00-talet – Fallna hjältars decennium

Foto: Creativity+ Timothy K Hamilton, Flickr

Snart lägger vi ett händelserikt decennium bakom oss: Twin Towers, kampen mot terrorismen, Tsunamin, framväxten av Sociala Media och digerdöden för traditionella medier.

Men det gångna 00-talet var också decenniet då hjältar föll och själva blev nollor.

Sensmoral: Att inte lita på auktoriteter  utan vara kritisk i sin granskning. Och den som själv är auktoritet bör akta sig för att låta media hissa sig till himlen. Fallet kan bli stort.

De fallna hjältarna är många, jag nöjer mig med några få exempel:

Jonas Birgersson

Framfabgeniet med kortbyxorna som sjönk med IT-bubblan 2000.

Birgersson blev en sorts IT-Messias, med en fantastisk medial framtoning. Allt var rätt: Fleecetröjan, kortbyxorna, hans liknelser, hans ungdom och hans totala självförtroende. Journalisterna svärmade runt honom. Tills IT-bubblan sprack och investerarna förlorade miljoners miljoner. Efter det var INGENTING rätt. Och fortfarande går det inte bra.

Percy Barnevik

Svensk industris största tolvtaggare som föll med en miljardpension.

Barnevik var en blågul stolthet i klass med Björn Borg, Ingvar Kamprad och ABBA. Otaliga reportage visade hur han tillbringade sin mesta tid i flygplan eller i internationella miljöer, ständigt skapande nya affärer för ABB. En arbetsmyra som fick oss att känna sann nationell stolthet. Så fick han en miljardpension och även om han klöv den till hälften så var skadan obotlig. Barnevik föll lika tungt som en Stalinstaty.

Ludmila Engqvist

Hjältinnan som dopade sig ur svensk idrottshistoria.

Hon vann sina lopp samtidigt som hon kämpade mot cancer. Hon satte in blågula linser och målade naglarna i samma färger. Hon blev vår mest populära invandrare efter drottning Silvia.

Efter avslutad framgångsrik karriär dopade hon sig för att bli tyngre så hon kunde åka snabbare i en simpel bobtävling. Fusket avslöjades och Ludmila åkte ur spår. Hela vägen till Spanien där hon fick leva i exil i flera år.

Liza Marklund

Fick se sin gömda ”sanna historia” förvandlas till en avslöjad falsk dito.

När Monica Antonsson avslöjade att ”Gömda” i själva verket var en falsk berättelse försökte Marklund själv gömma sig. Från någonstans i Västindien väntade hon på att ”bloggbävningen” skulle upphöra. Det gjorde den inte. Och till slut blev hon tvungen att gå till försvar, för sent och för dåligt. Den uppburna sanningssägaren och Expressenkolumnisten med stort socialt patos blev också hon  en fallen hjälte. ”Marklundaffären” blev en mätare på vilken otrolig maktfaktor bloggosfären på kort tid hunnit bli. Och Marklund själv kallar sig numera mest bara ”deckarförfattare och krönikör”.

Annika Falkengren

Bankdrottningen som förlorade både bonusen, lönelyftet och äran.

Hon var en mäktig börs-vd och en av de kvinnor som kommit längst i den manliga börshierarkin.

Att hon var nöjd med dessa sakernas tillstånd syntes bland annat i att hon alltid storskrattade på tidningarnas bilder. Alltid. Jag varnade i DI Weekend för flera år sedan och sade: Falkengren riskerar att få rubriken: ”Hon skrattar hela vägen till banken”.

Skrattet tvärdog i och med bonus- och lönehistorien i år. Falkengren hade antingen inga, eller också usla rådgivare när hon först sökte ära för att hon avstod bonus och sedan fick två miljoner om året i lönelyft som kompensation.

Det gick inte. Falkengren förlorade både pengarna och äran och sällar sig till våra fallna hjältar.

Tiger Woods

Golfens megastjärna tappade ansiktet, byxorna och tunga sponsorer.

Fortfarande när detta skrivs är den sorglustiga såpan inte över: Kommer Elin att stanna eller gå? Hur mycket pengar får hon? Kommer Tiger Woods att tävla efter sin timeout? Vilken image kommer han då att ha? När kommer amerikanerna att sluta skämta om ”hole-in-one”. I alla fall ger Tiger ett ansikte åt det utslitna uttrycket: ”Ju högre de kommer, desto tyngre faller de”.

Sensmoralen är viktig: När någonting verkar perfekt och får ett nästan gudomligt skimmer över sig behöver vi alla vara extra på vår vakt. Inte minst därför att journalistiken så ofta hissar den för tillfället hyllade till gudomliga höjder för att sedan – när  människor, saker och teser visar sig ha brister – vara först med att slunga den hyllade med helgongloria och allt rakt ner i kolkällaren.

Här är några företeelser jag tycker vi ska se upp extra med nästa år

Killar som tillverkar ett fåtal lyxbilar om året och alltid gått med förlust – men som vill trixa med miljarder och hantera tusentals arbetstillfällen i Trollhättan.

Kort sagt fixa det Investor och GM inte lyckades med.

De som till döende massmedia kommer med uppmuntrande tillrop om ”nya affärsmodeller” utan att kunna peka på något som fungerat hittills.

Och som samtidigt kräver att tidningarna ska stå för gratis nyheter och information på nätet tills de klappar ihop av svält. För mig är dessa gurus lika trovärdiga som de profeter som under IT-bubblan pratade om den ”nya ekonomin” och siade om att världens lågkonjunkturer var avskaffade.

There is nothing such as a free lunch.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om 00-tal, samhälle och media.

18 reaktioner till “00-talet – Fallna hjältars decennium”

  1. Det finns säkert mer.

    Skall bli intressant att följa o se om du lyckas med att förändra politiken och de avstånd som funnits:
    ” Att politiker inte svarar på frågor, utan helst slingrar sig för att få prata obehindrat om sina egna budskap. Detta gäller både frågor från journalister, allmänhet och politiska moståndare.

    Förlorare är vi alla väljare som vill att en rak och ärlig debatt ska göra oss klokare på vilka politiska vägval vi vill göra.”

    En utmärkt agenda för 2010 talet. Bra! Leroy

  2. Hej!
    Kul att jag fick vara med. Fast det tycker nog inte Liza.
    Himla bra bok du skrev förresten.
    Gott Nytt År till dig och de dina!
    Monica

  3. Tack Leroy och Monica för vänliga ord.
    Ska nu försöka få ordning på mina bloggar som blir ännu mer personliga nu när jag återgår till ”egen låda” vid årsskiftet.
    Monica, ser att din blogg om ”Gömda” vilar. Kan jag hitta dig någon annanstans?
    GOD FORTSÄTTNING VÄNNER!

  4. Media hissar och dissar. Det är inte för inte som den kallas för den 3:e statsmakten.
    Det du benämner som ”media” och ”journalisiken” är väl ändå inte en organism som lever ett helt eget liv? Det finns människor som skriver och människor som tar beslut om vad som ska publiceras.
    De har ett gigantiskt ansvar och frågan är hur man får dem att ta det.
    Många skyr journalister, med all rätt.

    Självklart ska man läsa allt man läser kritiskt. Tyvärr kan inte alla det, för att läsa kritiskt krävs kunskap. Det bästa är kanske att inte läsa det som journalister skriver alls eftersom ingen vet hur mycket de skarvar, uppåt eller nedåt.

  5. Hej Berit! I mitt tycke har ”media och journalistiken” sedan lång tid tillbaka ingått en form av treenighet med politiskt etablissemang och näringsliv, i vilket alla tre parföreträdare sitter i varandras knän och styrelser, med resultatet att det blir som inaveln på en illa skött hundgård..;) Gott Nytt och God fortsättning, alla!

  6. Tack Lena!
    Berit och Patrik: Jag håller helt med om att media skarvar och att man har rätt att utkräva större ansvar – även personligt, enligt min mening.
    Men här handlar det ju om en IT-guru som lovade för yvigt, chefer som tar emot gigantiska lönelyft och pensioner, en idrottskvinna som fuskar och en ”helyllekille” som inte precis levt som han lär.
    I inget av de fall jag beskriver har media behövt skarva – personerna har fallit från sina piedestaler helt på egna grepp. Eller rent ut: I inga av de exempel jag nämner tycker jag media har gjort några egentliga fel.
    Och då blir väl sensmoralen från en luttrad medietränare: Försök inte framstå som något du inte är, ta själv en ödmjukare approach om media vill låta dig växa upp till himlen.
    En intressant diskussion som jag är övertygad om kommer att få mer näring av nya händelser i det ”10-tal” vi står på tröskeln till.

  7. Absolut!
    http://monicaantonsson1.blogspot.com/
    Jag ska också städa bland bloggarna, dela upp dem och fixa till.
    Kanske blir det en bok till och med. Vi får se. Det har varit ett händelserikt år.

    Vi har haft häxjakt någon vecka nu sedan Ingrid Carlqvist fick sparken från sitt jobb pga anonyma brev från överlevarsekten.
    Jag länkar hit i morgon när det förhoppningsvis har lugnat ner sig.
    Välkommen!
    Monica

  8. Hej Patrik.
    Instämmer med dig till fullo! Media har valt att liera sig med makthavarna och ägnar sig åt att klia ryggar på dem som de är satta att granska. Förtroendeingivande?

    Paul Ronge, ska det tolkas som att den som blir uppmärsammad av media måste hålla sig i skinnet och inte göra några övertramp eller misstag i något avseende, privat eller yrkesmässigt, oavsett om personen är en makthavare eller inte?

    Alla makthavare ska granskas, även media.
    Det vore helt i sin ordninfg att vi får läsa en närgången granskning av kända mediala profiler och få en rapport om deras parkeringsböter, otrohetsaffärer, skatteskulder, bordellbesök, obetalda TV-licenser, rattfyllor och drogvanor.
    Likandana granskningar som man gör av övriga personer i maktposition med andra ord.
    Media kritiserar ofta kollegialitet inom andra yrkesgrupper. Hur vore det att sätta ljuset på den egna?

  9. Andra fallna hjältar: Industrinationen Sverige, rädda majoritetsregeringar som består av minst två för många partier, dito en socialdemokrati som inte lyckats producera en enda ny tanke under 00-talet, journalistik som vågar vara svårtuggad, till slut – en rädd och fördummad väljarkår.

  10. Varför ska privatlivet granskas in absurdum ? Vi är alla människor av kött och blod, med allt vad det innebär. Vi ansvarar inte offentligt för våra privata synder och/eller brister. Granska gärningen, skoningslöst, som varje enskild s.k. offentlig person skall utföra och låt människan bakom sköta sitt EGET liv utifrån dennes förutsättningar och förmåga. Denna hetsjakt på människors privata sfär är sjuk och gagnar ingen.
    /All You need is love/

  11. Läs kritiskt, skriver Paul Ronge. Jag utgår från att den uppmaningen gäller även på hans egen blogg.

    Det är makten som ska granskas och det har vi journalister till.
    Tiger Woods är inte en person med någon makt, om han spelar med falska kort i förhållande till sina uppdragsgivare så är inte det något som påverkar någon annan än honom själv och hans närmaste, vi andra påverkas inte alls av om han väljer att knulla bort kontrakt och familj.
    Avslöjandena om honom kom utsprungligen från en skvallerblogg f ö, om jag inte är helt felunderrättad och har heller inget högre värde än skvaller.

    Media och dess enskilda medarbetare har makt.
    Paul Ronge skriver att han tycker att media ska ha den makten, media ska ha tummen i ögat på dem som blir uppmärksammade i media, de omskrivna personerna ska veta sin plats, de ska sköta sig väl, ha en god ekonomi, hålla ordning på kontokorten och inte köpa Toblerone med fel kort eller parkera fel. Relativt oskyldiga små felsteg som vem som helst kan göra sig skyldig till blåses upp till oanade proportioner med stora effekter för individen men också för alla oss andra i förlängningen.
    Media konstruerar sin egen norm som ingen människa kan leva upp till, alla människor misslyckas eller gör fel ibland men vi som inte bevakas av media slipper exponera våra mindre lyckade stunder.

    Det stora problemet med en medial makt som aldrig kritiseras eller granskas, är ytterst ett demokratiskt problem.
    Det finns människor som avstår från att arbeta politiskt på grund av att de inte vill ha med media att göra. De vill inte få sina kontokortsfakturor offentliga, de vill inte få sina skulder utlagda till allmän beskådan och de vill inte utsätta sina familjer för att få privatlivet utlagt i media.
    De som har möjlighet att ta politiska uppdrag är alltså endast personer med ett oklanderligt förflutet och som aldrig begått några misstag eller som iaf har möjlighet att dölja misstagen. Alltså inte nödvändigtvis de bästa politikerna.
    Detta ger media en makt som de inte ska ha, media ska inte ha möjligheten att påverka vem eller vilka som ska ha politiska uppdrag.

    Media är en maktfaktor och som en sådan bör den och dess medarbetare granskas på samma premisser som alla andra personer i maktställning.
    Som de premisserna ser ut för närvarande är de lika olämpliga för alla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.