Medieträning, medierådgivning och krishantering

Ge Annie Lööf chansen!

Paul Ronge, 21 oktober 2018, 20:42 visad 1 017 gånger 4 kommentarer

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har av talmannen fått uppdraget att bilda en ny regering sedan Moderatledaren Ulf Kristersson kastat in handduken.

Dödläget är som gjutet i betong och svenska folket tar sig för pannan. Sandlåda! Stridstuppar som är helt adrenalinstinna av prestige. Idioter som målar in sig i hörn istället för att prata med varandra! Politikerföraktet bara växer och epiteten haglar på sociala medier och i det offentliga rummet.

Alla mer eller mindre kreativa förslag för att bryta dödläget faller på att politiker på femåringars sätt kniper ihop munnen och ställer sig med armarna i kors. ”Kan inte. Vill inte”.

Det jag beskrivit  ovan är ett sätt att se på det som just nu händer i spelet om regeringsmakten.

Men det finns ju också ett annat sätt att betrakta det politiska kaoset, måhända mer konstruktivt.

I P1:s Ekots Lördagsintervjun 20 oktober, som vanligt genomförd av rutinerade radioprofilen Monica Saarinen, talar en av svenskt näringslivs största legendarer Pehr G Gyllenhammar klarspråk om den politiska situationen. Han tar totalt och otvetydigt avstånd från det i hans ögon ”fascistiska” partiet Sverigedemokraterna. Under inga förhållanden får en ny svensk regering ge partiet något som helst inflytande är hans tes.

Gyllenhammar, 83, kan i intervjun hänvisa till sin långa och rika  erfarenhet, att många svenskar stödde Hitlers nazistparti även när illdåden och mördandet av miljoner judar var  kända och hur en nazistisk och fascistisk våg åter väller över Mellaneuropa. Han har själv judisk bakgrund.

Näringslivet är splittrat, med exempelvis Antonia Ax:son Johnson som företrädare för linjen att stödja sig på SD. Men där finns också de som går drastiskt längre än Gyllenhammar. Näringslivsprofilen Darko Pervan avstår en investering på 1,7 miljarder i Klippan, som skulle givit 500 nya jobb eftersom SD  där fick 30 procent i valet.

Han säger i Veckans Affärer att han kommer att förlora massor av miljoner, men det är värt varenda krona för honom, vars familj kom till Sverige i mitten av 1950-talet:

”Jag kan inte som invandrare belöna SD-anhängare eftersom deras politik bygger på att jag inte är välkommen här”.

I Filip & Fredriks ”Breaking News” den 15 oktober (jag medverkar cirka 15 minuter in i programmet – det går inte att se med adblock aktiverat)  tog jag själv exemplet Norden. Både Norge, Danmark och Finland har ju misslyckats att hålla undan Sverigedemokraternas motsvarigheter från politiskt inflytande. I Norge är de med i regeringen, i Finland har Sannfinländarna regerat och i Danmark kan man nästan säga att de bestämmer, så har en invandrarfientlig och nationalistisk politik formats. Inte minst i slakten av Dansk Radio, med krav på mer nationalism, som till exempel att 48 procent av all spelad musik måste vara dansk.

I grunden står de demokratiska riksdagspartierna i Sverige inför två val: Antingen tillträder en ny  regering med Sverigedemokraternas stöd, eller också blir det en regering med partier som samverkan över blockgränsen. Här är Centerpartiet centralt – i praktiken blir de två mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna vågmästare. De  fäller avgörandet om Stefan Löfven eller  Ulf Kristersson blir Sveriges nya statsminister. Men allra  viktigast i den ekvationen är Annie Lööf.

Som Svenska Dagbladet beskriver idag, söndag, så är ju Lööf egentligen ingen mittenpolitiker. I flera frågor står hon till och med till höger om Moderaterna, inte minst när det gäller arbetsrättslagstiftningen, skolad som hon är i Timbrohögern.

Men på GAL-TAN skalan står hon klart profilerad i GAL (grön, alternativ, libertarian), med sitt absoluta avståndstagande från främlingsfientlighet och  därmed från Sverigedemokraterna.

Lööf har lovat att äta upp sin högra sko om hon skulle sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, djupare än så är det svårare att gräva ner sig i sin skyttegrav.

Och trots att Alliansen brakat sönder och samman så till den grad att Lööf och Jan Björklund hotade att aktivt rösta nej till Kristersson som kunde tänka sig att bli beroende av SD-stöd, så vidhåller Lööf att hennes förstahandsalternativ är en Alliansregering med stöd av Socialdemokraterna. Det är direkt verklighetsfrånvänt.

Det är därför sannolikt att Löfven, precis som tidigare Kristersson, snart tvingas erkänna för talmannen att inte heller han kan bilda en regering. Jag kan inte se att Annie Lööf i denna talmansrunda skulle tvärvända och ge Löfven sitt stöd eller sätta sig i hans regering.

Som jag ser situationen har Stefan Löfven nu ändå, paradoxalt nog, ett guldläge. Den borgerliga alliansen spricker inför hans ögon, utan att han ens behöver hjälpa till. Orsaken är ju inte hans machiavelliska begåvning eller stora statsmannakonst, utan kan enkelt stavas SD. Fem partier (V, MP, S, L och C) vägrar samröre med partiet.

Skulle Löfven också nu bli statsminister med C och L i regeringen skulle man kunna säga att han vunnit med hundra noll.

Och visst: Logiken säger att största partiet i en regeringskonstellation också har statsministerposten. Dock är det inte en evig sanning: Under Thorbjörn Fälldins trepartiregering i slutet på 1970-talet var det närmast självklart att statsministern skulle tas från mitten, även om Moderaterna blev störst. Det var först 1991 som Moderatledaren Carl Bildt kunde leda en borgerlig koalitionsregering.

Det finns inte heller någon absolut logik i att C och L stoppade en Moderatledd regering för att de inte accepterar att den tas gisslan av SD.

Jag kan ha fel, men jag tror inte den där ”hundra-noll-segern” för Löfven är realistisk. Den är helt enkelt för svårsmält för Centern, oavsett om Löfven flaggar för kohandel när det gäller LAS.

Socialdemokraterna är ett maktparti, precis som Moderaterna. Men om Löfven kunde göra eftergiften att stå tillbaka för Lööf, att acceptera att Centern får statsministerposten, skulle spelplanen ruskas om. Allra helst om S var beredda att sitta i en regering med C och L, kanske också MP. I andra hand släppa fram en minoritetsregering bestående av C och L, som naturligtvis skulle bli mycket svagare.

Som helt utanförstående, men med en lång erfarenhet av hur man bygger goda publika relationer, tror jag många väljare skulle finna det sympatiskt om åtminstone en av de båda statsministerkandidaterna inte var så förblindad av makthunger att han kunde se till landets bästa.

Men det är nog att hoppas på för mycket. Tyvärr tyder nog det mesta på att vi så småningom går mot ett extraval. Och då kan Jimmie Åkesson skratta hela vägen till valurnan.

Paul Ronge

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

4 kommentarer till “Ge Annie Lööf chansen!”

|
  1. Mikael Skoglund skriver:

    Bra analyserat Paul.
    Men vi vanliga dödliga har nog förstått från första dagen att ingen politiker vågar träda upp ur sandlådan,så något annat än nyval kan vi inte väntas oss. Då får nog C och L be en stilla bön att dom inte kommer under spärren.

  2. Paul Ronge skriver:

    Hej Mikael: Jag tror framför allt Miljöpartiet skulle riskera att hamna utanför riksdagen vid ett extraval. Kanske också Liberalerna, men jag är mycket tveksam till att Centern löper en sådan risk. Annie Lööf fångar nu starkt upp de borgerliga väljargrupper som inte vill ge SD någon som helst makt. De har ingen anledning att straffa henne om det blir ett extraval.

  3. db skriver:

    Jag måste protestera mot påståendet att ”många svenskar stödde nazismen”. Dick Harrisson skrev nyligen om detta

    https://www.svd.se/nazismen-ar-farlig-men-vi-andra-ar-manga-manga-fler

    som mest fick nazisterna 27 000 röster i kommunalvalet 1934. I riksdagsvalet 1940 fick de 0,7 %. Knappast ”många”.

  4. Paul Ronge skriver:

    Hej David, jag uppfattar Gyllenhammars uttalande (som jag alltså tycker är vederhäftigt) som att många i Sverige stödde och sympatiserade med nazisterna i Tyskland, trots att illdåden var kända. Diskussionen om vilka som röstade på nazisterna i Sverige är något annat.
    Jag tycker frågan om varför en tillräckligt stor del av ett folk som tyskarna kunde acceptera en nazistisk diktatur är högintressant. De flesta var väl bra människor, precis som idag när Tyskland är motor i den europeiska ekonomin och samtidigt framgångsrikt håller högerextremism och rasism stången? I tonåren skrev jag en skoluppsats med titeln: ”Hitler, en studie i tyranni”. Då kunde jag absolut inte förstå varför han släpptes fram. Idag fattar jag bättre. Det är bara att se på Ungern, Tjeckien, Österrike, Italien, Danmark, Norge..Och nu även Sverige. Det är ju folk som bär fram detta, i Sverige 17 procent väljare. Heder åt de politiker som tokpiruettar idag och riskerar att göra bort sig helt, för ambitionen att hålla SD borta från makten.

|

Skriv en kommentar