Medieträning, medierådgivning och krishantering

Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Paul Ronge, 8 mars 2010, 08:58 visad 376 gånger 20 kommentarer

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på  en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Tiger Woods kungspudel var lysande och kanske äkta

Paul Ronge, 19 februari 2010, 19:28 visad 604 gånger 9 kommentarer

Har precis sett Tiger Woods framträdande inför amerikansk media om sina otrohetsaffärer och jag har också hunnit kommentera till Aftonbladet och SVT.

Jag är fortfarande tagen, det var en fantastisk show. Helt omöjlig i Sverige tror jag. Jag kan inte se att journalister här skulle ställa upp på förutsättningen att bli inbjudna till en presskonferens bara om de avstår från att ställa frågor.

Men nu var scenen Tiger Woods och jag har nog sällan eller aldrig sett en så högkvalitativ retorisk show. Jag är heller inte mannen att avgöra om han var ärlig i sitt framträdande eller om det var teater (i så fall borde han få nästa Oscar för bästa huvudroll och hans PR-människor pris för bästa manus och bästa regi).

För bara några dagar sedan sade jag på Informatörsdagen i Karlstad att de duktigaste människorna är vandrande krisbomber. Varför då? Jo, helt enkelt för att de kan och för att de med sin makt och begåvning anser att de regler som gäller för vanliga dödliga inte ska gälla just dem.

Precis detta erkände Woods i sitt tal. Han sade att han var otrogen för att han kunde. För att han hade makten och pengarna. För att han trodde att just han skulle slippa undan. Allt enligt principen: ”Bra karl ska ha bra mat”.

Jag har hittills aldrig hört en så intelligent formulerad ”pudel”, där någon erkänner att han gjort fel just för att han kunde, för att han stod över andra människor och för att det skulle gå att komma undan med det.

I manuset, som han läste på ett sätt som visade att han inte låtsades att tala ur hjärtat, uppförstorade han snarare sina synder än att han försökte förklara eller bagatellisera dem. Woods har trots allt inte mördat någon, som @Stielli har påpekat på Twitter. Men i hans tal lät det nästan så. Han talade om Elin, sina barn och alla fans som han hade svikit på grund av ren egoism. Han talade om Elins uppfattning att nu är det inte tal som gäller utan handlingar. På slutet knöt han an till sin buddistiska uppfostran, berättade att han tänkte fortsätta gå i terapi och att han inte vet om han kommer att spela golf ens i år.

Säkert ett viktigt budskap till sponsorerna som – om de har något vett i skallen – vill att Woods ska skynda långsamt så skandalen hinner lägga sig.

Jag har läst Twitterkommentarerna och inser att i vår svenska kultur är hela Woods framträdande för kvalmigt, man får socker upp i näsborrarna. Men Woods talade inte för oss svenskar eller för sportintresserade i den europeiska kulturen. Han talade för amerikaner, för massor med fans och mäktiga sponsorer. Han gick sitt livs match utanför golfbanan, och gjorde det på ett sätt som gör att jag tror att han kommer att klara sig ur detta.

Happy ending, precis som i en Hollywoodfilm. Bra för honom, bra för Elin och bra för en sport som han mer än någon annan satt internationell lime light på!

/Paul Ronge

Uppdatering: Så här blev mitt uttalande i SVT TV-sporten. Och så här blev det i Aftonbladet.

Förkväll med Gynning – triss i trams

Paul Ronge, 14 februari 2010, 13:55 visad 323 gånger 6 kommentarer

Stormen på TV4 kring sparkandet av Elisabeth Höglund ur Förkväll har väl knappast undgått någon svensk med TV.

Nu har hon fått sin ersättare: Carolina Gynning. Det betyder att mixen från tidigare: En samhällskunnig, litet fårad senior tilsammans med de yngre, mer glamourösa Yvonne Ryding och Carin da Silva, nu är bruten. Nyheten var tydligen så ”viktig” att Aftonbladet bara körde avslöjandet i papperstidningen, inte på nätet. Uppgiften bekräftas av ledningen i tidningen, men med förbehållet att det börjar som ett vikariat. Kanske är det ett test.

Gynning ”kan formatet”, säger TV4:s programansvariga. Och säga vad man vill: Carolina Gynning är det man på engelska kallar wysiwyg (what you see is what you get). Det betyder att formatet blir än mer gapigt, flamsigt och ystert och ramlar ner årtionden i målgrupper. Och uppenbart är det detta TV4-ledningen vill ha.

Jag är ingen smakdomare och tror inte heller att den här striden handlar om svart eller vitt.

Säkert kan Elisabeth Höglund vara ett veritabelt ”pain in the ass” och uppföra sig som en diva, även om det just nu är väldigt synd om henne. Jag som var i branschen vet ju vilka duster hon hade med KGB – alltså KG Bergström – om vem som skulle spela första fiolen i Rapports politiska bevakning redan på 1980-talet.

Jag skulle inte velat vara medlare i den påfåglarnas kamp som utspelades då.

Frågan är ju djupare än om vi föredrar Höglunds mer journalistiska framtoning framför Gynnings hurtiga skränande.

Den handlar om Tv4:s inställning till sin publik – den del som är 50 plus och som sannolikt har haft mest behållning av Förkvälls mix: Höglunds intervjuer, Rydings glada munhuggning och Da Silvas snack med uppstajlade eller dansanta gäster.

Tv4 markerar ju att en målgrupp som ofta är köpstark och inflytelserik är av noll värde för kanalens annonsörer. Sällan har jag begripit så litet av marknadsföring och reklamtänk som när det gäller den moderna inställningen att ungdomar är den enda attraktiva målgruppen.

Är Amelia Adamo, som ju hårt reagerat på petningen av Elisabeth Höglund, den enda auktoriteten av rang som har fattat denna målgrupps betydelse?

Popularitet kommer och går. Just nu är det Dolph Lundgren som med välriktad självironisk karate i Melodifestivalen har slagit sig rakt in i det svenska folkhemshjärtat. Nästa gång är det någon annan.

Men att en TV-kanal visar så total likgiltighet och förakt för en så stor och viktig målgrupp som 50-plussare är för mig obegripligt.

/Paul Ronge

Gör inte en höna av en Federley!

Paul Ronge, 13 februari 2010, 17:35 visad 373 gånger Skriv en kommentar

”Ursulagate” fortsätter att uppröra och engagera. Idag är både stora rikstidningar och bloggar inne och kommenterar denna härva.

Enkelt uttryckt handlar det om att Centerns riksdagsman Fredrick Federley åkte till Gran Canaria som ”transan” Ursula, en bjudresa som betalades av olika företag, bland andra flygbolaget Norwegian. Federley fick allt betalt, bloggade för Gaymagazinet ”Hanky” och skrev sedan glatt om flygbolaget och det gratis hotellet på sin blogg.

På frågan om hur detta går ihop med hans roll som riksdagsman, att stå oberoende mot företagsintressen, sade han i Aftonbladet att det inte var han utan hans ”dragpersonlighet” Ursula som åkte.

Många har haft kungligt roligt åt denna travesti på Alfons Åbergs påhittade kompis som den värmländske rattfulle använde sig av i rätten: ”Det var inte jag som körde, det var Mållgan!”

Själv sade jag i Aftonbladetartikeln att jag tycker det var ”omdömeslöst” och ”jättekonstigt”, vilket jag står för.

Men det var inte kriminellt och det finns ingen orsak att på grund av det här eller för att han tidigare ställt upp på marknadsföring för Smirnoff, avfärda Federley som en mutkolv eller ett rö för kommersiella intressen i riksdagen.

På ledarplats tar Aftonbladet i med bastoner mot Federley. Även Expressen kräver att Federley ska ”skärpa sig”.

Jag tycker att Federley är en frisk fläkt i riksdagen även om han har en tendens till omdömeslöshet i sin iver att testa gränser (tänker bland annat på tilltaget att starta salladsbar med Dominika Peczynski).

”Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, tycker jag är ett gammalt bra ordspråk.

Att han inte myglat eller hymlat med sina sidouppdrag är också positivt, liksom att han inte bara skamset och populistiskt pudlar inför de massiva medieattackerna.

Men för sin egen skull tycker jag Federley bör ta kritiken på allvar – allt han gör offentligt och som innebär att han lyfter fram företag och kommersiella intressen – kommer att kopplas till hans roll som riksdagsman oavsett om han är ”Fredrick” eller ”Ursula” när han gör det.

Att bjuda på det är att stå utan gard inför oppositionen, vilket gör att det kan bli en höna av en fjäd…f’låt Federley.

/Paul Ronge

DN krisar: Sluta ge bort journalistiken!

Paul Ronge, 4 februari 2010, 14:42 visad 915 gånger 22 kommentarer

Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz har nu aviserat att 100 till 200 DN-medarbetare, de flesta journalister, ska varslas om uppsägning.

På redaktionen råder chock och ilska. Jag sade upp prenumerationen, efter 35 år som trogen kund, för en tid sedan, när jag såg att också förre chefredaktören Thorbjörn Larsson kastade in handduken. Sveriges malligaste morgontidning hade för mig till slut blivit en symbol för leda och inte längre värd att knata ut till brevlådan för att hämta.

För länge sedan kunde journalisterna där göra tidning och kanske är det som förre Expressenreportern och nuvarande kriskonsulten Paula Hammerskog skriver här att de kan göra det igen.

Men vad är poängen om man inte tar, eller får, betalt för det arbete tidningen utför?

Jag har länge hävdat att den ”Ebberöds bank” som präglar medieföretagens hantering av sina kommersiella intressen bara leder till tidningsdöd.

Den 14 maj 2009 skrev jag om temat under rubriken ”Falsk matematik, falska profeter” på nu avsomnade Ronge Kommunikations blogg.

Om vi tar ner företagsekonomin i ett kapitalistiskt samhälle till sin allra enklaste grundsten så är det väl: ”Om det finns efterfrågan fungerar min affärsidé, om ingen vill ha min tjänst eller produkt får jag väl göra något annat?”.

Rupert Murdoch är ju ingen duvunge i medievärlden och han börjar ta betalt för journalistiken på nätet i sommar enligt planerna.

Det måste gå att göra på olika sätt på olika tidningar. För mig är det till exempel obegripligt att tidningar som VLT i Västerås och TTELA i Vänersborg-Trollhättan ens finns på nätet. Varför? De har ingen konkurrens med andra papperstidningar i sina utgivningsområden. Det enda deras ”skrytwebbar” leder till är ju att ett antal människor kommer på att det är lättare att sluta prenumerera än att sluta röka om man vill spara pengar. Så fick också VLT:s Elisabeth Bäck (som inte avgick en dag för tidigt) avsluta sin karriär som tidningschef med att skära ner VLT:s personal.

Det är så dumt så man kvider.

DN skulle som experiment enkelt kunna lägga ner sin webb och se om prenumeranterna återkommer. Strunta i om Svenska Dagbladet jublar. Deras webb går heller inte med vinst, framför allt inte om man räknar hederligt på den arbetskraft som producerar webbnyheterna.

Eller så kunde DN lägga ner papperstidningen, spara tryckerikostnader och distribution och se om det gick att få lönsamhet den vägen (även om jag tror att det är alldeles för tidigt, pappersläsarna som vill ha äggfläckar på morgontidningen är ännu för många).

Men att erbjuda en produkt i pappersversion som kostar och i princip samma produkt på webben som är gratis är ju företagsekonomiskt vansinne.

För så här enkelt är det: Journalister som gör sitt jobb producerar ett mervärde genom att ta reda på och analysera nyheter vi andra inte kan eller hinner ta fram. Titta på bloggvärlden – 80 procent eller mer handlar om att kommentera artiklar som producerats av journalister.

En del tror ju att journalister blir lika överflödiga som grafikerna blev när nu vi alla kan masskommunicera med hjälp av mobilkameror och datorer.

Jag tillhör dem som tror att riktig yrkesmässig journalistik fortfarande kommer att behövas, även om jag håller med om att en del reportrar idag inte lever upp till det.

Enda chansen att se vem som har rätt är att ta betalt och se om efterfrågan finns. Bjuds journalistiken ut gratis kommer den i vilket fall att dö sotdöden.

/Paul Ronge

Uppdatering: VA:s Mikael Zachrisson skriver här i en bloggpost en mycket läsvärd replik mot mitt resonemang: Att journalistiken är en vara som alla andra.

(vilket naturligtvis inte hindrar att journalisten själv kan ha ett brinnande engagemang för att upplysa och förändra världen och så vidare)

Zachrisson har klockrent fångat vart vi är oense och jag är övertygad om att denna viktiga diskussion kommer att föras vidare till nya nivåer, allteftersom media fortsätter att skära ner och dö svältdöden….

Andra skriver intressant om journalistik och samhälle.

Robinson-fiaskot: Dokusåpans död?

Paul Ronge, 31 januari 2010, 19:04 visad 404 gånger 5 kommentarer

Börjar vi se slutet?

Årets Robinsonäventyr i TV4 blev ett totalt fiasko.

Tittarna svek så till den milda grad att TV4 var tvungna att spurta i mål, med flera avsnitt i rad sista veckan, för att litet mildra nederlaget.

Hans Brettschneider vann till slut och de ränksmidande Bill & Bull-liknande kumpanerna Jimmy Führ och Anders Sjöström samlade delar av Robinson-gänget i Sjöströms villa i en: ”Du får inte vara med för du är dum”-fest mot ”Robinson-Hans”. Den hatade norrlänningen skulle till och med skallas om han vågade dyka upp och så kan man ju också använda huvudet mellan ”visa pattarna”-övningar, champagneyra och allmän hämningslös fylla.

Allvarligt, jag tror det ligger något i vad Expressens Maria Näslund skriver idag: Det lönar sig inte längre att bara vara en skitstövel.

Hans fick ju fira hos Mats Thelin. som om jag förstått det rätt hade 60 procent av svenska folkets sympatier i någon läsarundersökning. Mats agerade sakligt, ganska modest och undvek att kasta skit på motståndare.

Jag undrar om vi inte börjar se det definitiva slutet på dukusåpa-eran, som ju började i stor skala med Robinson för sisådär 12 år sedan.

Nu talar ”Paradise Hotel-stjärnorna” ut i Aftonbladets Klick om vem som ”var bästa sexet” och ”bästa hånglet” i såpan. Jacqueline Ferm tar i så hon spricker, efter bekännelserna att spritfesterna i Paradise Hotel ledde till svår abstinens. Men förfasar vi oss verkligen? Kommer dagens wannabees (”jag är känd för att jag är känd”-typerna) att bli samma rubrikmaskiner som Carolina Gynning och Linda Rosing var en gång? Eller blir det gäsp, gäsp,  zzzzz?

Jag tillåter mig tvivla på underhållningsvärdet i längden att se folk förnedra sig själva. Tror alltfler av oss bara gäspar och byter kanal. Och DET är kanalerna känsliga för, liksom kvällspressen! Inte när vi bara ojar oss över skandalerna utan när vi  helt enkelt röstar med fötterna och vägrar titta på, eller köpa skräpet. Det var precis detta som hände när Expressen förlorade nästan halva sin upplaga och chefredaktörerna försvann innan de ens hann värma stolarna efter ”Kör ut dem”-kampanjen på 1990-talet.

Vi kan ha  nått en vändpunkt. Igen. För historien upprepar sig. Jag läser nu Jürgen Habermas klassiker från 1962: ”Borgerlig offentlighet”. Boken är svårtillgänglig, men har klara poänger med sina  historiska perspektiv på skillnader och sammanblandningar offentligt/privat från antiken till sent 1900-tal.

Där beskriver Habermas bland annat hur franske ”solkungen” Ludvig XIV i mitten av 1600-talet höll hov vid morgon och kvällstoaletten. Stora följen, även utländska sändebud fick nöjet att se hur kungen kläddes på och av, snacka om ”kejsaren utan kläder”! Vem skulle idag kunna tänka sig Kung Carl Gustaf eller Kronprinsessan Victoria ställa upp på något sådan? Sensmoral: Historien visar att det inte bara behöver gå mot naknare  och mer privat utlämnande utan också tvärtom.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik, media och samhälle.

Grattis till respiten SAAB-anställda, men sök nya jobb!

Paul Ronge, 26 januari 2010, 21:47 visad 1 103 gånger 10 kommentarer

Överlevaren: Bilen med nio liv

Ikväll gläds jag med alla SAAB-anställda, Trollhättebor och västsvenskar.

Bilen med nio liv har fått en chans till.

Men om jag hade haft kvar några kompisar på SAAB (det är 36 år sedan jag flyttade från Vargön som ligger på cykelavstånd från Stallbacka industriområde där ”SAAB regerar”) så skulle jag säga: Använd respiten att söka nytt jobb!

SVT Rapport var bland de första att avslöja att GM och Spyker efter oräkneliga dramatiska dokusåpaavsnitt äntligen knutit hymens band, de tu har blivit ett.

För Trollhättan och de SAAB-anställda är beskedet välkommet och välförtjänt efter månader av oro och ångest och tvära kast som i en isande thriller.

Men vad är det egentligen som har hänt?

  • Spykers VD Victor Muller, köper SAAB för i huvudsak lånade miljarder, pengar som GM lånar ut och förväntar sig återbetalning på.
  • Det skakiga bilmärket måste nu få köpare för att pengarna ska kunna betalas tillbaka.

Hur stora demonstrationståg och bilkorteger som helst hjälper föga när SAAB behöver klirr i kassan. Hur många konsumenter vågar idag köpa en bil som alldeles nyligen låg i respirator på bilakutens intensivvårdsavdelning? Hur många vågar lita på att det kommer att finnas reservdelar, lita på att det kommer att finnas service, lita på att det finns ett andrahandsvärde när de vill sälja bilen begagnad?

  • SAAB måste ha en affärsmodell som håller konkurrerande bilmärken stången.

BMW, Audi, vem man nu väljer att positionera sig mot. Muller må se ut som en bilindustrins Hollywood-stjärna och ha en utstrålning som ett smärre kärnkraftverk, men han har ALDRIG gått med vinst. Han har gått med konkurs.

Samtidigt har media överlag gjort en hjälte av honom. Han har varit David som idogt kämpat mot Goliat därborta i Detroit som känslokallt struntat i SAAB. Muller däremot, har ”brunnit för varumärket”, enligt dessa ”professionella” journalister.

Jag tar mig för pannan och undrar vart mitt gamla skrå är på väg. Undra på att ”amatörer” inom Sociala media håller på att ta journalisternas plats.

Är de inte längre förmögna att identifiera och kritiskt granska ekonomiska intressen?

Muller som aldrig lyckats med någonting får nu en kassa med åtskilliga miljarder att leka med. På marginalen ligger naturligtvis att han måste ha en rejäl VD-lön för att klara hjälterollen att rädda SAAB. Och grinande konkurser hålls nu borta för rätt lång tid. Att Spykers aktie nära nog fördubblats under den här såpan är ju också är en trevlig bieffekt.

Före Muller så var Koenigsegg hjälten i denna näringslivssaga. Ingen fattade att han drog sig ur, Muller borde med Koenigseggs argument vara helt ute i det blå när han ändå slutförde affären.

Men Dagens Media den 2 december 2009 hade ändå argument för att även Koenigsegg ”brann för varumärket”.

Eller för att vara tydligare: 1,5 miljarder argument. Så mycket ansåg tidningen att PR-värdet var för Koenigsegg, med underrubriken på förstasidan:

”SAAB-fiaskot satte svenska lyxmärket på världskartan”.

De flesta journalister har aningslöst och utan egentlig kritisk analys ställt upp på ”hjältarnas” storytelling, med några få undantag. Dit hör Unni Jerndahl på TV4-Nyheterna, Jan Nylander på SVT Rapport och Håkan Matson på DI. De har konsekvent avhållit sig från att ställa ”snälla” kapitalister mot ”elaka” och visat på de intressen som funnits bakom utspelen i dokusåpan (även om jag inte förstår varför Matson i pappers-DI idag var tvungen att prisa GM:s ”tålamod”).

Aftonbladets bilexpert Robert Collin har varit den minst kritiskt granskande reportern, en megafon för oppositionens intressen att slunga in skattemiljarder i SAAB. Hädanefter kommer jag inte att ha förtroende för honom ens när han skriver om dubbdäck och navkapslar.

Sensmoralen är: Nu får SAAB en respit. De anställda gör bäst i att använda denna nådatid att i lugn och ro söka tryggare arbetsgivare. Jag kan inte se någonting med Spyker som ger mer framtidstro för bilmärket SAAB än de senaste decenniernas mörker. Och där är jag tydligen i gott sällskap.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om SAAB

Uppdatering; Mary XJ med bloggen Mina moderata karameller tror på en tidsfrist på åtminstone något år.

Uppdatering 2: Robert Collin undrar ”Vem fan är Paul Ronge” i sitt bloggsvar på min sågning av hans SAAB-bevakning.

Uppdatering 3: Bloggaren Per Ankersjö (c) delar min kritik mot Robert Collin. Jag tror inte Collin vet vem han är heller.

Uppdatering 4: Fler reaktioner på mitt blogginlägg.

Uppdatering 5: Kommentar från bloggen ”Noterat Kjellberg” som ju skrev tidigare än jag om usel SAAB-bevakning.

Uppdatering 6: Medierna SR P1 om journalisternas granskning av SAAB.

”Tittaren” gör mig galen på PR

Paul Ronge, 21 januari 2010, 07:30 visad 439 gånger 3 kommentarer

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min  bransch  – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta  i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.


Gåtan af Donner: ”Den girige” år 2010?

Paul Ronge, 17 januari 2010, 14:25 visad 1 194 gånger 14 kommentarer

Molières ”Den Girige”

Tragedin i Haiti bara växer – kanske uppemot 200.000 döda, massgravar, överlevande som förlorat allt. Hemlösa överallt. Hjälp som inte når fram.

Som så många andra bestämde vi oss direkt för att ge ett bidrag. Det fick bli Röda Korset - trots den sparkade bedragaren Johan af Donner. Vi var inte säkra på om Läkare utan gränser, den organisation vi litar allra mest på, är inne tillräckligt snabbt i sådana här akut dramatiska världskatastrofer. Nu vet jag bättre.

Det är nog svårt att överblicka den skada af Donner gjort välgörenhetsorganisationen Röda Korset. Storyn har ju allt:

Hela världen får nu veta att Haiti är ett av världens fattigaste länder där människor lever på mindre än en dollar om dagen.

Af Donner tjänade 65.000 kronor i månaden.

Från Haiti kablas bilder ut där mängder av hemlösa bor på gatan, i parker och stora uppsamlingsläger.

Af Donner hade en fashionabel Östermalmsvåning på över 250 kvadratmeter, han hyrde ett luxuöst sommarhus och när han åkte till Thailand bodde han på lyxhotell för över 10.000 kronor natten.

I förhör har af Donner erkänt bedrägerierna i huvudsak och medgett att de framförallt gick till att ersätta hans ”höga boendekostnader”.

Jag jobbade en gång med ett företag som kund där en ekonomiansvarig hög chef försnillade 22 miljoner. Den människan var ”shopoholic”, hon kunde köpa 20-talet märkesskor på en dag och högg på allt med hög prislapp. Hennes agerande var tvångsmässigt.

En vanlig människa med ”för höga boendekostnader” sänker sina kostnader. De flesta bor på mindre yta än 250 kvadratmeter och man MÅSTE inte bo på Östermalm. De flesta skulle klara av att hålla en rimlig standard med 65.000 i månadslön.

Så min första slutsats måste bli att af Donner tyckte att han var värd denna lyxtillvaro så till den milda grad att människor som avstod surt förvärvade slantar till hemlösa och svältande gärna fick bidra till hans bostadskostnader, hans luncher på Sturehof och hans mingel på Noppes.

Den andra slutsatsen är att Röda Korsets organisation måste igenom en riktigt kritisk granskning där jag är tveksam till om generaldirektören Christer Zettergren kommer att kunna rida ut stormen och sitta kvar. Bara en sådan sak som att han haft en Jaguar som tjänstebil  (vilket af Donner också hade) tyder på sällsynt dåligt omdöme.

Det företag jag hjälpte betraktades som ett offer för ekonomichefens manipulationer och led ingen skada med sitt varumärke.

Röda Korset kommer däremot under rättegången mot af Donner att få mycket svårare att hävda att organisationen varit ett helt ovetande offer. Frågan kommer att ställas om Zettergren, gammal vän till af Donner, inte hade några misstankar när det gällde af Donners storvulna lyxliv. Zettergren själv och ordföranden Bengt Westerberg tjänar tillsammans två miljoner om året på Röda Korset.  Frågor kan också komma att ställas om andra anställdas löneförmåner. Den gamla diskussionen om de höga administrationskostnaderna kanske väcks igen.

För mig framstår det som självklart att alla hjälporganisationer nu, i samband med Haitis katastrof, måste genomlysa sin administration, sina löneförmåner, sina tjänstebilar, sina reserutiner. Varumärket, och därmed också hela verksamheten, står och faller med att organisationer som Röda Korset kan se sina givare i ögonen.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om skandalen i Röda korset.

Uppdatering: Journalisten Gunilla Kinn om Haiti och seriösa samt oseriösa bidrag. Dagens Medias chefredaktör Fredrik Svedjetun bloggar här med fler länkar om af Donner-affären.

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Paul Ronge, 13 januari 2010, 21:06 visad 961 gånger 17 kommentarer

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.

« Tidigare inlägg |