Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge

17 reaktioner till “Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl”

  1. Ett av de sakfel Kjöller ska ha gjort kom från historien om en cancersjuk krögare som hade nekats sjukpenning p g a strikt tillämpning av regeringens arbetslinje, vilket dök upp i senaste valrörelsen. Enligt Kjöller hade han en bostadsrätt, men det tycks vara felaktigt: det handlade om en hyresrätt (HK vidhåller att det var en bostadsrätt). Det här väcker två frågor:

    1. Sedan när är rätten till sjukpenning på något vis kopplad till ifall du har några kapitaltillgångar (en andelsägd bostad, i det här fallet)

    2. Har Kjöller blandat ihop krögaren med Frida från P3:s ”Kluvet land”-dokumentär? Där fanns det en bostadsrätt som inte nämndes av redaktionen, men i ett sammanhang där det var helt andra regler som gällde.

  2. Det är också skillnad på lögn och lögn (eller faktafel om du så vill). Och vem som felar. När felet skadar en människas liv får man inte ha fel. Särskilt inte om man är ledarskribent.
    Här påstår Hanne Kjöller t ex att vissa utpekade sjuka personer inte är sjuka. Och att hon som gammal ssk kan ställa diagnos, på distans dessutom, bättre än läkare och specialister. Dessa utpekade personer förtalas, och de kan inte försvara sig. Sådana grova påståenden om sköra människor utan egen plattform kan få katastrofala följder som exempelvis självmord eller depression. Kjöller visste också redan innan hon skrev boken att hon riskerade åtal för förtal. Då kan hon inte säga att felaktigheterna i boken är misstag- om hon nu framöver skulle erkänna att något är fel- det är ytterst medvetna lögner för att driva tes och politisk agenda.

  3. Formatet för Uppdrag Granskning m.fl. är helt enkelt den mytologiskt inspirerade dramaturgin. Riddare och drakar. Kjöller levererade inte vad krävdes för att få igång en diskussion om den saken, kanske för att hon själv till vardags är för djupt engagerad i polariserad strid och knåpar in sig i detaljer istället för att teckna den stora bilden på ett effektivt sätt. Kan någon som står utanför ta vid?

  4. En del av problematiken, som Kjöller inte alls tar upp, är denna: varför måste det alltid finnas någon som vill agera affischansikte för att kunna få upp en fråga på bordet? Varför har den offentliga debatten här i landet tappat förmågan att föra diskusionen bortom en rent personlig nivå, att inte vara låst vid privata eller stylat personliga narrativ? Det här att allting måste berättas genom någon som står där som reklampelare för frågan är en ganska ny sak, före 90-talet var det kravet inte alls lika tvingande i dramaturgin. Det är så klart ett kvällstindingsmässigt sätt att föra debatt, och det leder ju också regelbundet till att folk antingen låser sig vid att ”det är helt sant, för hon berättade att det var så” (som i Marklund/Erikssons Gömdaböcker) eller att man försöker visa att den här personen inte lever upp till bilden av ett fläckfritt offer.

    Man behövde inte vara Einstein för att redan 2006 inse att med den renodling av sjukförsäkring och sjukskrivningar, med den hårdare attityd till arbetssökande och den byråkratkultur som redan fanns på plats hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan, plus ett tydligt moraliserande tonläge från ’liberala’ tidningar, så skulle Alliansens arbetslinje efter ett par år leda till just den slags fall som sedan dök upp lagom till nästa valrörelse. Om man definierar folks arbetsförmåga till antingen 0 eller 100%, helt utan att ta hänsyn till vad deras sjukdom eller deras ekonomi sätter för gränser, eller vad de faktiskt är bra på att göra (hänvisa kockar och trespråkiga tolkar med hög kapacitet om de hittar rätt jobb till Samhall, ungefär) – så _kommer_ den sortens fall att dyka upp i slutändan, eftersom inget av dessa byråkrathäng har något ansvar att ta utanför sitt eget lilla fält och den sjukskrivne ofta inte är i någon verklig förhandlingssituation: det halvuttalade svaret från af-nissarna och försäkringshandläggarna är ju ofta ”om du inte skriver på här så talar vi med dina handlägare där och där, och då ryker de pengar du betalar mat och hyra med”.

    Inget konstigt, men att få upp den sortens personer på en tidningssida eller i tv, i centrum för en hård och ohyfsad debatt, är en helt annan femma. Kan man diskutera problematiken i litet mer abstrakta termer så blir det tydligare, men idag verkar det inte passa in i mediefabrikens regler.

  5. Martin: Tack för ditt inpass! Så intelligent och träffsäkert! Men tänk ändå: Annicas dotters bloggpost i slutet av valrörelsen 2010! En människa beskrivs som gjort rätt för sig i alla år och plötsligt drabbas av en vidrig sjukdom och då ska förnedras. Visst finns exempel när människorna bakom statistiken och byråkraternas idiotier träder fram och då smäller det till i opinionen. Exemplen där levande människor lyfts fram är tyvärr alltför få.
    http://klamydiabrevet.blogspot.fr/2010/09/sveket.html

  6. @Paul: Visst, jag tror också att som dramaturgin ser ut idag – och så som tidningarna skriver idag – så ska en person vilken beskrivs som ”offer med ansikte och allt” inte bara vara moraliskt oförvitlig, det ska helst också handla om någon som framstår som en vinnare i livet – ända fram till dess de råkade ut för sjukdom och några onda eller missunnsamma handläggare. En f d rörmokare eller undersköterska med blicken matt av sjukdom, i billiga kläder och en trång, litet omodern bostad duger inte, det ska helst vara en överläkare, en kock, en känd författare eller liknande för att denne ska bli bemött med respekt.

  7. Ett framlagt felaktigt fakta kan ofta kontrolleras av t.o.m. allmänheten via Internet mm.

    Ett medvetet dolt fakta (=dold del av sanningen) kan inte kontrolleras av allmänheten för man vet inte att faktat finns. Att dölja fakta är alltså en dödssynd, medan ett angivet felaktigt fakta är mindre graverande.

    Heder åt Hanne som försöker få allmänheten att inse vad journalistkåen i stort håller på med för lögnaktigheter (= partiella sanningar).

  8. Det är ingen katastrof. Fakta är viktigt när det gäller undersökande journalister. Opinionsbildare som Hanne Kjöller lyder inte under samma strikta regim avseende faktapresentation. Den här debatten är märklig, till och med för att vara i den här lilla skruvade socialistmonarkin som styrs av socialmoderater. Har valdebatten redan börjat?

    Stå på dig, Hanne, annars gör dom andra det.

  9. QSL: Ursäkta sen reaktion. Men SJÄLVKLART lyder opinionsbildare under samma strikta regim när det gäller faktapresentation de själva står för! Att vinkeln sedan är präglad av åsikter, är en annan sak. Det finns inget försvar för att Kjöller har fel fakta när det gäller exempelvis den cancersjuka mannen. Det har hon själv hållit med om och förbehållslöst bett om ursäkt.
    En annan diskussion som kommit på senare tid är att hon så ofta ger sig på de som har det absolut jävligast i samhället och tycker att det ”daltas” med dem. Där är min tanke: Journalisterna är som de värst utsattas PR-konsulter, sådana som inte skulle ha råd med till exempel sådana som mig. Om inte åtminstone de kan ta ”förlorarnas” perspektiv, vem ska då göra det?

  10. Måste säga att sista inlägget från dig Paul är väldigt märkligt. När jag gick på JMK fick vi lära oss principen om konsekvensneutralitet. Att inte kunna kritisera någon för dennes livsval bara för att den är låginkomsttagare, sjuk eller liknande är en absurd inställning. De allra flesta ”fattiga” är fattiga på grund av mindre lyckade val i livet. Samtidigt är de allra flesta ”rika” inte fascister som går över lik för att nå framgång utan rätt humanistiskt orienterade människor som bryr sig om sin omgivning.

    Det är en stor brist att journalister alltid har ett underifrånperspektiv. Medelklassen och uppåt är inte de människor som orsakar sina medmänniskor eller samhället massa kostnader och besvär. Ställ fler kritiska frågor ”du är 30 och har fortfarande inte gått ut gymnasiet, tycker du inte att du får skylla dig själv som är arbetslös?”

  11. Nej, David mitt inlägg är inte ett dugg märkligt. Underifrånperspektivet låter sig utmärkt förenas med begreppet konsekvensneutralitet, vilket ju är något helt annat och som enkelt kan översättas med: ”Publish and be damned”. En av de viktigaste framgångsfaktorerna bakom Expressens stora framgångar under Strömstedts tid var just fokuseringen på ”den lilla människan”, det kunde gälla arroganta försäkringsbolag som vägrade betala ersättningar eller kommunala byråkratier som lät gamla komma i kläm. DI har samma underifrånperspektiv på de många små aktieägarna, inte på de stora Formulär 1A i all nyhetsjournalistik, har man inte förstått det så har man inte förstått journalistikens nerv och kärna.
    Jag gick aldrig JMK, men talar ur 20 års journalistisk erfarenhet (och ibland är jag rätt glad att jag inte gick när jag ser vad de lär ut idag).

  12. Jag förstår inte din invändning. Är man konsekvensNEUTRAL bör man granska och, när det är påkallat, kritisera alla sorters aktörer i samhället (jämför UG:s granskning av barnfattigdom). Att applicera silkesvantarna på vissa grupper (utöver barn) leder bara till att publiken tappar förtroende för journalistiken.

    Skulle vilja ta upp Lyxfällan som ett lysande exempel på att det går alldeles utmärkt att kritisera även, i något avseende, misslyckade människor. Det har förhoppningsvis den positiva effekten att andra som är på väg in i en Lyxfällan-situation lär sig något och kan undvika problemen.

  13. Hej Db, du har fel om begreppet vilket framgår här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsekvensneutralitet Tilläggas kan att Wikipedia, liksom jag, hänvisar till ”Publish and be damned”, vilket är något helt annat än att vara neutral till olika aktörer i samhället. Jag tycker UG:s ”granskning” av barnfattgdomen var uselt dålig och den uppfattningen delar jag med många journalister. Tycker också Lyxfällan, olika lytessåpor om överviktiga etc är riktig skit och trash-TV. När NYHETS-journalistiken upphör att granska utifrån ett underifrånperspektiv så upphör den att vara nyhetsjournalistik och blir ren opinionsjournalistik, det som Kjöller ägnar sig åt. Hon har noll kunskaper och insikter i vad riktig, hantverksbaserad och konsekvensneutral journalistik handlar om. Du och kan tyvärr aldrig enas kring detta och det klarar vi nog att leva med.

  14. Jag förstår inte alls ditt resonemang. Nyhetsjournalistik strävar (fåfängt) efter objektivitet men använder man alltid samma vinkel i sina alster är det ju teoretiskt omöjligt att uppnå objektivitet.

    Nu såg jag inte UG idag men borde man inte (jag utgår från att det inte gjordes) frågat den här kvinnan om hon anser sig själv vara en lämplig förälder? Av missriktad hänsyn ställs inte den sortens frågor vilket drabbar hennes barn.

    Varför ska en nyhetsjournalist inte granska vanliga människors misstag? Ordföranden i socialnämnder och liknande i små kommuner tillhör knappast samhällets elit men på dem är det fri jakt medan deras klienter kommer undan med vad som helst.

  15. Db: Jag inser att du inte förstår mitt resonemang och tror det beror på att du inte förstår ett dugg om journalistik. Jag har 20 års erfarenhet. Vet inte hur lång tid du var verksam som journalist, men är du utbildad av JMK är jag jätteglad att jag aldrig gick denna skola. Journalister som översittare, som sätter sig till doms över de mest utsatta? Jag betackar mig! Vill du så ta gärna sista ordet här, för mig är diskussionen i just det här ämnet med dig avslutad.

  16. Hej Paul, givetvis vill jag inte göra reklam för företag, eller ens. Men jag gillar blues, som du. Och jag kan nu djupgräva i hela bluesregistret för en hundring i månaden. Jag har laddat datorn full med blues rötterna. Fullkomligt otroligt egentligen – nej detta är inte reklam.
    Och har du Paul – detta är en viktigt – det var inte bara Elvis som sjöng blues. Det gjorde de svarta fast tvärtom. Ike Turner(ja vet), Big Joe Turner, Reed – alla sjöng de ibland som Vita.

    Chuck Berry .- klippet finns på you Tube – säger, Nej jag lyssnade inte på blues. Farsan hade alltid Frank Sinatra på – i jobbet.
    Vi har ju alltid trott att Elvis gick över rasgränsen – och det gjorde han förvisso – men en radda negermusiker (hittar inte ett bra ord) gjorde detsamma. De spelade som vita, lät som vita. Och det blev förbannat BRA i mixen. Hur som helst – utan att göra reklam ens- så kan vi dag plocka fram alla rötter. Det svänger, det är så djävla bra.
    Och allt finns på nätet för en 100 lapp.Per månad.

  17. Anders: Tycker som du att det är fantastiskt att få musiken via nätet. Använder betal-Spotify och har laddat ner all härlig blues jag kan hitta, ibland samma låt i en mängd versioner. Fantastiskt när man tränar eller är på långturer med bil. Ta hand om dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *