nu lagt ut hela Kalla Faktas upplägg för en granskning av dess ekonomi, sviktande medlemstal etc på sin hemsida.

Tre rykande dagsaktuella exempel på hur traditionella medias makt nu ifrågasätts och utmanas på ett sätt som kanske aldrig tidigare.

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare. Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Kritiken inom sociala medier som bloggar och Twitter har varit öronbedövande. Wistbacka blir här Goliat. En maktspelare som vill motverka öppenhet och skydda det egna informationsmonopolet.

Bloggen SSBD (Samesamebutdifferent) har formulerat sin kritik som ett öppet brev.

Som exempel på hur sociala medier kan användas i krishantering är Janssons agerande mästerligt. Fokus har helt gått från kritik och insinuationer mot en ”kommunpamp” till en rejäl proteststorm mot Wistbacka som ”mediepamp” med maktanspråket att ha monopol på informationsgivningen.

Nästa exempel: Fredrik Reinfeldt går idag, via ett pressmeddelande, till skarp kritik mot Dagens Nyheter för att ha förvrängt hans åsikt om hyresrätter. Reinfeldt säger att han är för hyresrätten, Dagens Nyheter hade tolkat det som att han var emot. Men statsrådsberedningen lägger ut hela intervjun, som en medarbetare bandat, och ger därmed en allmänhet möjlighet att bedöma vad som är sant eller falskt. Nu har Dagens Nyheter också bestämt att lägga ut hela intervjun och publishern Gunilla Herlitz säger surt att det är ”märkligt” när regeringen vågar ifrågasätta Dagens Nyheters vinkling av sanningen.

Jag blev uppringd  i kväll av Expressen som undrade vad jag tyckte och mitt svar var spontant och solklart:

”Jättebra att medias vinklingar och tolkningar ifrågasätts och kritiseras! Förr, när jag var reporter, ljög makthavare ofta och mörkade, i trygg förvissning av att ord skulle stå mot ord. Sedan började reportrar banda alltmer och möjligheterna att ljuga inskränktes. När Reinfeldt nu låter lägga ut intervjun är det ju tvärtom mot att ljuga – det är att ge läsarna chansen att själva ta ställning. Precis som Mattias Jansson gjorde när han lade ut Katrineholmskurirens frågor och sina egna svar”.

Jag vet inte om detta kommer i Expressen. Men se – nu gör jag det själv. Går ut med reporterns fråga och mitt svar innan det är publicerat!

Jag tror en sådan här maktkamp, där journalisternas sanning bryts mot andras sanningar  är enormt bra för demokratin.

Till och med den vanligtvis så kommunikativt klumpiga och ovana Frälsningsarmén verkar ha fått blodad tand. TV4:s Kalla Fakta har inlett en granskning av organisationen och givit ”Frälsis” litet hållpunkter. Raskt lägger kyrkan ut Kalla Faktas mejl på sin hemsida och redovisar hur de har svarat programmet. Jag blev ikväll också uppringd av Kalla Fakta som undrade om det verkligen var okej av Frälsningsarmén att göra så här ur krishanteringssynpunkt. Jag hade då inte hunnit läsa in mig och gav ingen kommentar. Men självklart är det okej!

Tre sådana här utmaningar mot tuffa och mäktiga medier i samma vecka kan inte vara en tillfällighet.

Utmaningen handlar om två saker: Media blir snuvade på scoopet och på sitt informationsmonopol.

Jag är övertygad om att PR och krishantering i framtiden i väldigt hög grad kommer att bygga på att man berättar mer, inte mindre. Att man agerar istället för att gömma sig. Att man lägger korten på bordet istället för att ljuga. Att man snabbare erkänner och försöker rätta till misstag man vet att man gjort.

Och eftersom resultatet i så fall bara blir ökad öppenhet kommer media att tvingas skärpa sig. Det kommer inte längre att gå att göra scoop lika lätt på att makthavare tappar huvudet, börjar råskälla på en Janne Josefsson eller i panik införa intervjuförbud i offentliga lokaler.

Nya tider kräver än mer skärpta journalister. Och för oss  som älskar journalistiken och vill se den utvecklas är det rena julafton.

Andra bloggar intressant om journalistik och krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Så här blev det i Expressen, helt schysst citerad av Anna Skarin. Och min erfarenhet är att det är regeln, inte undantaget.

Uppdatering 2: Jag intervjuas i DN på temat: ”Politiker i clinch med medier”.

Uppdatering 3: SR Medierna slår lördagen den 19 februari fast att Reinfeldt har rätt i intervjubråket med DN.

Journalistik som titelsjuka?

Just nu pågår en intensiv diskussion i den sociala medier-eliten (och jag menar verkligen inget negativt med det, det handlar just om de mest tongivande på Twitter) om journalistrollen i framtiden.

Idag fördes den också live hos @Jocke Jardenberg i Lund.

Diskussionen inleddes av journalisten Anders Mildner (@andersmi på Twitter) som i boken  ”Vad väntar runt hörnet” menar att journalisternas allomfattande makt som ”filter” mellan makthavarna och allmänhet nu hotas och kommer att begränsas av sociala medier. Journalistrollen måste omdefinieras, föreslår han. När allt fler kan distribuera nyheter via sina mobiltelefoner och datorer och tryckpressen kan bli lika historiskt onödig som skrivmaskinen är ju frågan om inte alla dessa rapportörer också kan kalla sig journalister.

Mildner har mött  mothugg från bland andra Journalistens chefredaktör Helena Giertta.

Jag tycker Mildner väcker viktiga frågor om att ”Den tredje statsmakten” får se sin makt beskuren och hans historiska genomgång av vad journalistrollen har betytt – från partipress till professionalism – ger bränsle för en bra debatt.

Men debatten hittills är snårig, flummig och bland andra @GertFrost undrar med all rätt om den kan engagera andra än de absolut mest sörjande (journalister och journalists-wanna-bees?)

Min första fråga är: Varför i all världen skulle bloggare, twittrare och andra aktörer i sociala medier vilja kalla sig journalister? Varför slåss om att ingå i journalistrollen? Varför vill man förflacka begreppet? Räcker det inte att med hjälp av sociala medier som oftast bara kostar internetuppkopplingen kunna påverka, förmedla nyhetstext och bilder, debattera och ibland orsaka en bloggvälvning?

För mig är journalistik ett yrke och ett kall. Något du lever och andas och som du liksom aldrig tar helt ledigt från så länge du har jobbet.

Det är ett talangyrke. Du behöver inte examineras som en läkare eller jurist.

I mitten av 1970-talet sökte jag tre gånger till dåvarande Journalisthögskolan, jag  kom inte ens till andra urvalssteget. Sista gången bad jag om ett möte med uttagsmänniskorna som förklarade att jag var ”verbalt trögrörlig” och omöjlig som journalist. I mitt eget intresse borde jag slå journalistambitionerna ur hågen. Några år senare var jag politisk reporter och försörjde mig i yrket över 20 år utan att ha en krona i studieskuld.

Ingen ifrågasatte att jag var journalist, jag var helt trygg i min #journalistroll. Lika naturligt är det för mig att de senaste 13 åren, då jag varit PR-konsult har jag aldrig haft anledning att kalla mig journalist, även när jag skrivit krönikor i olika tidningar.

Jag avskyr när jag ser någon presentera sig som ”journalist, debattör och PR-konsult”.

För mig är det viktigaste kärnvärdet som definierar nyhetsjournalistiken konsekvensneutraliteten, enklare uttryckt: ”publish and be damned” oavsett vem som tjänar eller förlorar på det. Uppdraget är att analysera, informera, upplysa, samt avslöja makthavare och missförhållanden utifrån att du betjänar läsare, tittare och lyssnare och du får betalt för att göra det. De som inte är journalister och idag agerar via sociala medier kan inte ha utgångspunkten att bara serva en målgrupp utan att få betalt. Det finns alltid någon ideell drivkraft, någon politisk agenda, en passion, något man är besjälad av.

Bloggare liknar i den meningen ledarskribenter eller krönikörer. Krönikörer behöver inte vara journalister, ledarskribenter kan vara gamla avdankade politiker.

Men de som inte är journalister har inte nyhetsvärderingen, känslan för att sovra, att berätta en story så att alla oavsett vad de har för åsikt känner förtroende och har behållning av texten. Gå tillbaka tio år och läs Lena Mellin i Aftonbladet. Försök sedan hävda att det går att slå fast var hon står politiskt. Jag har jobbat med henne och säger: Det går inte! Det är journalistik för mig, i sin innersta kärna. Konsekvensneutralitet. Oavsett om sossar eller moderater skadas eller gynnas så skriver hon utifrån en journalistisk bedömning.

Jag upplever att Al Jazeera har fått ett totalt genombrott i Egyptenkrisen. Jag har suttit som klistrad vid deras direktrapporteringar från upproret på Tahrir-torget och deras analyser av skeeendet, som både slagit CNN och BBC.  Hela tiden med känslan: De har arbetat professionellt och med konsekvensneutralitet. Det är framgångsnyckeln.

Jag har hört flera av de tunga namnen inom sociala medier säga att de tycker att journalister ska släppa konsekvensneutraliteten och tala om ”var de står”. Det vore döden för journalistiken som vi känner den och för möjligheterna att försörja sig på yrket.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge

Vem krympte socialdemokratin?

Mellandagar. Ute vilar snön vykortsvackert, inne härskar frid och stilla familjeliv. Snart glider vi in i 2011 och ett nytt spännande år.

När jag reflekterar över kriserna under året som snart gått slås jag av kraften i efterdyningarna:

  • BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades  i höstas –ännu inte över.

USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till  143 miljarder kronor. Och i dagarna kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.

Efter hans presskonferens vid älgjakten i skogarna runt Trollhättan har skandalen kring boken ”Den motvillige monarken” rullat vidare. Enligt en opinionsundersökning i Aftonbladet vill en majoritet av svenskarna nu att han avgår i förtid.

  • Röda Korset kämpar fortfarande med sviterna av Johan af Donners förskingring.

Organisationen har förlorat cirka 30 000 medlemmar och tvingats skära kraftigt i sin personal. Förtroendet har fått en knäck som kan ta lång tid att reparera.

Det blev det inte, som vi ju vet –utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas.

Men det allra intressantaste –och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. ”Primegate” där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet.

Där Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt tar avstånd från den politik hon gick till val på.

Där gamla muppar som Bengt Silfverstrand och Jan Andersson, som verkligen borde veta bättre, tar heder och ära av varandra i den socialdemokratiska bloggosfären.

För många år sedan gick filmkomedin ”Älskling jag krympte barnen”. Med en lätt travestering frågar jag: ”Vem krympte Socialdemokratin?”

Jag håller precis på och läser slutkapitlen i Henrik Berggrens Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”. Den är så bra så det har tagit mig en månad att plöja igenom de drygt 700 sidorna. Vissa kapitel har jag helt enkelt fått ”smälta”, insikterna har behövt sätta sig innan jag läst vidare.

Berggrens stora styrka är att han hela tiden placerar Olof Palme i sitt historiska sammanhang och beskriver tidsandan. I inre konflikter och svåra vägval inom partiet som ATP-striden, det trista tragglandet med löntagarfonder, Pomperipossadebatten med Astrid Lindgren och folkomröstningen om kärnkraften. Men minst lika mycket i förhållande till rekordåren, vänsterrörelsen-68, Vietnamkriget och det frostiga förhållandet till USA samt hela den internationella utvecklingen. Läser man boken noga så är det inte bara porträttet av Olof Palme som etsar sig fast, utan en mycket initierad bild av det inre livet i Sveriges då ojämförligt största parti. Ett parti att respektera, även om man inte alls delade dess värderingar.

Det är till exempel uppenbart hur mycket en antagonist som Moderatledaren Gösta Bohman ändå respekterade sin motståndare.

Palme fick slåss och lirka i konflikter med Gunnar Sträng och ett gammalt garde kring honom, hela tiden kompromissade han och vågade rådfråga. Som när han åkte till Bommersvik och fick klartecken av en åldrad Tage Erlander för att driva folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

2011, den 28 februari, har det gått 25 år sedan Palmes död.

Jag har all förståelse för Aftonbladets Katrin Kielos uppmaning till partitoppen efter valkatastrofen:   ”Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er”. Men någonstans i föryngringen och förnyelsen så måste Socialdemokratin också knyta an till sin historia, hitta kontinuiteten. Och återfå värdigheten.

Med Ingvar Carlsson fanns kontinuiteten. Han blandade gammalt och nytt, var lagledare men tog de viktiga besluten.

Göran Persson gjorde mer eller mindre rent hus med Carlssons förtrogna. Han samlade sina statsråd, gav dem i jämförelse med Palme och Carlsson otroligt lite utrymme och drog sig inte för att läxa upp dem offentligt. Det blev en ganska strykrädd skara där Persson kunde lysa i eget majestät. Det kanske mest tydliga exemplet på att Persson infört en helt ny ledarstil var att han strypte finansministerns viktiga roll som motpol och eget maktcentrum. Erik Åsbrink har vittnat om hur han som finansminister blev totalt snöpt av Persson.

Så kom Mona Sahlin som lovade en rejäl idédebatt och en helt annan lyssnande ledarstil. Hon gjorde rent hus med Göran Persson och samlade sitt gäng. Och  nu efterlämnar hon en Socialdemokrati som är fullständigt vilse i pannkakan.

Visserligen kliver nu Ylva Johansson fram som en partiledarkandidat. Men hittills verkar reaktionen vara litet återhållsam: ”Bra att du vill, men vill vi ha dig”?

Jag råder alla Socialdemokrater att läsa ”Underbara dagar framför oss”. En slutsats jag drar som fullständig outsider är: Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer. Falangstrider som leder till att den ena sidan ”vinner” över den andra kan bli förödande i ett redan sargat parti.

Röda Berget, Peter Andersson, nemokrati, Högbergs tankar, och HBT-sossen är bara några röster inom bloggnätverket Netroots som diskuterar intressant kring Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Lena Sommestad har via sin blogg dragit igång en S-debatt som till 100 procent handlar om politik. Och som förs förhållandevis sakligt. Kolla kommentarsfältet! Om detta är hennes sätt att markera att hon kandiderar till partiledarposten så är det minst lika modigt som Ylva Johanssons utspel.

Måste det bli bojkott och upplageras för Expressen – igen?

Jag är sjuk, skrällhostig och allmänt risig och hade verkligen inte tänkt blogga ikväll. Men efter Expressens Ulf Nilsons krönika går det inte att låta bli.

”Pursvenskar”? ”Muslimer som tar över”? Att vi befinner oss ”i krig”? Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”?

Jag är född i London av en ungersk mor och en engelsk far. Har några droppar negerblod från något ”snedsteg” på ungerska Pustan för något hundratal år sedan enligt en familjesägen. Inte särskilt pursvensk alltså om man ska vara noggrann.

Det som nu händer är för mig déjà vu. 1993 drog Expressen igång en artikelserie om främlingsfientlighet som fick vinkeln ”Kör ut dem”. Grunden var en opinionsundersökning, där kritikerna också kunde visa att tidningen tolkat uppgifterna fel och grovt övervinklat dem.

Reaktionen blev stenhård. Det blev bojkott, upplagan rasade och chefredaktörer fick gå. Först i raden var Erik Månsson, men tidningen darrade och skakade nästan hela resten av 1990-talet. Jag var där, jag var med och jag hörde hur snacket gick i lunchmatsalen och i korridorerna.

Slutsatsen har för mig sedan varit given, under de 12-13 år jag nu varit medierådgivare och krishanterare: Media är otroligt känsliga för om man slutar köpa. När läsarna sviker och upplagan nästan halveras flyger karskheten ut genom fönstret.

När jag har medieutbildningar och kunder ondgör sig över att kvällstidningarna har såpagräl, spruckna bröstinplantat och övervinklade kändisskandaler på ettan säger jag ofta: ”Så länge ni köper tidningarna så gör de ju rätt. Deras verksamhet är kommersiell, precis som er. Det enda som kan ändra nyhetsvärderingen är att folk slutar köpa”.

Så här upplever jag min déjà vu:

1993 hade vi lasermannen, Ny Demokrati härjade och gick på om det muslimska hotet och hade kommit in i riksdagen. Sossarnas invandrarminister Leif Blomberg flirtade öppet med invandrarfientliga stämningar.

NU har vi dödsskjutaren i Malmö. Sverigedemokraterna är i riksdagen och döljer sina nyanser av brunt oerhört mycket skickligare än Ny Demokrati gjorde. Och då skriver Ulf Nilson en krönika som jag upplever som rent rasistisk och rasbiologisk. Det kunde lika gärna ha varit en tysk skriftställare i hets mot judar inför Kristallnatten 9-10 november 1938. Men den här skribenten har siktet inställt mot araber.

Det här är inte okej. Om än kanske inte juridiskt så är ändå Nilsons utfall moraliskt och etiskt hets mot folkgrupp. Mattsson bör befria Nilson från sitt uppdrag att skriva krönikor, han har ju ändå fyllt 77 år.

Så här dåligt svarar Per-Anders Broberg i Dagens Media på kritiken. Det duger inte!

Om Mattsson fortsätter försvara Nilson så förtjänar han samma eldstorm som Månsson fick 1993. Och klarar han den så är det inte han och Expressen som är starka utan samhället som sedan 1993 blivit för svagt.

Många, bland dem Fredric Kjellberg och Bengt Eriksson skriver intressant om detta.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Robert Damberg har mejlväxlat med Broberg och fått mer uttömmande förklaring till publiceringen av Nilsons krönika. Fler ord, men absolut inte mer innehåll än i Dagens Media. Abdikerar ansvarige utgivaren från sitt uppdrag när krönikörer skriver? Eller på renare svenska: Får de skriva precis vad f-n som helst?

Uppdatering 2: I Medierna lördagen den 18 december kan du höra både Per-Anders Broberg, Ulf Nilson och mig diskutera krönikan. Men Nilson blir upprörd och ”avbryter intervjun”.

Och så vänder vi på bladet…

”….och så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där..?”

Man måste vara bra gammal för att komma ihåg  Owe Thörnqvists gamla schlagerdänga från 1950-talet.

Vem vet hur kungen tänkte när han inför den församlade pressen förklarade att det som hänt hände för länge sedan, och nu ville han ”som ni journalister” vända blad. Hela presskonferensen ser ni här.

Men sannolikt menade han att nu var skandalboken ”Den motvillige monarken” och allt skvaller om kaffeflickor överspelat. Ett stort antal bedömare, bland andra jag själv, avrådde från att kommentera boken och ansåg att det var under kungens värdighet att kommentera skvaller om sitt sexliv. Andra ansåg tvärtom att  det var ett genidrag av kungen att stå ensam inför en  skog av mikrofoner och skämta bort alltsammans.

Här diskuterar jag detta med bland andra författaren Thomas Sjöberg, hovexperten Daniel Nyhlén och PR-konsulten Dominika Peczynski i Lennart Ekdals Kvällsöppet i TV4.

Uppenbarligen uppfattades ändå kungens uttalanden som en bekräftelse på att det mesta i skvallret var sant. För kvällspressen gick proppen ur och boken beskrevs sida upp och sida ner.

Rätt snart efter presskonferensen vände vi blad och då kom Camilla Henemarks bekännelser i Expressen.

Hon hävdade att hon inte hade givit sin version om inte kungen först kommenterat boken på presskonferensen.

Kungen fick nya frågor om skandalboken i Kina (”vilken bok? Här i Kina har de också en intressant bok!”) och åter på svensk mark skämtade han igen (”jag har skjutit så mycket så jag har blivit lite döv, jag hör inte”)

När vi idag vänder blad i Svenska Dagbladet läser vi att allt fler vill se kronprinsessan Victoria på tronen, bara 51 procent tycker att kungen ska fortsätta.

Detta föreslog också jag i en tidigare bloggpost, även om jag där kanske borde ha tillagt att det är rimligt och mänskligt om Victoria och Daniel först vill ha några år som småbarnsföräldrar innan livet i det offentliga akvariet drar igång på allvar.

Vänder vi blad i Expressen idag så hittar vi ett stort uppslaget reportage om drottning Silvias fars nazistiska förflutna, uppgifter som bygger på avslöjanden i TV4:s Kalla Fakta ikväll.

Och för några dagar sedan var det prinsessan Madeleine som fick figurera som dåligt exempel för unga flickor som börjar röka.

Och här ligger sensmoralen: En kris som inte hanteras rätt direkt blir på sikt lätt ohanterbar. Kungahuset har hela år 2010 varit under luppen – all kritisk granskning som kommer från olika håll  sargar och försvagar. Jag har som krishanterare sett hur det snarare är regel än undantag att en kritisk granskning plötsligt börjar gälla många saker. I Hasse Ericsons fall 1980 var det allt från spritrepresentation till ny Mallorcaresa, till privat utnyttjande av Transports vaktmästare till skattefusk. I Mona Sahlins fall har vi sett att det gällt allt från politisk kritik till kritik för för dyr handväska. För att inte tala om hur rubrikerna såg ut i det förra fallet under Toblerone-affären 1995.

Jag säger inte att skandalerna och den negativa publiciteten kring kungahuset nu riskerar att fälla monarkin. Men om du varit med om att ha flera sjukdomar efter varandra så vet du att det är just då som du är extra sårbar för nya infektioner.

Kungen har i krisen kring skandalboken, som vi ännu inte kan fastslå är över, valt att inte lyssna på sina rådgivare.

Nu har hovet utsett ny informationschef efter Nina Eldh, Bertil Ternert. Han är en mycket rutinerad och respekterad kommunikationsexpert från Försvaret och SAS, som framgångsrikt hanterat en mängd kriser. Låt oss hoppas för kungens egen skull att han väljer att  lyssna på honom.

Andra skriver intressant om samhällsfrågor.

/Paul Ronge

Segare och stryktåligare politiker än Sahlin finns inte

Mitt i Socialdemokratins roderlösa kaos, ett hela havet stormar, verkar många inblandade aktörer vara eniga om en sak: Mona Sahlins dagar som partiledare är räknade. Hon styr inte längre partiet efter eget huvud.

Och sannolikt blir det så. När både Aftonbladet och Expressen i följe med flertalet andra medier och och många bloggare  drar samma slutsats av krisen så kan prognosen också, via medias makt, bli självuppfyllande.

Men är det logiskt? Är det så självklart att en avgång från Sahlin och hennes inre cirkel med automatik leder till att en ny medelklassvinnande politik reser sig som en fågel Fenix ur askan? Att den perfekta partiledaren pusslas fram? Att Socialdemokratin som genom ett trollslag får en ledning som har örat mot marken och återvinner folkets förtroende?

När Mona Sahlin valdes för snart fyra år sedan så var hon ju kanske det fjärde eller femte alternativet som partiledare. Vilka nya karismatiska ledarfigurer har vuxit fram under den här tiden? Margot Wallström vill fortfarande inte och Thomas Bodström valde USA. Ingen av dem sitter i riksdagen. Veronica Palm och Mikael Damberg har blivit tyngre och mer erfarna men är båda profilerade i en vänster respektive högerfålla i partiet.

Leif Pagrotsky skulle jag, som sitter på läktaren, betrakta som en av de vassaste krafterna för att förnya Socialdemokratin. En person som vågade utmana Göran Persson i EMU-frågan och alltid gjort sig känd för att tänka själv. Men han faller, enligt dem jag pratar med, på ett ”bäst före datum”, han anses helt enkelt gammal och förbrukad.

Mona Sahlin har ju helt klart gjort en mängd misstag. Här är några av dem jag kan se:

  • Att bara samla en grupp omkring sig, den som sympatiserade med den så kallade högerfalangen, och ge den all makt.

Socialdemokratin är i sig själv som en koalition. Sahlin hade behövt ställa sig i mitten av den och jobba med folk från flera riktningar.

  • Hon lämnade walkover till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på frågorna om arbete och tillväxt.

Alliansens berättelse om att Socialdemokratin lutade sig mot dem som inte arbetade, medan de själva drev arbetslinjen köptes av väljarna. Idag heter det ju att det var Thomas Östros fel. Men en partiledare för Socialdemokratin har det högsta ansvaret, hon måste vara bäst i klassen på arbetsmarknadspolitik.

  • Valsamarbetet med Miljöpartiet förankrades inte i partiet och riktig katastrof blev det när också Vänsterpartiet kom med.

Sahlin föll till föga för trycket från LO och partiets vänsterfalang.

  • Fastighetsskatten, hot om förmögenhetsskatt och det obegripliga Butler-utspelet blev ytterligare lök på laxen.
  • Mona Sahlin har verkat vara mer intresserad av att få makten (enligt elaka tungor i ett revanschbegär efter Tobleroneaffären för 15 år sedan) än vad hon skulle använda makten till. Med vilken politik hon ville förändra Sverige för framtiden.

Med alla dessa misstag är det väl självklart att Sahlin måste gå? Ja kanske blir det nödvändigt. Men det går också att tänka tvärtom: Misstagen är klarlagda och nu finns en partiledare som fått kopiöst med stryk som kan dra viktiga lärdomar.

Dessutom blir det, även om det skulle visa sig nödvändigt, pinsamt att den första kvinnliga partiledaren inom Socialdemokraterna får gå efter bara fyra år, ungefär som en folkpartiledare i politisk turbulens.

När det gäller det stora abret; att stora delar av svenska folket helt enkelt inte gillar Sahlin och saknar förtroende, får vi inte glömma historien. Olof Palme blev brutalt sågad när han utsågs till kronprins av Tage Erlander. Det tog flera år innan han fick förtroende inom partiet och för stora delar av borgerligheten var han ett hatobjekt hela sitt liv. Göran Persson drogs i flera år med en brutal pampstämpel och blev ju, trots att han blev alltmer respekterad, aldrig populär.

Kanske skulle Sahlin fixa detta med rätt folk omkring sig och med en reviderad politik. Och politiken måste riktas mot mittenväljarna, koncentreras mot den arbetande befolkningen.

Från min läktarhorisont verkar det just nu som om det allra svagaste kortet är partisekreteraren. Det skulle nu behövas någon med gamle Sven Hultherströms dignitet, någon med Sten Anderssons känsla att balansera falanger, för att driva krisarbetet framåt i en ny politik. Att låta Ibrahim Baylan sköta arbetet att tillsätta valberedningen för extrakongressen verkar vara ytterligare ett misstag av Sahlin.

Men trots alla misstag reser hon sig hela tiden. Ingen svensk politiker i modern tid, vågar jag hävda, har fått ta så mycket skit och förakt – ofta med manschauvinstiska övertoner.

En politikens Rocky Balboa, som helt sönderslagen står och svajar och vägrar att segna ner. Den stora skillnaden är väl att publikens stöd lyser med sin frånvaro.

En sak är klar hur det än går – en segare och stryktåligare politiker finns inte i Sverige.

Andra bloggare skriver intressant om Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Nytt krismöte i morgon söndag, distriktsordförandena blixtinkallas.

Uppdatering 2: Avgår Mona Sahlin idag? Moderaten Kent Persson väcker frågan här.

Uppdatering 3: En riktigt bra ledare av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Analytisk, träffsäker och utan spår av politisk skadeglädje.

Uppdatering 4: Sahlins ödesdag.

Uppdatering 5: Så var det över. Segare och stryktåligare politiker än Sahlin fanns inte. Tycker ändå vi kan ge henne det erkännandet en dag som denna. TV 4 Nyheterna Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,