Hanif Bali – oskyldig tills motsatsen bevisats?

Man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats.

Det är den juridiska grundbulten i alla rättssamhällen och gäller för alla – även förstås Hanif Bali (M) som anklagas för att ha groomat en flicka i MUF, då 15-16 år, för ”sexuell posering”.

Men ”folkdomstolen”, det som lite finare kallas ”den allmänna opinionen” fungerar helt annorlunda. Jag har skrivit många gånger om den publika skampålen, där drevet går i traditionella medier. Samtidigt sker ofta ett hänsynslöst krypskytte i sociala medier, där inga som helst pressetiska regler gäller.

Därför lär det bli Bali som får den tuffaste bevisbördan när han nu slåss för sitt fortsatta politiska liv.

Ord står mot ord på ett närmast övertydligt sätt. Hanif Bali menar att det var flickan som ville ha sex med honom (”hon ville mer”), efter att ha fått hjälp med matten, och att han till slut fick säga till på skarpen och blocka henne från sociala medier. Här talar Bali ut i Expressen.

Flickan säger att Bali ville ha sex med henne och bli hennes första älskare då hon var oskuld. Hon har nu polisanmält honom och det vi vet är att en anklagelsepunkt gäller att han ska ha begärt ”sexuell posering”.

Båda kan inte ha rätt. Det strider mot all logik att båda parter skulle velat ha sex med varann och samtidigt avvisat varandra. Någon av parterna måste rimligtvis fara med osanning.

Just här visar sociala medier sin mest brutala och vämjeliga sida: Snabbt formas ”huliganlag” på Facebook, Twitter och Instagram som, utan att veta ett smack mer än oss andra, ”hejar” på den ena eller andra av kontrahenterna. Den vänster som hatar Bali för hans åsikter skämtar om sex som priset för läxläsning, pedofili, skäggbarn  och om att utvisa honom som kriminell invandrare.

Balis stormtrupper, ofta högermoderater och SD-are, ondgör sig om ”honeytraps”, påstår att Bali är utsatt för en komplott och driver en hård kampanj mot flickans pojkvän som anses hålla i trådarna.

Klart är att vi som står utanför ingenting vet, kanske får vi aldrig veta vad som egentligen hände.

En av de mer intressanta tyckarna i den här frågan är Fredrik Virtanen. I Fredrik Virtanens och Roland Poirier Martinssons podd ”Virtanen & RolandPM”  slår han inte bara fast att Bali är oskyldig utan också att hans krishantering har varit ”urskicklig”.

Båda slutsatserna är milt sagt för tidigt dragna. Om skulden vet vi som sagt inget och hur lyckad krishanteringen varit ser vi bara i efterhand.

På en viktig punkt vill jag ge Virtanen rätt om bra krishantering: Bali har inte gjort kardinalfelet att angripa flickan (eller numera den unga kvinnan) för lögn och sätta henne i skurkrollen. Men han är ändå väldigt förminskande mot henne, hon har blivit ett ”redskap”, utnyttjad av en illvillig konspiration som vill komma åt Bali av politiska skäl och förstöra en förnyad kandidatur till riksdagen.

Annars har vi sett den här typen av krishantering förr, många gånger. Man går till offensiv motattack och hävdar att alla anklagelser är  grundlösa och uppdiktade av konkurrenter, personliga fiender eller politiska motståndare. Stjärncyklisten Lance Armstrong blånekade till alla anklagelser om doping tills det dök upp bildbevis där han hade kanyler i armvecket.  Tiger Woods, Harvey  Weinstein och här hemma till exempel Göran Lambertz har alla tagit i från tårna – det är mer regel än undantag att gå i stenhård försvarsställning, inte minst i sexskandaler där ord ofta står mot ord.

Oavsett om Bali är skyldig eller oskyldig till det han anklagas för så är anfall inte bara bästa försvar som ordspråket säger, utan kanske också den enda smala chansen att klara skinnet.

Har han ljugit och den unga kvinnan har bevis så är det ändå kört för honom. Då är det bättre för honom att chansa på att inga bevis finns.

Talar han sanning så agerar han precis så upprört som man kan förvänta sig av en oskyldig.

Men om Bali litar på att det räcker att han blir rentvådd i rätten för att hans karriär ska vara räddad så är han mer naiv än jag trodde.

Han har bevisbördan och måste till den svenska ”folkdomstolen” på något sätt visa upp eller läcka ut de bevis han påstår att han har.

Det räcker att titta just på Virtanens fall. Han blev friad i rätten med en nedlagd förundersökning om våldtäkt, han har tilldömts skadestånd för förtal och har ännu, efter flera år, inte blivit anställningsbar igen. Från uppburen nöjesskribent och politisk opinionsbildare till persona non grata – i värsta fall under överskådlig tid.

I den publika skampålen – häxkitteln av klickvänlig journalistik och ormgropar i sociala medier – gäller inte rättspraxisen ”oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Det är lite av en poetisk rättvisa att Bali nu, som drabbad, på mycket nära håll får känna på den draksådd han själv hänsynslöst så ofta har skapat.

Paul Ronge

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.