Medieträning, medierådgivning och krishantering

När Palme krävde att jag skulle fixa tänderna

Paul Ronge, 28 februari 2016, 11:15 visad 3 460 gånger 5 kommentarer

Denna söndag är Olof Palmes. 30 år efter mordet surrar alla tongivande medier med berättelser, analyser och anekdoter om en av vår tids mest färgstarka och inflytelserika politiker.

För snart två år sedan skrev historikern Henrik Berggren Boken om Palme: ”Underbara dagar framför oss”. Jag använder med avsikt stor bokstav. Boken är fantastisk, oerhört genomarbetad i stort och smått, analytisk och ömsint. Jag rekommenderar den till alla.

Vad kan man skriva från mitt perspektiv en dag när Dagens Nyheters Björn Wiman har gjort ett så fint porträtt som mynnar ut i Palmes känsla för det vardagsnära , när TV4:s Anders Pihlblad ger fullödiga politiska analyser och Nyhetsmorgon sänder direkt från Adolf Fredriks Kyrka, Expressen beskriver chocken efter mordet i ett gediget reportage och var och varannan som levde då beskriver sina minnen från mordnatten?

Jag mötte Palme många gånger i egenskap av politisk reporter. Han var oerhört närvarande, även när han var frånvarande. Som en 100 watts-lampa i ett litet rum. Bländande och omöjlig att ignorera.

Första gången jag intervjuade honom var för tidningen Folket 1977. Som fjunig reporter fick jag finna mig i att han läste tidningen och drack kaffe under intervjun. Han tittade knappt upp  utan gav blixtsnabba och perfekta intervjusvar medan han fortsatte läsa. Frånvarande, men ack så närvarande. Jag kommer ihåg hur imponerad jag var.

Väldigt snart hamnade jag på A-pressen där Palmes förre presschef Pär Fagerström var chef. Min bevakning av Palme blev tätare och en dag klev Pär in på mitt rum:

”Olof ringde mig och sa att dina tänder ser för djävliga ut. Han hade samma problem när han var ung och tycker du måste fixa detta. Här har du numret till min tandläkare. Fixa!”

Jag hamnade på Aftonbladet och deras legendariske och uppburna ledarskribent Dieter Strand berättade målande om hur Lisbet Palme sagt åt honom att hålla koll på hennes man när de var på valturné:

”Någon måste hålla uppsikt så han inte går ut med udda strumpor eller till och med två vänsterskor. Han är så jävla tankspridd”. Ungefär så kommer jag ihåg citatet mer än 30 år senare.

När Palme mördades så fick jag beskedet tidigt på morgonen av min fru som då var nattsjuksköterska. Jag hade skrivkramp i flera veckor, kunde inte skriva en rad eftersom allt annat, som den pågående avtalsrörelsen, kändes så oviktigt. Det är första och enda gången jag inte kunnat skriva.

Det som ofta slog mig var hur liten och utsatt han kunde se ut i  folksamlingarna, samtidigt som rösten var  stark och retoriken fängslande. En sommardag kom en stor och full kille , jag tror det var på Stortorget i Gamla Stan,  med bar överkropp och en stor tatuerad röd ros på bröstet fram och kramade om Palme så han nästan försvann i bjässens famn. Inte en livvakt i sikte. Så var det ofta – folk kom fram, tog i hand och kramades. Det fanns en närhet och närvaro från Palme som var total, men jag tänkte redan då: ”Jäklar vad utsatt han är! Tänk om någon bara klipper till honom?”. Det var den sista sommaren Palme fick uppleva.

En sådan här dag får man vara nostalgisk. Men ska jag ge en professionell reflektion så är det att Palme var äkta. Precis som moderatledaren Gösta Bohman och centerräven Thorbjörn Fälldin. Som det unga stjärnskottet Mona Sahlin som ju senare har sagt att hon ”gick med i Palme, inte i partiet”.

Det fanns i stort sett inga medieträningar av politiker, inga så kallade spinndoktorer som lärde ut ”papegojsvar” eller sluga sätt att undvika att ge besked. Det fanns enormt mycket okunskap och tabbar i umgänget med media, men massor av spontanitet och personlighet.

För en politiker som Palme, som vågade ta ut svängarna och älskade debatten, hade det nog varit svårt att vara lika färgstark i det ängsliga klimat vi har idag, där Stefan Löfven och Anna Kinberg-Batra närmast verkar tävla i att spela politisk krypkasino för att inte sticka ut.

Andra skriver intressant om Olof Palme.

Paul Ronge

Räcker Nordströms ”förlåt från djupet av mitt hjärta”?

Paul Ronge, 20 januari 2016, 18:16 visad 2 183 gånger Skriv en kommentar

Kommunals ordförande Anneli Nordström gjorde på en presskonferens i eftermiddags en känsloladdad uppvisning där hon bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”, förklarade att ledningen inte ”förstått vidden av den osunda kulturen” och lanserade ett mycket omfattande åtgärdsprogram mot lägenhetsfifflandet, spritkulturen och de märkliga turerna i bolaget Lyran. Lyxkrogen Metropol Palais, där Puma Swede hade porrshow, ska Kommunal göra sig av med.

Men även om hennes ”fighting spirit”säkert imponerar på många så kommer hennes totala självkritik alldeles för sent. Under hela skandalveckan efter Aftonbladets avslöjanden har hennes krishantering varit usel.

Hon började med att gömma sig för media och vägra svara på frågor i flera dagar, för att sedan låta kassören Anders Bergström få bära hela hundhuvudet. Vinet och spriten som flödat på den egna konferensanläggningen Marholmen, lyxresan till London, allt var hans fel eftersom ekonomin var ”delegerad” till honom. Även idag, när journalisternas frågor blev närgångna, skyllde hon det mesta på att Bergström haft en ”maktposition” som kassör och tredje vice ordförande – något som nu ska ändras genom att stadgar skrivs om.

Hon sade också tidigare, vilket jag påpekade i min förra bloggpost, att hennes anställda (på förbundskontoret) gjort ett ”fantastiskt arbete” och därför förtjänade att äta och dricka gott. Vilket föranledde min fråga i bloggen: Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Under den hårda pressen kom idag istället en ljungande kärleksförklaring till medlemmarna: ”Kommunal ÄR medlemmarna”, sa Nordström och utbrast: ”Allt vi gör ska vi göra för medlemmarna”.

Nordström får, enligt Aftonbladet, minst 2,1 miljoner i fallskärm om hon sitter kvar till kongressen i maj, då hon nu lovade att avgå. Men frågor om fallskärmen viftades bort med att hon inte hade exakta siffror, besked skulle reportrar få senare.

Jag har ändå svårt att tro att dessa pengar är orsaken till att Nordström biter sig fast. Hon skulle dessutom fått ytterligare 1,3 miljoner om hon stannat till i sommar. Jag ser kalkylen så här: Nordström har makten i förbundet, förbundsstyrelsen backar upp henne och då har hon tillräckligt stöd bland ombudsmän och förtroendevalda på högre nivå. Hon sätter igång ett förändringsarbete och ”krattar manegen” åt den som kommer efter. På det sättet kan hennes tilltufsade personliga varumärke som fackpamp kanske hyfsas till något fram till maj.  Det skulle i så fall vara hennes drivkraft för att riskera att en Golgatavandring förvandlas till ett ”Golgata-maratonlopp”, där hon utsätts för medlemmarnas ilska och förakt i de långa månader som återstår.

Men det osäkra i den ekvationen är medlemmarna. Litar de på att hennes totala pudel är på riktigt och inte bara en omvändelse under galgen? Tycker de att hon är rätt person att leda förändringsarbetet eller är det att sätta bocken till trädgårdsmästare?

Kommunals ledning har ju ertappats med fingrarna i syltburken och till skillnad mot vanlig sylt är skandaler där man skott sig på medlemmar svårt att tvätta bort.

Som i de svåraste kriser finns också här ett ”okänt slut”. Hur kommer det att gå med förundersökningen mot Margot Wallström, vars förtroende nu rasar? Så länge den rättsprocessen fortsätter kommer det också att finnas ett strålkastarljus mot Kommunal som gör att man hela tiden påminns om skandalen.

10 000 har redan lämnat förbundet. Om medlemsraset fortsätter kan Nordström ändå tänka sig att avgå i förtid, medgav hon på presskonferensen på en fråga från tidningen Kommunalarbetaren.

Fortsättning följer och det är medlemmarna som avgör.

Andra skriver intressant om Kommunal

Paul Ronge

Nordströms blotta person kommer att påminna om Kommunals skam

Paul Ronge, 16 januari 2016, 15:25 visad 3 425 gånger 2 kommentarer

Avgå hela bunten, kräver rasande gräsrötter i Kommunal efter skandalen.

Kommunals ordförande Anneli Nordström, som gjort precis allting fel i sin krishantering vädjar nu till de lokala fackliga förtroendemännen att hålla stånd mot medlemmarnas raseri med en liten manual. Aftonbladet – som avslöjat hela den sorgliga historien – berättar också idag om usla arbetsförhållanden på Kommunals krogbolag, sexuella trakasserier och kränkningar.

Det hela liknar ett ovanligt saftigt avsnitt av såpan ”Herrskap och tjänstefolk”.

Anneli Nordström försökte från början skylla spritfesterna, pamparnas gratisboende på den egna konferensanläggningen på semesterön Marholmen och excesserna på Kommunals egna lyxkrog Metropol Palais, där porrstjärnan Puma Swede uppträtt, på kassören Anders Bergström.

Samtidigt som Bergström med sin nästan omedelbara avgång fick fungera som bondeoffer för att blidka ursinnet bland de lågavlönade och hårt pressade undersköterskorna och andra välfärdsarbetare i fackförbundet, fick han flera miljoner kronor i avgångsvederlag för besväret.  Och när han fyller 60 så avlöses fallskärmen av de mycket förmånliga pensionsvillkor som ledningen i Kommunal har.

Som krishanterare intervjuades jag av TT, Aftonbladet med flera medier och mitt budskap var genomgående : ”Han tog en kula för chefen”.

Att det inte skulle räcka framstod redan då som ganska självklart.

Vad gjorde då Anneli Nordström för misstag (utom det mest uppenbara, att låta den här sprit- och roffarkulturen på medlemmarnas bekostnad fortgå tills avslöjandet kom)?

Jag kommer osökt att tänka på Sverker Martin-Löf, så beundrad och omhuldad som ledare för SCA och Industrivärden som levde lyxliv på aktiebetalarnas bekostnad, åkte privatjet och helikopter som andra åker buss och tunnelbana och som nesligt föll på målsnöret precis innan sin pension. Enligt personer jag känner som finns i denna maktsfärs närhet så har han fortfarande inte förstått varför han tvingades avgå och vad han gjorde för fel.

Så fullständigt olika världar – ändå så lika beteenden från industritoppen och fackpampen när krisen slår till och det börjar brinna under fötterna. Båda sitter i sin egen bubbla. Båda verkar inte fatta att det handlar om etik och moral, egentligen ingenting annat.

Nordströms första försvarslinje, som hon upprepade gång på gång, var att förbundets ekonomi är god. Ett direkt provocerande argument. Ingen har påstått att ledningen druckit och ätit Kommunal (med sin strejkfond på massor av miljoner) till randen av konkurs. Då hade ju pamparna för länge sedan supit ihjäl sig. Igen: Det handlar om etik och moral. En vanlig medlem som medverkade i TV4:s Nyhetsmorgon i morse sade ungefär så här: ”De har stulit våra pengar. Om någon stjäl på min arbetsplats så får han sparken utan avgångsvederlag”.

Ett andra argument, när hon intervjuades av SVT, var att de anställda gör ”ett fantastiskt arbete” och därför förtjänar att äta och dricka gott” vid konferenser. Följdfrågan man ställer sig blir förstås: ”Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Nordström lät inte bara Bergström bära hundhuvudet, hon vred också om kniven extra genom att säga att ekonomin kring bolaget ”Lyran” var delegerad till honom. Hon hade alltså noll och inget inflytande över det som hänt.

Som arbetsmarknadsreporter och politisk reporter mellan 1975 och 1997 har jag ganska lång erfarenhet av fackförbunds förhållande till sprit, bostäder och andra förmåner för medlemmars pengar. 1980, när jag jobbade på A-pressen, avslöjade jag och Erik Fichtelius som då var på Dagens Eko Transportbasen Hans Ericsons affärer. Hur han hade eget spritskåp på förbundskontoret och oerhört vidlyftig representation, hur han bodde på hotel Carlton på förbundets bekostnad vid sin skilsmässa och hur han sedan fick en exklusiv bostadsrätt på Nybrogatan på Östermalm av Transport. Mitt avslöjande att förbundets andre ordförande Alvar Åslund skattefifflade genom att skriva om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten ledde till slut till Hans Ericsons avgång.

Vid ungefär samma tid minns jag LO:s praktfulla groggbord när Gunnar Nilsson och senare Stig Malm bjöd in arbetsmarknadsjournalister på middag och samkväm.

Hans Ericson tvingades avgå trots att han hade ett stort medlemsstöd då han var en omvittnat skicklig förhandlare. ”Bra karl ska ha bra mat” morrade medlemmar. Själv fick jag hot från anonyma chaufförer att jag skulle se mig för riktigt noga när jag gick över övergångsställen, det kunde ju hända en olycka.

Anneli Nordström väljer att stanna, trots att förtroendet för henne är i botten och 1400 medlemmar redan begärt sitt utträde. Varför gör hon det? Det kan inte vara för förbundets skull – nu riskerar hon att förvandla en Golgatavandring till ett ”Golgata-maratonlopp” där hon kommer att mötas av spott och spe och isande förakt även i sina egna led ända fram till kongressen i maj. Hur ska hon kunna ha auktoriteten att förhandla i avtalsrörelsen i vår när motparten vet att hon saknar stöd? Jag har svårt att se hur ens Nordström själv skulle kunna tjäna på sin halstarriga attityd.

Vad hade gått att göra för att undvika detta elände? Jag ser två möjligheter, om vi återigen bortser från det självklara att hela soppan kunde undvikits med gott omdöme:

Göra en ”Metall”

För 11 år sedan skakades Metall av en kris då dess avdelning 112 i Trollhättan ägnat sig åt spritorgier och köp av sexleksaker. Avdelningsstyrelsen upplöstes. Den nya styrelsen fick riktlinjer som förbjöd liknande missbruk av medlemsmedel i framtiden. Metall gick oskadda ur krisen. Så kunde det gått om Kommunals ledning omedelbart bett förbehållslöst om ursäkt (utan fåniga bortförklaringar), ställt sina platser till förfogande och låtit en kommitté utarbeta nya riktlinjer som omöjliggjort missbruket.

Göra en ”Röda Korset”

För fem år sedan tog Ulrika Årehed Kågström över som generalsekreterare för Röda Korset (RK). Då var förtroendet i botten efter Johan af Donners svindlerier, 90 procent av svenska folket saknade förtroende för RK enligt en opinionsundersökning.

Idag har RK återvunnit hela sitt förtroende. Årehed Kågström har gjort en kämpainsats för att få organisationen att fokusera på det som är viktigt, till exempel de utsatta flyktingarna. Ett sådant arbete för att åter förtjäna ett förtroende tar tid, som Ulrika kunde berätta för oss på Rotary Stockholm-Djurgården vid lunchträffen igår.

Den tiden har inte Anneli Nordström. Så länge hon sitter kvar på sin post så kommer hon med sin blotta person att påminna om Kommunals skam. För mig är det obegripligt. För inte är väl Anneli Nordström självplågare?

Andra skriver intressant om Kommunal.

Paul Ronge

SD och Le Pen växer med beröringsskräcken

Paul Ronge, 16 december 2015, 08:47 visad 2 699 gånger 5 kommentarer

Kom igår kväll hem från Frankrike och möttes av en fråga på Twitter från kloka vännen Elaine Eksvärd om vad jag tyckte om Markus Uvells hantering och Kreabs beslut.

Efter att ha kollat runt på nätet förstod jag att det handlade om att PR-byrån Kreab sparkat Markus Uvell som Sverigechef eftersom han umgås privat och äter middag med Sverigedemokraternas Linus Bylund, som i sociala medier bygger sitt varumärke som partiets specielle festprisse och trubadur.

Jag svarade så här:

Nu till frågan varför jag vill poängtera att Elaine är klok. Hennes retorikundervisning handlar väldigt mycket om att budskap inte ska ”ut”, utan ” in”. Att det finns en stor poäng i att lyssna för att själv bli hörd. Och att ställa frågor för att man i grunden är intresserad av vad andra tycker. Och hennes fråga är inte så enkel som den kan låta.

Jag blev verkligen förvånad när Kreab valde att anställa förre Timbrochefen Markus Uvell. För mig är det en byrå med stor rädsla att sticka ut, där de kritstrecksrandiga kostymerna och dräkterna är så diskreta att de försvinner in i väggarna. Där man tisslar och tasslar med direktörer och höga politiker och sällan talar klarspråk. Uvell är en opinionsbildare med försmak för Black metal och blodigt kött. Vill man vara vänlig kan man kalla honom modig och rak. Man skulle lika gärna kunna säga yvig och omdömeslös.

Elaines fråga kastade mig sent igår kväll tillbaka till Antibes i Frankrike. Det var lördag kväll och svenskt julbord för våra bästa grannar, som fick smaka på Janssons frestelse, inlagd sill och skärgårdssnapsar kryddade med fläder och Johannesört. Det var kvällen innan regionvalens andra omgång och det stora samtalsämnet vid bordet var främlingsfientliga Front National (FN) som ledde i sex regioner och i första valomgången blev Frankrikes största parti.

Det var ungefär samma diskussion som vi flera gånger haft med vänner i Sverige: Tar man debatten med Sverigedemokraterna så vinner de genom att utmåla sig som mobbade martyrer, tar man inte debatten och fryser ut dem så utmålar de sig också som mobbade martyrer. Damned if you do, damned if you don’t – det kvittar liksom vad man gör.

”De tar över i hela Europa”, sa Gérard, svepte snapsen, och skakade missmodigt på huvudet.

Dagen därpå hade vi resultatet.  Front National vann inte i någon av regionerna. Men det skedde också till priset av att Socialistpartiet lämnade walkover i några känsliga regioner där FN var extra starkt – och uppmanade sina väljare att taktikrösta på Republikanerna istället.

Premiärminister Manuel Valls var inte triumferande i sin valanalys.

”Det är dags att få fransmännen att rösta för, inte bara emot”, var ett av hans budskap. Det mynnade ganska självkritiskt ut i att hans parti måste bli bättre på att driva sin egen politik, till exempel för att få bukt med den höga arbetslösheten.

Den vänsterintellektuella satirtidningen ”Le Canard enchaîné” var direkt sorgmodig när den beskrev situationen att vänsterväljare tvingas rösta mot sin övertygelse och rösta höger enbart av skälet att blockera Le Pen. ”Väljare sliter sitt hår”, skriver de och avslutar artikeln: ”I ett Frankrike helt ‘LePeniserat’ (lépenisée) kommer man att uppmana väljarna att rösta på Marine Le Pen för att blockera Marion Maréchal-Le Pen!”

Efter denna franska utvikning tillbaka till Elaine och hennes fråga.

Vad Kreab gör och hur de hanterade Uvell är deras företagsangelägenhet och har säkert ingen större betydelse i svensk inrikespolitik. Men det hittillsvarande sättet att hantera partier som FN och SD fungerar inte, varken här eller i Frankrike. Det är resultatet som räknas och den här typen av partier fortsätter att växa, i hela Europa.

Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.

Många resonerar säkert så här: ”Titta, SD har ju fått rätt! De varnade för massinvandring hela tiden och nu har de andra politiska partierna tvingats erkänna det och är så desperata att de stänger gränserna!”

Problemet är ju att analysen är felaktig. SD är emot all utomeuropeisk invandring, framför allt den afrikanska. Det har aldrig handlat om att vi tar emot ”för många”, utan om att vi tar emot några alls. Att regeringen och alliansens partier inte lyckas klargöra detta tydligt är ett retoriskt svaghetstecken.

Allra viktigast är att kommunerna runt om i landet blir bättre på att kommunicera, att de slutar använda hemsidor och sociala medier att bara föra fram glättigheter som att nya daghem byggs eller nya parkeringsplatser utan på riktigt och konkret diskuterar vilka utmaningarna är och vilka ansträngningar som krävs.

Ingen säger att detta är lätt. Jag är inte avundsjuk på de politiker som tvingas hantera den situation Sverige står inför idag. Några av dem skulle nog vinna på att gå en retorikkurs med Elaine.

Andra skriver intressant om Sverigedemokraterna.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Paul Ronge, 8 oktober 2015, 07:37 visad 2 161 gånger 3 kommentarer

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

”Dansa inte för medias kulor”

Paul Ronge, 16 september 2015, 10:14 visad 2 604 gånger En kommentar

Anställda, medarbetare, kollegor – de är din svagaste eller starkaste länk, beroende på hur du som chef agerar när  krisen slår till.

På detta tema talar jag på Conductives press- och medieseminarium i eftermiddag.

Igår skrev jag min första bloggpost på LinkedIn, ett nätverk som jag nu kraftigt har expanderat efter att ha förstått hur perfekt det fungerar professionellt även för diskussion och samtal. inte bara som ”platsannons”.

Den stora svårigheten med att skriva på engelska blev snabbt påfallande i inlägget; Jag skulle ju kunna ta massor av konkreta exempel, ända från den skandalomsusade Transportbasen Hans Ericson 1980 till Håkan Juholt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, SCA:s Sverker Martin-Löf, etc, etc på läckage och strider med medarbetare Men hur välkända är deras olika kriser och ”krisungar” i USA, England och Frankrike? Ner mot noll!  Man skulle tvingas förklara alla bakgrunder så omständligt så hela vitsen med exemplen skulle gå förlorad.

Så här kommer en version med  några hållpunkter vad jag ungefär tänker säga under mina 50 minuter i eftermiddag.

  • Börja med att acceptera fakta där journalisten har rätt – börja inte med att leta fel

När en kris flammar upp som får mediala konsekvenser är förnekelse den första mänskliga impulsen. Man letar fel. Pulsen stiger, offret för ett mediedrev börjar få tunnelseende (på enkel svenska: blir dummare) och ältar. Ta direkt hjälp av någon utanförstående, helst en professionell konsult, men om du inte vill eller inte har råd, använd någon du har förtroende för som inte själv har ”huvudet i giljotinen”. Kan du direkt erkänna fel och misstag som gjorts, så kommer också omvärlden att vara mer benägen att lyssna på dina förklaringar varför det blev som det blev och vad du gör för att det inte ska upprepas. Då kan du också tryggt påpeka fel i rapporteringen (sådana finns nästan alltid).

  • Några exempel på förnekelse:

När Fredrik Reinfeldt ganska grötmyndigt hävdade ”Ni journalister ser ofta en story där ingen story finns” i skandalen där Ulrika Schenström och TV4-journalisten Anders Pihlblad pussades på lokal. Reinfeldt valde att tro på Schenströms ord att hon inte var onykter vid tillfället. Ändå fanns bilder och anonyma vittnen som bevisade att Schenström var berusad och hon  tvingades därför avgå.

Situationen liknar lite den jag beskriver i LinkedIn, där en platschef inte vågar berätta vilka misstag som gjorts på fabriken, så det blev nästan omöjligt att förbereda svar och budskap i en stor SVT-grillning. Man väljer, av sympati, lättja eller konflikträdsla, att inte konfrontera personen – i detta fall en nyckelperson. Idag, efter flera liknande erfarenheter, råder jag kunder som utsätts för detta att vara stenhårda. Budskapet ska vara: ”Är det så att du ljuger för oss så är du slut på det här företaget. Det kvittar vad du har gjort, om du bara erkänner så kommer vi att göra det vi kan så du kommer ur detta så bra som möjligt”.

Ibland är det förstås omöjligt att enas kring en sann version, som till exempel när Johan af Donner förskingrade insamlingspengar för Röda Korset. Då är ju konflikten mellan arbetsgivare och anställd total, det blir omedelbart ett polisärende.

Ett annat exempel är näringslivshöjdaren Sverker Martin-Löf som tvingades avgå från Industrivärden och SCA efter alla märkliga och sorglustiga företagsplans- och helikopterturer med allt ifrån jaktlag och fällda älgar till glömda plånböcker och sprit till jakten.

Han hade behövt förstå två saker. För det första: Någon missnöjd anställd, sannolikt en pilot, har i detalj kunnat läcka alla resor med exakta mål och datum. Det finns ingenting att mörka eller förneka, hellre lägga ut allt på bordet. För det andra: Människor som får ta sig fram i bussar och tåg kommer att ha liten förståelse för behovet att hämta systemkassar med helikopter. Hade Industrivärden/SCA omedelbart medgivit att det privata lyxresandet kanske gått lite för långt, men att det i fortsättningen inte kommer att ske så hade kanske topparna klarat sig. Nu föll de som käglor och det mest ironiska är att Industrivärden/SCA ändå till slut (när ledningen redan låg i ruiner) tvingades ändra reglerna så att lyxresandet upphörde.

  • Sätt din egen agenda – låt inte media göra det

När en kris förorsakas av anställdas agerande, exempelvis som när TV4:s Kalla Faktas stjärnjournalist Trond Sefastsson anklagades för att ha tagit mutor för att ge en dömd mördare upprättelse, är det viktigt att hållas huvudet kallt. Att inte låta media hetsa fram ett ogenomtänkt beslut. TV4-chefen Janne Scherman visade starkt ledarskap när han vägrade sparka Sefastsson innan han först gjort en egen grundlig internundersökning om vad som hänt. Han har förklarat för mig: ”Vad tror du det hade gett för signal till personalen om jag direkt hade avskedat honom för att media krävde det? Hur trygga hade de varit med mitt ledarskap då?”

Det är oerhört viktigt att du som är chef håller din egen agenda, får media sätta agendan i ett drev är det ungefär som när någon stackare dansar för skurkens kulor i en gammal Western. Inte lätt att utforma strategier då.

  • Lojala medarbetare starkaste länken

Jag kommer att avsluta föredraget med det som är självklart, som alla kloka människor nickar instämmande åt, men som är så svårt att följa i praktiken: Låt bli att göra dumheter! Tänk efter före hur ett avslöjande skulle se ut på Aftonbladets löpsedel! Var transparent i din kommunikation, behandla medarbetare schysst och lyssna till whistleblowers och konstruktiv kritik.

Ett exempel när de anställda blir en urstark länk mot mediedrev är IKEA. Trots ihållande kritisk granskning av det svenska världsföretaget, bland annat från Uppdrag Granskning, ställer de anställda upp på Ingvar Kamprad och är så uppenbart stolta över det företag de tillhör. Jag tror många företag är avundsjuka på IKEA:s företagskultur som ju också bidrar till det oerhört starka stöd företaget och Ingvar Kamprad själv har i Sverige. Detta måste rimligtvis bero på ett bra management som fungerat i decennier.

Vi lever i den bästa av världar, säger Pangloss i Voltaires verk Candide. Ack ja. Levde vi i den bästa av världar så skulle sådana som jag inte behövas.

Andra skriver intressant om krishantering.

Paul Ronge

Lilla döda Alan är vår tids flicka i napalm

Paul Ronge, 5 september 2015, 14:07 visad 2 557 gånger En kommentar

Kan treårige Alan Kurdis hjärtslitande död, uppspolad som han var på stranden som en liten bit vrakgods, vända opinionen? Bygga en europeisk front av mänsklig empati, vilja att hjälpa fullständigt utlämnade människor och att stå emot de barbariskt onda främlingsfientliga krafterna?

Precis den frågan får FN:s vice generalsekreterare  Jan Eliasson i TV4:s morgonsoffa när jag kommer hem från gymmet på lördagsmorgonen.

Han svarar det jag tänkt på ända sedan i går, när allt plötsligt bara vände och svenska folkets vilja att hjälpa flyktingarna exploderade i rekordinsamlingar till Radiohjälpen, Röda Korsets och Expressens ”Vi vill hjälpa” och andra initiativ: Bilden av den nakna lilla flickan som sprang, brinnande av napalm. Den bilden förändrade en hel världs bild av Vietnamkriget och bidrog till en så kraftig opinion att USA tvingades avsluta kriget.

I retoriken kallas detta en metonym. Att en bild (eller för den delen också ett citat eller en liknelse) får stå för helheten, får sammanfatta och förklara något i grunden nästan obegripligt. Som Vietnamkriget. Eller flyktingströmmarna där människor riskerar sina barns liv, som Alans pappa Abdullah Kurdi som så gärna ville ta sin familj till Sverige. men som nu tvingas åka tillbaka till Syrien och begrava sina barn.

En bild som den på Alan säger mer än 1000 ord, mer än 4 000 0000 syriska flyktingar, mer än 100 000 slaktade människor. I sin tragik är det ändå bara siffror, nästan ofattbara att ta in.

Det är när vi ser människorna; en död liten pojke, ett lämmeltåg av människor som mödosamt traskar mot den österrikiska gränsen och en desperat pappa som kastar sig på rälsen då han och hans familj ska tvingas tillbaka till ett läger – det är då vi reagerar.

SVT visade i torsdags kväll hur Public Service fungerar när det är som bäst, genom att i timmar sakligt servera oss en massa fakta om flyktingkrisen, hela tiden illustrerat av bilder på människor i en nöd som rörde till tårar.

Det bästa av allt mitt i denna ohyggliga tragik – vi börjar runt om i Europa att prata i termer av bördor och problem. Paradoxalt nog tror jag att det är början till en rejäl motattack mot de mörkmannakrafter som har profiterat på eländet, som har byggt starka partier grundade på rent främlingshat och med en ideologisk botten i fascismen.

”Vi tänker ta vårt ansvar, men EU-länderna måste dela bördorna”, säger Angela Merkel, rikskanslern som enligt min mening utvecklats till Europas klokaste och skickligaste politiker . Tyskland är det lysande föredömet i EU när det gäller att ta emot flyktingar och Sverige kommer som god tvåa. I Sverige diskuteras nu att alla kommuner måste vara med och dela bördan och att staten måste hjälpa till att lösa problemen. Så kunde vi igår i SVT ABC-Nytt se att Täby, som tillhör de rika kommuner som hittills inte tagit emot, nu förbereder mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Människan är i grunden rationell och problemorienterad, det är min fasta övertygelse. Vi tar tag i problem för att lösa dem, för att driva utvecklingen framåt. Ett problem som tas upp som första nyhet i ABC-Nytt (se länken ovan) är hur religiösa fundamentalister förtrycker kvinnor i förorter som Husby. Hur de försöker bilda ”småkalifat”, tvinga på kvinnor att bära slöja och bete sig i enlighet med  över 1000 år gamla unkna religiösa värderingar.

Det här är problem och Sverige måste stå upp stenhårt  och hävda rättsstaten mot de religiösa ligisternas småkalifat, mot att terrorister ska kunna återvända hit för omplåstring efter våldtäkter och halshuggningar i IS regi, mot hedersmord, mot tvångsgifte, mot könsstympning, mot kriminella ligor. Ett öppet hjärta för flyktingar som flyr mot vidriga förhållanden, krig och död – absolut! Men samtidigt måste vi hävda det sekulära samhället.

Ordföranden i Humanisterna, Christer Sturmark, höll igår ett bejublat lunchföredrag för Rotary Stockholm-Djurgården där han, intellektuellt spänstigt och medryckande, visade på det absurda som händer när fundamentalistiska religioner får sätta sina gripklor i det demokratiska civila samhället. Tron ska vara en privatsak, aldrig någonting som påtvingas andra människor.

Sturmark har beskrivit sin syn i boken ”Upplysning i det 21 århundradet”, som jag varmt rekommenderar.

Kalla mig naiv, men jag tror att opinionen håller på och vänder. Om det också betyder att Sverigedemokraterna äntligen börjar minska i opinionsmätningar och i inflytande så vore det utomordentligt glädjande. Det måste sägas rent ut: Gott står mot ont i flyktingdebatten. Gott som i tweeten nedan:

Och detta, som Morgan Alling, vidareförmedlar, är ju ingenting annat än ren ondska.

Andra skriver intressant om flyktingpolitiken.

Paul Ronge

”Milleniumbuggen kom till slut”

Paul Ronge, 29 augusti 2015, 06:56 visad 2 526 gånger Skriv en kommentar

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit  läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara  att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4″, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av  dokusåpor och är legio när man i en stor  kommersiell satsning vill värna upphovsrätten.  Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig  person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge

Blir SL sist ut i Sverige att sakna etisk kompass?

Paul Ronge, 5 augusti 2015, 19:40 visad 3 938 gånger 9 kommentarer

Jag har under de senaste dagarna varit invecklad i en het debatt om Sverigedemokraternas annonskampanj mot tiggarna, där de på SL:s Östermalmsstation på engelska, för hela svenska folkets räkning bett utländska turister att ”ursäkta röran” som tiggarna orsakar.

Det började i Aftonbladet den 3 augusti, där jag ansåg att SD:s kampanj var en provokation ytterst riktad mot romerna och borde tangera hets mot folkgrupp. Att den PR-mässigt säkert eldade de egna massorna, men att den sannolikt inte gav nya anhängare. Där förutspådde jag att SL skulle bli den stora förloraren på dramat, vilket också skedde med en storm i sociala medier under hashtaggen #SLspriderrasism och en demonstration – riktad mot SL, inte Sverigedemokraterna.

I P4 Extra utvecklade jag kritiken mot SL (Inslaget kommer 1.15 minuter in i programmet, alltså alldeles i början).

Och idag medverkade jag i TV4 Nyhetsmorgon, tillsammans med SL:s kommunikationschef Suss Forssman Thullberg och retorikforskaren Lena Lid Falkman.

Frågan om tiggeriet är kanske ett av de mest brännande samtalsämnena idag i Sverige, jag anser att frågan är oerhört komplex. De flesta humanister med empati tycker det är plågsamt att se dessa förnedrade och utsatta människor och att förhålla sig till tiggeriet. Ska man ge pengar eller inte? Hur ska Rumänien kunna tvingas ta ansvar för sina medborgare istället för som nu, där riktade pengar från EU används till annat? Finns organiserade kriminella ligor kring tiggeriet (avvisat i flera stora undersökningar)?

Att SD går fram som en elefant i en porslinsbutik, med lösningen ”kör ut dem” och tiggeriförbud förvånar ingen. Möjligtvis kan jag tycka de visar stor feghet när de inte vågar stå för att det är romerna som grupp de menar med att angripa tiggarna. Vi vet alla att det är så och det är bara en juridisk piruett, för att inte kunna anklagas för hets mot folkgrupp, som gör att SD inte talar klarspråk.

Men att SL tvår sina händer, hänvisar till att de enligt beslut är tvungna att acceptera politisk reklam och att de då inte kan ha några som helst synpunkter på innehållet, även om det är kränkande och tangerar hets mot folkgrupp, DET har upprört.

SL har gjort det väldigt enkelt för sig. De har abdikerat från ett ansvar som stort kollektivtrafikföretag, istället för att använda sitt (eventuella) goda omdöme att inte kränka resenärer som av olika skäl känner djup olust mot att man sparkar på de mest utsatta.

Och märkligast av allt: SL:s etiska riktlinjer är kraftfullare mot kommersiella företag än politiska partier. Dagens Industri idag, papperstidningen:

”SL:s riktlinjer för reklam säger att budskap som kan uppfattas som stötande för en folkgrupp inte får förekomma. Det gäller dock enbart kommersiell reklam och inte politisk, enligt SL.

‘Vi tittar på yttrandefrihetslagstiftningen och har inte kunnat bedöma att det här budskapet strider mot den’, säger Jesper Pettersson på SL:s presstjänst.”

I det korta klippet från TV4:s morgonsoffa så frågar jag Suss Forssman Thullberg hur hon skulle se på om ett politiskt parti ville göra en kampanj mot aborter, kalla aborter för dödande och mord och visa foster på affischer i tunnelbanan. Forssman Thullberg blir, som ni ser, svarslös, erkänner att hon inte kan svara på om en sådan kampanj skulle godkännas och avslutar med att hon hoppas att SL aldrig kommer att ställas inför den frågan.

Det här visar ju i klartext att frågan är komplex. Om ett politiskt parti skulle komma med en sådan propå skulle det väl vara inkonsekvent att inte godkänna den, när SL redan tillåtit SD att angripa tiggarna?

Även om SD:s kampanj sannolikt juridiskt inte kommer att betraktas som hets mot folkgrupp av Justitiekanslern så är det självklart inte en demokratisk rättighet för SD att annonsera i SL. SL blandar bort korten helt när de vill framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens främsta förkämpe. SD har en massa olika plattformar att föra fram sitt krav om tiggeriförbud, det har bland annat skett i Sveriges Riksdag. Inget hindrar SD:s yttrandefrihet. Men ingen lag säger heller att SL MÅSTE godkänna annonser som av resenärerna kan uppfattas som stötande och kränkande.

Sven-Eric Söder, generaldirektör för Folke Bernadotte Academy och mycket rutinerad politiker, både som statssekreterare i en Socialdemokratisk regering och som kanslichef för Socialdemokraterna skriver idag på Facebook:

”Vad tycker landstingspolitikerna? Att vara tyst är också ett ställningstagande. SDs rasistreklam i allas vår tunnelbana är så graverande att SL-styrelsen/trafiknämnden borde sammanträda omgående och ge bolaget tydliga direktiv. Kommer det att ske? Som skattebetalare, kund, resenär och väljare förväntar jag mig att den nedtagna s k reklamen inte ersätts och eventuellt kvarvarande rasistpropaganda tas ned omgående. Som sagt, att inte agera är också ett ställningstagande! Politik är ingen sällskapslek – det är på allvar!”

Nästan alla kunder jag jobbar med idag har CR (Corporate Responsibility) högst på dagordningen. De ställer dagligen frågor som: Hur ska vår etiska kompass se ut? Kan vi leva upp till alla krav som finns för mänskliga rättigheter, mot rasism och diskriminering och för en etiskt godtagbar produktion?

Ska SL vara det enda större företag i Sverige som saknar etisk kompass för hela (alltså även den politiska) annonsverksamheten?

När jag skriver detta ser jag på SVT att SD:s takbanderoller i Östermalms tunnelbana inte ska sättas upp igen, efter den vandalisering och nedrivning som pågått. Så slutar allt i elände och våld.

Som Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström skriver: Vandalisering löser ingenting. Självklart måste vi ta avstånd från våld, kriminalitet och åverkan.

SL har ansvaret för att extremhöger och extremvänster med hat och konfrontation som drivkraft fick göda varandra och elda på konflikten. Och i mitten står alla vi andra som vill ha ett vettigt, gärna lågmält och framför allt SAKLIGT samtal med konstruktiva förslag vad vi gör åt situationen med allt fler utsatta människor tiggande på trottoarerna och vid köpcentra.

Hade jag varit SL:s PR-rådgivare i den här historien, när jag sett effekterna av detta deprimerande mörker, så hade jag lämnat tillbaka pengarna.

Andra skriver intressant om SD:s kampanj.

Paul Ronge

Uppdatering: Tycker denna debattartikel i DN Debatt 7/8 exakt sätter fingret på vad det handlar om: Varför följer inte SL sina egna principer?

Bara betalande läsare ger riktig journalistik

Paul Ronge, 26 juni 2015, 09:24 visad 2 566 gånger Skriv en kommentar

Hur media ska finna sina framtida intjäningsmodeller är en fråga som förstås ligger mig, som levt ett helt yrkesliv i och med media, varmt om hjärtat.

I min förra bloggpost, ”Grävare med rosett om svansen”, kritiserade jag att Svenska Dagbladet lånat ut sin stjärnreporter Carolina Neurath i ett ”samarbetsprojekt” med Volvo Cars, ett ”branded content” där alla gränser mellan journalistik och reklam suddats ut.

Det har hittills också blivit riktigt pinsam TV, där vi får veta att Christer Gardell är en tävlingsmänniska, att Anne Ramberg gärna vill bli justitieminister och att Erik Penser var helnykterist tills han fyllde 45. Allt detta ackompanjerat av bilkörning (Volvo, vad annars?), Djurgårdsmiljöer och hissmusik. Vad vi inte får veta är vilket inflytande Volvo Cars har. Är de med och väljer ut makthavarna? Föreslår de frågor och upplägg? Finns strategier bakom varför just de åtta makthavarna i serien valdes ut? Och hur mycket pengar tjänade Svenskan på kuppen? Samma typ av frågor kan ställas till Aftonbladet som låter Telia betala sin korre i Silicon Valley. Vad får Telia för pengarna?

Den motkritik jag och andra som tror på nödvändigheten av journalistisk integritet och att hålla en skarp rågång gentemot reklam och sponsring ofta får är: ”Vilka är då era förslag till nya intäktsmodeller i en bransch som blöder?”

Det är en berättigad kritik som är värd att ta på allvar. Genom åren har media (inte minst kvällspressen) visat en enastående förmåga att hitta intäktsmöjligheter utanför själva tidningen. Alltifrån att låta Mankell eller Marklund köra en deckarföljetong, till att sälja skivor och grillbestick förmånligt.

Själv har jag från min PR-horisont (en bransch där man inte behöver slå knut på sig för att tjäna pengar) funderat mycket. En tanke är att riktig oberoende journalistik får sin kraft från läsare/tittare/lyssnare. Låter man näringslivet/makten finansiera den så upphör penningproblemen, men då upphör också efter en tid journalistiken att uppfattas som fri och trovärdig från dem som ska konsumera den.

Den kraft som oberoende journalistik besitter är enorm, inte minst för att värna utsatta människor och grupper utan maktmedel, och ”den tredje statsmakten” blir, när den fungerar som bäst, en garant för att demokratin fungerar på riktigt.

När makthavarna får bestämma så dör journalistiken.

Ett exempel: När jag jobbade på Aftonbladet kom en delegation från LO-toppen till dåvarande chefredaktören Gary Engman och krävde att jag skulle få sparken. LO var ju ägare och tyckte att jag granskade facket alldeles för kritiskt och vanvördigt. Engman sög lugnt på sin majskolvspipa och sa: ”Visst kan jag sparka honom och visst kan ni göra Aftonbladet till en liten pamflett istället för en av Sveriges största tidningar. Men det sker utan mig, då får ni söka en annan chefredaktör.” LO backade och jag blev kvar.

Jag har sedan en tid gått in som liten delägare i ett projekt som heter Magazinos.com som jag tror har framtiden för sig. Det bygger på att man betalar 29 kr i månaden för tre olika magasins senaste nummer på nätet (knappt en tia per titel man väljer) och då också får tillgång till alla back issues (gamla nummer) som finns i Magazinos.com:s bank. Kvällstidningarna är också med, men där betalar man för de tre senaste numren, inklusive det dagsfärska, för att sedan ha tillgång till alla back issues. Kvällstidningarna kommer att ligga uppe på Magazinos.com om någon vecka. Om 14 dagar lanseras Magazinos.com också i Indien, Pakistan och Bangladesh, där efterfrågan på engelskspråkiga magasin är stort. Tjänsten lanseras nu stort i mejlkampanjer och till exempel erbjuder McDonalds och OKQ8 sina kunder gratis läsning på Magazinos.com i sommar.

Readly bygger på Spotifymodellen (man får tillgång till alla nummer färska för 99 kr i månaden) och det tror jag är fel väg. Musik lyssnar jag på i massor av sammanhang, medan jag gör annat. Till exempel kör bil, åker buss eller tunnelbana, gymmar eller förbereder mig för ett kundmöte. Hörlurarna är alltid på.

Läsning kräver koncentration och det har man inte obegränsat med tid till. Nu börjar priset på tjänsterna att bli alltmer viktigt och då känns 30 kronor för massor av läsning rätt. Ska vi börja betala hundralappar för Spotify Premium, för Netflix och kanske en prenumeration varje månad säger plånboken snart stopp. Jag är inte ett dugg förvånad över Readlys stora ekonomiska problem och marknadens kallsinnighet mot projektet.

Som en kvällstidningsperson sade till Magazinos förhandlare: ”De som har börjat läsa på nätet är förlorade för papperstidningen. Kan ni få dem att betala för att få hela tidningen på PDF på nätet så är det bara förtjänst”.

Jag tror inte detta är den heliga Graal för att rädda journalistiken. Men folk måste vara beredda att betala (och tycka priset är rimligt) även när papperstidningen är död och det måste förberedas redan nu, med en mängd olika modeller.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge


« Tidigare inlägg | Senare inlägg »