Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.
Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.
Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.
Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.
Men det jag tycker är i stort sett följande:
Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.
Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.
Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.
Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.
Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?
Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska partiledaren som aldrig fick bli statsminister.
Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.
Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…
/Paul Ronge
Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.
Ja, den där Tobleronen. Det var och blir Monas fall. Det var som jag minns det inte bara Tobleronen, utan även inköp av kappa, handskar och blöjor på stats-kontokortet. Därefter var det obetalda dagisavgifter och sist men inte minst högar av parkeringsböter som gav Mona en egen parkeringsplats i närheten av Riksdagen. Rätta mig om jag har fel.
Jag minns Marjasin som klippte och klistrade kvitton. Jag minns Stig Malm som lät sin dotter gå före i kön till en HSB lägenhet, Bjrön Rosengren som såg suddigt inne på porrklubben Tabu och så vidare…
Många är de politiska män/kvinnor som visat, om än inte olagliga, men ett omoraliskt beteende. Och i vanligt folks ögon, som mina, är detta förkastligt.
Du kan aldrig vara perfekt som människa och vi kan inte eftersträva perfektionism bland politiker, men det minsta jag tycker man kan begära, är att politiker uppför sig såsom dom vill att vi ska uppföra oss.
För mig som är barn till flykting/invandrare och kämpat hela mitt liv, aldrig någonsin fått något genom kontakter, eftersom det tar en livstid att skapa desamma, har orden som socialdemokrater och vänsterkommunisterna alltid använder i sin retorik, som rättvisa och solidaret, givit mig en bitter smak i munnen.
Hej Paul!
Jag förstår faktiskt inte varför (s) helt enkelt inte bara byter ut Mona Sahlin. Förtroendesiffrorna talar ju sitt tydliga språk. Hon har på något sätt gjort sitt. Varför inte vara nöjd med det? Varför måste man sluta med ett fiasko?
Hur i all världen ska Mona vinna valet? Hon kan ju inte ens debattera. Men kvar sitter hon och är som jätteproppen Oskar en black om foten för partiet. Reinfeldt och grabbarna jublar.
Frågan är om det finns någon med förtroende nog att byta ut henne mot. Den ointresserade Wallström är väl också rätt körd vid det här laget.
Det är olyckligt, sa Bill.
Olyckligt är ordet, sa Bull.
För demokratins skull vore det bra om S och de rödgröna förlorade då S i Sverige kanske är det parti i västvärlden med sämst intern demokrati. Då kanske kanske de skulle gå till botten och göra om sig till den folkrörelse de en gång var istället för det ombudsmannavälde och elitiska parti de är idag. Peter Andersson som du nämner är ett bra exempel på det hyckleri som pågår när han lanseras på nätet som en slags gräsrot när han i själva verket är avlönad av oss skattebetalare för att bedriva politisk argumentation på nätet och allt koordineras av Martin Gelin på Sveavägen 68.
Att Mona Sahlin har lågt förtfroende bland oss populasen visar att vi är klokare än partieliten inom S. Trots 20 år i aktiv tjänst kan ingen av oss nämna en enda reform som Mona medverkat till. Hon är i själva verket totalt tom på ideer och ju närmare valet vi kommer desto mer kommer slicker Fredrik att köra över henne.
Felet med Mona Sahlin verkar ytterst vara att hon inte är någon ledare. Hon har innehaft många chefspositioner men aldrig framstått som en ledare. Detta visade sig särskilt tydligt när hon utnämndes till partichef och gjorde sig osynlig. Det kan tyckas vara sympatiskt att hon ”ville lyssna”. Men det är inget som betalar sig när hon måste konkurrera med ledartyper som Reinfeldt, Björklund och Olofsson för att inte tala om Maria Wetterstrand.
Gör jämförelsen med Beatrice Ask. Var hade Moderaterna stått med henne som partichef? Ask och Sahlin samt kanske Hägglund är inte partiledarämnen som dessutom skulle kunna bli statsministrar. Med viss mediaträning skulle Pär Nuder rentav ha kunnat vara bättre för Socialdemokraterna.
/DNg
… men Mona Sahlin är väl inte ensam. Har inte (s) ganska stora problem med populariteten och den potentiella populariteten i sin ledningsgrupp/skuggministär. Vad har ex vis Tomas Eneroth respektive Ylva Johansson för förtroende bland allmänheten? Jag vet inte själv, men jag har svårt att tro att de uppfattas som goda dragplåster för att vinna val (oavsett om de är duktiga eller ej, för det är ju media tillsammans med allmänhetens perception som avgör).
Jag gillar av princip inte att man går åt enskilda människor som man ibland gör mot Mona Sahlin. Sen varför hon är partiledare är en annan fråga man kan ställa sig. Men jag är inte socialdemokrat så jag har ingen anledning att ha synpunkter på just den saken. Men hellre sakfrågor än personfrågor är i alla fall min syn på politik. Alla politiker är människor. Man glömmer lätt det.
De politiska partierna behöver överhuvudtaget kamma till sig och för mer dialog. Även över partigränserna.
@Mary: Felet med ditt resonemang är att Mona är partiledare för det största partiet vi har i Sverige och med det maktmonopol de haft under 70 år besatt många av de ickepolitiska positionerna med så Mona har en stor maktbas och därför är ett legitimt mål för kritik.
Hon är egentligen ett mycket bra exempel på den förflackning av politiken och ett grundskott mot den representativa demokratin då dess legitimitet förutsätter att de vi väljer kan fatta klokare beslut än vi själva. Vilket ju uppenbart inte stämmer i Monas fall. Det finns fler …….
Mary har naturligtvis rätt i sak. Men alla popularitetsmätningar [som ”drabbar” alla politiker i ledanden ställning lika får man anta] är ju definitionsmässigt en personbedömning och inte en sakbedömning. Även om vi inte gillar det så får vi leva med det. Sedan så kan man emellanåt fråga sig vad en del partiledningar tänker på när de ”släpper fram” vissa personer. Kan det vara Torbjörn Fälldinsyndromet, alltså en person som inte är medial men som i grunden är högst kapabel (tror det var Adelsohn som yttrade något åt det hållet) (även om man inte gillade hans politik.
Tack för alla kloka synpunkter hittills, Mary tycker jag som så ofta har rätt i att politiken vinner på en hyfsad debatt utan personangrepp.
Men jag har inte skrivit mitt inlägg utifrån någon partipolitisk syn. Jag tycker (och väldigt många håller inte med mig, tex på Twitter) att Mona Sahlin får lida alldeles för hårt och rätt orättvist för ”Tobleroneaffären” för 15 år sedan.
Om Mona hade tagit kommandot när hon blev partiordförande och debatterat i klass med Palme så att folk fått lite hopp och Reinfeldt hicka, tror åtminstone jag att Tobleroneaffären hade varit ett minne blott.
När Aliansen tillträdde fick två kvinnliga ministrar gå pga obetalda TV-licenser. Den manlige ministern (?) som gjort samma sak sitter kvar än. Jag har till och med glömt hans namn. Ingen talar om hans obetalda TV-lincenser nu.
Mona Sahlin undslapp all rättslig prövning för sina fullbordade tillgreppsbrott. Ingen åklagare skulle vågat sig på att åtala en socialdemokrat i ledande ställning utan att riskera sin framtida karriär och såvitt känt diskuterades varken någon anmälan eller prövning av fallet. Har vi ett sönderfallande rättssamhälle att frukta med Sahlin som statsminister i en rödgrön regering?
Hmm! Är miljöpartist och har länge som många andra lyssnat och våndats över henne i den roll hon har och även kommer få. Vi har undrat ska hon sänka våra rödgröna möjligheter! Men de senaste dagarna har jag så radikalt fått ändra min uppfattning. Jag har fått Mona-eufori. Hon är ju fantastisk! Hon är fokuserad, skärpt, vänlig, pedagogisk och dessutom riktigt rolig. Det gäller att lyssna till henne en hel utfrågning/debatt, och se att hon håller, hon är blixtsnabb på oförberedda frågor och hon har självdistans. Det darriga ”arbetarklasspråket” har hon hyfsat till tillräckligt så det är inte ett problem.
Om tveksamma tar sig tid att lyssna på henne kan de nog med glädje se att det här blir en BRA stadsminister. Förlåt, Mona, för att jag med många andra har underskattat dig.