Jag har sedan en vecka en ”affär vid sidan om” – jag har börjat blogga på tidskriften Resumé. Från att ha bloggat här ungefär en gång i månaden – väldigt genomarbetat med många länkar och en massa funderade av typen ”intresserar det här verkligen kunder och kollegor – till att smattra ut nya inlägg varje dag. Som att gå från maraton till sprinterlopp.
Dessa bloggar kan du läsa här. Eftersom jag ändå skrivit relativt sällan här år ut och år in så tror jag inte du kommer att märka någon skillnad. Men vill du följa mig när jag nu bloggar för full speed så är det på Resumé jag finns ett tag framåt (om jag inte ”gör en Birro” och får sparken av förgrymmad chefredaktör Claes de Faire för att jag skriver olämpliga saker :-).
En sak mitt gamla journalisthjärta lärt mig är att man inte ska använda en medial plattform man fått för att göra gratisreklam.
Det kan jag däremot göra här – på min egen sida. Precis i dagarna kom Jeanette Fors-Andrées och min bok ”När drevet går – krishantering i praktiken”ut på Liber förlag.
Halva boken handlar om krishanteringens teori. Som managementbok är den väldigt inriktad på hur man gör ( och inte gör) när krisen drabbar en som ett klubbslag.
Den andra halvan är 16 fall som Jeanette och jag analyserat. Några exempel på rubriker: ”Stora Enso och barnarbete”, ”Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist”, ”Findus och hästköttsskandalen”, ”Parken Zoo ’slaktar världens djur'”, Telia Sonera och mutskandalen”, ”Så blev Göteborg Muteborg”, ”Kungen och den usla mediehanteringen”, ”Ola Lindholm och knarkskandalen”, ”Håkan Juholt, mannen som älskade sin egen retorik”.
Samarbetet med Jeanette har gått som på räls. Det intressanta är våra helt olika ingångar i krishantering, något som vi både älskar att arbeta med. Hon har forskat i kriser på högsta akademiska nivå och har nu flerårig praktisk vana som krishanterare på Livsmedelsföretagen. Hennes position i Svenskt Näringsliv är unik, vad jag vet finns ingen annan som är anställd just som krishanterare.
Skolan och jag var som eld och vatten – oförenliga. Jag var kunskapstörstig, ifrågasatte, var kritiskt granskande redan som femteklassare och lärarna avskydde mig för att jag tog plats. Allt jag har lärt mig, journalistik, mediehantering, krishantering, språk som franska och en spanska som börjar bli allt mer rostig, allt har jag lärt i vuxen ålder -utan och trots skolor. Jag har inte ens gymnasieexamen. Det är inget jag varken är stolt över eller skäms för, bara ett faktum. Och det har förstås haft fördelen att jag aldrig haft en krona i studieskuld. 🙂
Men just detta gör det så spännande att Jeanette och jag, som kommer från så motsatta håll och är så olika generationer, nästan alltid kommer till samma slutsatser när det gäller krishantering. För mig är det ett starkt kvitto på att jag tänker rätt, att jag genom att vara ”streetsmart” och autodidakt byggt samma teoretiska grund som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare.
Boken kan kritiseras för att den innehåller så lite ”best practice”. Men poängen med goda exempel är ju att krishanteringen då har varit så skicklig så allmänheten inte ens märker att det har varit en kris. Inte Jeanette och jag heller, om vi inte har varit delaktiga. Och de framgångsrika krishanteringar Jeanette och jag var för sig genomfört kan vi ju inte prata om, det är själva poängen med sekretess. Alla fall vi tar upp i boken bygger på att vi inte har varit delaktiga, att vi ser fallet utifrån som vilken bedömare som helst.
Vi har stuckit ut hakan och kommer säkert att bli kallade för ”besserwissrar”. Jag hoppas det blir debatt. Det vore utmärkt om representanter för de tjusigaste byråerna gav sina bidrag till vad som ger den bästa krishanteringen.
Erik Hörnfeldt, ”grabben i bloggen bredvid”, skriver också intressant om krishantering.
Paul Ronge