Medierna

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden? Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Tre klåpare som slapp granskning i slappt Medierna

Varför har journalister och media rent generellt så svårt att ta kritik? Ibland blir det rent skrattretande, om det inte var så att media har så stor makt.

SR P1:s ”Medierna” är ett program som just har som nisch att kritiskt granska medier och aktörer med koppling till branschen, till exempel PR-konsulter som jag.

Oftast håller granskningen en hög journalistisk nivå, chefredaktörer och ibland ”skandalreportrar” får svettas inför tuffa grillningar, precis som andra makthavare inom näringsliv eller offentlig sektor.

Därför satte jag mig vid radion med höga förväntningar igår när programmet skulle belysa mitt specialområde; medieträning i samband med krishantering. Jag blev gruvligt besviken.

Temat var att medieträning är dyr. Oftast onödig eller rent av kontraproduktiv. Det måste man ju få tycka, men exemplen var gammal skåpmat och följde i huvudsak Uppdrag Gransknings betydligt vassare redovisning av usla medieträningar i programmet om Arla, där också jag intervjuas ungefär 41:30 minuter in i programmet.

I Medierna intervjuas också Livsmedelsföretagens krishanteringsexpert Jeanette Fors-Andrée, på ungefär samma tema som Janne Josefsson hade med mig i Uppdrag Granskning: Bra och dålig medieträning och krishantering. Jeanette var tydlig och bra (hon är ALLTID bra), men det hon sa var inte heller nytt. Det var analyser och slutsatser som hon ständigt beskriver på sin blogg och som hon och jag gemensamt utvecklat i vår bok ”När drevet går – Krishantering i praktiken”.

Jag är den enda PR-konsult som nämns med namn i Medierna, i samband med min krishantering i Grums för exakt ett år sedan. Reportern åker dit för att intervjua kommunens ordförande Leif Haraldsson som säger att min rådgivning ”var värd varenda krona”.

Jag blir inte alls åtgången, utan respektfullt behandlad i programmet. ”Bra och dyr”, är väl slutsatsen och den är ju mer klädsam än ”usel och dyr”. Men Haraldsson har intervjuats förut om vår krishantering, bland annat i lokalmedia, och sa där samma saker som i Medierna. Inget nytt där heller alltså.

Det enda nya, och det som skulle kunnat gjort Medierna till samma kvalitetsprogram som vanligt, var krishanteringen kring Uppdrag Gransknings sensationella avslöjanden om Sjöfartsverkets helikopterköp. De ljög, mörkade och bröt mot upphandlingsreglerna, sannolikt också mot grundlagen eftersom de kringgick riksdagen.

Helikopterchef Lars Widell upprepade då i intervjun om den nya helikoptern, i enlighet med papegojmetoden:

”Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden”, sa han gång på gång i intervjun.

Medierna visar att tre (3) byråer eller medietränare var inblandade i det mediala haveriet, till en gemensam kostnad på 700 000 kronor!

Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”. Men det finns ju massor av följdfrågor! Var hon med under medieträningarna? Godkände hon att Widell skulle använda papegojmetoden? Var det hennes beslut att generaldirektören Ann-Catrine Zetterdahl skulle vägra svara på Uppdrag Gransknings frågor och istället göra en ”informationsvideo” att lägga på webben?

Av de tre byråerna, eller personerna som stod för medieträning och film, är det bara en som intervjuas. Han kallar reportern ”darling” och skrattar bort hennes fråga. Men får stå som anonym, liksom de andra aktörerna.

När något går riktigt uselt i andra branscher och grävarna går igång så är de inte buskablyga att sätta namn och ansikten på de som klantat sig. Men just här dras en barmhärtighetens slöja över vilka det var som ”hjälpte” Sjöfartsverket till en medial härdsmälta som folk kommer att minnas länge.

Jag frågade Medierna i en tweet igår varför, och ville att de skulle ha avslöjat namnet på dessa byråer, precis som skett för PR-byrån Reformklubben när det gällde Knivsta, för JKL när det gällde Göteborgs kommun och för mig när jag hjälpte Nässjö kommun och Sörmlands läns landsting. Det är mycket möjligt att de skulle svara att de inte diskuterar sina uppdrag, men då hade det varit lättare att ställa uppföljande frågor till Ulrika Ekström.

Medierna har lovat att ta upp detta på sitt måndagsmöte och det är bra. Då får vi se hur bra Medierna är på att ta kritik.

Andra skriver intressant om medier

Paul Ronge

Uppdatering 1:

Så har då Medierna till slut svarat på min och många andras kritik mot inslaget om PR-miljonerna.

Och det är precis som vanligt. Medier, även ett mediegranskande program som Medierna, erkänner nästan aldrig att de gjort fel. ”Vi står för vår bedömning”, är beskedet. Medan vi seriösa kriskonsulter nästan slår knut på oss själva för att få våra kunder att erkänna misstag och rätta till dem, slår medierna – ”Den tredje statsmakten” ifrån sig.

Jag vet nu vilka som gjorde de katastrofala medieträningarna åt Sjöfartsverket. En av dem figurerade med namn och bild i Aftonbladet som ”kommunikationsexpert” för inte alls länge sedan. En annan har medverkat i ett antal offentliga upphandlingar. Jag kan inte, efter att fått veta detta, se någon som helst publicistisk anledning till anonymisering, skälen måste vara andra.

Den här uppgiften, som står på Mediernas hemsida och som uppges i programmet, är osann: ”Vi har sammanställt hur mycket skattepengar och offentliga medel som hamnar i kriskonsulternas fickor”.

I mitt fall nämns 191 000. Men 25 procent av detta är moms som inte hamnar i ”mina fickor”. Mina två fakturor till Grums kommun var på 150 000 exklusive resor och hyra av teknik. 41 000 kronor lägre än Medierna uppger. Ingen liten felmarginal. I Sjöfartsverkets fall var kostnaden 511 110 kr + 1864 i resor. Av dessa pengar var 70 110 kronor videoproduktion. Resten – upp till de belopp som Medierna angav – moms. ”Vi är konsekventa i vårt sätt att räkna”, säger producenten Lars Truedson.

Korrekt, även UG, Kaliber och andra granskare gör på samma sätt, medvetet missvisande för att få summorna att verka större. Säger man kostnader för kunden blir det åtminstone en sanning med modifikation, momsen är oftast avdragsgill, den kan kvittas mot moms man själv fakturerar. Men pratar man om att alla pengarna, inklusive momsen, hamnar ”i kriskonsulternas fickor” så är det ljug.

Jag vill också rätta ett fel i min egen text, där jag utgick ifrån att Ulrika Ekström var kommunikationschef när de fatala medieträningarna hände. Där skriver jag: ”Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”.”

Men Ulrika var ju inte ens delaktig i dessa medieträningar eller upphandlingen av dem! Hon började på Sjöfartsverket i maj 2015. Medierna intervjuade henne och lät henne prata om medieträningarna så man fick intrycket att hon var ansvarig. Trodde nog att Ulrika, som jag alltså jobbat med, var alldeles för rutinerad för att släppa igenom sådana medieträningshaverier.

Till slut, på förekommen anledning: Mediernas producent, är ALLTID ansvarig för innehållet i de program som sänds, så att det håller de etiska reglerna och är faktakontrollerat och kvalitetssäkrat.

”Håller inte med dig om att jobbet brast. Det är skillnaden.”, skriver producenten Lars Truedson till mig på Twitter.

Dispyter med media tar ofta på krafterna och ger en bitter eftersmak på så sätt att de, i kraft av sin makt, alltid får rätt även om de inte har det. Nu lämnar jag detta för trevligare sysselsättningar.

Uppdatering 2:

Här namnger och intervjuar Dagens Media medietränaren Lars Stahre som kallade Mediernas reporter ”darling”.

Om att granska granskarna

Vem granskar granskarna?

Svenska Dagbladets kulturskribent Sam Sundberg tycker det är dags för SVT att återuppliva ett kritiskt Mediemagasin, det som lades ner för nio år sedan.

Han tar flera exempel där media visat noll självkritik, till exempel Dagens Nyheters behandling av trotjänare i företaget och tidningen Fokus tillbakadragande av publiceringen av Ola Sandstigs scoop om Researchgruppens kopplingar till extremvänstern.

Jag kunde ha tillagt SVT:s Uppdrag Gransknings brist på självkritik för svartmålningen av Grums i Joakim Lamottes undermåliga reportage nyligen.

Här ligger nog egentligen orsaken till svårigheten att återigen få till ett Mediemagasin. Man ska inte sätta bocken till trädgårdsmästare, heter ju ordspråket. Och som jag förstår det var SVT:s Mediemagasinets stora problem granskningen av de egna på SVT. Inte särskilt kul kanske att träffa bistra kollegor i korridorerna efter det att man hängt ut dem i TV, kan man ju förstå.

SR:s Medierna fungerar däremot lysande bra, en halvtimmes granskning av media på lördagarna, genomförd med största integritet.

Här till exempel avslöjar Medierna höjda VD-löner i den krisande mediebranschen och alla inblandade, förutom Schibsteds Raoul Grünthal, vägrar kommentera saken.

Men så produceras också Medierna av ett oberoende produktionsbolag. Jag tror att förutsättningen för att fungerande och förtroendeingivande Mediemagasin är att det produceras på samma sätt, utanför TV-husen.

Här uppstår problem direkt. TV-produktion är fortfarande mycket dyrare, framför allt om den ska produceras för SVT, med de kvalitetskrav som ställs där. För några år sedan försökte jag i samarbete med entreprenören och medieveteranen Joachim Berner, få till stånd en produktion av ett oberoende Mediemagasin som kunde ha finansierats via dåvarande SIMO en organisation byggd av stora delar av organisations- och företags-sverige.

Jag träffade Jan Axelsson, SVT:s dåvarande programchef, som vänligt men bestämt upplyste mig om att ett sådant upplägg skulle strida mot SVT:s sponsorsregler. Det var helt enkelt omöjligt.

Jag tycker fortfarande att det borde gå att se över reglerna så att ett utanförstående produktionsbolag får möjlighet att skapa ett nytt Mediemagasin för SVT. Det vore utmärkt om företag och organisationer kunde få vara med och satsa på en sådan produktion. Det är ju oftast just de som attackeras hårdast och får ta de värsta konsekvenserna av dåliga och ibland rent felaktiga granskningar.

I en debatt på Publicistklubben i Stockholm: ”Vem vill bli journalist” (debatten börjar ungefär 2 tim, 20 minuter in i klippet) säger Svenskans chefredaktör Fredric Karén i sammandrag: ”Det är trovärdigheten och källkritiken som skiljer journalisten från andra som agerar på sociala medier.”

Så lätt att säga. Men det är ingen självklarhet, utan något som journalisterna måste leva upp till.

Andra skriver intressant om medier.

Paul Ronge

Därför nobbar direktörerna Uppdrag Granskning

Den 22 december hade SR:s Medierna ett intressant inslag på temat: ”Strutsen ersätter pudeln i krishanteringen”. Tesen var att makthavarna alltmer vägrar ställa upp för ”scoopreportrarna” i avslöjande program som Uppdrag Granskning, Ekot, Kalla Fakta och Kaliber för att istället låta sig intervjuas av sämre pålästa reportrar i andra medier. På så sätt lyckas VD:ar och generaldirektörer undvika de svåra frågorna.

För en gångs skull tycker jag Medierna gör en ytlig analys och missar målet. Jag har den största respekt för granskarna, har själv varit en kritiskt granskande samhällsreporter och är i min nuvarande roll som PR-konsult en av dem som anlitas mest i krishanteringar av företag och organisationer.

Men själva formatet i de granskande programmen är att makthavare ska sättas dit. Som jag sade när jag fick möjligheten att hålla ett föredrag för Uppdrag Gransknings redaktion 9 februari i år:

”Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?”

Mitt korta svar är ju att formatet gör att varje makthavare med överlevnadsinstinkt skickar fram sin kommunikatör som ”åskledare” så länge det är möjligt. Det är först när scoopet är så starkt att det blir ohållbart att nobba intervjuer som en VD tvingas att ställa upp för Uppdrag Granskning.

SR:s Studio Ett, SVT:s Agenda, SVT:s God Morgon Sverige och TV4:s Nyhetsmorgon kännetecknas inte av att reportrarna i sig är sämre pålästa eller mindre seriösa. Snarare erbjuder formaten i dessa program större möjligheter för de som grillas att ge sina versioner utan att lustmördas på vägen.

I Medierna görs ett nummer av att Studio Ett accepterade Telia Soneras villkor att i direktsänd radio vägra debattera med Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin. Jag ser inget problem – Studio Ett godkände kravet och då är det bara att hålla det ingångna avtalet med Telia Sonera.

Vissa myndigheter och verk kan inte, på grund av att de är så offentliga, med hedern i behåll undvika att skicka fram sina generaldirektörer och då kan det leda till katastrofer som Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvists framträdande i Uppdrag Granskning i juli i år.

Säkert såg många direktörer detta program och drog sina slutsatser. Det står inte i svensk grundlag att man måste ställa upp för journalister, särskilt inte om det är lika solklart att man kommer att bli bortgjord och nedgjord som att någon alltid åker ut i Robinsons ö-råd.

Vad jag däremot hamrat in i alla sammanhang där jag medverkat under året som gått, det är att man inte kommer undan kärnfrågan som ställs i en granskning, hur sofistikerad krishantering man än gör och hur påkostad PR-byrå man än anlitar.

Det räcker att ge två exempel:

Telia Soneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström fick frågan gång på gång av Fredrik Laurin om företaget har mutat i Uzbekistan. Varje gång undvek hon frågan och svarade med ett ”corporate statement”, ett så kallat Bosse Ringholm-svar. Efter någon vecka tvingades VD Lars Nyberg ändå ge sitt svar: ”We didn’t bribe anyone”. Varför kunde inte Edström fått sagt det direkt?

FOI:s generaldirektör Jan-Olov Lind ljög när han sade att han inte kände till bygget av en vapenfabrik i Saudi, på reportern Daniel Öhmans direkta fråga om projektet Simoom. Genom hela Ekots scoop ekade ju kärnfrågan som bland andra Carl Bildt vägrade besvara: Kommer vapenfabriken att byggas eller ej?

Att frågan var delikat för regeringen var självklart. Antingen utmana den svenska opinionen med ett ja, eller komma på kant med Saudis shejker genom ett nej. Bildt slingrade sig genom att 103 gånger hänvisa till ”avtalet”, det vill säga överenskommelsen som Sverige slöt med Saudi under socialdemokratisk regering. Bildts 103 ”Bosse Ringholm-svar” klipptes sedan ihop till någon sorts hysterisk rap-version som under skratt visades på Gräv-12.

Men den 20 oktober ger försvarsminister Karin Enström beskedet i Ekots Lördagsintervju att det blir ingen svensk medverkan i en vapenfabrik i Saudi. Då är ju kärnfrågan, som ledde till försvarsminister Sten Tolgfors fall och som alla berörda så ihärdigt duckade för i månader, besvarad. Enkelt uttryckt: Ju tidigare makthavarna kunnat ge detta besked, desto mer hanterlig hade krisen blivit.

Daniel Öhman har ett kreativt förslag i Medierna: ”Låt oss journalister samarbeta mer och ställa de svåraste frågorna, oavsett vem som får intervjun”. Jag tror det är rätt svårt. Journalistiken är oerhört egocentrisk och konkurrensinriktad. Ingen vill vara tvåa efter den som har scoopet, vara den som följer i fotspåren. Men min tes är framförallt: De tuffaste frågorna kommer oftast fram och publiken ska inte underskattas när det gäller att begripa vad som är viktigt. Det är svaren som dröjer eller ibland helt uteblir. Och de som oftast förlorar på duckandet och långhalandet är makthavarna själva.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: SR:s Medierna intervjuar mig och Janne Josefsson på temat i bloggposten ovan, ”dramatiserade granskningar”, ungefär 18 minuter in i programmet.

Så vann vi över Södermanlands Nyheter i #SNgate

Jag har precis avslutat en av mina mest märkliga och lärorika krishanteringar – också den första där jag ”outats” av en mäktig mediekoncern och tvingats agera öppet via den här bloggen, Twitter, Facebook och intervjuer i olika medier. Tro mig – ingen professionell kommunikationskonsult vill ha den rollen. Vi vill vara i bakgrunden och hålla i trådar.

När det nu blev så var det bara att gilla läget. Jag har haft en fantastisk kund i Sörmlands landsting och samarbetet har fungerat perfekt. Vi har i vår kommunikationsstrategi lyckats ändra fokus:

Från en ”arvodesaffär” som trampade tomgång i månader och, genom att bland annat uppvigla till demonstrationer, med Södermanlands Nyheters muskelmakt och 80-procentiga hushållstäckning skulle tvinga fram avgångar och nya skalper.

Till ett #SNgate som fokuserat på hur en från början schysst granskande journalistik förvandlats till en hetskampanj där den lokala mediejätten gjort en mängd fel och misstag. Som att påstå att landstingspolitiker roffat åt sig, utan att kunna belägga det. Som att påstå att olagligheter begåtts, utan att något enda av dessa påståenden fått någon rättslig påföljd. Som att helt negligera och förminska en rapport från PriceWaterhouseCooper som visar att ”Landstinget inte lidit någon ekonomisk skada”.

I denna bloggpost och i denna finns hela bakgrunden till #SNgate.

Nu uppfattar jag att vi har vunnit. Landstinget har fått ut sin version av det som hänt och kan gå vidare. Alltmedan #SNgate häftar som ett stort tuggummi under skon på SN:s chefredaktör Göran Carstorp och fortsätter leva sitt eget liv. Landstingspolitikerna kan äntligen koncentrera sig på det de valts till av en demokratisk majoritet: Att driva landstingspolitik. Jag själv har gått vidare till andra uppgifter.

Det här ska egentligen inte gå att göra. ”Det går inte att vinna över media”, svarade den ansedda PR-byrån Westander Landstingets informationschef Anna Jerdén och sade nej till uppdraget. Istället rekommenderade byrån Landstinget att anlita mig. Det hade inte heller varit möjligt att göra utan det stöd landstingspolitikerna fått från högt respekterade journalister och meriterade medieexperter, både i traditionella och sociala media. Samt de självmål, misstag och den totala brist på ödmjukhet och självkritik som tidningens chefredaktör Göran Carstorp stått för.

Här bara några av de misstag som gjort att Carstorp dragit skam över sin tidning:

Uttalandet ”Det får vara någon måtta på finkänsligheten”.

Så bagatelliserade Carstorp att landstingsstyrelsens ordförande Åsa Kullgren jämfördes med Khadaffi i en insändare och att ”Tommy (Kägo, reporter) och Magnus (Leivik, moderat oppositionsledare) hyllades som upprorsledare i en uppmaning att storma Landstingshuset i en annan insändare, från signaturen ”Anarkisten”.

Den kluvna tungan.

När Carstorp resonabelt pratar om hotet mot landstingspolitikerna i enrum med dem, samtidigt som han därefter med total brist på empati skriver om politikernas ”finkänslighet”. Dubbelspelet avslöjades av en enkel bandinspelning. Samma falska förhållningssätt avslöjas här i Mediernas bloggpost, om hur Carstorp, trots att han vet bättre, hävdar att reportern Tonchi Percan ”avstängts”. Man kan helt enkelt inte lita på vad Carstorp säger.

Dålig koll på fakta

När Carstorp ska försvara sig mot Åsa Kullgren har han inte ens koll på att hon är landstingsstyrelsens ordförande. Personen som under så lång tid utsatts för påhopp och hets från hans tidning kallar han landstingsfullmäktiges ordförande. Noll koll alltså.

När SR:s Medierna i sitt granskande reportage visar våldsamheten i demonstrationerna mot landstingspolitikerna och samtidigt avslöjar att Carstorp har noll koll om att det stått i hans tidning att landstinget har en dold agenda, säger Carstorp: ”Har vi skrivit det? Hehe då får ni visa det”. Därefter kallar Carstorp harmset reportaget ”partiskt”. Hallå, har Carstorp någonsin varit praktiskt arbetande journalist och hört uttrycket ”vinkel”? All professionell journalistik är vinklad. Skillnaden är att där Mediernas reportage är späckat med fakta och intervjuer där alla parter får komma till tals, så är SN:s rapportering i ”arvodesaffären” de senaste månaderna ett meningslöst muskelspel utan innehåll.

Carstorp lyckas genom sina utspel bli ovän med Sveriges mest meriterade mediegranskande program. Grattis och lycka till!

Lögner och insinuationer

Jesper Bengtsson, svensk ordförande för Journalister utan gränser, konstaterar att SN driver ”kampanjjournalistik” och förklarar pedagogiskt varför.

Carstorp går raskt till motattack och lyckas ljuga ytterligare gånger. Som Jesper Bengtsson konstaterar i sin kommentar: Att landstingspolitikerna fått ökade kostnader har inget samband med ”arvodesaffären”. Carstorp upprepar också att hela konsultrapporten lades ut på nätet, vilket är ljug. Endast en tredjedel lades ut. Likaså säger han att Åsa Kullgren erbjöds att intervjuas på webben. Men förtiger att Kullgren svarade ja, under förutsättning att hon också fick debattera med Carstorp om hans kampanjjournalistik, alltså #SNgate. Den debatten vågade Carstorp inte ta, utan tackade nej.

Att smeta in sig i #SNgate och bli ett varnande exempel.

Carstorp talar också om att ”fem journalisthögskolor” fått i uppdrag att undersöka SN:s journalistik. Nu finns det inga fem journalisthögskolor, däremot finns journalistlinjer. Kan tilläggas att ”Paul Ronges roll” också ska undersökas, hur det nu ska gå till. Det här kan bli Carstorps största misstag, som torde grunda sig på ren hybris. När JMK, JMG och de andra tre utbildningslinjerna forskar i detta är sannolikheten stor att de kommer fram till samma slutsats som ett antal andra professionella bedömare redan gjort: Att SN drivit en kampanjjournalistik och visat sig oförmöget att ta till sig ett enda dugg av den kritik som riktats. Då blir SN ett bokstavligt skolexempel på hur journalistik förvandlas till hetskampanj och förföljelse.

I vilket fall betyder det att Carstorp smetat fast sin tidning vid #SNgate för lång tid framåt. Han agerar som en typisk rättshaverist.

Att blanda in och hänga ut konsulten

Jag har aldrig förut i mina krishanteringar varit med om detta. Sannolikt ville Carstorp elda upp en opinion mot att skattepengar slösas på en sådan som jag. Detta i linje med att mobbaren givetvis motsätter sig att mobboffret tar lektioner i självförsvar. Men effekten blev nu i stället att jag kunde ge mig ut i debatten på Landstingets sida. Jag har nära 4000 följare på Twitter, oftast mer än tio gånger fler än vad de twitteraktiva på SN har. Nära 1500 på Facebook. En blogg som ofta läses av mer än 1000 personer.

Jag är ofta intervjuad i media och deltar i TV-debatter i egenskap av branschföreträdare. Men kunder i aktuella projekt talar jag aldrig om. Genom Carstorps misstag kunde jag via sociala medier synliggöra SN:s hetskampanj för de många mediekompetenta som jag har i mitt nätverk (och tack för att ni stått ut med alla mina tweets i ämnet!)

Medan Carstorp kämpar vidare mot en alltmer kritisk opinion väcks frågan om han är rätt man på rätt post. Här diskuterar Mikke Schirén Carstorps avgång.

Han är vänsterpartist och tillhör alltså oppositionen. Vänsterpartiets partiblogg på SN har nu frysts på grund av det bristande förtroendet för tidningen.

Styrelseordförande för Södermanlands Nyheter heter Lars-Olov Thim. Han är advokat och sitter i 48 styrelser. Vill han att tidningen ska bogseras upp ur det dike den körts ner i så bör han nog lyfta bort Carstorp från förarsätet. Nu kommer en morgondag. Förtroendet är i botten. Politikerna vet att tidningens hela utgångspunkt varit att fälla den valda majoriteten, inte med avslöjanden utan med muskelmakt och trycksvärta. Hur ska tidningen kunna bevaka de viktiga landstingsfrågorna på ett bra sätt med en sådan chefredaktör?

Andra skriver intressant om krishantering och media.

/Paul Ronge