Månad: mars 2015

Åkesson & Skavlan – a perfect match!

Läste just Özz Nujen i Expressen som med svidande sarkasm och bitterljuv  ironi slår fast hur synd det är om SD-ledaren Jimmie Åkesson som medverkar i Skavlan ikväll.

Jag håller i stort sett med honom i sak. Sverigedemokraterna har på ett perfekt sätt byggt upp sin David- och offerstämpel, alla är dumma och elaka mot dem, alla försöker demonisera dem, all överhet mobbar och isolerar dem. Och allra, allra mest synd är det om Jimmie Åkesson. Återuppstånden efter ett stort antal sjukmånader – efter att ha gått i väggen efter all  hets – har han nu släpat sig till Skavlan för att berätta om sin comeback, där han kanske kan arbetsträna sig fram till att åter leda SD.

I morse pratade bland andra Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson i TV4 Nyhetsmorgon om hur ”skicklig” SD:s mediehantering varit och att SVT borde ”besinna sitt ansvar”.

Här förstår jag ingenting. Skavlan är ett format, ett mysprogram som många säger, med en mycket skicklig intervjuare och med en jättestor publik på bästa sändningstid. Där gäster verkligen har möjlighet att spela på tittarnas känslor och få sympati. Det krävs ingen doktorstitel i mediehantering för att begripa att det är ett optimalt val för Åkesson när han väljer att framträda. Lika självklart som när Gudrun Schyman valde att gå ut i TV4 Nyhetsmorgon och berätta om sin alkoholism, istället för att låta oss jagande reportrar på Expressen få möjlighet att bli etta på nyheten.

Det finns ingen anledning att moralisera, varken över Åkesson, Skavlan eller SVT. En industriledare som gjort en  inbrytning på den kinesiska marknaden väljer att avslöja nyheten i Dagens Industri eller kanske SvD Näringsliv. En kändis i Let’s Dance väljer sannolikt Aftonbladet eller Expressen för att ”tala ut” och öka sin popularitet. En politiker som vill attackera Margot Wallström väljer gärna ett debattinlägg i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. En person som ansett sig misshandlad av Uppdrag Granskning vänder sig kanske till SR:s Medierna.

Debattörerna som på fullt allvar verkar mena att SVT och Skavlan skulle tackat nej till den första intervjun med Åkesson efter hans utmattningsdepression hjälper just till att hamra in det som Özz Nujen ironiserar så dräpande om: Att det är så synd om Jimmie Åkesson.

Andra skriver intressant om SD.

Paul Ronge

Råder Kungen Margot att vända blad?

Stackars Margot Wallström, hon har det inte lätt. Idag möter Kung Carl Gustav henne för att ge henne råd om hur hon kryssar i diplomatins farligaste farvatten med de urförbannade Saudierna. Kanske plockar han fram takterna från 2004 då han hyllade Bruneis diktator som en man med ”enorm närhet till sitt folk”. Egentligen är kanske framgångsreceptet att inse att diktatorerna som styr delar av arabvärlden med järnhand är ”kul killar”, precis som Kungen. Lite jetplan upp till Norrlands inland,  lite jakt, lite Vargtass, några kaffeflickor när ingen ser, så tinar shejkerna säkert upp.

Redan när Margot Wallström blev Stefan Löfvens utrikesminister tänkte jag: ”Det här kan gå käpprätt åt helvete”.

Det räcker med en enkel varumärkesanalys. Hon var så hyllad och uppburen så det inte fanns en chans att leva upp till förväntningarna. Kommer ni ihåg när Göran Persson blev partiledare? Mona Sahlin? Håkan Juholt? Varenda gång var Margot Wallström medias mest populära kandidat för jobbet.  Medan Wallström haft det tjusigaste uppdraget efter det andra i EU och FN så har ropen skallat, framför allt i Expressen: ”Margot kom hem!” ”Svenska folket vill se dig som Socialdemokraternas partiledare”. En av Sveriges skickligaste stilister, Bengt Ohlsson på DN, skrev rentav en hyllningsbok om henne. Där skrev han bland annat: ”Hon har ett säreget ljus inom sig”.

Så kom hon hem till Sverige, till verkligheten med småaktighet, politiska gräl, mygel och påhopp – som det är i den inrikespolitiska ankdammen. Och med ett av de svåraste uppdragen: Att företräda Sverige utåt.

Som en person i bländande vit dräkt som går på en trottoar på ett slaskigt Sveavägen, det är bara en tidsfråga innan en bil stänker upp fläckar och solkar dräkten.

Nu öser oppositionen galla över henne för uselt politiskt handlag. Hon har på kort tid gjort Sverige till ovän med både Israel och hela Arabförbundet. Hon har gått ut stenhårt mot Putins Ryssland.  31 direktörer, näringslivets toppar, kände sig tvungna att gå upp till försvar för Saudiavtalet och menade att ett upphävande skulle skada vår trovärdighet som handelspartner.

Margot Wallström framstår nu som stukad, skakad och på defensiven. Det är oerhört svårt att se hur hon ska kunna ta sig ur den eskalerande konflikten där svenska företag och ytterst svenska jobb hotas utan att göra en praktpudel. Jag är ingen diplomat och vet lika litet som de flesta hur man löser upp sådana här internationella storkonflikter. Saudi ÄR ju en medeltida diktatur, med piskrapp och ett mörkervälde mot kvinnor som tillhör ett annat årtusende. Har man sagt det så är det svårt att ta tillbaka. Som ofta när något är riktigt komplicerat finns ju bara en måttstock – det är resultatet som räknas. Och trots att Carl Bildt länge dominerade svenskt utrikespolitik ställde han inte någon gång till en sådan här diplomatisk oreda.

Trots att även DN:s Peter Wolodarskis kritik mot handlaget är svidande poängterar han ändå att Margot Wallströms kritik mot Saudi i sak är korrekt och modig. Jag tycker hans bild är träffsäker.

Återstår nu bara förnedringen att få ta utrikespolitiska råd av Kungen. Kanske säger han: ”Vänd blad”.

Andra skriver intressant om Saudi-konflikten.

/Paul Ronge

Dessa ofelbara journalister

Fortfarande, en dryg vecka efteråt, går debatten hög kring Joakim Lamottes reportage Grums i Uppdrag Granskning. Jag har bloggat om det här och här i Resumé och måste erkänna: Jag är dödstrött på ”HotLamotte”. På hans totala brist på självrannsakan och hur han med den mediala muskelmakten i ryggen försöker förvandla svart till vitt.

En viktig del i storyn är att Lamotte helt struntade i fakta, han grottade i människors tragedi och olycka, det som reportrar förr inte tvekade att kalla ”socialporr” och svartmålade kommunen.

Det som fått mycket stor uppmärksamhet är att kommunalrådet Leif Haraldsson grillades i 25 minuter på sedvanligt Uppdrag Granskningsmanér, men helt klipptes bort. Noll sekunder sändes. Kommunen lade ut en ljudfil på hemsidan med hela intervjun som visar att Haraldsson känner sin kommun, att han medgav problem och brister, men att han också pekade på satsningar och ljus i mörkret. Han var helt enkelt för bra – långt ifrån de kommunpampar vi ofta får se med ångest i blick, darrande underläppar och tysta som kippande fiskar.

Då menade Lamottes chef, Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Nils Hanson att det var av omsorg om Haraldsson som han klipptes bort. Frågan behövde lyftas ”till regional och nationell nivå”.

Det är en så krystad efterhandskonstruktion så den blir direkt motbjudande. Vem – som har sett behandlingen av kommunalråd i Kristinehamn, Solna, Österåker, Göteborg eller Staffanstorp –  tror på allvar att Uppdrag Granskning i någon sorts ömsint empati skulle velat skona Haraldsson? Visa omsorg?

Nej, Joakim Lamotte ville, oförhindrad av störande fakta som att ungdomsarbetslösheten trots allt minskat och att kommunen satsar miljoner på att nå deprimerade ungdomar, precis som Haraldsson skriver, måla Grums i 50 nyanser av svart.

Han trodde han skulle komma undan med det och därför gick jag, för första gången under de 18 år jag varit kriskonsult och medierådgivare, ut i ett öppet försvar för en kund och påtalade det hårresande i att Haraldsson klipptes bort.

Trots att jag, enligt alla oskrivna regler för krishanterare i PR-branschen, ska hålla mig i bakgrunden.

Det handlade inte bara om att jag kände för en kund som i detta fall inte gjort några fel; inga mutor, inga avtal med fifflande underleverantörer, inga morgonsnapsar på Rivieran på skattebetalarnas bekostnad. Det var också ett sätt att lyfta upp skandalen i sociala medier där jag har en starkare närvaro än Grums med nästan  14 000 följare på Twitter och 3 200 vänner på Facebook.

Motelden blev att förminska mig, jag hade ju ”betalt för att tycka så”.

Så säger @HotLamotte när han skryter med att han, till skillnad från mig, kan se sig i spegeln och inte är köpt.

Joakim Lamotte konstaterar alltså att jag fick betalt.

Mina enkla motfrågor är: Vad fick @HotLamotte betalt för att svartmåla Grums? Eller gjorde han det ideellt?

Josephine Freje, en urduktig grävare som idag är programledare på SVT Plus avfärdar mig närmast slentrianmässigt:

Tänk om man sa så till advokater. Jag företräder ju kunder i det som ibland blir en medial domstol så likheterna är ganska slående med hur en jurist förhåller sig till en klient i ett brottmål. Det skulle bli helt absurt om till exempel stjärnadvokaten Thomas Olsson avfärdades på det sättet. Istället intervjuas han ofta för sina klienters räkning och vinner många mål. Tänk om jag skulle kontra till Freje och säga: ”Du är ju köpt av SVT då du jobbar på Plus. Du har betalt för att säga precis så.”

Jag tillhör de konsulter som, efter 20 års erfarenhet som politisk reporter, kan se igenom journalistiskt mygel, svepskäl, efterhandskonstruktioner, insinuations – och associationsjournalistik. Kanske borde jag bli ännu mer öppen och, när kunderna vill det (men naturligtvis bara då!), ta strid för dem i det offentliga samtalet.

Det här är ett ljus i mörkret – Sveriges Radio som förbehållslöst ber om ursäkt för sina frågor om judarna har någon ansvar för antisemitismen. Ekochefen Anne Lagercrantz agerar precis som jag vill att mina kunder ska agera när de har gjort fel.  Nu har tyvärr Nils Hanson valt att försvara Lamottes så uppenbart slarvigt utförda och undermåliga reportage, utan att ens erkänna att Haraldssons intervju borde ha fått vara med. Det sänker Uppdrag Gransknings trovärdighet, vilket är trist eftersom Hanson under flera år successivt har höjt den.

Så länge journalister utövar sin mediala makt så att de ständigt ska slippa självrannsakan och alltid framstå som ofelbara så blir motbilden från de som drabbas av hårdvinklingar och rena osanningar allt viktigare.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge

Här tar PR-konsulten Hannes Hultcrantz på Prat PR debatten vidare i ett inlägg på Dagens Media. Han undrar – ur ett branschperspektiv – om inte fler PR-konsulter skulle behöva bli tydligare.

Sociala medierkurs i Kroatien

På hotellet efter PK-debatt i Göteborg med Anna Helsén och Ulrica Schenström.

Jag har idag bloggat exakt en månad på Resumé. Där jag här tidigare bloggade i genomsnitt en gång i månaden har jag nu bloggat mer eller mindre varenda vardag i en månad, 26 inlägg har det blivit. Det måste vara en ökning med flera tusen procent.

Funderar en hel del på fortsättningen och träffar Resumés chefredaktör Claes de Faire på onsdag för att diskutera.

Vill här bara slå ett slag för  Tonchi  Percans kurs i sociala medier i Kroatien 25-29 maj i år.  Och weekendkursen om Google, Facebook och  Twitter dagarna innan, där bland andra Andreas Ekström medverkar.  Tonchi är grundlig i allt han gör och han har bland andra lyckats engagera experten Brit Stakston och Mediernas Martin Wicklin. Jag, som seglat i Kroatien kan intyga att miljön där  är fantastisk.

Och hur jag än bestämmer mig för att göra framåt tänker jag ändå hålla liv i min egen sida där jag ju alltid kan skriva precis det jag vill.

Paul Ronge