Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.
Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.
Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.
DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.
Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.
Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.
Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?
Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.
Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.
Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”
De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.
Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.
Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.
I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.
2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?
Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.
Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?
Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.
Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.
Andra skriver intressant om debattklimat.
Paul Ronge
Huvudet på spiken! Något av det bästa du skrivit. Helt i linje med mina egna åsikter. Den största björntjänst vi kan göra antirasistiska är att ge SD ”walk over” i debatten genom att vägra debattera det de anser är problematiskt i dagens samhälle. Det är inte bara antiinellektuellt, det är dessutom respektlöst gentemot alla som röstat på SD och kan inte leda till annat än att folk blir förbannade på de etablerade politiska grupperingarna. Jag känner bara en enda SD-röstare och han är en 70+ f.d. sosseväljare. Sosse sedan 50 år.
Peace and understanding.
Tack Stefan! God fortsättning på 2014!
Precis. Ingenting har gynnat SD mer än tabubeläggandet av hela frågeställningar. Det skulle i så fall vara vissa politikers grundskolemässiga metoder, typ att vägra sitta bredvid SD:are i riksdagens matis. ( ”That should teach them!” )
Economist hade en läsvärd artikel om högerpopulister i senaste numret
http://www.economist.com/news/leaders/21592610-insurgent-parties-are-likely-do-better-2014-any-time-second-world
Jag kommer rösta på SD i nästa val av rent anarkistiska skäl. Jag avskyr samtliga övriga partiers program över hela linjen. Det enda jag har gemensamt med SD är deras syn på EU resp försvaret (åsikter som borde vara mainstream i det politiska samtalet men som är oerhört aparta), så mina känslor för SD är inte särskilt starka. Däremot tycker jag att det känns bra att göra diverse historielösa viktigpettrar irriterade.
Sedan är skillnaden i människosyn mellan samtliga riksdagspartier marginell. 7 av dem vill släppa in 0,003‰ av flyktigarna på jorden, ett vill släppa in 0,001‰ av samma grupp. Kålsuparteorin anpassad till 2000-talet. Funderar på om inte antiintellektualismen i kritiken av SD så småningom inte kommer göra SD till ett parti för de intellktuella, åtminstone de intellektuella med anarkistiska böjelser.
Jahaja: Tack för inlägg. Jag har all respekt för hur du vill använda din rösträtt, men har svårt att se hur SD skulle kunna vara ett bra val för en intellektuell anarkist. Partiet är ju otroligt traditionalistiskt och låst när det gäller intellektuell takhöjd. För mig låter det mest som att du protesterar mot de övriga riksdagspartierna, där du säkert har en poäng.
För mig är en mening i mitt inlägg central för varför jag aldrig skulle kunna rösta på SD: ”Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.” Mina ungerska morföräldrar och min mor (hon visserligen via omvägen över London, där jag föddes) kom hit som krigsflyktingar efter andra världskriget. Om dörren stängts för dem…
Det hela handlar om vad man har för förhållningssätt till sanningen. Jag föredrag en obehaglig sanning framför en behaglig lögn. Lögnarna är just lögnare och man har ingen aning om vad de kommer hitta på efter valdagen.
De intellektuella såväl till höger som vänster talar klarspråk, se tex Assar Lindbeck (S) på ett C-seminarium
https://www.youtube.com/watch?v=TOZVXQ2ojBA (två delar)
eller Andreas Bergh från IFN
http://www.di.se/artiklar/2013/12/13/debatt-invandrare-stangs-ute-av-kollektivavtalen/
Ingen kan rimligen anklaga dessa två för att ha dolda agendor? Konsekvensen blir då att de inte som låtsas om vad Lindbeck och Bergh säger måste ha dolda agendor (eller är direkt obegåvade).
I en annan tid är jag rätt säker på att huvuddelen av medlemmarna, och samtliga i toppen, av de etablerade partierna vore medlöpare i de mest förfärliga sammanhang, till skillnad från SD-anhängare vars övertygelse knappast gjort livet lättare för dem. Tål att tänkas på.
Sedan förstår jag inte parallellen till andra världskriget. Dina släktingar flydde ju tydligen efter kriget? Nåväl, i grund och botten är ju problemet i deras (och många andras) fall den starka staten. En svag stat kan varken initiera krig eller förfölja sina medborgare (något som sker även i Sverige, prova att inte betala skatt så ska du se vad som händer).
God kväll!
Bra Paul,
hittade hit genom min förra kollega på DN, Kerstin Sedvallson.
Jag har också störts av det. I synnerhet när jag hör det från välvilliga, ”vita” salongshumanister som vältrar sig i sin egen självgodhet och som tycks tro att de blir god antirasister genom att lika och dela texter på twitter och Facebook.
Viss finns främlingsfientlighet, men att måla upp en bild av Sverige som ett land genomsyrat av främlingsfientlighet är om inte absurt så rakt igenom idiotiskt. (Dessutom blandas begreppen ”rasism” och främlingsfientlighet” som vore dessa likvärdiga begrepp – vilket ger en bitter eftersmak.
Här en text som jag skrev tre dagar sedan och som spridits mycket. Trots att jag inte skriver det någonstans, trots att min far heller inte säger nåt sådant, är det sorgligt att en hel del läsare läser in att strukturell diskriminering skulle vara legio i Sverige. Den reaktionen säger en hel del.
http://hd.se/kultur/2014/01/03/jag-tanker-pa-de-andra-svarar-far/
Allt gott
Mustafa Can
Jahaja: Att man inte har dolda agendor betyder inte per definition att man har rätt. Tesen ”invandrare stängs ute av kollektivavtalen” handlar ju egentligen bara om ett sätt att tvinga fram lönesänkningar för de som redan har jobb i Sverige. Föga originellt, bakåtsträvande och absolut ingen intellektuell spänst i det. Och SD motsätter sig ju som parti våldsamt försämringar av kollektivavtal och LAS, där hittar du snarare delar av Centern.
Din tes om den starka staten som förföljare kan också diskuteras. Sydsudan är Afrikas yngsta och svagaste statsbildning och där pågår etnisk rensning med dödande av barn. Rumänien var en våldsamt stark stat och där trycktes alla religionsmotsättningar ner med järnhand. Först efter befrielsen kom folkmördandet på Balkan.
Mina ungerska flyktingar flydde under brinnande krig, först tvångsdeporterade av nazisterna, Sedan beslagtogs allt de hade av kommunisterna. Landlösa fick de en fristad och ett nytt liv i Sverige. Mina barnbarn är ett direkt resultat av att Sverige också gav plats åt mina svärdöttrars familjer som flydde från Latinamerikanska länder. Röstar du på SD så röstar du för att dörren ska stängas, det är verkligheten.
Mustafa Can: Jag är väldigt glad att du hittade min sida och bidrog med din länk till din text som på ett så tydligt sätt visar komplexiteten och dubbelheten och alla motstridiga känslor i det vi diskuterar här. Jag ska sprida länken både på Twitter och Facebook. Allt gott för 2014!
Paul, du missar helt poängen och fastnar i traditionell vänsterkritik, föga originellt. Det handlar om att tala klarspråk om vilka avvägningar man måste göra, vilket akademiker med såväl höger- som vänstersympatier gör, däremot inte resp riksdagsblock. Assar Lindbeck är knappast nyliberal, eller?
Jo, problemet med dina exempel är ju att det var överstarka stater som förtryckte befolkningen, med kända konsekvenser. Sudan var ingen rättsstat.
Alla etablerade riksdagspartier skulle, även om de fick egen majoritet, begränsa invandringen. Enda skillnaden är på vilken nivå. Varför är 1000 en moralisk katastrof medan 10 000 är ett moraliskt gudsrike?
Jahaja: Nej alla etablerade partier skulle inte stänga dörren för flyktingar från brinnande krig (vilket bevisas av läget idag). Inget parti utom Sverigedemokraterna. Om min synpunkt är ”traditionell vänsterkritik”, och därför värd att förminska, delas den ju idag av Moderaterna. Låt oss i all vänlighet enas om att vi är oense i frågan om Sverigedemokraterna är ett bra val för en intellektuell anarkist. Och tack för att du medverkat här!
Vilket riksdagsparti förespråkar öppna gränser? Närmast kommer väl CUF, men de är inget riksdagsparti. *Samtliga* riksdagspartier är för (hårt) reglerad invandring
(Hårt reglerad i den bemärkelsen att det förmodligen finns hundratals miljoner människor på flykt undan krig, svält, förföljelse etc och Sverige tar in kanske några tiotusen av dessa. Alltså i storleksordningen 0,1‰/en tiotusendel.)
Hej
Jag kommer rösta på (SD) på grund av deras kulturpolitik. Jag ogillar (skarpt) såväl deras ekonomiska politik som migrationspolitik men eftersom dessa två områden bara skiljer sig marginellt från övriga etablerade riksdagspartier blir det kulturpolitiken som fäller avgörande för mig. Kanske lite oväntat och kanske ingen massrörelse (ännu) men något ideologer på annat håll i alla fall borde ägna en tanke åt.