Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman
SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.
En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.
SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.
Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.
Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.
Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.
För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.
Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:
- Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.
Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget. Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.
- Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla sätt som nu görs.
Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.
- Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.
Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.
Jag undrar: Var finns H G Wessberg?
Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.
Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?
Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.
Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.
/Paul Ronge
Andra bloggar intressant om samhälle och politik.
Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.
Tack Paul för en mycket stringent sammanfattning av alliansens pågående härdsmälta.
Det som oroar mest i Unsgaard-debatten är inte hans förflugna formulering, utan den efterföljande oförmågan att se problemet.
Mycket läsvärd bloggpost!
Jag upplever att empati bland politiker mer och mer är en bristvara. Såväl lokalt som på riksnivå…
Lokalt visar våra kommunpolitiker avsaknad av empati och vilka konsekvenser de politiska besluten i skolfrågan får för våra skolbarn; längre resväg, större klasser et c.
Vi väljare har tappat förtroendet för vår ”allians” som gick till val på att behålla skolorna.
Detsamma känner man på riksnivå. En efter en av alliansregeringens ministrar visar avsaknad av empati som du visar exempel på i din bloggpost.
När man inte kan se konsekvenserna av sina politiska beslut och visa förståelse för de som eventuellt drabbas så kanske man ska tänka på en annan yrkesbana än den politiska…
Bra skrivet Paul!
Imorse såg jag en underlig debatt på SVT. En socialdemokrat som försvarade kvotering i högskolan med högst byråkratiska argument och en folkpartist som med humana argument ville avskaffa densamma. Det är nog som du säger, oavsett block kan man hitta empati men också brist på empati. Den ”fingertoppskänsla” som en offentlig person måste/borde ha finns alltid inte där (TV-licenser, svart städhjälp, regeringsflyg som missbrukas etc.).
Alla kan göra fel, men den fartblindhet som jag tror att alla kan drabbas av tar sig ibland konstiga och olämpliga uttryck.
/P.O.
Läs Reinfeldts bok ”Det sovande folket” som han skrev 1993 när han var 28 år gammal och sitter i sitt anda år i rikdagen. Där hittar du empati (Jag är ironisk).
Jag antar att detta är en svensk variant av medkännande konservatism.
En konservatism som går ut på att man känner starkt för de svaga i samhället. Myntat av George W. Bush under hans första presidentvalskampanj.
Tack för intressanta kommentarer.
Essbeck: Påminner om Churchills ord: ”Använd ironi och du håller det bästa tal du kommer att ångra att du någonsin hållit”.
Allvarligt: Ironi är syster till cynism som vi har rätt gott om i samhället.
Tycker det är bättre att man ”känner för de svaga” än att man spottar på dem, ignorerar dem eller kallt konstaterar: ”Litet spill får vi räkna med när vi lägger om politiken”.
Grym sammanfattning! Fenomenet som du beskriver ligger tyvärr inte bara i hos vissa politiker. Det är tyvärr väldigt utbrett hos personer i en maktposition.
Vissa människor tar sig själva på för stort allvar.
Tack för strålande huvudet-på-spiken bloggpost! Tyvärr kommer regeringen falla på detta. Jag såg dumheterna på nära håll som hjärtsjuk i 18 månader förra året (jag är 37 år gammal) och i den kalla moderatpolitiken skulle jag klassas som fullt arbetsför trots att jag låg på hjärtintensiven. Helt barockt och ansiktslöst – vilket Försäkringskassans läkare egentligen också tyckte som rekommenderade mig att gå till domstol…Då – insåg jag – att det här skulle gå åt helvete för moderaterna om de inte löste detta fort. De gjorde de inte tyvärr….
Insiktsfullt och välformulerat inlägg Paul,
För den utombetraktandes är det märkligt att ingen inom alliansen agerar operativt utan står på åskådarplats och betraktar det som pågår.
Det är som om man befinner sig i ett förlamande tillstånd konstaterandes ” oj blev konsekvenserna så här”?!
Det går alltid att korrigera ett dåligt beslut, det kräver ett viss mått av insikt, proaktivitet och framförallt ledarskap dock.
Jag tror att det är ledarskapet som fallerar inom alliansen. Inte bara på en nivå utan flera.
Ett ledarskap som präglas av rädsla och handlingsförlamning gräver sin egen grop.
Ett ledarskap som präglas utav rädsla för också med sig att man tolkar skeenden felaktigt. Ingen agerar alla tittar på.
Det är något som börjar kännas fel, och jag tror att det är just ledarskapet som inte håller.
Det moderna ledarskapet av idag, är ett ledarskap som lyhört anpassar sig till situationen, agerar utifrån det och tar nödvändiga beslut. Och korrigerar eventuella tidigare dåliga beslut.
Jag kännner ingen trygghet med det ledarskapet som vi har nu idag med Fredrik Reinfeldt i spetsen.
Det förtroendekapital som han åtnjutit av det svenska folket rinner snabbt ut. Därvidlag är den politiska verkligheten skoningslös.
”■Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla sätt som nu görs.”
Nu är det ju inte bara så att regeringen borde instruera F-kassan hur de ska tolka sina regler; regeringen har bestämt reglerna. Ärendet har manglats och remissinstanser har sagt ifrån.
Ur SvD: ”Den borgerliga majoriteten i riksdagen varnades för risken för så kallade ”försäkringssjälvmord” redan innan beslutet klubbades i juni 2008. Töres Theorell, professor emiritus i psykosocial medicin, uttryckte i en utfrågning i riksdagen stark oro över de nya sjukförsäkringsreglerna.
”Risken är stor att vi kommer att få försäkringsjälvmord och även fall av hjärtinfarkt som direkt kan hänföras till felaktiga bedömningar”, sade han då.”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regeringen-varnades-for-sjalvmord-bland-sjukskrivna_4086043.svd
Politiker kan inte lastas för enskilda meborgares handlingar, kanske. Men för sina egna och sina egna beslut. Och enskilda medborgare ger systemet ett ansikte, en själ.
Och detta är ett förfärligt beslut; varför säger de ingenting – varför tar de inte sitt ansvar? Är det verkligen såpass empatistört, eller försöker man i ren desperation (rädsla för att förlora i september) lägga locket på?
Folk kommer inte att glömma det här; den här kedjan av skeenden, från de blixtsnabbt avhoppade ministrarna i början (och anledningarna till deras avhopp: licensskolk, svart arbetskraft) – över hur man försökte destruera fackförbunden och a-kassan – över de gråtande cancersjuka i teve. Och tills nu. Suicida konsekvenser.
Humanism.
Medkänsla.
Rättvisa.
Var finns politikerna som pratar om sådant; de kommer att vinna allt i valet i höst. Men regeringen ingenting.
Peter, Johannes, Peter och ”Embryo”,
oerhört starka och vettiga kommentarer! Självklart måste regeringen ändra i lagen om det nu är så att F-kassan bara följer lagens bokstav och det inte finns utrymme för smidighet, omdöme och sunt förnuft.
Johannes – din historia om att klassas arbetsför när man ligger på hjärtintensiven är ju skrämmande och direkt kvällstidningsmässig i sin brutalitet.
Regeringen får räkna med att en massa sådana historier nu poppar upp i media – som Mari-Louise självmord. Gör den ingenting – nu snabbt – har den nog lämnat walkover till de rödgröna.
Solidariteten med sjuka går över alla partigränser. Det är hål i huvudet om regeringen tror att vi som har arbete skulle betrakta allvarligt sjuka människor som myglare och smitare.
Hm, jag tror att detta valet kommer bli en riktig rock-on-roll historia och för att vara ärlig, som jag alltid är, tycker jag att det ska kolossalt roligt!
Jag är så innerligt trött på samtliga etablerades rävspel att jag knappt orkar läsa om alla idiotiska ideér de rabblar.
Maria Wetterstrand har gjort sig osynlig under tiden som Sverige ligger i frysen. Kina har ökat bilförsäljningen med 53% 2009. Kina är fortfarande en diktatur men här ska minsann göras vågen när Kina köper Volvo och helst också SAAB. Google gör en pudel om internetanvändandet och det känns bra men för sent.
Världen är inte svart eller vit, den har ett spektrum av alla nyanser som går att uppleva. Överallt på olika regeringsposter sitter mer eller mindre maktgalna och giriga människor och det kan inte en enda liten statsminister i Sverige förändra. För till syvendes och sist stavas allt: PENGAR.
Paul Ronge verkar tro, att politiker kan sparka hur hårt som helst på fysiskt och psykiskt svaga människor förutsatt att de kommunicerar: I feeeeel your pain…
Men politiker, som slår in på den vägen, förlorar snabbt sin trovärdighet – mycket snabbare än vad Paul Ronge verkar föreställa sig – vilket labourregeringen smärtsamt kom till insikt om.
Det stämmer, att t.ex. statsrådet Husmark Pehrson framstår som en medial katastrof – men av det kan man inte dra slutsatsen, att man kan sälja vad som helst till väljarna m.h.a. spin.
—–
Regeringen överlät till FK att tolka den nya lagen. Inte något märkligt med det. FK utsåg en grupp chefstjänstemän (ja, män och män – alla verkar ha varit kvinnor) och de skrev fullkomligt horribla tillämpningsföreskrifter. VARFÖR?
Varför handlade denna grupp inom FK så? Socialdemokraterna politiserade ju en så stor del av statsförvaltning och myndighetssverige som möjligt – FK är därför naturligtvis ett sossenäste. Hade det någon betydelse?
Insåg inflytelserika sossar att, alliansen hade lämnat en öppning och utnyttjade detta maximalt (via sina handgångna män dvs kvinnor på FK), ftersom det hela skulle brisera inför valet?
Eller finns det någon annan förklaring? Hade regeringen (främst Reinfeldt och Borg) mellan skål och vägg låtit FKs ledning förstå, att regeringen gärna såg drakoniska tolkningsföreskrifter?
Nåväl, statsrådet Husmark Pehrson verkade (eller låtsades vara) överraskad av FKs drakoniska tillämpningsföreskrifter, när effekterna av dessa visade sig. Varför? Alla med fler än två hjärnceller insåg, att detta var en utomordentligt känslig reform, eftersom kroppsligt bräckliga människor riskerade att komma i kläm.
Alliansen verkar helt enkelt i praktiken vara totalt ointresserad av kroppsligt bräckliga människors lidande – när de första rapporterna kom om FKs agerande, så inskred regeringen inte. Alliansen lät – rimligen (åtminstone) nu med öppna ögon – FKs ledning fortsätta på den väg, som FK hade valt att slå in på…
Man noterar också att Reinfeldt och Borg noga har sett till att själva befinna sig på l-å-n-g-t avstånd från debatten. Statsrådet Husmark Pehrson är uppenbarligen den som Reinfeldt har utsett till att dingla i galgen
Läst lite av det som Churchill skrivit och för mig är han en person som hela tiden gick sin egen väg och var duktig att förmedla sina vägval på ett sätt så att folk kunde förstå.
Skulle Reinfeldt och Borg säga att de ”känner för de svaga” i samhället skulle jag fråga mig vad de har gjort för att de svagaste grupperna fått det bättre. Dock måste jag påpeka att mitt synsätt måste nog ses i ett pespektiv att jag är en person som aldrig röstat på moderaterna och som aldrig under överskådlig framtid skull tänka mig att göra det heller. Så min subjektivitet kanske inte gör bilden av dessa personer representativ.
Slänger ut en fråga som kanske ligger lite vid sidan av.
Begreppet ”Utanförskap”. Jag förstår inte exakt vad det begreppet innebär. Det är luddigt och otydligt och jag läst några rapporter från riksrevisionen där de slår ner på begreppet och pekar på att som mål för politisk styrning är det svårt att greppa om.
Exempel att regeringen vill minska utanförskapet , då är det svårt att ekonomiskt och budgetmässigt svårt att sätta mål mot det begreppet för att den politiska och ekonomiska definisionen är inte tydlig.
Apropå Kent Persson, som jag gjort två ingående intervjuer med, så kan jag bara hålla med, en utmärkt inkännande (och äkta) politiker. Ett framtidsnamn för M.
Håller helt med dig, utom möjligen kring Unsgaard-historien. Jag uppfattar den mest som att han är glad och överraskad över att det gick så fort och smärtfritt att få bort bajset.
Vore dock trevligt om han kunde förtydliga sig med att han inte eftersträvar ett samhälle där ”arbetarna” måste komma springande när ”herrarna” kallar, även på söndagar och ledig tid.