Åkesson & Skavlan – a perfect match!

Läste just Özz Nujen i Expressen som med svidande sarkasm och bitterljuv  ironi slår fast hur synd det är om SD-ledaren Jimmie Åkesson som medverkar i Skavlan ikväll.

Jag håller i stort sett med honom i sak. Sverigedemokraterna har på ett perfekt sätt byggt upp sin David- och offerstämpel, alla är dumma och elaka mot dem, alla försöker demonisera dem, all överhet mobbar och isolerar dem. Och allra, allra mest synd är det om Jimmie Åkesson. Återuppstånden efter ett stort antal sjukmånader – efter att ha gått i väggen efter all  hets – har han nu släpat sig till Skavlan för att berätta om sin comeback, där han kanske kan arbetsträna sig fram till att åter leda SD.

I morse pratade bland andra Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson i TV4 Nyhetsmorgon om hur ”skicklig” SD:s mediehantering varit och att SVT borde ”besinna sitt ansvar”.

Här förstår jag ingenting. Skavlan är ett format, ett mysprogram som många säger, med en mycket skicklig intervjuare och med en jättestor publik på bästa sändningstid. Där gäster verkligen har möjlighet att spela på tittarnas känslor och få sympati. Det krävs ingen doktorstitel i mediehantering för att begripa att det är ett optimalt val för Åkesson när han väljer att framträda. Lika självklart som när Gudrun Schyman valde att gå ut i TV4 Nyhetsmorgon och berätta om sin alkoholism, istället för att låta oss jagande reportrar på Expressen få möjlighet att bli etta på nyheten.

Det finns ingen anledning att moralisera, varken över Åkesson, Skavlan eller SVT. En industriledare som gjort en  inbrytning på den kinesiska marknaden väljer att avslöja nyheten i Dagens Industri eller kanske SvD Näringsliv. En kändis i Let’s Dance väljer sannolikt Aftonbladet eller Expressen för att ”tala ut” och öka sin popularitet. En politiker som vill attackera Margot Wallström väljer gärna ett debattinlägg i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. En person som ansett sig misshandlad av Uppdrag Granskning vänder sig kanske till SR:s Medierna.

Debattörerna som på fullt allvar verkar mena att SVT och Skavlan skulle tackat nej till den första intervjun med Åkesson efter hans utmattningsdepression hjälper just till att hamra in det som Özz Nujen ironiserar så dräpande om: Att det är så synd om Jimmie Åkesson.

Andra skriver intressant om SD.

Paul Ronge

”Kiss and tell” och Henemarks PR-dilemma

Kung Carl Gustaf kan ”vända blad” hur många gånger som helst. Det han finner är ju bara nya saftiga rubriker, nya vändningar i evighetshärvan kring hans ”kaffeflickor” och framför allt som en dunkande huvudvärk: La Camilla Henemark. ”Den andra kvinnan”.

Historien förföljer helt enkelt hovet och en kris som bara fortgår blir till slut farlig. Som ett oläkt sår där blodet sakta sipprar om man inte resolut lägger ett tryckförband. I förra veckan var det debatten om Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella ”konstverk”där Camilla Henemark i tidskriften Tiden ligger med pizzor över sig, betraktad av lystna män med kungen som huvudperson. Sedan följde DN-intervjun med Henemark, där hon avslöjar en mängd pikanta detaljer. Och igår blev hon mer eller mindre strimlad av Skavlan.

Jag tycker i grunden synd om Henemark och tror att titeln på hennes färska bok ”Adjö det ljuva livet” är nästan plågsamt välfunnen. Efter åren som modell och uppburen diva i Army of Lovers kastades hon ner i ett sanslöst mörker. Hon var tidvis hemlös. Hon hade kraftiga problem med alkohol och droger och små skandaler kantade hela tiden hennes liv. Utkastad från TV3 efter en personalintern kärlekshistoria som inte föll mogulen Jan Stenbeck på läppen. Anklagad och uthängd för offentliga sexakter i ett flygplan. Hon blev 30 kilo tyngre utan att, som hon säger, förstå hur det gick till.

Boken ”Den ovillige Monarken”, där hennes relation med kungen avslöjades, gjorde henne totalt knäckt och hon är fortfarande arg på kungen som spelade ut sitt ”vända blad” efter älgjakten utan att först se till att hon fick information och kunde förbereda sig, berättade hon för Skavlan.

När hon hade sjunkit som djupast valde hon vård istället för att hoppa från Västerbron, ett snabbt beslut i en taxi. I samband med vården fick hon diagnosen ADHD.

Som krishanterare och medierådgivare kan jag konstatera att Camilla Henemark nu står inför ett svårt PR-dilemma. Det som gör mig intresserad av fallet (hur många, vilka, och på vilka sätt och i vilka konstellationer hon har legat med folk är ju komplett ointressant) är just hennes väg för att via boken ”komma tillbaka”. Tittar man i krishandboken så går vägen genom ett minfält.

När hon ställde upp i Let’s Dance, rejält otränad och överviktig, var det ett försök att komma tillbaka på egna meriter. Utan att klättra via någon eller skada andra. Hon fick betalt och jag utgår från att hon verkligen behövde dessa pengar. Man får lätt sympati för en ”underdog” som kämpar och försöker vinna mot alla odds. Dessutom hånad av en tuff jury.

När hon hängdes ut i ”Den ovillige monarken” tror jag lika många såg henne som förövare som att ett offer. Det är svårt att tänka sig att boken kunde redogöra så detaljrikt för kungens och Henemarks relation utan att hon medverkat som huvudkälla.

I medieretoriken, framför allt i den hårt vinklade kvällspressen och i vissa TV-format (som Uppdrag Granskning) är du antingen Goliat, experten eller David. I Davidrollen ingår att man betraktas som ett offer, en hjälte, en underdog eller en utmanare – att man betraktas med sympati.

Camilla Henemark gjorde ett genidrag PR-mässigt med sin debattartikel i Expressen: ”Gubbrörans munsbit kan också bli kränkt”. Det var så uppenbart att hon här var ett offer för kvinnoförnedring så Tidens tuffa chefredaktör Daniel Suhonen rätt omgående tvingades be om ursäkt.

Med hennes bok förhåller det sig helt annorlunda. Hennes ”kiss and tell” handlar om att genom hänsynslöst skvaller och snaskiga detaljer på bekostnad av andra människor ta sig upp och komma på fötter. Givetvis spekulerar förlaget och Henemark själv i att ”snasket” ska bli en bestseller.

Jag tror att Fredrik Skavlan, en av de skickligaste intervjuarna i Skandinavien, direkt genomskådade henne och därför blev så tuff. Henemark försökte undvika att stå för det hon själv skrivit i boken av ett självklart skäl: Avslöjar hon för mycket så får hon sälja färre böcker. Så Henemark ville både ha kakan och äta den. Hon ville få all gratispubliciteten via Skavlan, men leverera så lite innehåll som möjligt i intervjun.

Henemark överväger att stämma DN för att de inte höll sig inom den uppgjorda PR-strategin och hon tänker haka på och stämma Ohlson Wallin om hovet gör det. Henemarks personliga varumärke är rejält solkat och man måste sälja väldigt många böcker för att bli ekonomiskt oberoende. Om Henemark ville komma tillbaka på lång sikt, få möjlighet att hålla föredrag, kanske till och med medverka i TV och event, så borde hon inte ha gått fram så hänsynslöst i kavalkaden av gamla älskare och älskarinnor. Man kan tycka synd om henne. Men det gör inte hennes agerande mera sympatiskt.

Andra skriver intressant om skandaler.

/Paul Ronge