Medieträning, medierådgivning och krishantering

Dessa ofelbara journalister

Paul Ronge, 20 mars 2015, 08:24 visad 5 350 gånger 2 kommentarer

Fortfarande, en dryg vecka efteråt, går debatten hög kring Joakim Lamottes reportage Grums i Uppdrag Granskning. Jag har bloggat om det här och här i Resumé och måste erkänna: Jag är dödstrött på ”HotLamotte”. På hans totala brist på självrannsakan och hur han med den mediala muskelmakten i ryggen försöker förvandla svart till vitt.

En viktig del i storyn är att Lamotte helt struntade i fakta, han grottade i människors tragedi och olycka, det som reportrar förr inte tvekade att kalla ”socialporr” och svartmålade kommunen.

Det som fått mycket stor uppmärksamhet är att kommunalrådet Leif Haraldsson grillades i 25 minuter på sedvanligt Uppdrag Granskningsmanér, men helt klipptes bort. Noll sekunder sändes. Kommunen lade ut en ljudfil på hemsidan med hela intervjun som visar att Haraldsson känner sin kommun, att han medgav problem och brister, men att han också pekade på satsningar och ljus i mörkret. Han var helt enkelt för bra – långt ifrån de kommunpampar vi ofta får se med ångest i blick, darrande underläppar och tysta som kippande fiskar.

Då menade Lamottes chef, Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Nils Hanson att det var av omsorg om Haraldsson som han klipptes bort. Frågan behövde lyftas ”till regional och nationell nivå”.

Det är en så krystad efterhandskonstruktion så den blir direkt motbjudande. Vem – som har sett behandlingen av kommunalråd i Kristinehamn, Solna, Österåker, Göteborg eller Staffanstorp -  tror på allvar att Uppdrag Granskning i någon sorts ömsint empati skulle velat skona Haraldsson? Visa omsorg?

Nej, Joakim Lamotte ville, oförhindrad av störande fakta som att ungdomsarbetslösheten trots allt minskat och att kommunen satsar miljoner på att nå deprimerade ungdomar, precis som Haraldsson skriver, måla Grums i 50 nyanser av svart.

Han trodde han skulle komma undan med det och därför gick jag, för första gången under de 18 år jag varit kriskonsult och medierådgivare, ut i ett öppet försvar för en kund och påtalade det hårresande i att Haraldsson klipptes bort.

Trots att jag, enligt alla oskrivna regler för krishanterare i PR-branschen, ska hålla mig i bakgrunden.

Det handlade inte bara om att jag kände för en kund som i detta fall inte gjort några fel; inga mutor, inga avtal med fifflande underleverantörer, inga morgonsnapsar på Rivieran på skattebetalarnas bekostnad. Det var också ett sätt att lyfta upp skandalen i sociala medier där jag har en starkare närvaro än Grums med nästan  14 000 följare på Twitter och 3 200 vänner på Facebook.

Motelden blev att förminska mig, jag hade ju ”betalt för att tycka så”.

Så säger @HotLamotte när han skryter med att han, till skillnad från mig, kan se sig i spegeln och inte är köpt.

Joakim Lamotte konstaterar alltså att jag fick betalt.

Mina enkla motfrågor är: Vad fick @HotLamotte betalt för att svartmåla Grums? Eller gjorde han det ideellt?

Josephine Freje, en urduktig grävare som idag är programledare på SVT Plus avfärdar mig närmast slentrianmässigt:

Tänk om man sa så till advokater. Jag företräder ju kunder i det som ibland blir en medial domstol så likheterna är ganska slående med hur en jurist förhåller sig till en klient i ett brottmål. Det skulle bli helt absurt om till exempel stjärnadvokaten Thomas Olsson avfärdades på det sättet. Istället intervjuas han ofta för sina klienters räkning och vinner många mål. Tänk om jag skulle kontra till Freje och säga: ”Du är ju köpt av SVT då du jobbar på Plus. Du har betalt för att säga precis så.”

Jag tillhör de konsulter som, efter 20 års erfarenhet som politisk reporter, kan se igenom journalistiskt mygel, svepskäl, efterhandskonstruktioner, insinuations – och associationsjournalistik. Kanske borde jag bli ännu mer öppen och, när kunderna vill det (men naturligtvis bara då!), ta strid för dem i det offentliga samtalet.

Det här är ett ljus i mörkret – Sveriges Radio som förbehållslöst ber om ursäkt för sina frågor om judarna har någon ansvar för antisemitismen. Ekochefen Anne Lagercrantz agerar precis som jag vill att mina kunder ska agera när de har gjort fel.  Nu har tyvärr Nils Hanson valt att försvara Lamottes så uppenbart slarvigt utförda och undermåliga reportage, utan att ens erkänna att Haraldssons intervju borde ha fått vara med. Det sänker Uppdrag Gransknings trovärdighet, vilket är trist eftersom Hanson under flera år successivt har höjt den.

Så länge journalister utövar sin mediala makt så att de ständigt ska slippa självrannsakan och alltid framstå som ofelbara så blir motbilden från de som drabbas av hårdvinklingar och rena osanningar allt viktigare.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge

Här tar PR-konsulten Hannes Hultcrantz på Prat PR debatten vidare i ett inlägg på Dagens Media. Han undrar – ur ett branschperspektiv – om inte fler PR-konsulter skulle behöva bli tydligare.

  • Facebook
  • TwitThis
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • Google
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!

2 kommentarer till “Dessa ofelbara journalister”

|
  1. Rude Sandelius skriver:

    Bra rutet Paul

  2. Paul Ronge skriver:

    Tack Rude!

|

Skriv en kommentar