Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge