Månad: april 2013

Löfvens första stora krishaveri stavas Omar Mustafa

Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.

Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.

Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.

Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.

Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!

Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:

”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”

Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.

Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.

Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?

Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.

Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.

Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.

I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.

Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:

”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”

Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.

Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris  efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.

Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.

Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.

”Vi mot dom” — ”arbetslinjen” som en sorts rasism…

Socialdemokraternas kongress 2013 betyder, förutom Stefan Löfvens totala genombrott som partiledare, ett viktigt budskap: Satsningen gäller jobben.  Sverige ska bli bäst i EU 2020 på lägst arbetslöshet om Löfven vinner två val i rad. Allt handlar om jobb och kompetensutveckling. Utbildning. Samverkan med näringslivet. Löfven har deklarerat att om Reinfeldt och Borg gör ett femte jobbskatteavdrag så kommer Socialdemokraterna att acceptera. Det är sannolikt valtaktiskt korrekt att slåss med Reinfeldt om mittenväljarna, att försäkra oss med ”Volvo, villa och vovve” att inget kommer att skaka om vår trygga tillvaro om det nu skulle bli ett politiskt maktskifte 2014.

Men var finns den politiska handlingsplanen? Rimligtvis måste en massa idag arbetslösa komma i jobb för att jobbmålet ”bäst i EU” ska kunna uppfyllas 2020.

Men dem pratar man inte om. Inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Inte heller Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Någonstans tappade politikerna intresset. Ingen valvinnare att prata om de ”arbetslösa bidragstagarna”, liksom.

I februari 2013 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till 8,5 procent. 427 000 personer. Fas 3 sägs idag vara Sveriges största enskilda ”arbetsgivare”.

Det som gjort mig och många med mig riktigt illa berörda är hur Sveriges i detta sammanhang viktigaste myndighet, Arbetsförmedlingen, får driva fritt för våg som spökskeppet ”Den flygande Holländaren”, med den fullständigt inkompetenta skepparen Angeles Bermudez-Svankvist vid rodret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bevisligen hårda nypor om han anser det behövs. Ministrar som Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius fick silkessnöret efter någon vecka på sina poster. Inga tårar fälldes för Sven-Otto Littorin. Annie Lööf sparkade Tillväxtverkets GD Christina Lugnet utan större sentimentalitet.

Men Angeles Bermudez-Svankvist tillåts göra vilka tabbar som helst, ösa ut 5 miljarder på coacher där Arbetsförmedlingen inte ens följer upp resultatet, kompisvärva till AF:s ledning och tjäna pengar på föreläsningar samtidigt som hon är den högst avlönade GD:n.

Allt detta tolkar jag som ett budskap från regeringen: ”Vi är bara intresserade av en  marionett på GD-posten. Någon som säger ja och amen till vår ”arbetslinje”, till att allting är ”individens ansvar”, till att folk som inte kan leva på sina bidrag kommer att börja arbeta. Håller hon bara med oss så får hon experimentera och härja hur hon vill”.

Jag har arbetat sedan jag var 17, frånsett en mycket kort arbetslöshetsperiod vid 22. Ändå har jag inte svårt att sätta mig in i hur det är att vara långtidsarbetslös, hur fruktansvärt det måste vara. Jag har vänner och har haft släktingar som lider. Jag har haft förmånen att hittills slippa vara allvarligt sjuk. Men jag har och har haft vänner och släkt som varit helt beroende av att svensk sjukvård fungerar.

Någon sorts grundsolidaritet är nödvändig för att ett samhälle ska hålla ihop. Någon sorts insikt att det kan vara min tur nästa gång. Där tillvaron med Volvo, villa och vovve slås i spillror av en oväntad nedläggning av min arbetsplats eller ett besked om cancer.

Jag fattar inte att det kan gå politik i detta – att man kan sätta upp ett ”vi och dom” mellan de som har arbete och de som är arbetslösa, att man kan sätta upp en ”arbetslinje” mot en ”bidragslinje”. Att man kan kalkylera med att ”de som har jobb är fler än de som är arbetslösa, ska vi vinna valet måste vi satsa på dem”. För mig är detta som att praktisera en sorts rasism och politisk apartheid, fast i arbetslivet.

Därför kommer jag att fortsätta kräva att Reinfeldt och Löfven tar avstånd från det pajasprojekt som Bermudez-Svankvist förvandlat AF till. Ni måste se de arbetslösas potentiella resurs och tillsätta kreativa krafter som ser till att få kolossen att fungera. Hur ska ni annars med trovärdighet kunna hävda att ni har en politik för att ta ner arbetslösheten?

Andra skriver intressant om svensk politik.

/Paul Ronge

Uppdatering: Arbetsmarknadsutskottet har nu kallat Arbetsförmedlingen att förklara sig angående miljardrullningen till coacher. Och Ylva Johansson (S) yttrade sig mycket kritiskt mot AF i SVT Aktuellt ikväll (Se 7.5 minuter in i programmet). Kanske börjar det hända saker…

Gör om AF till en arbetsförmedling – eller lägg ner!

”För övrigt anser jag att Karthago borde förstöras”

Så brukade Cato den äldre avsluta sina tal i den romerska senaten under antiken, oavsett vad talet handlade om. Och till slut fick han rätt med sitt mantra; Karthago totalförstördes av romarna.

Ungefär samma skulle jag vilja göra när det gäller Arbetsförmedlingen (AF). upprepa till leda att ingen jobbpolitik blir trovärdig innan politikerna (oavsett om de heter Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven) tar tag i den skandal och orgie i pajaskonster som AF under sin generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till.

Det var absolut inte bra förut heller, under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod, när AGA (Aktivitetsgarantin) infördes.

Men nu har det under en lång period gått helt överstyr.

Hur kunde Arbetsförmedlingen betala 5 miljarder (5 000 000 000) från 2008 till så kallade ”jobbcoacher”? En miljard i snitt om året, bland annat till charlataner som ”Personalstrategerna”? Och utan att ens klara av att redovisa vad de fått för pengarna?

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit utmärkt om denna sorglustiga historia idag: Det ska löna sig att vara jobbcoach.

Arbetsförmedlingen förmedlade mindre än ett jobb i månaden per arbetsförmedlare både 2010 och 2011, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Det här är det allvarliga. Att Bermudez-Svankvist sedan tillsätter kompisar från Folktandvården i ledningen, extraknäcker som talare på arbetstid, gör bort sig helt i intervjuer där hon på sämsta medieträningsmanér undviker att svara på frågor, och försöker mörka ett massivt missnöje från personalen skulle man kanske till nöds kunna svälja — om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och förmedlade jobb.

Men istället ser vi som ovan att det är dårarnas paradis, en miljardrullning utan like där AF inte ens bemödar sig att undersöka om skattebetalarna får någonting för pengarna.

Och värst av allt är att de som har svårast att få jobb också förnedras i Fas 3, samtidigt som de ger miljonvinster åt charlatanerna i ”coaching-industrin”.

Vi glömmer lätt någonting viktigt: Hur svårt det är att hålla fanan högt och behålla sitt självförtroende när man får nobben gång på gång och kanske inte ens efter hundratals telefonsamtal får komma till en anställningsintervju? En riktig förmedling ska ju inte bara lämna över jobbet att söka till den arbetssökande, utan också yrkesmässigt kolla var det finns förutsättningar, vara aktivt uppsökande, vara ett stöd och en hjälp för den som är arbetslös.

Allt fler börjar tala om privata alternativ till AF, det är så uppenbart att det inte fungerar.

För mig som amatör är en sak solklar; Kallar man sig arbetsförmedlare så ska man förmedla arbeten. Fastighetsförmedlare förmedlar fastigheter. Aktiemäklare förmedlar affärer i värdepappershandel. Men en Arbetsförmedling som lägger ut allt ansvar för jobbsökande på de arbetslösa, som lägger ut kompetensutveckling på inkompetenta ”coacher” och kommunikation för miljonbelopp till konsulter, vad har den för värde? Noll, anser jag.

Tillsätt en utredare av Allan Larssons kaliber. Någon resultatinriktad och kreativ som ser om det går att göra någonting åt detta fuskbygge. Jag ser ingen trovärdighet hos vare sig regering eller opposition i jobbfrågan så länge som Angeles Bermudez-Svankvist tillåts experimentera och härja fritt.

Först när Arbetsförmedlingen verkligen prioriteras som något som ska skapa jobb åt andra än byråkrater och giriga coacher tycker jag ”arbetslinjen” och ”alla som kan ska få jobba” blir trovärdiga paroller och inte bara politiska floskler för att vinna nästa val.

Andra skriver intressant om arbetslöshet.

/Paul Ronge