Medieträning, medierådgivning och krishantering

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Paul Ronge, 28 juli 2017, 11:57 visad 2 467 gånger 3 kommentarer

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

”Hesa Fredrik” avslöjade katastrofal kriskommunikation

Paul Ronge, 10 juli 2017, 09:40 visad 998 gånger Skriv en kommentar

Strax efter 22 på söndagskvällen ljöd ”Hesa Fredrik” i Stockholm – krissignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA). En tidpunkt när alla vet att det inte är någon övning, utan ska vara ”på riktigt”.

Själv var jag på säkert avstånd här i Frankrike, men vi blev uppringda av människor som var genuint rädda, det blodiga attentatet på Drottninggatan i Stockholm är fortfarande i färskt minne.

Jag kommenterar händelsen här i Resumé.

Människor kastade sig på sina datorer och mobiler för att söka information på sajterna där infon brukar stå – bara för att till sin förskräckelse se att dessa sajter, polisens och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB), låg nere. DN kom med den första infon.

Terroristattentat? Rysk hackning? Ingen visste, den signal som ska ljuda ”faran över” kom inte. Ansvarig landstingspolitiker Inger Svenonius fick inte information förrän tre timmar senare och är oerhört kritisk.

Kort sagt: Allt som kunde gått fel i krisinformationen gick fel och (MSB) , har fått sig en rejäl förtroendeknäck. SOS Alarms förtroende är sedan tidigare lågt efter alla missar med ambulanstransporter och så vidare.

Fortfarande idag, måndag, är förklaringarna inte tillfredsställande. Det skylls på en uppdatering som gick snett och  ”handhavarfel” när signalen gick igång av misstag. Med rätta spekuleras det i sociala medier om hacking, som ju Ryssland blivit en sådan expert på. Kan det verkligen vara så att de viktigaste sajterna blev överbelastade när de behövdes som mest?

För kriskommunikationen finns nu några viktiga tumregler att följa, de jag själv använder i situationer som oftast är långt mindre allvarliga än den här:

  • Utred vad som gick snett och gör det grundligt. Trygghet skapas genom att man har koll på detaljerna.
  • Rätta snabbt till det som går att rätta till. Exempelvis om sajterna inte har kapacitet att klara en anstorming – öka kapaciteten. Om någon enskild klantat sig, hitta rutiner för att minimera fel på grund av den mänskliga faktorn.
  • Informera allmänhet, media med stor respekt för alla frågor och använd era bästa kommunikatörer. Förklara där vad ni nu gör för att samma tabbar och misstag inte ska hända igen.’

Den gamla klyschan ”det tar år att bygga förtroende, men det kan ta timmar att förlora det” har sällan känts sannare.

Andra skriver intressant om kriskommunikation

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Paul Ronge, 9 juli 2017, 09:47 visad 950 gånger Skriv en kommentar

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Gör Trump USA till den sista Sovjetstaten?

Paul Ronge, 22 januari 2017, 10:24 visad 2 428 gånger Skriv en kommentar

Kommer ni ihåg när den dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 trodde TV-kameran var avslagen och kläckte ur sig att Norge var”den sista Sovjetstaten”?

Efter Donald J Trumps första kaotiska dagar på jobbet som USA:s president kan samma fråga ställas – men med lite större allvar: Tänker Trump göra USA till den sista Sovjetstaten?

Han gör ner hela Washington DC, hela den politiska eliten i kongress och senat. Hela. I sitt invigningstal slog han fast att dessa politiker bara berikat sig själva på det amerikanska folkets bekostnad. Han ska fixa tillbaka jobb från en gången tid till USA:s ”rostbälte” genom hot om tullar och handelskrig. Han häller bensin på Mellersta Östern-konflikten genom att vilja säga upp kärnkraftsavtalet med Iran och förlägga USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Allt han gör andas konflikt. Den knutna näven är symbolen.

Kvinnomarschen samma dag samlade miljontals,  många fler än de Trump-anhängare som skränade ut sitt bifall åt presidentens nationalistiska: ”From  this day forward it will be only America first! America first!”. Jag skrev nyligen i News55: ”så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är kvinnorna som tar upp kampen mot alfahannen Trump som nu kommer att tävla med Putin om vem som är mest testosteronstinn och aggressivt farlig för världen.

Det allra allvarligaste är att Trumps politik (som han hittills stakat ut den) bara är möjlig att genomföra under diktatur. Han totalsågar både hela det politiska styret och USA:s nyhetsmedier samtidigt. Men för att få igenom någonting av värde måste han kompromissa och få med sig majoriteter i kongressen och senaten. Därför är det  lilla ordet ”alla” när det gäller den politiska eliten så viktigt. Hans kompromisslösa utfall gäller även republikanerna. Han  innefattar sitt eget parti i de parasiter som har berikat sig.

Att ifrågasätta seriösa mediers uppgift att fler var närvarande på Obamas båda invigningar  2009 och 2013 och kalla medierna lögnaktiga och illvilliga när media faktiskt har bildbevis, för tankarna till ”Bagdad Bob” och gamla totalitära diktaturers dementimaskiner.

Trump förklarade att han tänker runda ”de ohederliga medierna” genom att twittra. Men förutom att medierna i den kritiska granskningen av makten är en helt nödvändig del i en fungerande demokrati, glömmer Trump en viktig poäng: Hans tweets kommer alltid att betraktas som partsinlagor. De kommer konsekvent att ha en lägre trovärdighet än det som media rapporterar, och just CNN är USA:s kanske viktigaste informationskanal för tunga internationella omvärldsaktörer.

Kompromisserna, gråskalorna, förhandlandet och gnetandet är ju själva grundbulten i demokratin. Att aldrig nå riktigt ända fram, men alltid en bit på vägen. Allt detta stänger Trump dörren för och slänger bort nyckeln när han dundrar till sina kärnväljare: ”Jag kommer aldrig någonsin att göra er besvikna” (”I’ll fight for you with every breath in my body – and I will never, ever let you down”).

Om Donald Trump ska vara en demokratisk president så MÅSTE han göra sina kärnväljare besvikna. Inte alltid, men åtminstone ibland och säkert tillräckligt ofta för att själv så småningom bli utsatt för politikerförakt. Endast en diktator – i stil med Hitler – kan styra genom dekret och genomföra 100 procent av sin politik. Inte att undra på att världen bävar inför Trumps oförutsägbarhet, narcissism, nationalism och populism.

Andra skriver intressant om Trump

Paul Ronge

Goda företag får sälja mer

Paul Ronge, 12 december 2016, 20:05 visad 2 230 gånger Skriv en kommentar

Svenska värderingar är för mig en skön mix av svensk flagga, Pippi Långstrump, jul och midsommarfirande, sill och nubbe samt respekt och nyfikenhet när det gäller andra länders kulturer. Mångfald och generositet är grundläggande svenska värderingar

Rasister och fascister står för motsatsen. Den svenska flaggstången används som en lans – med bajonett fastsatt i toppen – för att meja ner allt som inte är ”pursvenskt” och ariskt. Motsättningen byggs mot flyktingar och människor med annan hudfärg än den vita. Precis på samma sätt som Hitler byggde sitt nazistiska terrorvälde på ett flammande hat mot judarna.

Nu senast slogs rasisterna för idealet om den ljushåriga vackra ariska Lucian och hävdade att denna svenska tradition skändades, trots att Lucia var ett sicilianskt helgon och trots att den första Lucian i Sverige var en dräng – en stark sådan, vilket krävdes eftersom han bar på en enorm bricka med ”glöggum”.

Men när de gav sig på en liten mörkhyad kille, som i Åhléns katalog fick vara Lucia, så bet de sig i svansen. Hatarna gick igång som vanligt på nätet, men fick ett förkrossande mothugg – en kärleksbombning för pojken med 38 000 på Facebook i den slutna gruppen #Jagärhär.

En del ville göra det som hänt till Åhléns och deras utstuderat illistiga reklambyrås fel: ”Titta de offrar en liten pojke för  att få sälja mer kläder; Guuud vad fult, cyniskt och beräknande!”

Jag har argumenterat mig hes för att det faktiskt är rasisternas eget ansvar att de agerar rasistiskt, ingen annans. Att vi inte får huka för rasisterna och att vi även i framtiden ska kunna se en liten mörkhyad pojke som Lucia utan att begå självcensur för att vi är rädda att reta upp reptilhjärnorna. Även här på SVT Opinion Live cirka 22 minuter in i programmet.

Jag tänker inte fortsätta den diskussionen. Skrev tidigare på News55 att SD-are har pannben av pansarplåt. Att resonera med militanta SD-are, rasister och fascister är som att knacka på denna pansarplåt tills knogarna blöder och tvingas inse att det ändå inte är någon hemma.

Vill istället prata om hatarnas nya objekt att håna och förakta – personer och företag som vill göra gott.

Den liberala opinionsbildaren Malin Lernfelt beskriver problematiken med ”godhetsföraktarna” på pricken i en debattartikel i Expressen: ”Sanningen är att godheten räddar liv”.

Hon skriver om privatpersoner och ibland är dessa personer även företagare. Microsoftgrundaren Bill Gates miljardsatsningar för en bättre värld har väl inte undgått någon? Eller den svenska finansmannen Sven Hagströmer med sitt samhällsengagemang. Eller Percy Barnevik som gjort underverk i utvecklingsländer med sina mikrolån.

Men kan företag vara goda? IKEA och Volvo till exempel, med sina långtgående samarbeten med WWF? H&M som frenetiskt arbetar för att höja minimilöner i länder som Bangladesh och Kambodja, trots att högre löner faktiskt skulle drabba deras vinster?

Eller som nu senast Åhléns som i samarbete med reklambyrån Forsman Bodenfors (känd för att vara god, mycket mer Hasse&Tage än Killinggänget i sin approach) gått i bräschen för en inkluderande hållning, med ställningstagande för hbtq och nu senast med en liten söt mörkhyad Luciapojke i katalogen.

”PK, lättköpt och fegt”, ryar rasisterna.

Framsynt och modigt, säger jag. Därför att företag som vågar vilja mer och bättre utmanar också medias berättigade granskning. Håller de måttet? Finns det dubbelmoral? Då blir det läckra rubriker och ibland scoop som kan leda till Stora Journalistpriset.

När H&M skrev ”vi ligger i framkant”  i sitt etiska program så utmanade de Tv4:s Kalla Fakta att nagelfara hur deras underleverantörers arbetare hade det i Kambodja. När IKEA tillsammans med WWF vill rädda urskog i Karelen så hårdgranskas all urskog de via certifikaten INTE lyckas rädda. Det är de goda som drabbas av mediekriser. De som beter sig som skurkar och inte har problem med det, som till exempel Lundin Oil i Afrika, går nästan skadeslösa genom anklagelser som till och med inbegriper delaktighet i folkmord.

Finns det alltså ingen uppsida för företag att vara goda? Det verkar onekligen som om det allra bästa är att göra som man alltid gjort, sköta sina affärer och strunta i samhällsengagemanget.

Ändå ser jag allt fler företag som strävar efter att göra gott och införliva etik och moral i sina varumärken. De inser självklart också att människor hellre är kunder hos företag som är sympatiska och goda samhällsaktörer än de som bara ser till de svarta siffrorna på sista raden.

Det här sista har fått reptilhjärnorna att rya ännu mer: ”Åhléns vill bara SÄLJA, så cyniskt!” Men jösses; SJÄLVKLART vill Åhléns sälja det är ju deras ”raison d’être”, själva orsaken att finnas till.  Rasisterna låter ju här som de rödaste bolsjeviker som motsätter sig att företag som Åhléns vill sälja och göra vinst genom att visa att de också är inkluderande och människovänliga.

Mina mest avancerade och svåra krishanteringar har jag sedan länge i värdegrundsfrågor. De där företag anses ha agerat oetiskt och omoraliskt. Omvänt vågar jag säga att de företag som, precis som privatpersoner, vårdar sina varumärken och vill att de ska laddas med positiva och humanistiska värden är de som har bäst förutsättningar att klara kriser. De har framtiden för sig!

Andra skriver intressant om Lucia

Paul Ronge

Uppdatering 1: Expo avslöjar  hur ”hatstormen” var organiserad av högerextremister i en sluten Facebook-grupp.

Uppdatering 2: Högaktuell artikel i tidningen Café som logiskt och analytiskt visar att företag tjänar på att vara goda.

Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

Paul Ronge, 24 oktober 2016, 07:20 visad 1 827 gånger Skriv en kommentar

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg - är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge

När toppdirektörer blir medial kanonmat

Paul Ronge, 29 september 2016, 08:05 visad 2 056 gånger Skriv en kommentar

På mina medieseminarier brukar jag säga att alla som på något sätt är publika blir gratis råvara i den mediala industrin. Vi kommer in som timmer och kommer ut som flis eller förädlat kaolinbestruket papper.

Det är alltså inte så dystert som det låter att vi är råvara, vi kan också komma ut neutralt eller positivt ur processen. Men själva poängen är att journalisterna äger storyn. De bestämmer vilken roll du har i den och vilka som är mest intressanta att bilda ingredienserna i dagens rätt.

Just nu är det mycket hårt fokus på näringslivet och framför allt dess toppdirektörer. Det är inte att undra på. Ragnarök har härjat i Industrivärden, där höga chefer sparkats på löpande band, bland andra tungviktarna Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Hela kartan har ritats om och superstrategen Fredrik Lundberg seglar nu upp som en riktigt stark utmanare mot Wallenbergsfären och Investor.

Investor har det heller inte lätt. ABB granskas obarmhärtigt, där arvoden på 32 miljoner håvas in av styrelsen, samtidigt som utmanaren Christer Gardell anser att ersättningen är alldeles för hög och i media pläderar för en styckning av ABB.

Den som får schavottera mest i Svenskan är Jacob Wallenberg som fått en kraftig höjning av sitt arvode, samtidigt som lönsamheten står och stampar och de anställda står inför nedskärningar.

I början av september fläktes ”Wallenbergarnas dolda tragedier” ut i Expressens papperstidning, nästan på ”Hänt Extra-maner. Att snaska i familjens privatliv ansågs tydligen så lukrativt så artikeln sedan låstes in i betalvägg som synes i länken.

Ericsson, med sin vikande lönsamhet, sin ledarkris och hotet att nu helt försvinna från Sverige är en gemensam plåga för de båda maktsfärerna Investor och Industrivärden. De senaste nyheterna spekulerar i försäljning.

Stora kapitalplacerare vill också stycka av SCA:s skogsindustriella del. Det möter kraftig kritik från den avsatte  Sverker Martin-Löf, och notera hur Svenska Dagbladets krönikör Per Lindvall beskriver honom: ”Som en sårad och uppretad gammeltjur utslängd ur sitt gamla revir så har naturligtvis Sverker Martin-Löf sina egna drivkrafter att stånga och sparka åt alla håll”.

Trenden är tydlig och har successivt trappats upp. Toppdirektörer blir kändisar, får finna sig i att bli hårdhänt behandlade och granskade utifrån sin privatmoral och etik. Miljonarvoden och ”fringisar” som kan handla om helikoptrar, jakt och resor till världens mest attraktiva idrottsevenemang avslöjas. Till och med kärlekshistorier, där Swedbanks förra fixstjärna Michael Wolf först fick rubriker för relationen med TV 4:s Kristin Kaspersen och nu senast med den så kallade PR-drottningen Lili Assefa. Pehr G Gyllenhammar väckte intresse när han kom ut som nybliven pappa vid 82.

Utvecklingen har gått väldigt snabbt sedan jag i början av 1980-talet fåfängt försöka intervjua toppdirektörer om den konflikt som då fanns mellan ”hökar och duvor” i dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen. Ingen tordes säga varken bu eller bä, utan hänvisade till SAF-chefen Olof Ljunggren. Direktörerna förhöll sig i allmänhet anonyma, med ytterst få undantag som Volvos Pehr G Gyllenhammar och Electrolux Hans Werthén.

Jag tror den här utvecklingen också har mycket gott med sig. CSR (Corporate Social Responsibility), på svenska enklast företagens uppförandekod och inställning till etik och moral har blivit allt hetare i den granskande journalistiken. Det betyder att direktörer skärper sig själva och kraven på sina företags etiska förhållningssätt.

Väldigt mycket av mina krishanteringar av idag handlar om hur produkter som når Sverige produceras under miserabla förhållanden och i strid med demokratiska rättigheter. Under lång tid utgick media från att det saknade nyhetsvärde när direktörer får miljonbelopp för att arbeta och ibland ännu större miljonbelopp i avgångsvederlag för att inte arbeta. Nu väcks vrede och indignation både mot skyhöga ersättningar och skattefusk, kanske också beroende på att en så stor del av svenska folket idag är aktieägare.

En reflektion jag gör i mitt jobb är att VD, eller CEO som beteckningen idag oftast lyder, på större och publika företag måste bli medveten om sitt personliga varumärke. Att han eller hon måste tåla granskning. Och att det oftast är viktigast att förstå var journalisterna har rätt än var de har fel. Var det finns fog för kritik från omvärlden. Med den ödmjukheten (som till exempel PR-snillet Ingvar Kamprad visade när han avslöjades för att i sin ungdom ha varit nazist) kan man klara många kriser.

Allt som oftast behöver man hjälp av någon som tittar ”utifrån och in”, som med det perspektivet till exempel kan förklara: ”Sverker, folk tycker faktiskt inte det är okej att du åker helikopter och privatjet på ditt företags bekostnad lika självklart som de åker buss och tåg för sina privata pengar. Du behöver inte hålla med, men det är viktigt att du förstår hur de resonerar”.

Tänk om Sverker Martin-Löf sedan hade sagt: ”Visserligen är det en försvinnande liten del av mina resor som varit privata men jag förstår och tar till mig kritiken. Det är lätt att bli fartblind. Nu gör vi om reglerna så det inte längre blir möjligt att använde privatjet och helikopter privat.” Kanske hade ingen karta ritats om. Kanske hade konsekvenserna inte blivit så drastiska.

Nu är Martin-Löf, hyllad industriman i decennier, förpassad till historiens skräphög som ”en sårad och uppretad gammeltjur”.

Jag tror det finns oerhört mycket att lära och jättestora chanser att utveckla sina personliga varumärken för  de mest drivna direktörerna som finns i Sverige om man drar rätt slutsatser av ”Lex Martin-Löf”.

Andra skriver intressant om näringslivet.

Paul Ronge

Adamo och News55 visar: Det våras för mogen journalistik

Paul Ronge, 21 augusti 2016, 16:12 visad 2 296 gånger Skriv en kommentar

Det är över två månader sedan jag senast bloggade och det beror inte bara på att jag haft en rekordlång, skön sommarsemester.

Svaret har med ålder att göra. Läsarålder. Jag skriver så mycket för sajten News55 så att jag inte hinner blogga.

Under lång tid var ungdom det nya intressanta för allsköns kommunikatörer och framför allt för reklambyråerna.

All media skulle satsa på unga människor kring 30 och därunder. Varför? Jo, annonsörerna ville ha det så helt enkelt. Vi fick bland annat ungdomlig förnedringsteve med mobbning och skam i form av till exempel Paradise Hotel och Big Brother.

Jag har ett eget alldeles förskräckligt exempel från många år sedan, som numera är preskriberat, där jag kallades in för krishantering. Det var ett multinationellt och respekterat företag som sponsrade Paradise Hotel, men som absolut inte med sitt varumärke kunde stå för allt supande, ansvarslöst knullande och alla ideliga ”skämskuddar” programmen innehöll.

”Varför är ni där då?” frågade jag.  ”Vi måste ju nå ungdomen”, svarade de. Vid närmare eftertanke: Det behövde de ju inte alls. I alla fall inte på det sättet och i det programmet, som ju i praktiken blev helt kontraproduktivt. Så bolaget lämnade sponsorskapet och idag är krisen glömd.

Visst är ungdomen viktig, men på senare år har det också blivit klart att ålder och insikt också har sina fördelar. Gråa hår behöver inte bara innebära att man snart ska dyka ner i kistan, utan kan också vara ett kvitto på att man haft lite längre tid på sig att tänka och bli klokare. Fortfarande är människor 55+ en köpstark, ofta aktiv och äventyrslysten målgrupp, även om den stora pensionsbluffen håller på att snabbt utöka antalet fattigpensionärer. Vi är alla individer och vill bli behandlade som det, även efter det att vi uppnått pensionsåldern.

Just om detta skrev jag i krönikan ”Varför ska man buntas ihop bara för att man fyller 65″ på nyhetssajten News55.

Och här närmar vi oss svaret på varför jag bloggat och kommer att blogga mer sällan under en tid framöver: Jag har blivit krönikör på News 55 under vinjetten ”Erfarna tankar”.

Jag stöder tanken med en sådan sajt som ser och skriver med ett seniort perspektiv och har också blivit glatt överraskad över att detta mer mogna tilltal också attraherar yngre människor. Allt fler söker sig till sajten och det är egentligen inte konstigare än att fria tänkare och debattörer som Leif G W Persson, Jan Guillou, Åsa Moberg och Amelia Adamo ofta får ett mycket stort genomslag även i yngre åldersgrupper.

Just Amelia Adamo har nog gjort mer än någon annan i Sverige för att markera äldre människors värde (inte minst för kommersiella aktörer och annonsörer), både med sina framgångsrika magasin och härliga oneliners i intervjuer. Nu har grundarna av News55, Artur Ringart och Fredrik Lundberg gjort samma sak, men i den moderna nyhetssajtens format.

I all blygsamhet vill jag följa i deras fotspår. På den korta tid jag varit krönikör har det hittills blivit nio krönikor. Bland andra: ”Därför är Zlatan ett geni även utanför fotbollsplanen”, Därför är det dags att införa en Lex Aida samt ”Brännmärk IS som djävulsdyrkare”.

News55 har knutit till sig krönikörer som Ulf Elfving, Jan Scherman, Lena Adelsohn Liljeroth, Sverker Olofsson, Cay Bond och Kattis Ahlström.

Nyheterna har alltid sin utgångspunkt i det som är viktigt, inget trams.

Och ja: Jag får betalt för att skriva (det tycker jag alla krönikörer och journalister alltid ska få för sitt arbete) men inte för att skriva det här på bloggen.

Andra skriver intressant om News55.

Paul Ronge

Franska facken som utpressare mot fotbolls-EM

Paul Ronge, 9 juni 2016, 19:43 visad 2 110 gånger Skriv en kommentar

I morgon, när EM i fotboll här i Frankrike invigs, sker det inför  tre hot:

  • Vädergudarna

Det har knappast undgått någon att Paris haft de största vattenmassorna sedan slutet av 1800-talet. Halva Frankrike ligger mer eller mindre under vatten och TV-nyheterna är fyllda av bilder på folk som paddlar kanot till och från hemmet.

  • Terrorister

Nyligen avslöjades terrorister i Ukraina som planerade attentat under fotbolls-EM . Säkerhetsnivån till matcherna är rigorös, det är pass som gäller förutom biljett.

  • Facken

SUD och CGT är de två största facken och de hotar att lamslå Frankrike och skapa kaos inför invigningen i morgon. SUD slår till med landsomfattande transportstrejk, CGT stryper energitillförseln. Allt för att förhindra Frankrike att i demokratisk parlamentarisk ordning ändra lagen om anställning (Loi de travail)

Redan idag innebär stridsåtgärderna stora sopberg i Paris, där jätteråttor kalasar utanför restauranger. ”Vem vill sitta och äta i den här lukten”, frågade en restaurangägare uppgivet i Euronews.

Jag fascineras av hur facken här, utan att verka tänka efter en sekund, hoppar jämfota med spikskor på den vi i Sverige kallar ”tredje man”. Slår där det gör mest ont för helt oskyldiga. Restaurangägare i Paris till exempel, som säkert glatt sig åt en stor extra kundtillströmning. Fotbollsälskare som nu i privata bilar och via komplicerade tågrutter får försöka ta sig till fotbollsmatchen de betalat dyrt för att se.

Första gången jag på allvar fick kläm på den franska fackliga strategin var en brännhet sommar för sådär tio år sedan ( i Frankrike kallad canicule, mycket värre än en vanlig värmebölja, gamla och sjuka dog på kuppen). När det var som varmast (och när turister var som mest beroende) slog busschaufförerna till med strejk. I backen upp mot oss stretade en gammal gumma med två tunga matkassar med svetten forsande ner i ögonen.

Efter det har jag sett hur bönder blockerar motorvägar, hur hela tunnelbanesystemet i Paris upplöses i kaos, hur ett myller av människor sitter på golven och väntar på flyg som inte kommer att lyfta.

Det mest intressanta kommer sedan, när vi slår på TV:n för att höra dessa ofta så koleriska och verbala fransmän ta heder och ära av de militanta facken – som för dem måste kännas som rena plågoris. Icke! Istället visar de flesta ”förståelse”, de ”tycker det är jobbigt, men man måste ha respekt för fackens krav.” Och så vidare.

Ni ska veta att bara 8,1 procent av löntagarna är med i facket i Frankrike. Det gör ”förståelsen” och den makt som facken har här än mer obegriplig för mig.

Jag ser en vändpunkt i Sverige under storstrejken 1980. Sverige var i stort sett lamslaget och media var fullt av reportage om ”tredje man”. Ursinnet bland allmänheten var kompakt och riktades mest mot facken. Som arbetsmarknadsreporter kunde jag följa hur strykrädda facken blev efter det. Allt har därefter handlat om att ”tredje man inte får drabbas”. Också det kan ju gå för långt. Idag tror jag facken upplevas som alltför tandlösa, alltför lite benägna att slåss för sina medlemmar.

Det är ju bedrövligt att det Kommunal nu förknippas med är vidlyftig representation, spritfester och restaurangverksamhet med sexshower, istället för hård kamp för att få upp vårdbiträdenas, brandmännens och de andra viktiga samhällsarbetarnas löner och villkor.

Ett fack som slåss för sina medlemmar blir också mest respekterat av sina motparter i näringslivet. När jag blev ordförande i Aftonbladets journalistklubb på 1980-talet, slogs vi stenhårt tillsammans med grafikerna för högre löner och lyckades också. Jag upplevde aldrig att det förstörde relationerna mellan mig och Aftonbladets dåvarande chefredaktör Thorbjörn Larsson.

Jag tror svensk fackföreningsrörelse måste få lite mer ”jävlar-anamma” och inriktning på medlemsnytta för att hindra det manfall som råder.

Själv hoppas jag också att landets pensionärer och alla de som inser att de en gång ska bli pensionärer bildar en folkrörelse för pensioner man kan leva på. Läget idag är skandalöst och vi är grundlurade av politiker som själva stoltserar med guldkantade pensionsavtal.

Men jag skulle också gärna se att de militanta facken i Frankrike fick en riktig näsbränna, ett svidande nederlag som visar att det finns risker att ge sig på en oskyldig allmänhet och ett fotbolls-EM med metoder som faktiskt handlar om ren utpressning.

Kanske skulle det behövas en fransk översättning på det gamla svenska ordspråket: Lagom är bäst?

Paul Ronge

Varför hatar alla Mona?

Paul Ronge, 11 maj 2016, 20:47 visad 8 366 gånger 5 kommentarer

Rubriken är en överdrift, men har, som de flesta rubriker, ett stort mått av sanning. Jag skrev nämligen en krönika i News55 där jag hoppades att Mona Sahlin skulle ha 10 liv (  jämfört med en ordinär katt som bara har nio) och komma tillbaka efter den senaste skandalen med bland annat osant intygande om inkomstuppgifter  för att hennes livvakt skulle kunna köpa en 10-miljoners bostadsrätt på Solsidan i Saltsjöbaden. Och skandalen bara fortsätter.

Jag lade som vanligt ut länk till krönikan på sociala medier, där jag har drygt 15 000 följare på Twitter och över 4 000 vänner på Facebook.

Jag tror aldrig jag fått så mycket mothugg, många kommentarer från i övrigt sansade personer gränsar till rent hat. Mona Sahlin verkar för väldigt många inte ha några som helst försonande drag.

Ändå är kommentarerna hos mig förhållandevis resonerande och håller hög nivå. Av nyfikenhet kollar jag Flashbacks skvallertråd om Mona Sahlin. Det är som att hoppa jämfota ner i en ormgrop med rasslade skallerormar.

Det jag, och ett antal politiska kommentatorer och reportrar som följt henne noga, hävdar är att hon besitter en närmast unik politisk kompetens. Hon är alltid tydlig, nästan alltid öppen för media och kommunikativ, hon är orädd och passionerad i  de frågor hon brinner för. Samtidigt har hon ett självskadebeteende när det gäller att slarva med ekonomi, att missbruka maktpositioner för sin familjs och sina vänners vinning och att göra skandal som får mig att ta mig för pannan.

Expressens avslöjande är ingenting att säga om och absolut ingen ”personförföljelse” som hennes advokat Claes Borgström hävdar. Gedigen grävande journalistik som min gamle kollega Christian Holmén, som chef för Expressens grävargrupp, ska ha all heder av.

Det jag frågar mig är varför hon är så hatad i så många läger?

Visst, hon har genom hela sin karriär varit en urbota ekonomisk slarver. Men vad händer dem som slarvar? De får parkeringsböter, de får förseningsavgifter och räntesmällar för förfallna fakturor, de får skattepålägg, deras ärenden går till kronofogden. Jag kan inte se att det är av godo, varken för plånboken eller för det egna nervsystemet att vara kass på att sköta sin ekonomi. Men: obs, obs, obs: Sahlin har aldrig fällts för stöld eller någon ekonomisk oegentlighet, Ändå hatas hon värre än de Panama-nissar som tjänat miljoner och ibland kanske miljarder på att bluffa det svenska skattesystemet.

Visst, hon är obildad skriver man i mina kommentarsfält. Vad var då giganter som lantarbetaren, senare finansministern Gunnar Sträng och muraren, senare multiministern Torsten Nilsson? Inte hade de mer av skolutbildning än Mona Sahlin. Det  finns så många andra som funnit sin skolning i vuxen ålder, som är autodidakter och som aldrig fann sig till rätta i den traditionella pluggskolan, men där det gick hyfsat bra ändå. Jag är en av dem. Sahlin är en av de få som det anses legitimt att slå i huvudet för att hon inte är akademiker.

Visst, och nu närmar vi oss pudelns kärna i den senaste och allvarligaste skandalen: Kanske är hon  sol och vårad eller tokkär i en yngre livvakt, eller har utnyttjat en så kallad ”toy-boy” som hon ju har gått så i bräschen för. Och hur heligt förbannade blir vi när män med makt beter sig på samma sätt? När Pehr G. Gyllenhammar blir pappa vid 81 i ett nytt förhållande – har det ingenting med hans position att göra? Berlusconi och alla hans unga damer? Presidentkandidaten Trump med betydligt yngre kvinna vid sin sida? Nej männen fnissar vi på sin höjd åt, men gud nåde Mona Sahlin om hon tillämpar sin makt för någon hon gillar.

Jag pratade idag med en av de mest erfarna politiska bedömare jag känner, som varit nära den socialdemokratiska maktelitens centrum ända sedan Kjell Olof Feldts glansdagar. Han tror att hatet mot Sahlin kan sammanfattas i ett ord: ”Gränslösheten”. Hon har aldrig satt staket mellan det privata och professionella. Vi får veta att hon blev gråhårig över en natt för att hennes barn dog, hon  bjuder på allt och då blir det som att vi äger henne. Det är en teori så god som någon. Jag tror att precis som Mona Sahlin är unik så är också hatet mot henne unikt, komplicerat och sammansatt. Där ingår att kvinnor i kris drabbas mycket mer skoningslöst än män, där ingår en god portion Jante (hon ska inte springa omkring med en Louis Vuitton-väska, även om hon fått den i present av Liza Marklund), där ingår hat mot starka kvinnor som tar för sig, där ingår också det extra djävliga i hur jobbigt det blir när kvinnor angriper kvinnor som det gått lite bättre för.

Jag förstår inte hatet och jag känner hur det går över gränsen till mobbing.

Däremot är det helt klart att Mona Sahlin nu är politiskt död om hon inte hittar en väg ur krisen. Så här ser jag, som krishanterare. alternativen:

Antingen har Sahlin bestämt sig för att det hon gjort inte går att försvara eller förklara och att hon nu, vid 59 års ålder, vill gå in i anonymitetens dimma. Då gör hon helt rätt som flyr fältet, gör sig oanträffbar och vägrar intervjuer. Men det Sahlin då måste ha i åtanke är att hon också är borta från nya åtråvärda jobb. Hon kan inte blir generaldirektör, landshövding eller få något annat tobbjobb innan hon förklarat hur den här skandalen kunde hända. Sossarnas partitopp är ju helt stum och beröringsskräcken är total. Mona Sahlin blir en politikens Greta Garbo, men utan att bli ihågkommen för sina senaste filmer utan bara för sina senaste skandaler.

Eller så går hon ut och förklarar sig. Jag tror folk kan förstå om hon säger som det är och då finns det ändå en möjlighet, även om den är liten, att hon kan komma tillbaka. Mitt råd till Mona Sahlin är då att hon skulle ge den exklusiva intervjun till Christian Holmén och Michael Syrén på Expressen som grävde upp hela historien. Kan hon besvara deras mest obekväma frågor, de som är mest kunniga, så skulle hon kunna vara tillbaka i matchen.

Andra skriver intressant om Mona Sahlin

Paul Ronge

Uppdatering: Leif GW Persson verkar tänka litet som jag: Mona Sahlin har aldrig skott sig själv i politiken, hon är vänfast och välformulerad. Han avslutar med att Sahlin kan komma till honom om hon vill ha råd och hjälp.

« Tidigare inlägg |