När det bara återstår veckor till valet 2014 verkar alltfler väljare allt mindre entusiastiska till att välja blå slips eller röd slips till statsminister. Både Moderaterna och Socialdemokraterna backar och har problem. Luddigheten, fegheten och det politiska krypkasinot börjar straffa sig.
Det som däremot verkar alltmer tydligt att Sverigedemokraternas ökning är stabil – de slåss med Miljöpartiet om att bli tredje största parti i valet och kan komma att nästan dubblera sitt resultat från 2010.
I tisdags kväll framträdde partiledaren Jimmie Åkesson i SVT:s valintervju. Under onsdagsmorgonen följdes detta upp med ett telefonväkteri i Godmorgon Sverige.
Det är en stor del av mitt arbete att bedöma medieframträdanden. Under de 16 år som jag verkat som medietränare och krishanterare har jag gjort sådana analyser för stora företag, organisationer , politiker och även kända privatpersoner. Enligt min åsikt gjorde Åkesson ett bra framträdande både i valintervjun och i telefonväkteriet.
Det betyder givetvis inte att jag delar hans åsikter. Men jag anser det totalt improduktivt att säga att han gjorde dåligt ifrån sig när det inte stämmer.
Även retorikexperten Elaine Eksvärd har dristat sig att säga att Åkesson är en bra retoriker. För det har hon fått mycket skäll, både i traditionella och sociala medier.
När man ser hur media recenserar Åkesson så är ett genomgående tema att han ”räknat fel” och att han ljuger om siffrorna och gör en ”glädjekalkyl” när det gäller partiets förslag om höjt tak i A-kassan. Så attackerades också Åkesson av Mats Knutson och Anna Hedenmo med siffror från regeringens utredningskansli som var helt nya för honom.
Åkesson svarade ungefär på det sätt jag skulle rått vilken kund som helst att göra som ställts inför hela nya uppgifter: ”Jag kan inte svara för siffror jag inte sett eller hur andra har räknat. Jag får undersöka det och sedan kan jag återkomma”.
Under onsdagen framträdde Åkesson och var upprörd. Han ansåg det ”snudd på skandalöst” att SVT på detta sätt kastat fram siffror för att framställa honom ”som mindre vetande”.
Jag vill hävda att Åkesson är överkänslig. Han framstod inte alls som mindre vetande. Däremot framstod Knutson och Hedenmo (den stora stjärnan hittills när det handlat om att ställa partiledare mot väggen) som intresserade av att sätta dit Åkesson för siffror han inte fått en chans att förbereda sig på.
Elaine, som verkligen kan detta med retorik, och jag som mest sysslar med kommunikation gentemot media, är överens om en sak. Retoriken är ett vapen. Effektivt i händerna på såväl skurkar som hjältar. Både Winston Churchill och Adolf Hitler var fullfjädrade retoriker av sin tid.
Oavsett om detta renderar mig en tryckvåg från vänster på Twitter vågar jag hävda: Åkesson är den bästa retorikern just nu av alla svenska partiledare, utom Gudrun Schyman, som spelar i en egen division. Han är saklig, blir inte förbannad, driver sin främlingsfientliga linje logiskt och konsekvent och svarar på frågorna som ställs. Samtliga partiledare i riksdagen (utom kanske Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt) använder, när det hettar till, papegojmetoden. Det vill säga att inte svara på reporterns fråga utan istället tugga om sina egna budskap.
När media förminskar Åkessons insats i SVT:s intervju och vill få det till att han stod handfallen inför reportrarnas frågor uppstår ett viktigt problem. Väljarna har nämligen, precis som jag, sett programmet. De kan bilda sig en egen uppfattning. Jag tror väljarna som helhet är tillräckligt kloka för att hålla med mig om att Åkesson fick fram sina budskap och klarade sig bra. Då minskar förtroendet för journalisterna, medan det ökar för Sverigedemokraterna och på det viset kan faktiskt journalister hjälpa fram Åkesson till ett rekordval.
Det är ytterst sorgligt och beklämmande. Jag tror att det är avgörande att ha respekt för Åkessons retoriska skicklighet, precis som för en motståndare som är skicklig fäktare. Journalister måste anstränga sig mer och slå knut på sig själv för att ställa frågor till Åkesson som avslöjar rasismen i sin nakna och egoistiska trångsynthet. Jag är inte mannen att göra detta, journalistiskt ringrostig som jag är, men en fråga jag saknade var: ”Vad har ni uppnått hittills som vågmästare? Kan ni visa på en enda situation där ni genom förhandling gjort skillnad i riksdagen?”
För verkligheten är ju att båda blocken har hållit undan Sverigedemokraterna från ett inflytande, som demokratiska partier inte alls på motsvarande sätt lyckats med i våra nordiska grannländer. För det tycker jag Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är värda en stor eloge, de har inte fått den uppskattning de förtjänar för den bravaden.
Den bästa frågan som ställdes, som verkade göra Åkesson mest trängd, var när Hedenmo frågade vad Åkesson själv skulle ha gjort om han och hans familj satt i ett stekhett och primitivt flyktingläger – skulle inte han också försöka komma till Sverige?
Kanske försökte Knutson och Hedenmo göra om Olle Stenholms bravad från 1991 när han klädde av Ny Demokratis Bert Karlsson med politiska kuggfrågor. I så fall blev det platt fall och magplask.
Inget vinns ju av att media hävdar att Åkesson förlorade, när han i själva verket vann matchen med reportrarna med massor av TV-tittande väljare som vittnen. Det enda som händer är att Sverigedemokraterna blir ännu starkare. För mig – som så ofta befinner mig i Frankrike där Front Nationals Marine Le Pen till och med kan bli presidentkandidat efter François Hollandes haveri – är det ett scenario som förskräcker.
Andra skriver intressant om rasism.
/Paul Ronge