På Twitter haglar lovorden över Carl Bildt som sätter journalister på plats och ständigt överraskar. Nu senast genom att ringa P1, ett forum för ”vanligt folk” snarare än för den maktelit utrikesminister Bildt ändå tillhör.
Googlar man Bildt så ser man mer kritik än vad en människa borde kunna klara, utan att smälta ner till en liten våt fläck av självförakt.
Det verkar aldrig ta slut, nu har organisationen Bloodhound lämnat in en 100-sidig inlaga till Finansinspektionen om dåvarande Lundin Oils (nu Lundin Petroleum) och dess dåvarande styrelseledamot Carl Bildts påstådda lögner om sin närvaro i Sudan. Skulle det också bli ett åtal från internationella åklagarkammaren så blir det svettigt värre för Lundin Petroleum och Bildt.
Wikileaks har avslöjat att Bildt i amerikanska diplomatkretsar kallats en medelstor hund som tror sig vara en stor hund: ”medium size dog with big dog attitude”.
Men trots alla stormar ruskar Bildt bara på sig, han tar alla avgångskrav med knusende ro och verkar totalt obekymrad och orädd för journalistiska ”drev”. Gårdagens tidning, ”yesterdays news”, behandlar han ungefär som något man slår in fisk i, eller lägger på golvet och borstar skorna på.
Självklart väcker det beundran, särskilt hos alla de som tycker journalistiken är maktfullkomlig, ensidig och hårt vinklad. Osnutna reportrar får sig en läxa.
Jag får ibland frågan under mina medieträningar: ”Är inte Carl Bildt ett mediegeni? Är det inte precis som han vi behöver lära oss att agera?”
Jag är väldigt kluven till Carl Bildt. Han är oerhört kunnig och påläst, ofta humoristisk och rapp. Han har en mycket god kommunikativ förmåga och få politiker kan ge så slagkraftiga budskap som han. Men han är också i sin mediehantering mästrande, grälsjuk och arrogant. Han avbryter och mobbar reportrar, topprider och märker ord. Av och till bojkottar han enskilda reportrar när det gäller att ge intervjuer. När jag var politisk reporter på Expressen på 1990-talet stod jag själv mer eller mindre alltid under bojkott. Bildt väljer mer än någon annan elitpolitiker i Sverige när han ska prata, med vem han ska prata och vad han i nåder ska säga.
Men att Bildt skulle behöva be om ursäkt för att han ringde Ring P1 istället för att tala med det mycket mer hårdföra och kritiskt granskande Dagens Eko blir bara fånigt. I medie- och krishantering ger jag själv ofta rådet till mina kunder att försöka få ut sin version i sådana media, som också förmedlar deras bästa argument. När jag i mars i år var inbjuden till Grävande Journalister i Göteborg framhöll jag att det inte handlar om att de som granskas i första hand försöker undvika pålästa journalister, för att istället välja ”okunniga”. Snarare handlar det om format. En morgonsoffa i SVT eller TV4 ger större möjlighet att förklara i normal samtalston än ett hårt angripande Uppdrag Granskning, där allt kommer att redigeras till ens nackdel. Jag har bloggat om detta här.
Jag tycker Fredrik Skavlan är en av de skickligaste intervjuare jag har sett i så kallade talkshows. Skavlan verkar i samma tradition som legendaren Ulf Elfving och Lotta Bromée – ”feel good med bett”. Han förenar en trivsam inkluderande miljö med rejält spännande och pålästa frågeställningar. Men med Bildt i oktober 2011 var det som förgjort. Bildt attackerade hela tiden Skavlans upplägg och sa att han ställde ”fel” frågor. Till slut löste Skavlan den pinsamma situationen med humor: ”Jo, jag ställer rätt frågor, titta här, de står ju i blocket”, sa han ungefär och skrattade.
Och just här är min allvarligaste kritik mot Bildt. Han använder tyvärr sin kunskap, sin pondus och sin stora medierutin att blanda bort korten och helt enkelt mörka. Inget har egentligen blivit klarare av Bilds förklaringar om sin medverkan i Lundin Oils förehavanden i Sudan och Etiopien, om Gazprom, eller om Vostok Nafta. Han lägger dimridåer.
Och dimridåerna drabbar ju inte främst ”osnutna journalister” utan svenska folket som är Bildts uppdragsgivare och alltså har rätt till konkreta besked.
Oerhört tydligt blev detta i Saudiaffären, där Bildt gång på gång vägrade svara på frågan om Sverige skulle bygga en vapenfabrik där. Han hänvisade istället till avtalet som den Socialdemokratiska regeringen slutit 10 år tidigare med Saudi. 103 gånger svarade han ”avtal” eller ”avtalet” när frågan gällde om fabriken skulle byggas. Ekots grävargrupp redigerade ihop alla dessa ”avtal” till någon sorts ”raplåt” som under stor munterhet spelades upp på Gräv i förra året. (Nu är det ju klart att det inte blir någon vapenfabrik, vilket Carl Bildt och Sten Tolgfors kunde informerat om långt tidigare, utan alla piruetter.)
Carl Bildt som Bosse Ringholm alltså. Ett ”mediegeni” och en av de träigaste och minst medialt begåvade politiker vi känner till förenas i ”papegojmetoden”; politikernas metod att säga ”goddag yxskaft”. Och den metoden – så omhuldad av en del av mina konkurrenter bland medietränare som kommer från politiken – kommer jag aldrig att försöka lära ut.
Andra skriver intressant om politik.
/Paul Ronge