Ylva Johansson utmanar Juholt – nytt Rosornas krig?

Årets första dag inleds med en ren krigsförklaring mot Håkan Juholt som Socialdemokraternas ledare. Ylva Johansson, riksdagsman och vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet bloggar rent ut om att partiets kris är Håkan Juholts fel och varken kan skyllas på ”mediedrev” och ”illvilliga borgare”. Siffrorna är fortsatt katastrofala.

Johansson  skriver:

”Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Johansson står nära förre partiledaren Mona Sahlin som för bara en vecka sedan sade i en Ekointervju att hon ansåg att nästa partiledare måste ”utses i en öppen process”.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett samband: Ylva Johansson, och kanske även andra kandidater, ska öppet kunna utmana Juholt på nästa ordinarie kongress i Göteborg 2013.

Det som nu händer måste anses som helt förödande för Socialdemokraterna. Efter ett fullständigt krisår, som dessutom gav upphov till nyordet ”Juholtare” om att kasta ur sig uttalanden som man snabbt drar tillbaka, verkar alltså Socialdemokraterna kunna se fram emot ett nytt år med öppna konflikter och slitningar.

Tidigare har den inflytelserike bloggaren Jonas Morian i en stort uppslagen och uppmärksammad debattartikel krävt Håkan Juholts avgång. Men Ylva Johansson väger naturligtvis tyngre som vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet och före detta biträdande socialminister i Göran Perssons regering.

Det sargade partiet befinner sig i limbo. Ungefär som liknelsen med bilister som tvekar att köra om den tunga lastbilen. Antingen kör man om, eller också lägger man sig fogligt bakom. Är du kvar i omkörningsläget så kommer det förr eller senare att smälla.

Om Ylva Johansson med sitt blogginlägg bara ville rubba in mer salt i Juholts sår och inte alls tänker sig att kandidera (eller föra fram någon annan kandidat) så vore det helt ansvarslöst. Bara ägnat att skada partiet ytterligare. Så jag blir inte förvånad om vi väldigt snart får se en öppen kandidatur. I denna turbulens finns ju också Thomas Östros, som kritiserat Juholt för att ta Eurokrisen ”på volley” och middagen med Erik Österberg hos Björn Rosengren där Rosengren (skämt eller allvar) sa att de diskuterade att Juholt måste gå.

I ett worst case-läge blir detta också ett Rosornas krig, där striderna mellan ”höger” och ”vänster” kommer att lamslå partiet på samma sätt som det tidigare gjort i SSU.

Jag tror Socialdemokratin nu måste bestämma sig. Antingen ställer partiet upp mer helhjärtat på Juholt, håller kritiken internt och slutar med anonyma och öppna knivhugg i media.

Eller så får det bli ett öppet race i drygt ett år, där förtroendet för Socialdemokraterna kan rasa ytterligare och där Juholt dessutom kan bli en ”lame duck” som oppositionsledare medan striden pågår.

Mona Sahlin fick avgå. Starka krafter vill avsätta Håkan Juholt. Och vad händer om Socialdemokraterna ”väljer fel” en tredje gång? Hur många utanförstående som än intresserar sig för detta är det Socialdemokraterna själva som måste bestämma sig.

Andra skriver intressant om Socialdemokratins kris.

Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Aftonbladet om Ylva Johanssons utspel. Och här är Expressens version.

Uppdatering 2: Och nu backar Johansson i TT-intervju och hoppas att Juholt ska sitta kvar! Och då blir det ju som jag skrev ovan ett mycket märkligt utspel,  ”helt ansvarslöst och bara ägnat att skada partiet ytterligare”. Stackars Socialdemokrater!

Sommestad tvingar Socialdemokraterna att prata politik!

Igår fick statsminister Fredrik Reinfeldt ”Koreastatus” – 72 procent av svenska folket har enligt Aftonbladets opinionsundersökning förtroende för honom. Det är så högt så högre vore farligt, enligt statsvetaren Ulf Bjereld.

I triumfvagnen sitter också finansminister Anders Borg. Duon och radarparet minner om styrkan hos Erlander och Sträng – alltså de gamla Socialdemokraterna när vi hade rekordår, när svenska folket hade den högsta levnadsstandarden i Europa efter Schweiz och där ”villa, Volvo och vovve”, blev uppnåbara mål för varje arbetare.

Socialdemokraterna är i spillror och som någon uppgivet sade: ”Vem vill följa ett parti som ingen vill leda?” Nu finns i allafall två personer som anmält sitt intresse att ta över partiledarposten efter Mona Sahlin, mer eller mindre öppet: Ylva Johansson och Lena Sommestad. Johansson säger att hon är oortodox, Sommestad driver en idédebatt från vänster i partiet som det slår gnistor om. Hennes senaste bloggpost har fått över 50 (102 per den 30/12) kommentarer och bland debattörerna finns Stig-Björn Ljunggren (som försvarat de inblandade i ”Primegate”) och Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg. Den handlar bland annat om definitionen av tillväxt och hur tillväxten ska förenas med välfärdsbegreppet.

Lena Sommestad är som partiledarkandidat idag mer intressant än Ylva Johansson eftersom hon med sitt politiska fokus tvingar fram en diskussion mellan det som kallas vänster och höger i partiet.

Jag tror en sådan diskussion – som gärna får vara het och säkert kommer att innehålla en och annan ojust tackling eller rentav personangrepp –är nödvändig för att Socialdemokratin ska kunna resa sig. Men den måste leda till konsensus i en mängd viktiga frågor.

Det är precis det som fascinerade mig så mycket i Henrik Berggrens Palmebiografi : Trots sin retoriska svada och sina fantastiska internationella tal så var Olof Palme ju en ruffig resultatpolitiker, en hejare på att balansera falanger för att sedan stå som ledare för de idéer som vaskades fram. Det skrev jag om i bloggposten ”Vem krympte Socialdemokratin?”.

En kritik som jag hört från initierade Socialdemokrater mot Mona Sahlin var just att hon bara lyssnade ”åt ett håll”, på bara en falang.

Jag kommer ihåg Sommestad som en ganska blek miljöminister, kanske har jag fel. Jag vet inte ett dugg om hennes nätverk i sitt parti, hur duktig hon är på att debattera mot en durkdriven Fredrik Reinfeldt, hur stor karisma hon har, hur stor roll det spelar att hon inte sitter i riksdagen, om hon är för intellektuell för att gå hem hos en bred väljarbas eller om hon går hem i TV. Jag har ingen aning om hon är rätt partiledare för Socialdemokraterna och själv står jag utanför all partipolitik.

Men hennes sätt att kompromisslöst sätta politiken i centrum är som att öppna ett fönster och låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum. Det blir som ett vaccin mot korridormygel, svågerpolitik och ”ger du mig din röst så ska du få ditten eller datten”-politrukandet.

För det tycker jag hon är värd en stor eloge!

Intressant när fler, som här Magnus Ljungkvist, börjar diskutera vilken politik Socialdemokraterna ska föra.

/Paul Ronge