SD och Le Pen växer med beröringsskräcken

Kom igår kväll hem från Frankrike och möttes av en fråga på Twitter från kloka vännen Elaine Eksvärd om vad jag tyckte om Markus Uvells hantering och Kreabs beslut.

Efter att ha kollat runt på nätet förstod jag att det handlade om att PR-byrån Kreab sparkat Markus Uvell som Sverigechef eftersom han umgås privat och äter middag med Sverigedemokraternas Linus Bylund, som i sociala medier bygger sitt varumärke som partiets specielle festprisse och trubadur.

Jag svarade så här:

Nu till frågan varför jag vill poängtera att Elaine är klok. Hennes retorikundervisning handlar väldigt mycket om att budskap inte ska ”ut”, utan ” in”. Att det finns en stor poäng i att lyssna för att själv bli hörd. Och att ställa frågor för att man i grunden är intresserad av vad andra tycker. Och hennes fråga är inte så enkel som den kan låta.

Jag blev verkligen förvånad när Kreab valde att anställa förre Timbrochefen Markus Uvell. För mig är det en byrå med stor rädsla att sticka ut, där de kritstrecksrandiga kostymerna och dräkterna är så diskreta att de försvinner in i väggarna. Där man tisslar och tasslar med direktörer och höga politiker och sällan talar klarspråk. Uvell är en opinionsbildare med försmak för Black metal och blodigt kött. Vill man vara vänlig kan man kalla honom modig och rak. Man skulle lika gärna kunna säga yvig och omdömeslös.

Elaines fråga kastade mig sent igår kväll tillbaka till Antibes i Frankrike. Det var lördag kväll och svenskt julbord för våra bästa grannar, som fick smaka på Janssons frestelse, inlagd sill och skärgårdssnapsar kryddade med fläder och Johannesört. Det var kvällen innan regionvalens andra omgång och det stora samtalsämnet vid bordet var främlingsfientliga Front National (FN) som ledde i sex regioner och i första valomgången blev Frankrikes största parti.

Det var ungefär samma diskussion som vi flera gånger haft med vänner i Sverige: Tar man debatten med Sverigedemokraterna så vinner de genom att utmåla sig som mobbade martyrer, tar man inte debatten och fryser ut dem så utmålar de sig också som mobbade martyrer. Damned if you do, damned if you don’t – det kvittar liksom vad man gör.

”De tar över i hela Europa”, sa Gérard, svepte snapsen, och skakade missmodigt på huvudet.

Dagen därpå hade vi resultatet.  Front National vann inte i någon av regionerna. Men det skedde också till priset av att Socialistpartiet lämnade walkover i några känsliga regioner där FN var extra starkt – och uppmanade sina väljare att taktikrösta på Republikanerna istället.

Premiärminister Manuel Valls var inte triumferande i sin valanalys.

”Det är dags att få fransmännen att rösta för, inte bara emot”, var ett av hans budskap. Det mynnade ganska självkritiskt ut i att hans parti måste bli bättre på att driva sin egen politik, till exempel för att få bukt med den höga arbetslösheten.

Den vänsterintellektuella satirtidningen ”Le Canard enchaîné” var direkt sorgmodig när den beskrev situationen att vänsterväljare tvingas rösta mot sin övertygelse och rösta höger enbart av skälet att blockera Le Pen. ”Väljare sliter sitt hår”, skriver de och avslutar artikeln: ”I ett Frankrike helt ’LePeniserat’ (lépenisée) kommer man att uppmana väljarna att rösta på Marine Le Pen för att blockera Marion Maréchal-Le Pen!”

Efter denna franska utvikning tillbaka till Elaine och hennes fråga.

Vad Kreab gör och hur de hanterade Uvell är deras företagsangelägenhet och har säkert ingen större betydelse i svensk inrikespolitik. Men det hittillsvarande sättet att hantera partier som FN och SD fungerar inte, varken här eller i Frankrike. Det är resultatet som räknas och den här typen av partier fortsätter att växa, i hela Europa.

Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.

Många resonerar säkert så här: ”Titta, SD har ju fått rätt! De varnade för massinvandring hela tiden och nu har de andra politiska partierna tvingats erkänna det och är så desperata att de stänger gränserna!”

Problemet är ju att analysen är felaktig. SD är emot all utomeuropeisk invandring, framför allt den afrikanska. Det har aldrig handlat om att vi tar emot ”för många”, utan om att vi tar emot några alls. Att regeringen och alliansens partier inte lyckas klargöra detta tydligt är ett retoriskt svaghetstecken.

Allra viktigast är att kommunerna runt om i landet blir bättre på att kommunicera, att de slutar använda hemsidor och sociala medier att bara föra fram glättigheter som att nya daghem byggs eller nya parkeringsplatser utan på riktigt och konkret diskuterar vilka utmaningarna är och vilka ansträngningar som krävs.

Ingen säger att detta är lätt. Jag är inte avundsjuk på de politiker som tvingas hantera den situation Sverige står inför idag. Några av dem skulle nog vinna på att gå en retorikkurs med Elaine.

Andra skriver intressant om Sverigedemokraterna.

Paul Ronge

Hjälper media Jimmie Åkesson till ett rekordval?

När det bara återstår veckor till valet 2014 verkar alltfler väljare allt mindre entusiastiska till att välja blå slips eller röd slips till statsminister. Både Moderaterna och Socialdemokraterna backar och har problem. Luddigheten, fegheten och det politiska krypkasinot börjar straffa sig.

Det som däremot verkar alltmer tydligt att Sverigedemokraternas ökning är stabil – de slåss med Miljöpartiet om att bli tredje största parti i valet och kan komma att nästan dubblera sitt resultat från 2010.

I tisdags kväll framträdde partiledaren Jimmie Åkesson i SVT:s valintervju. Under onsdagsmorgonen följdes detta upp med ett telefonväkteri i Godmorgon Sverige.

Det är en stor del av mitt arbete att bedöma medieframträdanden. Under de 16 år som jag verkat som medietränare och krishanterare har jag gjort sådana analyser för stora företag, organisationer , politiker och även kända privatpersoner. Enligt min åsikt gjorde Åkesson ett bra framträdande både i valintervjun och i telefonväkteriet.

Det betyder givetvis inte att jag delar hans åsikter. Men jag anser det totalt improduktivt att säga att han gjorde dåligt ifrån sig när det inte stämmer.

Även retorikexperten Elaine Eksvärd har dristat sig att säga att Åkesson är en bra retoriker. För det har hon fått mycket skäll, både i traditionella och sociala medier.

När man ser hur media recenserar Åkesson så är ett genomgående tema att han ”räknat fel” och att han ljuger om siffrorna och gör en ”glädjekalkyl”  när det gäller partiets förslag om höjt tak i A-kassan. Så attackerades också Åkesson av Mats Knutson och Anna Hedenmo med siffror från regeringens utredningskansli som var helt nya för honom.

Åkesson svarade ungefär på det sätt jag skulle rått vilken kund som helst att göra som ställts inför hela nya uppgifter: ”Jag kan inte svara för siffror jag inte sett eller hur andra har räknat. Jag får undersöka det och sedan kan jag återkomma”.

Under onsdagen framträdde Åkesson och var upprörd. Han ansåg det ”snudd på skandalöst” att SVT på detta sätt kastat fram siffror för att framställa honom ”som mindre vetande”.

Jag vill hävda att Åkesson är överkänslig. Han framstod inte alls som mindre vetande. Däremot framstod Knutson och Hedenmo (den stora stjärnan hittills när det handlat om att ställa partiledare mot väggen) som intresserade av att sätta dit Åkesson för siffror han inte fått en chans att förbereda sig på.

Elaine, som verkligen kan detta med retorik, och jag som mest sysslar med kommunikation gentemot media, är överens om en sak. Retoriken är ett vapen. Effektivt i händerna på såväl skurkar som hjältar. Både Winston Churchill och Adolf Hitler var fullfjädrade retoriker av sin tid.

Oavsett om detta renderar mig en tryckvåg från vänster på Twitter vågar jag hävda: Åkesson är den bästa retorikern just nu av alla svenska partiledare, utom Gudrun Schyman, som spelar i en egen division. Han är saklig, blir inte förbannad, driver sin främlingsfientliga linje logiskt och konsekvent och  svarar på frågorna som ställs. Samtliga partiledare i riksdagen (utom kanske Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt) använder, när det hettar till, papegojmetoden. Det vill säga att inte svara på reporterns fråga utan istället tugga om sina egna budskap.

När media förminskar Åkessons insats i SVT:s intervju och vill få det till att han stod handfallen inför reportrarnas frågor uppstår ett viktigt problem. Väljarna har nämligen, precis som jag, sett programmet. De kan bilda sig en egen uppfattning.  Jag tror väljarna som helhet är tillräckligt kloka för att hålla med mig om att Åkesson fick fram sina budskap och klarade sig bra. Då minskar  förtroendet för journalisterna, medan det ökar för Sverigedemokraterna och på det viset kan faktiskt journalister hjälpa fram Åkesson till ett rekordval.

Det är ytterst sorgligt och beklämmande. Jag tror att det är avgörande att ha respekt för Åkessons retoriska skicklighet, precis som för en motståndare som är skicklig fäktare. Journalister måste anstränga sig mer och slå knut på sig själv för att ställa frågor till Åkesson som avslöjar rasismen  i sin nakna och egoistiska trångsynthet. Jag är inte mannen att göra detta, journalistiskt ringrostig som jag är, men en fråga jag saknade var: ”Vad har ni uppnått hittills som vågmästare? Kan ni visa på en enda situation där ni genom förhandling gjort skillnad i riksdagen?”

För verkligheten är ju att båda blocken har hållit undan Sverigedemokraterna från ett inflytande, som demokratiska partier inte alls på motsvarande sätt lyckats med i våra nordiska grannländer. För det tycker jag Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven är värda en stor eloge, de har inte fått den uppskattning de förtjänar för den bravaden.

Den bästa frågan som ställdes, som verkade göra Åkesson mest trängd, var när Hedenmo frågade vad Åkesson själv skulle ha gjort om han och hans familj satt i ett stekhett och primitivt flyktingläger – skulle inte han också försöka komma till Sverige?

Kanske försökte Knutson och Hedenmo göra om Olle Stenholms bravad från 1991 när han klädde av Ny Demokratis Bert Karlsson med politiska kuggfrågor. I så fall blev det platt fall och magplask.

Inget vinns ju av att media hävdar att Åkesson förlorade, när han i själva verket vann matchen med reportrarna med massor av TV-tittande väljare som vittnen. Det enda som händer är att Sverigedemokraterna blir ännu starkare. För mig – som så ofta befinner mig i Frankrike där Front Nationals Marine Le Pen till och med kan bli presidentkandidat efter François Hollandes haveri – är det ett scenario som förskräcker.

Andra skriver intressant om rasism.

/Paul Ronge

En vit kränkt mans förhoppning på 2014

Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.

Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.

DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.

Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.

Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.

Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?

Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.

Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.

Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”

De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.

Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.

Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.

I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.

2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?

Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.

Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?

Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.

Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.

Andra skriver intressant om debattklimat.

Paul Ronge