Om ”riktiga” jobb, Fas 3 och valet som fegaste fotbollsmatchen

Alliansen har haft sitt konvent, viktigt som valupptakt, även om det mest hånats för den fåniga inramningen.

Ur detta har vaskats Alliansens viktigaste vallöfte: Över fem miljoner i jobb år 2020, sammanlagt skulle det ge 350 000 nya jobb.

När Carl Bildt, @CBildt på twitter, meddelar nyheten lägger han till den provokativa formulering som i jobbdebatten så ofta med rätta har blivit ett rött (i det här fallet kanske ett blått?) skynke:

”Riktiga jobb. Inte bara bidrag”.

Moderaterna har menat olika med ”riktiga jobb”. Gammelmoderaterna ansåg ju till exempel, åtminstone en tid, att jobb i den offentliga sektorn inte var riktiga jobb. De var ”tärande”, medan jobben i den privata sektorn, framförallt inom exportindustrin var ”närande”.

Jag talade nyligen med Ivan Daza, mannen bakom ”Blatteförmedlingen” och en entreprenör med samhällspatos som faktiskt uträttat saker. Han har lyckats få ut upp till 17 procent i sina Fas 3-grupper i vanliga jobb – men med en subventionsgrad av skattebetalarna på uppemot 80 procent! ”Arbetsgivarna är ju inte dumma, de tackar och tar emot”,  sa Ivan.

Så Carl Bildt; är de jobb Ivan Daza lyckades förmedla ”riktiga jobb”?

Om ett jobb har 80 procents subventionsgrad, är det då ett ”riktigt jobb”? Eller går gränsen vid 40 procent, eller kanske rentav noll procent?

Det finns en sådan slapphet i Bildts tweet och Alliansens brist på konkretisering i vad de exakt menar med 350 000 nya jobb, ”riktiga jobb”, så man tar sig för pannan. Ta dessutom in i beräkningen att Konjunkturinstitutet i sin prognos räknar med nästan lika många i jobb år 2020, oavsett regering. Bara drygt 80 000 jobb skiljer, enligt SVT igår.

Roland Paulsen, doktor i sociologi på Lunds universitet, har i artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”, här i Dagens Arena skrivit det mest initierade jag hittills läst om Fas 3 och vilka konsekvenser den får. En oerhört lång, komplex och snårig text, som det anstår en högt utbildad akademiker, men som innehåller riktiga guldkorn. Som Fas 3:s fader, Sven Otto Littorin som öppet sågar sin reform: ”Ingen kan väl gilla Fas 3” och svensk arbetsmarknadspolitiks största stolpskott genom tiderna, Angeles Bermudez-Svankvist som tror att hon fick sparken som AF:s generaldirektör för att hon lyckades FÖR bra! Och som säger: ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”

”Fas 3 blev en vidrig soppa” skriver Aftonbladets ledarskribent Iréne Wennemo, lite mer kärnfullt och rakt på sak i samma ämne.

Socialdemokraterna då? Ja de har lovat att skrota Fas 3, så öppet och entydigt så vi kan räkna med att det vallöftet inte ska svikas. Men vad kommer istället? Kommer allt att återgå till hur det var före 2006, då en kraftfull Allians gick till val på ”Arbetslinjen”.

Men hur var det med Aktivitetsgarantin, införd år 2000 då Göran Persson stod på höjden av sin makt? Som jag kommer ihåg det så döptes denna fålla för långtidsarbetslösa i elak folkmun till ”AGA” och dömdes ut för att arbetslösa förnedrades, tvingades klippa och klistra, sitta vid datorer och göra sysslor som påminner om Fas 3.

Socialdemokraterna spelar krypkasino, ”riskminimerar” är det uttryck som allt fler politiska bedömare använder. Ska valrörelsen till slut bli som en riktigt dödstråkig och usel fotbollsmatch där det röda laget bara fegar, spelar på försvaret och maskar i avvaktan på slutsignalen?

Väljarna är klokare än vad partierna verkar begripa.

Socialdemokrater: För riktigt  trovärdiga och seriösa resonemang OM Fas 3 ska ersättas med något, i så fall med vad och om den bortre parantesen ska försvinna.

Moderater: Vad exakt menas med ”riktiga jobb” och hur ska 350 000 ”riktiga” jobb skapas?

Får vi en sådan debatt i jobbfrågan så höjs kvaliteten i valrörelsen väsentligt.

Alltså: Hur vore det om de två största regeringsbärande partierna började ta väljarna mera på allvar och diskutera HUR jobben ska skapas och hur vi ska komma ifrån det förhatliga Fas 3?

Andra skriver intressant om valrörelsen.

/Paul Ronge

Vänsterpartiet fixar S valseger?

EU-valet och den färska SCB-undersökningen ger några intressanta slutsatser inför  höstens val:

I Sverige var det F! och Miljöpartiet, det vill säga feminismen, antirasismen och miljön som skrällde, vårt land framstår som progressivt jämfört med allt det bruna som i övrigt vällde in i Europa, med Frankrikes Front National, Danmarks Danske Folkeparti och Englands Ukip som dominerade.

Sverigedemokraterna fick ungefär de två mandat som hade förväntats, Moderaterna gjorde med sina 13 procent sitt sämsta val någonsin.

Även Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. De taktiserande regeringsbärande partierna hade helt enkelt ingenting att hämta i ett EU-val där de mest EU-kritiska partierna till  höger och vänster belönades.

SCB-undersökningen visar att det parti som tjänat mest på krypkasinot, taktiserandet och det försiktiga tassandet i mitten för att vinna medelklassväljarna är Socialdemokraterna. S är nu ensamt nästan lika stort som Alliansen totalt, och då är det ändå inte medräknat att Kristdemokraterna just nu ligger under fyraprocentsspärren. Faller de ur riksdagen i valet så är det nog sista spiken för Alliansen.

Helt klart är en partiledares viktigaste uppgift att vinna val, och där verkar Stefan Löfven nu gå mot en klockren seger. Om man vill vinna makten för att vinna makten och inte främst för vad man vill genomföra med hjälp av makten är Socialdemokraternas låga profil logisk. Men att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt också håller en så låg profil är för mig obegripligt.

Svenska Dagbladets politiska reporter Göran Eriksson gör idag en spännande analys på temat ”Har mittengnuggandet gått för långt?”. Han tror att både M och S kan känna sig tvingade att plocka fram de ideologiska boxhandskarna och skriver:

”Det som S och M gör fungerar inte.

Högkvarteren på båda sidor kan förstås dra olika slutsatser av det här – och en är att mittengnuggandet har gått för långt. Reinfeldts framträdande på valnatten pekar på att partiet i alla fall tänker ta emot det nya röd-grön-rosa vänsterspöke som väljarna har producerat, och använda det mot Stefan Löfven.”

Jag tror att den skrämseltaktiken kan bli svår att få att fungera. Ett av de politiska utspel som jag tycker har varit viktigast, näst intill genialt, men som inte tillräckligt uppmärksammats är Vänsterledaren Jonas Sjöstedts löfte att inte sätta sig i en S-regering om den inte tar avstånd från vinster i välfärden.

Alla vet: Det. Kommer.Inte.Att.Hända. Löfven kommer inte under några omständigheter att kunna ta in det kravet i en regeringsförklaring. Dels vill han inte själv, dels förlorade den linjen på S-kongressen, dels skulle han inte kunna bilda regering med Miljöpartiet på den linjen.

Så min tolkning, som naturligtvis kan vara fel, är att Sjöstedts utspel i praktiken betyder att han inte tänker kräva regeringsposter, utan att Vänsterpartiet är inställda på att vara ”vänliga pådrivare” som de alltid varit tidigare. Och det kan den stora svenska allmänheten acceptera, det är beprövat och har fungerat historiskt. För Sjöstedt betyder det att han inte tappar prestige utan tvärtom får respekt för att vara principfast – och att hans parti dessutom kan växa med den vänster i Socialdemokraterna som tycker kampen mot vinster i välfärden är deras viktigaste fråga.

Att Mona Sahlin, om än motvilligt, tog in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag anser hon ju själv var hennes största politiska misstag. Om Sjöstedt själv genom sitt utspel bäddat för att ta bort det röda skynket är det snudd på genialt, också ur Vänsterpartiets synpunkt. Partiet har en stark utomparlamentarisk bas och skulle säkert få svårigheter att i minoritet stå för en rad obekväma regeringsbeslut.

Blir det, närmare valdagen, tydligt för väljarna att Reinfeldts hot om ett Vänsterparti i regeringen är tomt så bör Löfven ha segern i en liten ask.

Jag tror helt enkelt att Reinfeldt måste bygga slutspurten på egen politik och egna visioner, mer än att skrämmas för en röd-grön-rosa vänster om Alliansen ska vinna valet ytterligare en gång.

Socialdemokraterna behöver uppenbarligen inte gå till val på egen politik och visioner, siffrorna visar att det kan gå bra ändå. Men det är faktiskt trist och litet skämmigt att vinna på att man är bäst på att taktisera, bäst på att vara vag i konturen och mästare på krypkasino.

Andra skriver intressant om valet.

/Paul Ronge

Skitjournalistiken är det vårt eget fel

Jag har igår och idag varit ute och flaggat för årets kanske viktigaste inlägg om medieekonomi, den bloggpost som Ehsan Fadakar skrev i Aftonbladet som i korthet går ut på följande: ”Kräv inte kvalitetsjournalistik av oss i media om ni inte ens är beredda att klicka på den och läsa den”.

Ehsan och jag har genom åren ofta varit ganska oense på sociala medier, där jag ibland tyckt han drivit debatten för hårdfört och brutalt och varit för taskig mot meningsmotståndare. Men här har han ett hundra procent rätt.

När jag håller medieseminarier får jag av mina kunder ofta frågor av typen: ”Men varför tar inte journalister ett större samhällsansvar?”. ”Varför är de inte mer nyanserade?” Jag skulle börja läsa kvällstidningar igen om de var mer seriösa, nu läser jag ALDRIG Aftonbladet”. Och så vidare.

Bullshit, säger jag. Vi har exakt de media vi förtjänar. Om mina kunder inte vill betala för bra journalistik  så har de ingen talan. De har ingen rätt att kräva någonting. Det många av er inte vet, men som jag har koll på efter 20 år på stora media, är att kvällstidningar, via sina upplagerapporter, vet exakt vilka artiklar som säljer och vilka som inte gör det. Få kommersiella företag har sådan järnkoll på hur deras produkt tas emot av konsumenterna.

Därför vet de att en lista på vilka fler som är kokainmisstänkta i den senaste knarkhärvan än Mikael Persbrant kan sälja bra och då lägger Aftonbladet den informationen bakom en betalvägg, Plustjänsten. Medan tidningen lika säkert vet att en av Sveriges bästa journalistiska stilister, Peter Kadhammar, lockar promillepublik att betala. Alltså har hans reportage aldrig funnits bakom en betalvägg.

Enkel medieekonomi. Och det är det Fadakar gör så bra. Han förklarar att innan vi grötmyndigt kräver mer seriös samhällsjournalistik av media bör vi väl ändå fråga oss: Är vi åtminstone beredda att klicka på kvalitetsjournalistik  (även om vi inte är beredda att betala?)

När jag var på Expressen på 1990-talet utbröt rena paniken när upplagan gick ner. Svaret blev då att Expressen skulle bli en ”kvaloid” under Christina Jutterström. Det ledde till att upplagan hamnade rakt ner i kolkällare, vilket idag har rättats upp av chefredaktören Thomas Mattsson. Det var alltså läsarna själva som valde bort den goda kvalitetsjournalistiken genom att inte köpa tidningen.

Jag har en egen teori:

Vi tror att den seriösa journalistiken kommer att finnas i alla fall, oavsett om vi betalar eller inte.

Jag kan förstå den tanken. I slutet av 1980-talet var jag klubbordförande på Aftonbladet. Tidningen var snål (eller ekonomisk) och jag och grafikernas ordförande Bengt ”Ålen” Falk bestämde oss för att initiera en vild strejk för att få upp lönerna. Taktiken blev då (detta var när Aftonbladet låg i Klara med eget tryckeri) att börja strejken i tryckeriet, få tryckarna att gå uppför trapporna och att välla in så sättarna inte fick plats i sätteriet, så att  sättarna i sin tur skulle välla in på redaktionen och blockera journalisterna så att de inte kunde jobba. På det sättet kom ingen tidning ut till Stockholmsupplagan och det landade i ett rekordlönelyft för oss på den tiden, 680 kronor/månaden UTÖVER det generella påslaget. Det var enda möjligheten för oss att vinna;  att blocka journalisterna. För journalister, så pretentiösa som de är, kommer alltid att hävda Att Det Fria Ordet Måste Fram. Strejk är mot deras natur (vilket naturligtvis i grunden är sympatiskt).

De jobbar alltså ofta hellre gratis än riskerar att inte bli lästa.

Men, vi kan inte räkna med att samhällsengagerade journalister förser oss med kvalitetsjournalistik i all oändlighet om de och deras familjer inte har mat på bordet.

Och om vi inte ens orkar läsa så är den seriösa samhällsjournalistiken körd. Vad tar Aftonbladet idag betalt för? Jo till exempel listan på narkotikamisstänkta eller ”vad hände sen?” Med aktörerna i ”Lilla huset på prärien”, ”Beverly Hills”,  ”Big Brother”; Vem blev knarkare, vem blev sektledare, vem dödade sin gamla farmor? Och så vidare.

Vi får den journalistik vi förtjänar. Är det till slut bara skitjournalistik som bjuds så är det vi som konsumenter som är ansvariga. Inga andra.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

Niklas Svensson – tamfågel eller galen hackspett?

På fredag, den 21 mars, medverkar jag i Grävande Journalisters Gräv 2014 i Umeå under programpunkten: ”Vem äger Agendan, Partiernas mediestrateger eller redaktörerna?” Förutom jag själv medverkar de politiska reportrarna Pontus Mattsson, SVT, Helena Gissén, TV4 och krönikören/skribenten chefredaktören/VD:n för Dagens Arbete Helle Klein.

Jag har tidigare ofta medverkat på Gräv, jag har intervjuat Uppdrag Gransknings Janne Josefsson inför kanske 400 deltagare, jag har deltagit i debatter och senast höll jag ett eget seminarium där jag berättade hur jag arbetar för att hjälpa kunder som utsätts för medial granskning.

Jag tycker det är roligt att jag tillfrågas och det är alltid otroligt stimulerande att träffa Sveriges skarpaste journalister.

Det här är några av mina tankar inför fredagens debatt:

Tamfåglarna – alliansen mellan journalister och politiker

Jag var ju själv politisk reporter under drygt 20 år på A-pressens Stockholmsredaktion, Rapport, Aftonbladet och Expressen och redan då reagerade jag på den journalistiska kulturen i den politiska rapporteringen – där navet var Riksdagsjournalisternas förening, som ju fortfarande drivs med ”kaffeträffar” med politiker flera gånger i månaden. Politikerna förväntas då ”läcka” utspel och för närvarande journalister är det bara att ta diktamen och så är den dagens ”knäck” räddat.

I ETC 1/2 1998 citerades jag när jag liknande dessa reportrar vid tamfåglar som pickar frön från de politiska makthavarnas händer.

Visst, det gäller inte alla och ibland kan även en tamfågels näbb säkert hacka hål så blodvite uppstår. Men då som nu tror jag det är farligt att vara för nära dem man skriver om. Deras åsikt blir viktig. Kanske så viktig att det blir intressantare vad makthavaren tycker om det du skriver än den stora allmänhet du egentligen som politisk reporter borde ha som uppdragsgivare.

Carl Bildt kommer jag ihåg som en mästare i att mästra och kommentera journalisternas alster, att få dem att känna sig obekväma, okunniga och dumma i huvudet när det skrivna inte föll honom på läppen. Att han dessutom ofta var charmerande och humoristisk på sitt torra sätt gjorde det inte enklare för reportrarna.

Vid ett årsmöte på Riksdagsjournalisternas förening sade jag: ”Carl Bildt motsvarar för mig ett sålt lösnummer av Expressen, varken mer eller mindre. Han är inte viktigare än någon av mina andra läsare. För att hålla det i minnet så håller jag mig ofta borta från det här huset, vi borde bli bättre på att hålla makten på avstånd.”

Jag tycker Tomas Ramberg, under alla år han hanterade P1:s Lördagsintervjuer är ett lysande föredöme. Han höll armlängds avstånd, var intensivt påläst, ställde följdfrågor, halstrade och grillade så att mervärdet för politiskt intresserade radiolyssnare blev enormt stort. Intressant är också att han i denna roll respekterades av alla – även de politiker som tappade greppet och blev bortgjorda när de försökte ”papegojsvara” i känsliga ämnen.

Under valspurten kommer journalister att bussas runt i turnébussar, följa partiledare x som i Örkelljunga kommer med ett utspel mot partiledare y, som svarar och levererar en motkänga i Åmål, gärna på bästa sändningstid. Allt i glatt samspråk, ofta med möjlighet till trevliga luncher.

Så svaret på vem som har makten i det dagliga bruset av utspel och debattartiklar i valspurten är för mig givet: Det är partiernas spinndoktorer.

Opinionsundersökningarna – ”köpejournalistik” utan egentligt värde

Där journalisterna i hög grad har makten är med väljarundersökningar, som har blivit ett lönsamt eldorado för Sifo, Temo, Demoskop, United Minds och alla de andra. Det skärs guld med täljknivar och tidningar kan fylla hela uppslag, trots att ingenting egentligen har hänt.

Alla som sysslat med politik och med politisk bevakning vet att väljarna agerar taktiskt under mellanvalsperioder, när det inte är på allvar. Det betyder att Vänsterpartiet regelmässigt har högre siffror, eftersom vänstern i Socialdemokraterna vill påverka sina ledare och att småpartier hamnar under fyraprocentsspärren, men att all erfarenhet visar att de stagar upp sig när valdagen närmar sig.

Men köpejournalistiken fungerar som de fornnordiska gudarnas mytologiska gris galten Särimner: Grisen kan slaktas och ätas upp gång på gång, det är ”val” minst en gång i månaden, där de politiska journalisterna kan excellera i mer eller mindre spetsfundiga spekulationer i vad Annie Lööf gjort för att Centern ska hamna på 2,8 procent, eller varför hon plötsligt, någon köpeundersökning senare,kanske kommer över 4-procentspärren.

Och i allra bästa fall går opinionsmätarhetsen partier på nerverna så till den grad så de blir nervösa och agerar fel. Eller så blir de ett självspelande piano så att alla till slut är så övertygade om att alla andra tycker Mona Sahlin är kass så hon förlorar ett val just därför.

Niklas Svensson-effekten

Jag betraktar Expressens Niklas Svensson som en vän.  Han är en utmärkt bra person, med mycket stora sociala talanger. Jag känner mig oerhört kluven till hans professionella framfart, men jag förhåller mig också ödmjuk till fenomenet. För han har helt förnyat den politiska journalistiken, pumpat in sin mångåriga erfarenhet som nöjesreporter i den. Givit den skvallerpatina och med sin ”Bar & Politik” hittat sätt att popularisera svåra ämnen.

Det är oerhört lätt att häckla Svensson och googlar man hans 40-årsfest, där han festade med politiker och i stort sett hela maktsverige i Gagnam-style så rasar kritiken. Statsvetaren Ulf Bjereld tillhör väl här de mer sansade.

Måste jag välja mellan Rambergs förhållningssätt till politikerna och Svenssons  så väljer jag Rambergs sju dagar i veckan. Samtidigt har jag svårt att slå på folk som är modiga och banar egna nya vägar.

Det går inte att kalla Niklas Svensson ”tamfågel”. Snarare är han väl som den galna hackspetten i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Andra skriver intressant om tamfåglar

/Paul Ronge

Sluttramsat – Får AF nu äntligen en chans?

Jag har haft fruktansvärt mycket att göra på sistone (bara intressanta och roliga jobb) och har helt enkelt inte haft tid att  blogga. Jag är därför sent på bollen. Men utnämningen av Mikael Sjöberg till ny Generaldirektör för Arbetsförmedlingen (AF) är den bästa inrikespolitiska nyheten på länge.

Det här har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson gjort riktigt bra, även om det tog många månader att komma fram till utnämningen. Hellre långsamt och rätt än fort och fel, verkar hon ha tänkt. Därmed är den förskräckliga parentesen över, som bland annat bidragit till att förtroendet för AF är det lägsta för någon myndighet i  Sverige.

Socialdemokraterna hyllar utnämningen och slår fast att Svantesson nu valt utifrån kompetens från ledande befattningar i svensk förvaltning, inte en ”störtskön typ”, vilket ju var precis vad en entusiastisk Sven-Otto Littorin kallade Angeles Bermudez-Svankvist, när han som arbetsmarknadsminister utnämnde henne till GD.

Jag förstod egentligen aldrig varför statsminister Fredrik Reinfeldt gav Bo Bylund sparken, med det enda argumentet att han var en ”socialdemokratisk valarbetare”. Nu visar ju Elisabeth Svantesson i praktisk handling att kompetens går före partibok.

Nu är Bermudez-Svankvist historia och det finns ingen anledning att strö salt i såren. Om någon är intresserad av mina tidigare analyser av hennes framfart finns de här och här.

Det finns däremot mycket att lära – inte minst om kontraproduktiv ”spinn”, kostbara PR-kampanjer och dyrköpt experimenterande i form av ”flumcoacher”, idéer om att AF själva skulle anställa unga där de inte klarade av att förmedla jobb och själva idén att släppa kärnverksamheten; att förmedla jobb.

Jag vågar påstå att hela orsaken till att regeringen tillsatte en total amatör till Sveriges viktigaste myndighetsjobb var hennes enormt skickliga PR-hajp för sig själv. På det sättet kan för mycket PR vara lika skadligt och negativt som överdriven alkoholkonsumtion. Det blir för mycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Refaat El Sayed, Jonas Birgersson, Ludmila Enqvist, det finns många exempel på de som haft PR i blodet och varit för duktiga på att skapa rubriker och trissa upp förväntningar för sitt eget bästa.

Alla de miljoners miljoner som Bermudez-Svankvist pumpade in i PR-byråer, hur många jobb skapade de? Hur mycket goodwill gav de AF? Jag skulle bli förvånad om någon av de byråer som användes, idag skryter om sitt arbete för AF och presenterar det på hemsidan som ett bra kundcase.

Mikael Sjöberg har varit generaldirektör i Arbetslivsinstitutet och statssekreterare hos Socialdemokraternas nuvarande ”skuggarbetsmarknadsminister” Ylva Johansson. Sedan 2007 är han Generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Precis som Bo Bylund har han sin bakgrund i fackförbundet Metall, idag IF Metall.

Han har aldrig gjort något väsen av sig, aldrig vad jag vet figurerat i några skandaler. För ett statligt verk kan det ibland vara ett ganska gott betyg att verksamheten tuffar på utan stor dramatik och kvällstidningsrubriker. Det mest pikanta med Mikael Sjöberg tycks vara att han är kusin med tidigare statsministern Göran Persson som idag är lobbyist på PR-byrån JKL.

Jag tror att det AF nu behöver allra mest är en ledare mer inriktad på att göra rätt än att snacka brett. Och personer gör skillnad. Fortfarande nämns den tidigare GD:n Allan Larsson med mycket stor respekt. Så var han också en riktig doer och arbetsmyra.

Mikael Sjöberg är mycket aktiv i sociala medier. Jag har aldrig träffat honom, men har fått en ganska god bild av honom på Twitter, där ni kan följa honom på @mikaelsjoberg. Jag hoppas han kommer att hålla uppe dialogen där även i sin nya roll.

En av de svåraste utmaningarna är att hantera och helst avveckla det förhatliga Fas 3, där människor har förnedrats och, efter lång tids arbetslöshet, ofta tappat all geist och självförtroende.  Jag tror att det grundläggande är respekt för alla människor och en inställning att de allra flesta vill göra rätt för sig. Det kommer att bli jättesvårt att få fram resultat, för de som suttit länge på avbytarbänken kommer att ha mycket muskelstelhet och många inre demoner att kämpa mot när de äntligen får chansen att spela match. Och om de har dåligt självförtroende, hur ska då AF kunna lirka med arbetsgivarna; använda sin förmedlande roll för att få dem att ge Fas 3-skadade människor chansen?

En annan utmaning är att återta kärnverksamheten. En Arbetsförmedling som inte förmedlar arbeten är ingen Arbetsförmedling. Så enkelt och så svårt är det. Det har funnits en skrämmande cynism i inställningen att folk bara ska coachas och sedan vara de som ringer runt och skickar CV, utan att få anvisningar och råd.

Alla som ”frågat chans” som tonåringar vet hur snabbt man blir knäckt när man nobbas hela tiden. Jag har själv aldrig varit i den situationen men jag är nästan säker på att den som gång på gång ringer och kontaktar arbetsgivare utan att ens få komma till anställningsintervju kommer att krokna och gå in i ett passivt mörker. Förmedlare behövs – och jag tror det finns en kår av otroligt kompetenta arbetsförmedlare som vill få resurser att göra just detta – förmedla jobb.

Om Mikael Sjöberg gör som jag tror – satsar mer på att göra rätt än att snacka brett och arbetar för att så småningom kunna kommunicera resultat istället för vilda publikfriande hugskott kring vad han tänker göra – så kanske det äntligen kan våras för Arbetsförmedlingen.

Andra skriver intressant om Arbetsförmedlingen.

Paul Ronge