Medieträning, medierådgivning och krishantering

Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved

Paul Ronge, 17 december 2014, 10:23 visad 2 547 gånger 3 kommentarer

Jag har känt Hans Kilsved sedan han var sakkunnig hos Kjell-Olof Feldt på 1980-talet. En riktig Socialdemokrat med mycket större intresse för rättvisa och moral än för att klättra på karriärstegar och stryka makten medhårs. För en tid sedan bad han mig att moderera en debatt om huruvida polisen ljugit vid kravallerna i Husby och mordbranden i Högdalen. Och nu hände det igen – polisen ljög och blandade bort korten om det avslöjade kvinnoregistret. Det var ett enkelt val att be Hans, med sin kunskap och sitt patos, att gästblogga hos mig! //

Kan man lita på polisen?

- ”Om du inte vet vad du ska säga – säg sanningen. Ljug inte.” Så enkelt kan man uttrycka en mediepolicy. För min egen del har dessa ord uttalade av min dåvarande chef Kjell-Olof Feldt räckt långt efter det att jag slutade arbeta för honom. Men alla har inte doppats i västerbottnisk moralism som barn. När man lyssnar till en del polischefer liknar de bara alltför väl de överlevare bland buset som aldrig litar på någon och som självklart själva aldrig är att lita på.

Nu senast är det polismästaren på Södertörn, Christian Agdur, som slirar runt i Dagens Ekot efter avslöjandet om Stockholmspolisens skvallerregister om misshandlade kvinnor. Han gör påståenden om registrets syfte, som helt tydligt motsägs när man gör djupdykningar i innehållet. Varför har han så svårt att erkänna att registret uppenbarligen använts för att förminska värdet av kvinnornas anmälningar? Varför kan han inte säga att hans kollegor gått över gränsen för det tillåtna, att registret strider mot reglerna – att det är olagligt? Han kunde väl åtminstone be att få återkomma om låt säga två timmar, kolla registret och sedan berätta vad han ska göra åt det. Det är så oprofessionellt och sorgligt år 2014. Varje gång en polischef ljuger drar det ner allmänhetens förtroende för kåren. Som om de inte förstod ett dugg om hur man bygger förtroende.

Det var samma hållningslösa ljugande när det avslöjades att Skånepolisen förde register över romer. Syftet uppgavs vara att hålla reda på personer som ingick i en släktfejd, men för varje detalj som polisen i en utdragen pinsam process överbevisades om framstod till sist ett annat mönster: Registret innehöll uppgifter som snarare passade bättre som källa när polisen anonymt och systematiskt läcker till Flashback och Avpixlat. Det är ingen hemlighet att en hög andel av poliserna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, att alltför många av dem verkar ha svårt för att hålla isär sina personliga övertygelser och grundlagen (Regeringsformen 1 kap, § 9) som talar om människors rätt att behandlas lika inför lagen.

Den 13 maj 2013 sköt polisen en 69-årig invandrare till döds. I ett pressmeddelande påstod polisens informationschef Lars Byström att mannen förts med ambulans till sjukhus, medan han i verkligheten låg stendöd på golvet i sin egen lägenhet. När kriminalreportern och filmaren Björn Lockström bad polisen att kontrollera fakta vidhöll de sin egen version till dess att Björns filmbevis visats i TV, men bara i de delar där de överbevisats. (Uppdrag Gransknings reportage om dödsskjutningen i Husby) Björn Lockström konstaterar att polisen vid flera tillfällen lämnat felaktig och vilseledande information efter händelser där polisinsatsen gått snett. Det kan möjligen förklaras som någon sorts försvarsmönster, när någon pinsamt inträffat, men blir allvarligt när det handlar om en myndighet som ska vara ryggraden i en rättstat.

Vi medborgare har behov av en väl fungerande polis. Annars skulle brottslingar få härja fritt, de skulle inte lagföras och Sverige skulle bli ett laglöst land. När Igor Cantillana flydde från rättosäkerheten i Chile och kom till Sverige upplevde han Sverige som en trygg plats där polisen står under demokratisk kontroll. Händelserna i Husby gjorde att han vaknade svettig på morgonen, de gav honom en flashback från tiden i Chile: Där ljög polisen systematiskt om motiv och händelseförlopp när personer blivit dödade.

Är Sverige en rättsstat, frågade på ett frukostmöte jag ordnade om händelserna i Husby. Jag ville svara ja och säga att det var ett enskilt misstag, men istället blev jag från denna stund alltmer uppmärksam på det systematiska i polisens ljugande. Det var ju inte den enda dödsskjutningen som polisen gjort. De har ökat under senare år – sedan 1995 har 18 personer skjutits till döds. (Artikel i SvD om ”Kraftig ökning av polisens dödsskjutningar”. Det är ingen uppbygglig läsning att granska klippen efter alla dessa händelser. Där finns ett gemensamt mönster – slirigheten i mötet med medierna. En orsak till det ökade antalet dödsskjutningar skulle ju kunna vara att polisen sedan 2003 övergått till att använda amerikanska dum-dum-kulor. De får inte ens tillverkas i Sverige. Det är en särskilt dödlig jakt­ammunition som sedan 1899 är förbjuden i krig. (Jan Guillou i Aftonbladet: ”Svensk polis använder dödliga kulor – för att politikerna inte begriper”):  Men som alltså får användas när man ska övermanna psykotiska personer i deras eget hem. Till politikerna säger polisen att denna ammunition är ovärderlig för att stoppa våldsbenägna personer mitt i gärningen. Man talar om stoppverkan, ett nyckelord för att begripa motivet till att politikerna tillåter fortsatt användning. Om man skjuter någon med vanlig ammunition riskerar man att personen inte blir tillräckligt skadad för att fortsätta sin våldshandling. De som dött är ju onekligen effektivt stoppade. Dessutom riskerar man rikoschetter om kulan oskadd går igenom kroppen och studsar mot golv, tak och väggar. Konstigt att detta inte upplevs som ett problem hos polisen i andra länder. Med denna advokatyr har politikerna låtit sig nöja. Även media. I Sverige är det annars vanligt att man utvärderar verksamheter i detalj. Ibland sker utvärderingen kontinuerligt av fristående statliga inspektionsmyndigheter. Varför är behovet av evidensbaserad kunskap mindre när det gäller polisens användning av dödlig ammunition? Varför vill vi inte veta sanningen? På Flashback och Avpixlat hetsar anonyma skribenter mot de tiggande romer som vistas i Sverige. När romlägret i Högdalen brinner och personer på plats (bland annat Sven Hovmöller, professor i kemi vid Stockholms universitet) vänder sig till polisen och efterlyser en brottsplatsundersökning sker alla polisens insatser med utsökt avmätthet. Ett dygn efter händelsen riktas misstankarna mot romerna själva – rubriceringen är allmänfarlig vårdslöshet. Händelsen har skildrats i Randi Mossige Norheims reportage om mordbranden mot romer i Högdalen i Sveriges Radio P1 Verkligheten:  Handfallenheten inför ett fall som i domstol skulle kunna klassificeras som mordbrand är så stor att en viktig fråga bränner sig fast: Varför?

Andra skriver intressant om polisen

Hans Kilsved

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

3 kommentarer till “Kan man lita på polisen? Gästblogg av Hans Kilsved”

|
  1. [...] Detta liknar händelsen tidigare i år med registret över romer. Det väcker mycket frågor och oro; hur många fler hemliga, och olagliga, register har polisen? Niklas blogg tar upp en viktig fråga i sammanhanget genom att skriva om varför polisen utreder sig själv. Det är en stor risk och leder lätt till sådana här situationer! Allt detta gör att man ställer sig en viktig fråga; kan man lite på polisen? [...]

  2. Thove skriver:

    Bra skrivet! Det uppdagade registret är djupt obehagligt och oroväckande. Hur många fler register finns? Vad står skrivet i dessa? Om jag anmäler ett brott, vad kommer skrivas ner om mig som offer? Detta är ett stort problem och polisen måste kunna granskas av någon utomstående och inte sig själva, men problemet blir ju självklart då vem som ska kontrollera kontrollanterna… Tycker du att register är en bra sak? Jag har gjort en omröstning på plusett: http://www.plusett.nu/omrostning-4697/tycker-du-att-det-ar-bra-att-polisen-for-register-

  3. AE skriver:

    Av en händelse hamnade jag på denna sida där du skriver mycket som är bra, men där mycket är fel om de sk Dum-Dum kulorna eller som kulorna i verkligen heter Hålspetskula.

    Så här är det:

    År 1888 övergick Englands armé från gamla gevär där de svartkrutsladdade patronerna med feta 26 gram tunga blykulor och 11,6 mm kaliber, ersattes av ”moderna” vapen där patronerna hade det nya moderna krutet, en kulkaliber på 7,9 mm kaliber och en lätt kula med en vikt på 12 gram.

    Det moderna krutet i kombination med den lättare kulan gav den nya ammunitionen mer än dubbla ( 800 m/s ) kulhastigheten jämfört med de gamla kulhastigheten ( ca 400 m/s), och kulorna försågs därför med en mantel av kopparnickel för att de inte skulle slitas sönder av räfflorna i pipan.

    Den klena blanka mantlade spetsiga kulan, i jämförelse med den gamla feta blykulan, gjorde dock de engelska soldaterna i Indiska staden Dum Dum skeptiska och de började fila upp kulan så att blyet syntes. När soldaterna sköt någon blev effekten samma som med den tidigare feta tunga blykulan. De gissade att effekten berodde på att det filat ner kulorna och begreppet Dum Dum kula uppstod.

    Ryktet om de effektiva Dum Dum kulorna spred sig på 1800-talet, mun till mun, från Indien till Tyskland och Europa.

    På uppdrag av Tyska staten år 1899, inför Haag-mötet, gjordes tester av kirurgen Paul von Bruns vid Tübingen universitetet. Von Bruns använde ett jaktgevär och modern jaktammunition med hög hastighet. Han testade med både mjuk blynos och med helt mantlade kulor, allt annat lika, varvid skadan blev störst med mjuk blynos.

    Resultatet av Von Bruns tester och ryktena från Dum Dum låg därefter till grund för Haagkonventionen 1899. De tre Haag-deklarationerna från 1899 är:

    1) Förbud mot att släppa bomber på varandra från luftballonger och flygande maskiner.

    2) Förbud mot att använda projektiler fyllda med med giftgas.

    3) Förbud mot kulor som expanderar eller plattas till vid träff

    Ca 10 år senare när Albert Einstein släppte den välkända formeln om ekvivalensen mellan massa, hastighet och energi, fick de större skottskadorna i Dum Dum sin vetenskapliga förklaring.

    Einsteins välkända formel visade att kulans energi ökar med hastigheten i kvadrat och att skottskadorna i Dum Dum och i von Bruns försök därför primärt berodde på den mycket högre kulhastigheten. Inte på kulans utformning.

    Svenska polisens ammunition med hålspetskula.
    En pistolkula har så låg hastighet och därigenom energi, att hålspetskula inte orsakar allvarligare skada och större permanent sårvolym än en helmantlad kula. Snarare är det tvärtom. Fördelen med den svenska poliskulan är att den pga utformningen stannar i gärningsmannen, istället för en helmantelkula som passerar igenom och ger djupare skada och dessutom ett utgångshål.. Den svenska poliskulan ger dessutom en större temporär chock i kroppen och därigenom större chans att den skjutne upphör med sin agerande snabbt, redan efter något eller några skott.

    Kulor från jaktgevär har däremot en mycket högre kulhastighet och energi, än kulor från en liten pistol. Hålspetskulor skjutna från jaktgevär med hög kulhastighet orsakar därför mycket större skada än hålspetskulor skjutna från en pistol.
    Einsteins formel, modern ballistik och hastighetens betydelse för skadan, är dock något som proffstyckare ofta missar, även om de är hobbyjägare.

    För att få fram mer evidensbaserad kunskap kring de sk hålspetskulorna, genomförde Internationella Röda Korset, ICRC en stor utredning år 2003 avseende polisiär använding av hålspetskulor. Röda Korset kom fram till att polisens hålspetsammunition helt enkelt inte har den höga hastighet som krävs för att orsaka svåra permanenta skador och de fastlog att en sk hålspetskula är mycket bra för polisbruk eftersom kulan stannar i gärningsmannen utan att orsaka extrem skada och att risken är minimerad för att kulan går rakt igenom och skadar personer runt om.

    Här finns Internationella Röda Korsets utredning
    http://www.icrc.org/eng/assets/files/other/irrc_849_coupland_et_loye.pdf

    För militären hade Haagkonventionen ingen praktisk betydelse eftersom de moderna helmantlade kulorna har så hög kulhastighet och energi att det räckte till. Detta var fallet t.ex för M16 under Vietnam som trots helmantlad ”Haag-godkänd” ammunition orsakade explosionsartade skador.

    Mvh
    AE

|

Skriv en kommentar