Just nu pågår en intensiv diskussion i den sociala medier-eliten (och jag menar verkligen inget negativt med det, det handlar just om de mest tongivande på Twitter) om journalistrollen i framtiden.
Idag fördes den också live hos @Jocke Jardenberg i Lund.
Diskussionen inleddes av journalisten Anders Mildner (@andersmi på Twitter) som i boken ”Vad väntar runt hörnet” menar att journalisternas allomfattande makt som ”filter” mellan makthavarna och allmänhet nu hotas och kommer att begränsas av sociala medier. Journalistrollen måste omdefinieras, föreslår han. När allt fler kan distribuera nyheter via sina mobiltelefoner och datorer och tryckpressen kan bli lika historiskt onödig som skrivmaskinen är ju frågan om inte alla dessa rapportörer också kan kalla sig journalister.
Mildner har mött mothugg från bland andra Journalistens chefredaktör Helena Giertta.
Jag tycker Mildner väcker viktiga frågor om att ”Den tredje statsmakten” får se sin makt beskuren och hans historiska genomgång av vad journalistrollen har betytt – från partipress till professionalism – ger bränsle för en bra debatt.
Men debatten hittills är snårig, flummig och bland andra @GertFrost undrar med all rätt om den kan engagera andra än de absolut mest sörjande (journalister och journalists-wanna-bees?)
Min första fråga är: Varför i all världen skulle bloggare, twittrare och andra aktörer i sociala medier vilja kalla sig journalister? Varför slåss om att ingå i journalistrollen? Varför vill man förflacka begreppet? Räcker det inte att med hjälp av sociala medier som oftast bara kostar internetuppkopplingen kunna påverka, förmedla nyhetstext och bilder, debattera och ibland orsaka en bloggvälvning?
För mig är journalistik ett yrke och ett kall. Något du lever och andas och som du liksom aldrig tar helt ledigt från så länge du har jobbet.
Det är ett talangyrke. Du behöver inte examineras som en läkare eller jurist.
I mitten av 1970-talet sökte jag tre gånger till dåvarande Journalisthögskolan, jag kom inte ens till andra urvalssteget. Sista gången bad jag om ett möte med uttagsmänniskorna som förklarade att jag var ”verbalt trögrörlig” och omöjlig som journalist. I mitt eget intresse borde jag slå journalistambitionerna ur hågen. Några år senare var jag politisk reporter och försörjde mig i yrket över 20 år utan att ha en krona i studieskuld.
Ingen ifrågasatte att jag var journalist, jag var helt trygg i min #journalistroll. Lika naturligt är det för mig att de senaste 13 åren, då jag varit PR-konsult har jag aldrig haft anledning att kalla mig journalist, även när jag skrivit krönikor i olika tidningar.
Jag avskyr när jag ser någon presentera sig som ”journalist, debattör och PR-konsult”.
För mig är det viktigaste kärnvärdet som definierar nyhetsjournalistiken konsekvensneutraliteten, enklare uttryckt: ”publish and be damned” oavsett vem som tjänar eller förlorar på det. Uppdraget är att analysera, informera, upplysa, samt avslöja makthavare och missförhållanden utifrån att du betjänar läsare, tittare och lyssnare och du får betalt för att göra det. De som inte är journalister och idag agerar via sociala medier kan inte ha utgångspunkten att bara serva en målgrupp utan att få betalt. Det finns alltid någon ideell drivkraft, någon politisk agenda, en passion, något man är besjälad av.
Bloggare liknar i den meningen ledarskribenter eller krönikörer. Krönikörer behöver inte vara journalister, ledarskribenter kan vara gamla avdankade politiker.
Men de som inte är journalister har inte nyhetsvärderingen, känslan för att sovra, att berätta en story så att alla oavsett vad de har för åsikt känner förtroende och har behållning av texten. Gå tillbaka tio år och läs Lena Mellin i Aftonbladet. Försök sedan hävda att det går att slå fast var hon står politiskt. Jag har jobbat med henne och säger: Det går inte! Det är journalistik för mig, i sin innersta kärna. Konsekvensneutralitet. Oavsett om sossar eller moderater skadas eller gynnas så skriver hon utifrån en journalistisk bedömning.
Jag upplever att Al Jazeera har fått ett totalt genombrott i Egyptenkrisen. Jag har suttit som klistrad vid deras direktrapporteringar från upproret på Tahrir-torget och deras analyser av skeeendet, som både slagit CNN och BBC. Hela tiden med känslan: De har arbetat professionellt och med konsekvensneutralitet. Det är framgångsnyckeln.
Jag har hört flera av de tunga namnen inom sociala medier säga att de tycker att journalister ska släppa konsekvensneutraliteten och tala om ”var de står”. Det vore döden för journalistiken som vi känner den och för möjligheterna att försörja sig på yrket.
Andra skriver intressant om journalistik.
/Paul Ronge
Gillar detta, Paul! Tycker du vidrör något som är ytterst centralt för hela debatten, en fråga som kanske måste nystas upp först av allt: Vad är egentligen en journalist i dag? Är definitionen densamma i dagens mediemångfald, som när den journalistiska produkten var knuten till mediehusens publikationer?
Var gränsen för vad en journalist är och inte är avgör är trots allt hela utgångspunkten för det vi debatterar både på #journalistroll och i andra sammanhang.
Som jag uppfattade debatten handlade den inte om vem som ska få kalla sig journalist, utan mer om vad vi lägger i vår yrkesroll. Ingen har väl ifrågasatt rollen som nyhetsreporter, en av de klassiska rollerna. Men nyhetsreportrar idag kanske kan jobba på andra sätt, och utnyttja utomstående som medproducenter, jag vet inte om det är det du menar skulle hota oberoendet eller konsekvensneutraliteten?
Och hur ska det funka i övrigt då? När du säger att journalister inte får släppa på konsekvensneutraliteten, vad får de då göra i sociala medier? Får de vara med på ett partis eller en intresseorganisations fansida på Facebook? Får de vara vänner med politiker på FB? Jag vill nog hävda att det är en nödvändighet idag för att få insyn, men det klart att de kan kritiseras för att ha åsikter då. Men alla har ju åsikter, det blir ihållbart att journalister ska avskärma sig så från det övriga livet, anser jag.
Sedan håller jag med om att nyhetsvärderingen och redaktörsskapet är en roll där journalisterna besitter unika kunskaper. (Fast samtidigt så finns det många frågor som uppmärksammats tack vare gräsrötter utanför, typ FRA-frågan.) Men det är något som man kan betona i relationen med utomstående rapportörer/medarbetare.
Har inte tänkt på det så men instämmer till fullo. Jag läser twitter som andra läser tidningen. Jag kastas hit och dit i olika ämnen, på samma sätt som jag ramlade in hit. Fortsätter nog att titulera mig som väsebonde för att på så sätt kunna delta i alla debatter oavsett om de handlar om journalistik, skola, sociala media eller entreprenörskap./ Annamalmberg2 på twitter
Markus: Tack!
Mikael: Tack för att du problematiserar och ifrågasätter. Visst är min rubrik provokativ. Men Anders Mildner pratar inte om ”medproducenter” och ”fredlig samexistens”, utan faktiskt om en maktkamp där journalisterna får stryka på foten för sociala medier. Och som du märker har jag högsta respekt för hans sätt att initiera debatten.
Jag är tveksam till flera saker du tar upp och vill ha dem debatterade. Tex: är du politisk reporter det allra minsta så kan du enligt min mening inte vara med på en FB-sida för ett politiskt parti, helst ska du inte rösta (det gjorde inte jag och jag tror även Lena Mellin säger att hon inte gjort det på många år). Vänner med politiker på FB? Absolut! ”Alla kan ha åsikter”? Absolut! Men du låter det inte påverka ditt sätt att rapportera om du är en professionell journalist=konsekvensneutralitet.
Jag tror journalister måste kliva ner från sina höga hästar, länka även till konkurrenter och jobba mer ”wikipediamässigt”, ta emot input från den sociala medievärlden i mycket högre utsträckning och vara mer ödmjuka.
Men det är inte riktigt det som den av Mildner initierade debatten handlar om, tycker jag.
Jag tror att man måste vara lite journalist av sin tid, såklart. Att man ska använda de verktyg man har till hands. Men grunderna i journalistyrket är de samma, oavsett när, var och hur man utövar det.
Det finns många som twittrar och bloggar utan att göra det som journalister, även om de berör snarlika ämnen, precis som det finns journalister som använder sociala kanaler skickligt. Man blir samtidigt inte nödvändigtvis journalist bara för att man twittrar eller bloggar om frågor som journalister ofta behandlar.
Så jag skulle säga att journalistrollen i sig inte behöver förändras, det är snarare så att journalistens roll och sakuppdrag behöver definieras tydligare framöver, nu när de använder samma kommunikationsmedel som många icke-journalister gör.
Tack för bra inlägg!
/Anna
Jag håller helt med dig, Paul, och inlägget är klart intressant. Det är lördagkväll och jag gör ingen längre utläggning, men jag måste bara säga att skrattade gott åt omdömet ”verbalt trögrörlig” – det var ungefär det minst passande omdöme jag kan tänka mig om dig. Ha en bra kväll/Ann-Leena
PS. Igår lyssnade jag på Aftonbladet.se:s ”nyhetsrapport” på vägen hem. En av dagens viktigaste nyheter var uppenbarligen att vi tvättar i för låga temperaturer och det gör att bakterierna anfaller oss – allt enligt företaget Vanish (som råkar sälja fläckbortagningsmedel). Och nu talar vi om de journalister som har i ansvar att sovra och granska…Lyckat PR-jobb i alla fall.
Åh, vad jag hade velat ha tiden att följa med i den här debatten! Den behövs kanske inte, men den är verkligen intressant.
Måste journalisten drivas av ett kall? Nej, i princip inte. Men en bra journalist formulerar sin roll på ett sätt som innebär att den blir ett kall, eftersom du måste försaka så mycket. Vänner, tex 😉 Mer allvarligt, publish and be damned ställer väldigt höga krav, för att orka med dem behöver du ha någon slags högre tro på journalistiken. Hence; kall, helt enkelt.
Eftersom jag inte är insatt i debatten (förlåt!) vet jag inte vilka aspekter av journalistrollen som redan diskuterats, men några viktiga distinktioner att göra är till exempel vad journalistik består av: insamling, presentation eller både och? Och de många olika journliastrollerna – hotas insamlarna, grindvakterna och presentatörerna lika mycket av alternativen, eller riskerar vissa att drabbas hårdare? Till vilket pris?
Men mest av allt kanske – är det mediehusen själva som är det största hotet mot journalistiken?
Jag tycker att det är problematiskt att hävda att journalister inte bör rösta i demokratiska val.
Det parlamentariska demokratiska systemet är själva grundbulten i vårt öppna och fria samhälle, och att rösta är ju en medborgerlig rättighet. Bör journalister verkligen förvägras rätten att nyttja denna rättighet?
Jag vet att Jan Guillou har hävdat (på sitt sedvanliga provokativa vis) att det vore ”tjänstefel” av en journalist att rösta. Men samtidigt kan ju ingen påstå att Guillou saknar politiska åsikter…
Är det verkligen ”tjänstefel” av en journalist att utnyttja de demokratiska rättigheter som denne kämpar för att upprätthålla?
Samtidigt skriver Göran Rosenbergs i Tankar om Journalistik att idealet om ”den åsiktsfria journalistiken” är ”djupt betänkligt” och att: ”God journalistik kan i sista hand bara bedrivas av journalister som inser att varje skildring av verkligheten innefattar ett ställningstagande, en åsikt om man så vill. Och att idealet om den åsiktsfrie journalisten är nyhetsindustrins ideal, inte journalistikens.” (Sidan 264-265.)
Jag tycker att pluralismen inom massmedia är det viktiga, inte huruvida en viss journalist (som i sitt värv ändå strävar efter neutralitet) har politiska åsikter eller inte.
Intressant läsning håller med dig Paul och en intressant debatt. Jag har tyvärr inte kunnat följa med så mycket idag.
Jag tycker att det är svårt att dra alla journalister över en kam eller egentligen borde man dela in vilken typ av journalitisk roll de har. Det känns som att den roll som kommer att snabbast få problem, är den som är subjektiv dvs tyckarna som kulturedaktörer eller de som skall säga vad som är bra eller dåligt för allmänheten. Varför, jo generation Y och så småning om Z lyssnar mera på vad nätverket tycker och tänker om ett fenomen eller en produkt och därför är det mindre intressant vad expert journalisten skriver, samma fenomen som med reklamen.
Så mitt inlägg kan väl kanske rymmas inom tittelsjukan?
Apropå konsekvensneutralitet: varför granskar aldrig journalister arbetslösa och sjukskrivna på samma sätt som de granskar ”direktörer”. Varje gång någon som varit arbetslös/sjukskriven ”i fem år” får tillfälle att kverulera i Rapport undrar jag varför journalisten inte frågar ”hur i h-e kan du ha varit arbetslös i fem år? Fattar du inte att du måste ta dig själv i kragen, flytta och skaffa ett arbete?”.
Varför sker aldrig detta? Det vore väl konsekvensneutralt?
Per T: Tack för bra inspel. Journalistrollen återstår att definiera, i länkarna ser du ju att meningarna går isär. Men jag talar om allt som innebär att det blir ett professionellt hantverk (insamling, sovring, finna vinklar, presentera – hela vägen fram till redigering, nyhetsgrafik, bilder, etc – såväl i papper och på nät.)
För MIG var det ett kall, men det är det inte, och behöver absolut inte vara det, för alla.
Mats: Du kan ha rätt och det är en viktig aspekt. ”Tyckarnätverken”på nätet konkurrerar ju redan framgångsrikt med ”experterna” i tradmedier.
Torbjörn: Jag anser verkligen inte att politiska eller andra journalister ska förmenas eller förvägras sin demokratiska rätt att rösta – det vore ju helt absurt!
Men för mig var det oerhört viktigt att veta att jag stod helt oberoende (konsekvensneutral) för vilket block eller parti som tjänade eller förlorade på vad jag skrev. Det beskriver jag i inlägget.
Men i en djupare mening är vi nog oense. Göran Rosenberg är en av de skickligaste och mest intellektuellt sympatiska motståndarna mot konsekvensneutraliteten. Han har tom skrivit en bok (Tankar om journalistik) där han sorgset angriper att journalister inte tar öppen ställning.
Kriget mellan Bengt Nerman och Leif Furhoff på senare delen av 1900-talet om vilken inriktning Journalisthögskolan skulle ha, handlade om just detta.
Nerman ville ha öppna ställningstaganden, helst vänster som angrep och ifrågasatte den traditionella nyhetsvärderingen. Furhoff vann kriget och verkade i decennier för en konsekvensneutral journalistik.
Jag vill, som du förstår, att nyhetsjournalister ska arbeta utifrån konsekvensneutraliteten, det ska vara sant och relevant och kunna läsas, ses och lyssnas på med förtroende oavsett var man själv står i sakfrågan.
Sandra: Det du talar om har inte med konsekvensneutralitet att göra. I journalistrollen ligger att man tar de små och maktlösa människornas ställning och angriper makten.
Har svårt att se framför mig en reporter angripa en arbetslös person med en sådan fråga som du formulerade ovan.
Hej Paul
Tack för ditt svar.
Det är just det som är min poäng. Journalister är konsekvensneutrala när det handlar om toppolitiker, ”direktörer” etc – de rapporterar vad de hittar oavsett om det innebär att personen det handlar om kan komma att utsättas för ett mediedrev etc, och att, i förlängningen lagstiftningen kan komma att påverkas.
Vad gäller journalistrollen och att ta de små och maktlösa människornas parti (fö är det ju just de små och maktlösa människorna som rest sig i Tunisien och Egypten resp gjort SD till riksdagsparti så så små och maktlösa är de de facto inte) så kom jag in på JMK (men har sedan aldrig varit verksam som journalist) och detta återkom hela tiden under utbildningen men motiverades aldrig annat än med att ”eliten” har tillgång till DN Debatt. I och med att man aldrig ställer kritiska frågor till arbetslösa etc är man inte konsekvensneutral eftersom en kritisk granskning av arbetslösa skulle kunna leda till ändring/skärpning av lagstiftning kring tex a-kassor. Man är inte konsekvensneutral om man bara är neutral inför vissa individers (elitens) öde men inte för andras (de arbetslösa) utan, i det senare fallet, aktivt arbetar för att förbättra deras situation genom kampanjjournalistik, snyftreportage och annat.
Det är möjligt att det ändå inte är önskvärt att granska sk socialfall men då ska man inte hävda att man är konsekvensneutral. Istället får man erkänna att man arbetar för att sätta dit vissa och stötta andra.
Sandra: Du har nog rätt i att journalister gärna vill undvika rapportering som är negativ mot bidragsberoende etc och kanske därför ibland gör avsteg från konsekvensneutraliteten. Journalisten ser sig som den lilla människans företrädare. Men när det gäller ”hardfacts”, exempelvis siffror för fusk, vem som fuskar och metoder som används så tycker jag ändå media oftast agerar utifrån ”publish and be damned”. Sådana nyheter publiceras. Likaså berättar man mer idag än förr om vilken etnisk bakgrund kriminella har, det var nästan tabu när jag var yrkesverksam.
Nu har ju arbetslösa och långtidssjuka i Sverige fått så sakligt sett försämrade villkor (allt fler tycker inte ens det är lönt att vara med i en A-kassa) så jag förstår att nyhetsvärdet nu ligger i att beskriva fall när exempelvis dödssjuka tvingas släpa sig till arbetsförmedlingar.
Men i den intellektuella hederlighetens namn måste jag ge dig rätt: Konsekvensneutraliteten har sina begränsningar när journalisterna vill värna dem de uppfattar som ”utsatta”.