Denna söndag är Olof Palmes. 30 år efter mordet surrar alla tongivande medier med berättelser, analyser och anekdoter om en av vår tids mest färgstarka och inflytelserika politiker.
För snart två år sedan skrev historikern Henrik Berggren Boken om Palme: ”Underbara dagar framför oss”. Jag använder med avsikt stor bokstav. Boken är fantastisk, oerhört genomarbetad i stort och smått, analytisk och ömsint. Jag rekommenderar den till alla.
Vad kan man skriva från mitt perspektiv en dag när Dagens Nyheters Björn Wiman har gjort ett så fint porträtt som mynnar ut i Palmes känsla för det vardagsnära , när TV4:s Anders Pihlblad ger fullödiga politiska analyser och Nyhetsmorgon sänder direkt från Adolf Fredriks Kyrka, Expressen beskriver chocken efter mordet i ett gediget reportage och var och varannan som levde då beskriver sina minnen från mordnatten?
Jag mötte Palme många gånger i egenskap av politisk reporter. Han var oerhört närvarande, även när han var frånvarande. Som en 100 watts-lampa i ett litet rum. Bländande och omöjlig att ignorera.
Första gången jag intervjuade honom var för tidningen Folket 1977. Som fjunig reporter fick jag finna mig i att han läste tidningen och drack kaffe under intervjun. Han tittade knappt upp utan gav blixtsnabba och perfekta intervjusvar medan han fortsatte läsa. Frånvarande, men ack så närvarande. Jag kommer ihåg hur imponerad jag var.
Väldigt snart hamnade jag på A-pressen där Palmes förre presschef Pär Fagerström var chef. Min bevakning av Palme blev tätare och en dag klev Pär in på mitt rum:
”Olof ringde mig och sa att dina tänder ser för djävliga ut. Han hade samma problem när han var ung och tycker du måste fixa detta. Här har du numret till min tandläkare. Fixa!”
Jag hamnade på Aftonbladet och deras legendariske och uppburna ledarskribent Dieter Strand berättade målande om hur Lisbet Palme sagt åt honom att hålla koll på hennes man när de var på valturné:
”Någon måste hålla uppsikt så han inte går ut med udda strumpor eller till och med två vänsterskor. Han är så jävla tankspridd”. Ungefär så kommer jag ihåg citatet mer än 30 år senare.
När Palme mördades så fick jag beskedet tidigt på morgonen av min fru som då var nattsjuksköterska. Jag hade skrivkramp i flera veckor, kunde inte skriva en rad eftersom allt annat, som den pågående avtalsrörelsen, kändes så oviktigt. Det är första och enda gången jag inte kunnat skriva.
Det som ofta slog mig var hur liten och utsatt han kunde se ut i folksamlingarna, samtidigt som rösten var stark och retoriken fängslande. En sommardag kom en stor och full kille , jag tror det var på Stortorget i Gamla Stan, med bar överkropp och en stor tatuerad röd ros på bröstet fram och kramade om Palme så han nästan försvann i bjässens famn. Inte en livvakt i sikte. Så var det ofta – folk kom fram, tog i hand och kramades. Det fanns en närhet och närvaro från Palme som var total, men jag tänkte redan då: ”Jäklar vad utsatt han är! Tänk om någon bara klipper till honom?”. Det var den sista sommaren Palme fick uppleva.
En sådan här dag får man vara nostalgisk. Men ska jag ge en professionell reflektion så är det att Palme var äkta. Precis som moderatledaren Gösta Bohman och centerräven Thorbjörn Fälldin. Som det unga stjärnskottet Mona Sahlin som ju senare har sagt att hon ”gick med i Palme, inte i partiet”.
Det fanns i stort sett inga medieträningar av politiker, inga så kallade spinndoktorer som lärde ut ”papegojsvar” eller sluga sätt att undvika att ge besked. Det fanns enormt mycket okunskap och tabbar i umgänget med media, men massor av spontanitet och personlighet.
För en politiker som Palme, som vågade ta ut svängarna och älskade debatten, hade det nog varit svårt att vara lika färgstark i det ängsliga klimat vi har idag, där Stefan Löfven och Anna Kinberg-Batra närmast verkar tävla i att spela politisk krypkasino för att inte sticka ut.
Andra skriver intressant om Olof Palme.
Paul Ronge