Medieträning, medierådgivning och krishantering

”Tittaren” gör mig galen på PR

Paul Ronge, 21 januari 2010, 07:30 visad 5 539 gånger 3 kommentarer

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min  bransch  – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta  i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.


  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

3 kommentarer till “”Tittaren” gör mig galen på PR”

|
  1. jerkernilsson74 skriver:

    Åh, nu blev jag än mer sugen på att läsa boken!
    Kanske kan bli något att ta med till solen om några veckor!

  2. Helena Palena skriver:

    Verkligen spännande! Det är ju ett fält som inte är beskrivet eftersom det inte funnits så länge. Klart är att det blir problem med att vandra över gränserna och söka sig nya tassemarker. Det är väl okey att göra som du har gjort. Du gick över och har stannat där.

    Men jag tänker på Unsgaard. Han gick över och blev en som gick vid sidan om Reinfeldt med en bandspelare i högsta hugg. Han skulle bevaka och spela in för kommande attacker från media. ”Nä, så sa han inte. Så här sa han. Lyssna här.” Han skulle bevaka. Han skulle inte synas.
    Men så blev han själv putslustigt nog det största villebrådet. Klantade han sig genom att skriva skitgrejen på Facebook varvid hela Sverige nappade. Vågorna gick höga både här och där. Är man journalist på Dagens Eko och går över till andra sidan kanske man måste tänka sig för väldigt noga vad man säger och skriver. Allt kan vändas mot en.

    Det är klart Reinfeldt ville ha Unsgaard som kunde det här med media. Trodde han. För handen på hjärtat kära PR-konsult: Är det någon som kan det här när det verkligen skiter sig? Hur som helst så gäller för alla som får drevet efter sig att mota alla Ollar man kan i grind. Och för en PR-konsult att parera slagen så att blåmärkena inte blir alltför stora.
    Frågan är nu om Unsgaard har skadat regeringen?

  3. Ramona Fransson skriver:

    Det låter som en mycket underhållande och intressant bok. Ja, jag tror som du alltid sagt, håller man sig till sanningen behövs ingen fly-biljett. Då stannar man kvar i soffan, ler och säger exakt vad det var som hände.

|

Skriv en kommentar