Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

●      Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

●      Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

●      Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

●      Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

●      Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

●      Strategier för att kommunicera komplexa frågor

●      Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

●      Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

●      Strategiskt bollplank och “second opinion”

●      Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

●      Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till  fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse.  Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och  kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med  Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten  fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade  i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge