Medieträning, medierådgivning och krishantering

Franska facken som utpressare mot fotbolls-EM

Paul Ronge, 9 juni 2016, 19:43 visad 580 gånger Skriv en kommentar

I morgon, när EM i fotboll här i Frankrike invigs, sker det inför  tre hot:

  • Vädergudarna

Det har knappast undgått någon att Paris haft de största vattenmassorna sedan slutet av 1800-talet. Halva Frankrike ligger mer eller mindre under vatten och TV-nyheterna är fyllda av bilder på folk som paddlar kanot till och från hemmet.

  • Terrorister

Nyligen avslöjades terrorister i Ukraina som planerade attentat under fotbolls-EM . Säkerhetsnivån till matcherna är rigorös, det är pass som gäller förutom biljett.

  • Facken

SUD och CGT är de två största facken och de hotar att lamslå Frankrike och skapa kaos inför invigningen i morgon. SUD slår till med landsomfattande transportstrejk, CGT stryper energitillförseln. Allt för att förhindra Frankrike att i demokratisk parlamentarisk ordning ändra lagen om anställning (Loi de travail)

Redan idag innebär stridsåtgärderna stora sopberg i Paris, där jätteråttor kalasar utanför restauranger. ”Vem vill sitta och äta i den här lukten”, frågade en restaurangägare uppgivet i Euronews.

Jag fascineras av hur facken här, utan att verka tänka efter en sekund, hoppar jämfota med spikskor på den vi i Sverige kallar ”tredje man”. Slår där det gör mest ont för helt oskyldiga. Restaurangägare i Paris till exempel, som säkert glatt sig åt en stor extra kundtillströmning. Fotbollsälskare som nu i privata bilar och via komplicerade tågrutter får försöka ta sig till fotbollsmatchen de betalat dyrt för att se.

Första gången jag på allvar fick kläm på den franska fackliga strategin var en brännhet sommar för sådär tio år sedan ( i Frankrike kallad canicule, mycket värre än en vanlig värmebölja, gamla och sjuka dog på kuppen). När det var som varmast (och när turister var som mest beroende) slog busschaufförerna till med strejk. I backen upp mot oss stretade en gammal gumma med två tunga matkassar med svetten forsande ner i ögonen.

Efter det har jag sett hur bönder blockerar motorvägar, hur hela tunnelbanesystemet i Paris upplöses i kaos, hur ett myller av människor sitter på golven och väntar på flyg som inte kommer att lyfta.

Det mest intressanta kommer sedan, när vi slår på TV:n för att höra dessa ofta så koleriska och verbala fransmän ta heder och ära av de militanta facken – som för dem måste kännas som rena plågoris. Icke! Istället visar de flesta ”förståelse”, de ”tycker det är jobbigt, men man måste ha respekt för fackens krav.” Och så vidare.

Ni ska veta att bara 8,1 procent av löntagarna är med i facket i Frankrike. Det gör ”förståelsen” och den makt som facken har här än mer obegriplig för mig.

Jag ser en vändpunkt i Sverige under storstrejken 1980. Sverige var i stort sett lamslaget och media var fullt av reportage om ”tredje man”. Ursinnet bland allmänheten var kompakt och riktades mest mot facken. Som arbetsmarknadsreporter kunde jag följa hur strykrädda facken blev efter det. Allt har därefter handlat om att ”tredje man inte får drabbas”. Också det kan ju gå för långt. Idag tror jag facken upplevas som alltför tandlösa, alltför lite benägna att slåss för sina medlemmar.

Det är ju bedrövligt att det Kommunal nu förknippas med är vidlyftig representation, spritfester och restaurangverksamhet med sexshower, istället för hård kamp för att få upp vårdbiträdenas, brandmännens och de andra viktiga samhällsarbetarnas löner och villkor.

Ett fack som slåss för sina medlemmar blir också mest respekterat av sina motparter i näringslivet. När jag blev ordförande i Aftonbladets journalistklubb på 1980-talet, slogs vi stenhårt tillsammans med grafikerna för högre löner och lyckades också. Jag upplevde aldrig att det förstörde relationerna mellan mig och Aftonbladets dåvarande chefredaktör Thorbjörn Larsson.

Jag tror svensk fackföreningsrörelse måste få lite mer ”jävlar-anamma” och inriktning på medlemsnytta för att hindra det manfall som råder.

Själv hoppas jag också att landets pensionärer och alla de som inser att de en gång ska bli pensionärer bildar en folkrörelse för pensioner man kan leva på. Läget idag är skandalöst och vi är grundlurade av politiker som själva stoltserar med guldkantade pensionsavtal.

Men jag skulle också gärna se att de militanta facken i Frankrike fick en riktig näsbränna, ett svidande nederlag som visar att det finns risker att ge sig på en oskyldig allmänhet och ett fotbolls-EM med metoder som faktiskt handlar om ren utpressning.

Kanske skulle det behövas en fransk översättning på det gamla svenska ordspråket: Lagom är bäst?

Paul Ronge

Varför hatar alla Mona?

Paul Ronge, 11 maj 2016, 20:47 visad 4 166 gånger 5 kommentarer

Rubriken är en överdrift, men har, som de flesta rubriker, ett stort mått av sanning. Jag skrev nämligen en krönika i News55 där jag hoppades att Mona Sahlin skulle ha 10 liv (  jämfört med en ordinär katt som bara har nio) och komma tillbaka efter den senaste skandalen med bland annat osant intygande om inkomstuppgifter  för att hennes livvakt skulle kunna köpa en 10-miljoners bostadsrätt på Solsidan i Saltsjöbaden. Och skandalen bara fortsätter.

Jag lade som vanligt ut länk till krönikan på sociala medier, där jag har drygt 15 000 följare på Twitter och över 4 000 vänner på Facebook.

Jag tror aldrig jag fått så mycket mothugg, många kommentarer från i övrigt sansade personer gränsar till rent hat. Mona Sahlin verkar för väldigt många inte ha några som helst försonande drag.

Ändå är kommentarerna hos mig förhållandevis resonerande och håller hög nivå. Av nyfikenhet kollar jag Flashbacks skvallertråd om Mona Sahlin. Det är som att hoppa jämfota ner i en ormgrop med rasslade skallerormar.

Det jag, och ett antal politiska kommentatorer och reportrar som följt henne noga, hävdar är att hon besitter en närmast unik politisk kompetens. Hon är alltid tydlig, nästan alltid öppen för media och kommunikativ, hon är orädd och passionerad i  de frågor hon brinner för. Samtidigt har hon ett självskadebeteende när det gäller att slarva med ekonomi, att missbruka maktpositioner för sin familjs och sina vänners vinning och att göra skandal som får mig att ta mig för pannan.

Expressens avslöjande är ingenting att säga om och absolut ingen ”personförföljelse” som hennes advokat Claes Borgström hävdar. Gedigen grävande journalistik som min gamle kollega Christian Holmén, som chef för Expressens grävargrupp, ska ha all heder av.

Det jag frågar mig är varför hon är så hatad i så många läger?

Visst, hon har genom hela sin karriär varit en urbota ekonomisk slarver. Men vad händer dem som slarvar? De får parkeringsböter, de får förseningsavgifter och räntesmällar för förfallna fakturor, de får skattepålägg, deras ärenden går till kronofogden. Jag kan inte se att det är av godo, varken för plånboken eller för det egna nervsystemet att vara kass på att sköta sin ekonomi. Men: obs, obs, obs: Sahlin har aldrig fällts för stöld eller någon ekonomisk oegentlighet, Ändå hatas hon värre än de Panama-nissar som tjänat miljoner och ibland kanske miljarder på att bluffa det svenska skattesystemet.

Visst, hon är obildad skriver man i mina kommentarsfält. Vad var då giganter som lantarbetaren, senare finansministern Gunnar Sträng och muraren, senare multiministern Torsten Nilsson? Inte hade de mer av skolutbildning än Mona Sahlin. Det  finns så många andra som funnit sin skolning i vuxen ålder, som är autodidakter och som aldrig fann sig till rätta i den traditionella pluggskolan, men där det gick hyfsat bra ändå. Jag är en av dem. Sahlin är en av de få som det anses legitimt att slå i huvudet för att hon inte är akademiker.

Visst, och nu närmar vi oss pudelns kärna i den senaste och allvarligaste skandalen: Kanske är hon  sol och vårad eller tokkär i en yngre livvakt, eller har utnyttjat en så kallad ”toy-boy” som hon ju har gått så i bräschen för. Och hur heligt förbannade blir vi när män med makt beter sig på samma sätt? När Pehr G. Gyllenhammar blir pappa vid 81 i ett nytt förhållande – har det ingenting med hans position att göra? Berlusconi och alla hans unga damer? Presidentkandidaten Trump med betydligt yngre kvinna vid sin sida? Nej männen fnissar vi på sin höjd åt, men gud nåde Mona Sahlin om hon tillämpar sin makt för någon hon gillar.

Jag pratade idag med en av de mest erfarna politiska bedömare jag känner, som varit nära den socialdemokratiska maktelitens centrum ända sedan Kjell Olof Feldts glansdagar. Han tror att hatet mot Sahlin kan sammanfattas i ett ord: ”Gränslösheten”. Hon har aldrig satt staket mellan det privata och professionella. Vi får veta att hon blev gråhårig över en natt för att hennes barn dog, hon  bjuder på allt och då blir det som att vi äger henne. Det är en teori så god som någon. Jag tror att precis som Mona Sahlin är unik så är också hatet mot henne unikt, komplicerat och sammansatt. Där ingår att kvinnor i kris drabbas mycket mer skoningslöst än män, där ingår en god portion Jante (hon ska inte springa omkring med en Louis Vuitton-väska, även om hon fått den i present av Liza Marklund), där ingår hat mot starka kvinnor som tar för sig, där ingår också det extra djävliga i hur jobbigt det blir när kvinnor angriper kvinnor som det gått lite bättre för.

Jag förstår inte hatet och jag känner hur det går över gränsen till mobbing.

Däremot är det helt klart att Mona Sahlin nu är politiskt död om hon inte hittar en väg ur krisen. Så här ser jag, som krishanterare. alternativen:

Antingen har Sahlin bestämt sig för att det hon gjort inte går att försvara eller förklara och att hon nu, vid 59 års ålder, vill gå in i anonymitetens dimma. Då gör hon helt rätt som flyr fältet, gör sig oanträffbar och vägrar intervjuer. Men det Sahlin då måste ha i åtanke är att hon också är borta från nya åtråvärda jobb. Hon kan inte blir generaldirektör, landshövding eller få något annat tobbjobb innan hon förklarat hur den här skandalen kunde hända. Sossarnas partitopp är ju helt stum och beröringsskräcken är total. Mona Sahlin blir en politikens Greta Garbo, men utan att bli ihågkommen för sina senaste filmer utan bara för sina senaste skandaler.

Eller så går hon ut och förklarar sig. Jag tror folk kan förstå om hon säger som det är och då finns det ändå en möjlighet, även om den är liten, att hon kan komma tillbaka. Mitt råd till Mona Sahlin är då att hon skulle ge den exklusiva intervjun till Christian Holmén och Michael Syrén på Expressen som grävde upp hela historien. Kan hon besvara deras mest obekväma frågor, de som är mest kunniga, så skulle hon kunna vara tillbaka i matchen.

Andra skriver intressant om Mona Sahlin

Paul Ronge

Uppdatering: Leif GW Persson verkar tänka litet som jag: Mona Sahlin har aldrig skott sig själv i politiken, hon är vänfast och välformulerad. Han avslutar med att Sahlin kan komma till honom om hon vill ha råd och hjälp.

Mitt krisråd: Miljöpartiet bör avgå ur regeringen!

Paul Ronge, 21 april 2016, 06:47 visad 3 396 gånger 11 kommentarer

Ingen med minsta minimala intresse för politik har den senaste tiden kunnat undgå att märka att Miljöpartiet befinner sig i rungande kris.

Krisen har egentligen eskalerat under lång tid, smygande växt fram som en riktigt allvarlig sjukdom.

Det skulle ta alldeles för lång tid att rada upp alla besvikelser, misslyckanden och tillkortakommanden här, För att nämna några:

Bakläxa på nedläggning av Bromma flygplats och Förbifart Stockholm, fiasko och svekdebatt om flyktingpolitiken och nu senast det tyska brunkolet som säljs av Vattenfall för kommersiell utvinning – en präktig miljöskandal väntar i kölvattnet av att Tyskland lägger ner kärnkraftsverk.

Och igår kom så den riktiga härdsmältan för partiets krishantering, försöken att tubba SVT:s Aktuellt-redaktion att inte ta upp kritiken mot Mehmet Kaplan om de i utbyte fick ännu mer kritiska röster mot Yasri Khan (miljöpartisten som avgick efter att ha vägrat ta TV 4:s reporter Ann Tiberg i hand).

Att bostadsminister Mehmet Kaplan kunde äta middag med turkiska fascister, ha intensivt samröre med extremistiska islamister och täta kontakter med det odemokratiska turkiska regeringspartiet AKP som förföljer kurder och journalister var ju en praktskandal i sig. Hans avgång blev ofrånkomlig. Men värre ändå är att de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin band sig så hårt vid masten med att intyga Kaplans demokratiska heder. Enligt dem är han en förträfflig person som inte har gjort något fel. Det betyder att hela den svenska väljarkåren får anledning att betvivla hur säkra Romson och Fridolin själva är i sin demokratiska kompass.

Behöver jag tillägga vilket sänke Åsa Romson blivit för sitt parti med ständiga grodor och ”felsägningar” som hon ofta efteråt har pinsamt svårt att förklara? Och då tillhör jag ändå dem som välvilligt tolkar att Romson bara klantade sig (i vanlig ordning) när hon kallade terrordåden den 11 september 2001 i USA för ”olyckor”. Om hon verkligen ville bagatellisera dåden så vore hon ju rent ondskefull och det tror jag inte på.

Jag har i flera sammanhang under veckan kommenterat Miljöpartiets kris, bland annat här i Expressen, SVT och Aftonbladet TV.

Gensvaret och engagemanget, bland annat på sociala medier som Facebook har varit stort, Miljöpartiets kris engagerar. Och den kanske för mig intressantaste frågan som folk ställer är: Har Miljöpartiet inga professionella kommunikatörer? Hur kan deras krishantering vara så usel? Någon tyckte jag skulle gå in och hjälpa Miljöpartiet ”pro bono”, alltså gratis.

Det kommer aldrig att hända. Jag har inga som helst band och ingen tillgivenhet för Miljöpartiet. Min ”pro bono”-kund är och förblir Läkare utan Gränser som jag tycker är fantastiska. Jag tror inte heller Miljöpartiets ledning är mottagliga för råd utifrån. Just nu tror jag de sitter som i en bunker, tycker fruktansvärt synd om sig själva och ser det som att hela världen är emot dem.

Men när jag som krishanterare möter ett kreativt problem har jag ibland svårt att hålla fingrarna borta, att låta bli att leka med möjliga lösningar.

Jag ser bara en konstruktiv lösning på Miljöpartiets kris – det är att avgå ur regeringen. Miljöpartiet är som ett band som är ute på turné, spelar falskt och gör bort sig på ställe efter ställe. Som hade behövt en manager som hade sagt: Ni måste repetera, ni måste kunna låtarna, ni måste skaffa scenvana innan ni turnerar. Kort sagt: Miljöpartiet är inte regeringsdugliga. Nu är partiet också en cementklump runt fötterna på statsminister Stefan Löfven som får flaxa med armarna så att inte han och hela regeringen följer med i djupet.

Löfven uppmanas från flera håll att ta chansen att göra en regeringsombildning i samband med Kaplans avgång. Mitt råd: prata med språkrören! Gör klart att det allra bästa, även för deras egen skull, är att de avgår ur regeringen. Partiet behöver nu ägna sig åt inre tjänst, slicka såren, försöka analysera sina misstag och lappa ihop det som går att lappa ihop.

Löfven har hittills visat sig oerhört svag, att påstå att Socialdemokraternas ledning devalverats sedan Ingvar Carlssons tid är en extrem underdrift. Jag tror väldigt många socialdemokrater lider över kraftlösheten. Nu har han chansen. Han skulle kunna göra en regeringsombildning där han också bytte ut de tunnaste statsråden och jagade fram fler statsråd av Anders Ygemans kaliber. Han skulle ha chansen, men har han förmågan? Det återstår att se.

Andra skriver intressant om Miljöpartiet

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Paul Ronge, 25 mars 2016, 15:58 visad 1 662 gånger 9 kommentarer

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När  Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden?  Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Tre klåpare som slapp granskning i slappt Medierna

Paul Ronge, 20 mars 2016, 10:12 visad 2 011 gånger 3 kommentarer

Varför har journalister och media rent generellt så svårt att ta kritik? Ibland blir det rent skrattretande, om det inte var så att media har så stor makt.

SR P1:s ”Medierna” är ett program som just har som nisch att kritiskt granska medier och aktörer med koppling till branschen, till exempel PR-konsulter som jag.

Oftast håller granskningen en hög journalistisk nivå, chefredaktörer och ibland ”skandalreportrar” får svettas inför tuffa grillningar, precis som andra makthavare inom näringsliv eller offentlig sektor.

Därför satte jag mig vid radion med höga förväntningar igår när programmet skulle belysa mitt specialområde; medieträning i samband med krishantering. Jag blev gruvligt besviken.

Temat var att medieträning är dyr. Oftast onödig eller rent av kontraproduktiv. Det måste man ju få tycka, men exemplen var gammal skåpmat och följde i huvudsak Uppdrag Gransknings betydligt vassare redovisning av usla medieträningar i programmet om Arla, där också jag intervjuas ungefär 41:30 minuter in i programmet.

I Medierna intervjuas också Livsmedelsföretagens krishanteringsexpert Jeanette Fors-Andrée, på ungefär samma tema som Janne Josefsson hade med mig i Uppdrag Granskning: Bra och dålig medieträning och krishantering. Jeanette var tydlig och bra (hon är ALLTID bra), men det hon sa var inte heller nytt. Det var analyser och slutsatser som hon ständigt beskriver på sin blogg och som hon och jag gemensamt utvecklat i vår bok ”När drevet går – Krishantering i praktiken”.

Jag är den enda PR-konsult som nämns med namn i Medierna, i samband med min krishantering i Grums för exakt ett år sedan. Reportern åker dit för att intervjua kommunens ordförande Leif Haraldsson som säger att min rådgivning ”var värd varenda krona”.

Jag blir inte alls åtgången, utan respektfullt behandlad i programmet. ”Bra och dyr”, är väl slutsatsen och den är ju mer klädsam än ”usel och dyr”. Men Haraldsson har intervjuats förut om vår krishantering, bland annat i lokalmedia, och sa där samma saker som i Medierna. Inget nytt där heller alltså.

Det enda nya, och det som skulle kunnat gjort Medierna till samma kvalitetsprogram som vanligt, var krishanteringen kring Uppdrag Gransknings sensationella avslöjanden om Sjöfartsverkets helikopterköp. De ljög, mörkade och bröt mot upphandlingsreglerna, sannolikt också mot grundlagen eftersom de kringgick riksdagen.

Helikopterchef Lars Widell upprepade då i intervjun om den nya helikoptern, i enlighet med papegojmetoden:

”Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden”, sa han gång på gång i intervjun.

Medierna visar att tre (3) byråer eller medietränare var inblandade i det mediala haveriet, till en gemensam kostnad på 700 000 kronor!

Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”. Men det finns ju massor av följdfrågor! Var hon med under medieträningarna? Godkände hon att Widell skulle använda papegojmetoden? Var det hennes beslut att generaldirektören Ann-Catrine Zetterdahl skulle vägra svara på Uppdrag Gransknings frågor och istället göra en ”informationsvideo” att lägga på webben?

Av de tre byråerna, eller personerna som stod för medieträning och film, är det bara en som intervjuas. Han kallar reportern ”darling” och skrattar bort hennes fråga. Men får stå som anonym, liksom de andra aktörerna.

När något går riktigt uselt i andra branscher och grävarna går igång så är de inte buskablyga att sätta namn och ansikten på de som klantat sig. Men just här dras en barmhärtighetens slöja över vilka det var som ”hjälpte” Sjöfartsverket till en medial härdsmälta som folk kommer att minnas länge.

Jag frågade Medierna i en tweet igår varför, och ville att de skulle ha avslöjat namnet på dessa byråer, precis som skett för PR-byrån Reformklubben när det gällde Knivsta, för JKL när det gällde Göteborgs kommun och för mig när jag hjälpte Nässjö kommun och Sörmlands läns landsting. Det är mycket möjligt att de skulle svara att de inte diskuterar sina uppdrag, men då hade det varit lättare att ställa uppföljande frågor till Ulrika Ekström.

Medierna har lovat att ta upp detta på sitt måndagsmöte och det är bra. Då får vi se hur bra Medierna är på att ta kritik.

Andra skriver intressant om medier

Paul Ronge

Uppdatering 1:

Så har då Medierna till slut svarat på min och många andras kritik mot inslaget om PR-miljonerna.

Och det är precis som vanligt. Medier, även ett mediegranskande program som Medierna, erkänner nästan aldrig att de gjort fel. ”Vi står för vår bedömning”, är beskedet. Medan vi seriösa kriskonsulter nästan slår knut på oss själva för att få våra kunder att erkänna misstag och rätta till dem, slår medierna – ”Den tredje statsmakten” ifrån sig.

Jag vet nu vilka som gjorde de katastrofala medieträningarna åt Sjöfartsverket. En av dem figurerade med namn och bild i Aftonbladet som ”kommunikationsexpert” för inte alls länge sedan.  En annan har medverkat i ett antal offentliga upphandlingar. Jag kan inte, efter att fått veta detta, se någon som helst publicistisk anledning till anonymisering, skälen måste vara andra.

Den här  uppgiften, som står på Mediernas hemsida och som uppges i programmet, är osann: ”Vi har sammanställt hur mycket skattepengar och offentliga medel som hamnar i kriskonsulternas fickor”.

I mitt fall nämns 191 000. Men 25 procent av detta är moms som inte hamnar i ”mina fickor”. Mina två fakturor till Grums kommun  var på 150 000 exklusive resor och hyra av teknik. 41 000 kronor lägre än Medierna uppger. Ingen liten felmarginal. I Sjöfartsverkets fall var kostnaden 511 110 kr + 1864 i resor. Av dessa pengar var 70 110 kronor videoproduktion. Resten – upp till de belopp som Medierna angav – moms.  ”Vi är konsekventa i vårt sätt att räkna”, säger producenten Lars Truedson.

Korrekt, även UG, Kaliber och andra granskare gör på samma sätt, medvetet missvisande för att få summorna att verka större. Säger man kostnader för kunden blir det åtminstone en sanning med modifikation, momsen är oftast  avdragsgill, den kan kvittas mot moms man själv fakturerar. Men pratar man om att alla pengarna, inklusive momsen, hamnar ”i kriskonsulternas fickor” så är det ljug.

Jag vill också rätta ett fel i min egen text, där jag utgick ifrån att Ulrika Ekström var kommunikationschef när de fatala medieträningarna hände. Där skriver jag: ”Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”.”

Men Ulrika var ju inte ens delaktig i dessa medieträningar eller upphandlingen av dem! Hon började på Sjöfartsverket i maj 2015. Medierna intervjuade henne och lät henne prata om medieträningarna så man fick intrycket att hon var ansvarig. Trodde nog att Ulrika, som jag alltså jobbat med, var alldeles för rutinerad för att släppa igenom sådana medieträningshaverier.

Till slut, på förekommen anledning: Mediernas producent, är ALLTID ansvarig för innehållet i de program som sänds, så att det håller de etiska reglerna och är faktakontrollerat och kvalitetssäkrat.

”Håller inte med dig om att jobbet brast. Det är skillnaden.”, skriver producenten Lars Truedson till mig på Twitter.

Dispyter med media tar ofta på krafterna och ger en bitter eftersmak på så sätt att de, i kraft av sin makt, alltid får rätt även om de inte har det. Nu lämnar jag detta för trevligare sysselsättningar.

Uppdatering 2:

Här namnger och intervjuar Dagens Media medietränaren Lars Stahre som kallade Mediernas reporter ”darling”.

När Palme krävde att jag skulle fixa tänderna

Paul Ronge, 28 februari 2016, 11:15 visad 2 479 gånger 5 kommentarer

Denna söndag är Olof Palmes. 30 år efter mordet surrar alla tongivande medier med berättelser, analyser och anekdoter om en av vår tids mest färgstarka och inflytelserika politiker.

För snart två år sedan skrev historikern Henrik Berggren Boken om Palme: ”Underbara dagar framför oss”. Jag använder med avsikt stor bokstav. Boken är fantastisk, oerhört genomarbetad i stort och smått, analytisk och ömsint. Jag rekommenderar den till alla.

Vad kan man skriva från mitt perspektiv en dag när Dagens Nyheters Björn Wiman har gjort ett så fint porträtt som mynnar ut i Palmes känsla för det vardagsnära , när TV4:s Anders Pihlblad ger fullödiga politiska analyser och Nyhetsmorgon sänder direkt från Adolf Fredriks Kyrka, Expressen beskriver chocken efter mordet i ett gediget reportage och var och varannan som levde då beskriver sina minnen från mordnatten?

Jag mötte Palme många gånger i egenskap av politisk reporter. Han var oerhört närvarande, även när han var frånvarande. Som en 100 watts-lampa i ett litet rum. Bländande och omöjlig att ignorera.

Första gången jag intervjuade honom var för tidningen Folket 1977. Som fjunig reporter fick jag finna mig i att han läste tidningen och drack kaffe under intervjun. Han tittade knappt upp  utan gav blixtsnabba och perfekta intervjusvar medan han fortsatte läsa. Frånvarande, men ack så närvarande. Jag kommer ihåg hur imponerad jag var.

Väldigt snart hamnade jag på A-pressen där Palmes förre presschef Pär Fagerström var chef. Min bevakning av Palme blev tätare och en dag klev Pär in på mitt rum:

”Olof ringde mig och sa att dina tänder ser för djävliga ut. Han hade samma problem när han var ung och tycker du måste fixa detta. Här har du numret till min tandläkare. Fixa!”

Jag hamnade på Aftonbladet och deras legendariske och uppburna ledarskribent Dieter Strand berättade målande om hur Lisbet Palme sagt åt honom att hålla koll på hennes man när de var på valturné:

”Någon måste hålla uppsikt så han inte går ut med udda strumpor eller till och med två vänsterskor. Han är så jävla tankspridd”. Ungefär så kommer jag ihåg citatet mer än 30 år senare.

När Palme mördades så fick jag beskedet tidigt på morgonen av min fru som då var nattsjuksköterska. Jag hade skrivkramp i flera veckor, kunde inte skriva en rad eftersom allt annat, som den pågående avtalsrörelsen, kändes så oviktigt. Det är första och enda gången jag inte kunnat skriva.

Det som ofta slog mig var hur liten och utsatt han kunde se ut i  folksamlingarna, samtidigt som rösten var  stark och retoriken fängslande. En sommardag kom en stor och full kille , jag tror det var på Stortorget i Gamla Stan,  med bar överkropp och en stor tatuerad röd ros på bröstet fram och kramade om Palme så han nästan försvann i bjässens famn. Inte en livvakt i sikte. Så var det ofta – folk kom fram, tog i hand och kramades. Det fanns en närhet och närvaro från Palme som var total, men jag tänkte redan då: ”Jäklar vad utsatt han är! Tänk om någon bara klipper till honom?”. Det var den sista sommaren Palme fick uppleva.

En sådan här dag får man vara nostalgisk. Men ska jag ge en professionell reflektion så är det att Palme var äkta. Precis som moderatledaren Gösta Bohman och centerräven Thorbjörn Fälldin. Som det unga stjärnskottet Mona Sahlin som ju senare har sagt att hon ”gick med i Palme, inte i partiet”.

Det fanns i stort sett inga medieträningar av politiker, inga så kallade spinndoktorer som lärde ut ”papegojsvar” eller sluga sätt att undvika att ge besked. Det fanns enormt mycket okunskap och tabbar i umgänget med media, men massor av spontanitet och personlighet.

För en politiker som Palme, som vågade ta ut svängarna och älskade debatten, hade det nog varit svårt att vara lika färgstark i det ängsliga klimat vi har idag, där Stefan Löfven och Anna Kinberg-Batra närmast verkar tävla i att spela politisk krypkasino för att inte sticka ut.

Andra skriver intressant om Olof Palme.

Paul Ronge

Räcker Nordströms ”förlåt från djupet av mitt hjärta”?

Paul Ronge, 20 januari 2016, 18:16 visad 1 541 gånger Skriv en kommentar

Kommunals ordförande Anneli Nordström gjorde på en presskonferens i eftermiddags en känsloladdad uppvisning där hon bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”, förklarade att ledningen inte ”förstått vidden av den osunda kulturen” och lanserade ett mycket omfattande åtgärdsprogram mot lägenhetsfifflandet, spritkulturen och de märkliga turerna i bolaget Lyran. Lyxkrogen Metropol Palais, där Puma Swede hade porrshow, ska Kommunal göra sig av med.

Men även om hennes ”fighting spirit”säkert imponerar på många så kommer hennes totala självkritik alldeles för sent. Under hela skandalveckan efter Aftonbladets avslöjanden har hennes krishantering varit usel.

Hon började med att gömma sig för media och vägra svara på frågor i flera dagar, för att sedan låta kassören Anders Bergström få bära hela hundhuvudet. Vinet och spriten som flödat på den egna konferensanläggningen Marholmen, lyxresan till London, allt var hans fel eftersom ekonomin var ”delegerad” till honom. Även idag, när journalisternas frågor blev närgångna, skyllde hon det mesta på att Bergström haft en ”maktposition” som kassör och tredje vice ordförande – något som nu ska ändras genom att stadgar skrivs om.

Hon sade också tidigare, vilket jag påpekade i min förra bloggpost, att hennes anställda (på förbundskontoret) gjort ett ”fantastiskt arbete” och därför förtjänade att äta och dricka gott. Vilket föranledde min fråga i bloggen: Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Under den hårda pressen kom idag istället en ljungande kärleksförklaring till medlemmarna: ”Kommunal ÄR medlemmarna”, sa Nordström och utbrast: ”Allt vi gör ska vi göra för medlemmarna”.

Nordström får, enligt Aftonbladet, minst 2,1 miljoner i fallskärm om hon sitter kvar till kongressen i maj, då hon nu lovade att avgå. Men frågor om fallskärmen viftades bort med att hon inte hade exakta siffror, besked skulle reportrar få senare.

Jag har ändå svårt att tro att dessa pengar är orsaken till att Nordström biter sig fast. Hon skulle dessutom fått ytterligare 1,3 miljoner om hon stannat till i sommar. Jag ser kalkylen så här: Nordström har makten i förbundet, förbundsstyrelsen backar upp henne och då har hon tillräckligt stöd bland ombudsmän och förtroendevalda på högre nivå. Hon sätter igång ett förändringsarbete och ”krattar manegen” åt den som kommer efter. På det sättet kan hennes tilltufsade personliga varumärke som fackpamp kanske hyfsas till något fram till maj.  Det skulle i så fall vara hennes drivkraft för att riskera att en Golgatavandring förvandlas till ett ”Golgata-maratonlopp”, där hon utsätts för medlemmarnas ilska och förakt i de långa månader som återstår.

Men det osäkra i den ekvationen är medlemmarna. Litar de på att hennes totala pudel är på riktigt och inte bara en omvändelse under galgen? Tycker de att hon är rätt person att leda förändringsarbetet eller är det att sätta bocken till trädgårdsmästare?

Kommunals ledning har ju ertappats med fingrarna i syltburken och till skillnad mot vanlig sylt är skandaler där man skott sig på medlemmar svårt att tvätta bort.

Som i de svåraste kriser finns också här ett ”okänt slut”. Hur kommer det att gå med förundersökningen mot Margot Wallström, vars förtroende nu rasar? Så länge den rättsprocessen fortsätter kommer det också att finnas ett strålkastarljus mot Kommunal som gör att man hela tiden påminns om skandalen.

10 000 har redan lämnat förbundet. Om medlemsraset fortsätter kan Nordström ändå tänka sig att avgå i förtid, medgav hon på presskonferensen på en fråga från tidningen Kommunalarbetaren.

Fortsättning följer och det är medlemmarna som avgör.

Andra skriver intressant om Kommunal

Paul Ronge

Nordströms blotta person kommer att påminna om Kommunals skam

Paul Ronge, 16 januari 2016, 15:25 visad 2 646 gånger 2 kommentarer

Avgå hela bunten, kräver rasande gräsrötter i Kommunal efter skandalen.

Kommunals ordförande Anneli Nordström, som gjort precis allting fel i sin krishantering vädjar nu till de lokala fackliga förtroendemännen att hålla stånd mot medlemmarnas raseri med en liten manual. Aftonbladet – som avslöjat hela den sorgliga historien – berättar också idag om usla arbetsförhållanden på Kommunals krogbolag, sexuella trakasserier och kränkningar.

Det hela liknar ett ovanligt saftigt avsnitt av såpan ”Herrskap och tjänstefolk”.

Anneli Nordström försökte från början skylla spritfesterna, pamparnas gratisboende på den egna konferensanläggningen på semesterön Marholmen och excesserna på Kommunals egna lyxkrog Metropol Palais, där porrstjärnan Puma Swede uppträtt, på kassören Anders Bergström.

Samtidigt som Bergström med sin nästan omedelbara avgång fick fungera som bondeoffer för att blidka ursinnet bland de lågavlönade och hårt pressade undersköterskorna och andra välfärdsarbetare i fackförbundet, fick han flera miljoner kronor i avgångsvederlag för besväret.  Och när han fyller 60 så avlöses fallskärmen av de mycket förmånliga pensionsvillkor som ledningen i Kommunal har.

Som krishanterare intervjuades jag av TT, Aftonbladet med flera medier och mitt budskap var genomgående : ”Han tog en kula för chefen”.

Att det inte skulle räcka framstod redan då som ganska självklart.

Vad gjorde då Anneli Nordström för misstag (utom det mest uppenbara, att låta den här sprit- och roffarkulturen på medlemmarnas bekostnad fortgå tills avslöjandet kom)?

Jag kommer osökt att tänka på Sverker Martin-Löf, så beundrad och omhuldad som ledare för SCA och Industrivärden som levde lyxliv på aktiebetalarnas bekostnad, åkte privatjet och helikopter som andra åker buss och tunnelbana och som nesligt föll på målsnöret precis innan sin pension. Enligt personer jag känner som finns i denna maktsfärs närhet så har han fortfarande inte förstått varför han tvingades avgå och vad han gjorde för fel.

Så fullständigt olika världar – ändå så lika beteenden från industritoppen och fackpampen när krisen slår till och det börjar brinna under fötterna. Båda sitter i sin egen bubbla. Båda verkar inte fatta att det handlar om etik och moral, egentligen ingenting annat.

Nordströms första försvarslinje, som hon upprepade gång på gång, var att förbundets ekonomi är god. Ett direkt provocerande argument. Ingen har påstått att ledningen druckit och ätit Kommunal (med sin strejkfond på massor av miljoner) till randen av konkurs. Då hade ju pamparna för länge sedan supit ihjäl sig. Igen: Det handlar om etik och moral. En vanlig medlem som medverkade i TV4:s Nyhetsmorgon i morse sade ungefär så här: ”De har stulit våra pengar. Om någon stjäl på min arbetsplats så får han sparken utan avgångsvederlag”.

Ett andra argument, när hon intervjuades av SVT, var att de anställda gör ”ett fantastiskt arbete” och därför förtjänar att äta och dricka gott” vid konferenser. Följdfrågan man ställer sig blir förstås: ”Gör inte dina medlemmar, i en sjukvård där sparknivar och svångremmar drabbar både personal och vårdbehövande, också ett ”fantastiskt arbete” och hur ofta tror du deras arbetsgivare bjuder på viner för 250 kronor flaskan?”

Nordström lät inte bara Bergström bära hundhuvudet, hon vred också om kniven extra genom att säga att ekonomin kring bolaget ”Lyran” var delegerad till honom. Hon hade alltså noll och inget inflytande över det som hänt.

Som arbetsmarknadsreporter och politisk reporter mellan 1975 och 1997 har jag ganska lång erfarenhet av fackförbunds förhållande till sprit, bostäder och andra förmåner för medlemmars pengar. 1980, när jag jobbade på A-pressen, avslöjade jag och Erik Fichtelius som då var på Dagens Eko Transportbasen Hans Ericsons affärer. Hur han hade eget spritskåp på förbundskontoret och oerhört vidlyftig representation, hur han bodde på hotel Carlton på förbundets bekostnad vid sin skilsmässa och hur han sedan fick en exklusiv bostadsrätt på Nybrogatan på Östermalm av Transport. Mitt avslöjande att förbundets andre ordförande Alvar Åslund skattefifflade genom att skriva om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten ledde till slut till Hans Ericsons avgång.

Vid ungefär samma tid minns jag LO:s praktfulla groggbord när Gunnar Nilsson och senare Stig Malm bjöd in arbetsmarknadsjournalister på middag och samkväm.

Hans Ericson tvingades avgå trots att han hade ett stort medlemsstöd då han var en omvittnat skicklig förhandlare. ”Bra karl ska ha bra mat” morrade medlemmar. Själv fick jag hot från anonyma chaufförer att jag skulle se mig för riktigt noga när jag gick över övergångsställen, det kunde ju hända en olycka.

Anneli Nordström väljer att stanna, trots att förtroendet för henne är i botten och 1400 medlemmar redan begärt sitt utträde. Varför gör hon det? Det kan inte vara för förbundets skull – nu riskerar hon att förvandla en Golgatavandring till ett ”Golgata-maratonlopp” där hon kommer att mötas av spott och spe och isande förakt även i sina egna led ända fram till kongressen i maj. Hur ska hon kunna ha auktoriteten att förhandla i avtalsrörelsen i vår när motparten vet att hon saknar stöd? Jag har svårt att se hur ens Nordström själv skulle kunna tjäna på sin halstarriga attityd.

Vad hade gått att göra för att undvika detta elände? Jag ser två möjligheter, om vi återigen bortser från det självklara att hela soppan kunde undvikits med gott omdöme:

Göra en ”Metall”

För 11 år sedan skakades Metall av en kris då dess avdelning 112 i Trollhättan ägnat sig åt spritorgier och köp av sexleksaker. Avdelningsstyrelsen upplöstes. Den nya styrelsen fick riktlinjer som förbjöd liknande missbruk av medlemsmedel i framtiden. Metall gick oskadda ur krisen. Så kunde det gått om Kommunals ledning omedelbart bett förbehållslöst om ursäkt (utan fåniga bortförklaringar), ställt sina platser till förfogande och låtit en kommitté utarbeta nya riktlinjer som omöjliggjort missbruket.

Göra en ”Röda Korset”

För fem år sedan tog Ulrika Årehed Kågström över som generalsekreterare för Röda Korset (RK). Då var förtroendet i botten efter Johan af Donners svindlerier, 90 procent av svenska folket saknade förtroende för RK enligt en opinionsundersökning.

Idag har RK återvunnit hela sitt förtroende. Årehed Kågström har gjort en kämpainsats för att få organisationen att fokusera på det som är viktigt, till exempel de utsatta flyktingarna. Ett sådant arbete för att åter förtjäna ett förtroende tar tid, som Ulrika kunde berätta för oss på Rotary Stockholm-Djurgården vid lunchträffen igår.

Den tiden har inte Anneli Nordström. Så länge hon sitter kvar på sin post så kommer hon med sin blotta person att påminna om Kommunals skam. För mig är det obegripligt. För inte är väl Anneli Nordström självplågare?

Andra skriver intressant om Kommunal.

Paul Ronge

SD och Le Pen växer med beröringsskräcken

Paul Ronge, 16 december 2015, 08:47 visad 2 092 gånger 5 kommentarer

Kom igår kväll hem från Frankrike och möttes av en fråga på Twitter från kloka vännen Elaine Eksvärd om vad jag tyckte om Markus Uvells hantering och Kreabs beslut.

Efter att ha kollat runt på nätet förstod jag att det handlade om att PR-byrån Kreab sparkat Markus Uvell som Sverigechef eftersom han umgås privat och äter middag med Sverigedemokraternas Linus Bylund, som i sociala medier bygger sitt varumärke som partiets specielle festprisse och trubadur.

Jag svarade så här:

Nu till frågan varför jag vill poängtera att Elaine är klok. Hennes retorikundervisning handlar väldigt mycket om att budskap inte ska ”ut”, utan ” in”. Att det finns en stor poäng i att lyssna för att själv bli hörd. Och att ställa frågor för att man i grunden är intresserad av vad andra tycker. Och hennes fråga är inte så enkel som den kan låta.

Jag blev verkligen förvånad när Kreab valde att anställa förre Timbrochefen Markus Uvell. För mig är det en byrå med stor rädsla att sticka ut, där de kritstrecksrandiga kostymerna och dräkterna är så diskreta att de försvinner in i väggarna. Där man tisslar och tasslar med direktörer och höga politiker och sällan talar klarspråk. Uvell är en opinionsbildare med försmak för Black metal och blodigt kött. Vill man vara vänlig kan man kalla honom modig och rak. Man skulle lika gärna kunna säga yvig och omdömeslös.

Elaines fråga kastade mig sent igår kväll tillbaka till Antibes i Frankrike. Det var lördag kväll och svenskt julbord för våra bästa grannar, som fick smaka på Janssons frestelse, inlagd sill och skärgårdssnapsar kryddade med fläder och Johannesört. Det var kvällen innan regionvalens andra omgång och det stora samtalsämnet vid bordet var främlingsfientliga Front National (FN) som ledde i sex regioner och i första valomgången blev Frankrikes största parti.

Det var ungefär samma diskussion som vi flera gånger haft med vänner i Sverige: Tar man debatten med Sverigedemokraterna så vinner de genom att utmåla sig som mobbade martyrer, tar man inte debatten och fryser ut dem så utmålar de sig också som mobbade martyrer. Damned if you do, damned if you don’t – det kvittar liksom vad man gör.

”De tar över i hela Europa”, sa Gérard, svepte snapsen, och skakade missmodigt på huvudet.

Dagen därpå hade vi resultatet.  Front National vann inte i någon av regionerna. Men det skedde också till priset av att Socialistpartiet lämnade walkover i några känsliga regioner där FN var extra starkt – och uppmanade sina väljare att taktikrösta på Republikanerna istället.

Premiärminister Manuel Valls var inte triumferande i sin valanalys.

”Det är dags att få fransmännen att rösta för, inte bara emot”, var ett av hans budskap. Det mynnade ganska självkritiskt ut i att hans parti måste bli bättre på att driva sin egen politik, till exempel för att få bukt med den höga arbetslösheten.

Den vänsterintellektuella satirtidningen ”Le Canard enchaîné” var direkt sorgmodig när den beskrev situationen att vänsterväljare tvingas rösta mot sin övertygelse och rösta höger enbart av skälet att blockera Le Pen. ”Väljare sliter sitt hår”, skriver de och avslutar artikeln: ”I ett Frankrike helt ‘LePeniserat’ (lépenisée) kommer man att uppmana väljarna att rösta på Marine Le Pen för att blockera Marion Maréchal-Le Pen!”

Efter denna franska utvikning tillbaka till Elaine och hennes fråga.

Vad Kreab gör och hur de hanterade Uvell är deras företagsangelägenhet och har säkert ingen större betydelse i svensk inrikespolitik. Men det hittillsvarande sättet att hantera partier som FN och SD fungerar inte, varken här eller i Frankrike. Det är resultatet som räknas och den här typen av partier fortsätter att växa, i hela Europa.

Beröringsskräcken riskerar att bli kontraproduktiv. Du kan inte gå i clinch med någon utan beröring. Den som är säker på sig själv och sina åsikter kan äta middag och diskutera med vem som helst. De partier som bjuder främlingsfientligheten stången måste bli bättre på att kommunicera med väljarna och bättre på att debattera med SD på ett sakligare sätt, anstränga sig mer med argumentationen. Att inte väja för att diskutera de svåraste frågorna som har med invandring och migration, arbetslöshet och bostadsbrist att göra. Det är ju den diskussionen som väljarna redan för på arbetsplatser, hemma och vid middagsbjudningar.

Många resonerar säkert så här: ”Titta, SD har ju fått rätt! De varnade för massinvandring hela tiden och nu har de andra politiska partierna tvingats erkänna det och är så desperata att de stänger gränserna!”

Problemet är ju att analysen är felaktig. SD är emot all utomeuropeisk invandring, framför allt den afrikanska. Det har aldrig handlat om att vi tar emot ”för många”, utan om att vi tar emot några alls. Att regeringen och alliansens partier inte lyckas klargöra detta tydligt är ett retoriskt svaghetstecken.

Allra viktigast är att kommunerna runt om i landet blir bättre på att kommunicera, att de slutar använda hemsidor och sociala medier att bara föra fram glättigheter som att nya daghem byggs eller nya parkeringsplatser utan på riktigt och konkret diskuterar vilka utmaningarna är och vilka ansträngningar som krävs.

Ingen säger att detta är lätt. Jag är inte avundsjuk på de politiker som tvingas hantera den situation Sverige står inför idag. Några av dem skulle nog vinna på att gå en retorikkurs med Elaine.

Andra skriver intressant om Sverigedemokraterna.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Paul Ronge, 8 oktober 2015, 07:37 visad 1 675 gånger 3 kommentarer

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

« Tidigare inlägg |