Medieträning, medierådgivning och krishantering

Utan insyn inget immunförsvar – därför är Akademiens kris så djup

Paul Ronge, 15 april 2018, 13:54 visad 1 536 gånger 2 kommentarer

Svenska Akademien har gått från hemlig och överlägsen elitklubb till var mans niding. Alla talar om krisen, man har klätt sig i knytblus för att visa solidaritet med den sparkade ständige sekreteraren Sara Danius och skämten haglar om de fina hermelinerna som nu, blossande av skam, tvingas kräla i stoftet.

Kanske har  Jonas Gardell satt fingret på den absolut viktigaste orsaken till krisen: ”Bakom slutna dörrar sker alltid något skamligt”. Han liknar Horace Engdahl med Gollum i ”Sagan om ringen”. All makt korrumperar och efter ett tag förvandlas det som var ett ansvar till en upplevd rättighet, något man försvarar med näbbar och klor. Och precis som Gollum blir så Horace Engdahls röst alltmer primitiv och grötig i sitt krav att behålla klenoden med all makt och alla förmåner.

Hans omdöme att Sara Danius är den ständiga sekreterare som lyckats sämst sedan 1786 (alltså av alla någonsin) blir ett meningslöst gläfsande som bara inger löje. Horace Engdahl kan nog betrakta sig som bortgjord hos svenska folket på obestämd tid.

Kriskonsulten Jeanette Fors-Andrée benar pedagogiskt upp de fel som gjorts i krishanteringen här i TV4.

Och naturligtvis är den offentliga pajkastningen helt förödande. Här har vi en av de mest internationellt ansedda svenska institutionerna av alla – som delar ut Nobelpriset i litteratur – och de ger sig på varandra som småbarn i en sandlåda.

Men grunden är ju oviljan hos majoriteten av Akademiens ledamöter att ta tag i kärnfrågan:  Ska de hantera kritiken med respekt eller ska de fortsätta att låtsas som om det regnar?

Jag,  som arbetat med krishanteringar i 20 år kan sammanfattningsvis konstatera: Inget gör ett varumärke (oavsett om det handlar om ledare, stjärnor, förebilder, organisationer eller företag) så skört som bristen på insyn. Bakom stängda väggar frodas divalater, korruption, mobbing, sexuell diskriminering, vänskapskorruption, förskingring och andra mänskliga olater som allra bäst. Insyn och förmåga att förstå och ta till sig kritik stärker varumärkets ”immunförsvar”. Man lär sig av omvärldens reaktioner, rättar till det som behöver rättas, och går vidare.

Den första och absolut viktigaste frågan att ställa sig i en uppseglande kris är – vad ligger det i kritiken? Och om jag upplever att en del av den är berättigad – vad gör jag då för att så snabbt som möjligt rätta till det som gått snett. Mycket vanligt är annars att man går in i förnekelse och motattacker: ”JAG har inte gjort något fel! Det är kritikerna som är illvilliga och dumma, eller ”det är en konspiration”, eller ”alltihop är mediedrevets fel”.

Sara Danius valde, enligt min mening, den rätta vägen genom att visa respekt för kritiken och vidta åtgärder. Hon erkände ”kulturprofilens” härjningar, hon tog in en oberoende advokatbyrå. Eftersom detta både handlade om vänskapskorruption och misstänkt jäv, genom Katarina Frostensons koppling till ”kulturprofilen” så hade krisen kunnat lösas långsiktigt om Frostenson blivit utesluten i den omröstning som genomfördes. Jag har uppfattat att Danius långsiktiga lösning var just att Svenska Akademien måste moderniseras, öppna sig mot svenskt kulturliv mera brett och bli mycket mer kommunikativt transparent.

Istället fick hon  själv sparken. Och Svenska Akademien verkar sitta fast i en permanent och olöslig kris.

Min viktigaste resurs i krishanteringar är erfarenhetsbanken. Och den visar hur just detta med brist på insyn (och insikt) leder till katastrof nästan varje gång. 1980 avgick Transportbasen Hans Ericson efter omfattande representation på medlemmarnas bekostnad, en lyxlägenhet han fick på Östermalm och skattefusk. Han vägrade se någon substans i kritiken och ägnade all sin kraft att jaga ”läckor” och kritisera journalister. Hade det kunnat ske med bättre insyn och kontroll från revisorer?

I många år höll sig fackpampar hyfsat i skinnet, men 2016 var det dags för praktskandalen i Kommunal, med lyxresor, sjöar av sprit och uthyrning till en porrklubb. Ordföranden Annelie Nordström bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”. Vad tror ni om insynen? Hur kunde annars det skandalösa beteendet eskalera så fullständigt?

Och Sverker Martin-Löf som i decennier var en djupt respekterad företagsledare, som föll så tungt i SCA-skandalen 2015 med privatjet, jaktklubb och helikoptrar som fick hämta jagande direktörers whisky och plånböcker. Martin-Löfs ovilja att se någon substans i kritiken att direktörerna blivit fartblinda och hans envetna försvar att alltihop var en konspiration och ett mediedrev tvingade ju fram dramatiska ledarförändringar i Industrivärden och Handelsbanks-sfären. Knappast heller där någon insyn eller insikt. Inte heller fanns någon slav vid triumfvagnen som viskade i Martin-Löfs öras att inte heller han var odödlig.

Jag kan bygga på med exempel i det oändliga. Med insyn och insikt att man har ögonen på sig följer ju för normala människor ett konsekvenstänkande. Som: ”Om vi mutar i Uzbekistan så kanske vi får svårt att förklara det”. Eller: ”Om jag snor en massa pengar från en hjälporganisation jag jobbar för så kanske jag hamnar i finkan”. På psykopater hjälper ju inte sådana resonemang, men oftast på alla oss andra. Att agerande kan få konsekvenser.

Så min slutsats är given. En medling mellan Engdahls och Danius  världsbilder verkar oförenligt som eld och vatten.  Alla ledamöter i Svenska Akademien borde därför ställa sina platser till förfogande och en kunnig kommitté arbeta om stadgar och arbetsrutiner så de stämmer bättre med 2018 än 1786. Gärna under ledning av Sara Danius, som ju har hela bilden. Man måste kunna avgå ur en förening, allt annat är bisarrt. Och nya måste kunna väljas in. De enda tidigare ledamöter jag just nu ser som helt logiska i en sådan nybildning är Danius själv, Klas Östergren, Peter Englund, Kjell Espmark, Per Wästberg, Sara Stridsberg, Jesper Svenbro, Lotta Lotass och Kerstin Ekman. Resten av gänget kan gärna väljas nya.

Andra skriver intressant om Svenska Akademien.

Paul Ronge

Var finns Zuckerbergs medietränare?

Paul Ronge, 30 mars 2018, 17:02 visad 964 gånger Skriv en kommentar

Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs mediehantering har hittills varit bedrövlig. Han ”kanske” kommer att ställa upp för den amerikanska kongressen, säger han. Han är inte bekväm med media. Trivs bäst i bakgrunden, mumlar han.

DI-reportern Andreas Cervenka är ”spot on” när han i ett rykande intressant inslag i podden DIgital helt enkelt frågar sig om Zuckerberg är rätt man att leda ett av världens tyngsta och mest publika företag.

Aktien har störtdykt och förlorat 18 procent, sedan de 16 mars då avslöjandet kom att 50 miljoner användarkonton hade hackats och använts av Cambridge Analytica för att bland annat hjälpa Donald Trump att vinna valet och leda Brexit-sidan till seger i UK. För övrigt rasar brittiska parlamentsledamöter över att Zuckerberg hittills vägrat inställa sig att höras av dem, utan enbart vill skicka underhuggare.

Zuckerberg har bett om ursäkt i stora tidningsannonser både i USA och UK och givit några få intervjuer. Jag såg den han gjorde för CNN och Zuckerberg framstod nästan som en stammande skolpojke, helt utan pondus och karisma. Hans förmåga att kommunicera och ingjuta nytt förtroende hos användare som känner sig manipulerade är ju helt avgörande för Facebooks framtid. Var finns hans medietränare? Är karl’n så arrogant eller komplett omedveten om mediedramaturgin så att han inte förbereder sina huvudbudskap och vilken som är den bästa retoriska modellen att föra ut dem? Tänk sedan på ironin att han byggt världens mest framgångsrika sociala medier-plattform på att människor lämnar ut sig fullständigt. De berättar om sjukdomar, om kärlekskriser, om sina gulliga barn och husdjur. Detta samtidigt som Mark Zuckerberg lämnar ut nästan noll om sig själv, han verkar ha en enorm ovilja att synas publikt.

Det finns naturligtvis något gulligt och rörande över detta, liksom hans enkla klädstil i jeans och T-shirt. Men respektingivande är det inte och knappast lugnande för alla aktieägare som får åka hiss ner i kolkällaren, mitt i brinnande högkonjunktur.

Zuckerberg har lovat skärpning och förbättringar, men jag tycker han undviker grundproblemet: Facebooks affärsidé är ju just att använda användarna som råvara, att ge annonsörer möjlighet att pricka in sin kundkrets perfekt med annonser. Hur ska han göra i framtiden? Kommer affärsmodellen att ändras? Facebook finns ju till för att tjäna pengar, inte för att göra folk lyckliga.

Jag är misstänksam och väldigt restriktiv med vad jag skriver om mig själv rent privat på Facebook. Den tankegången har jag utvecklat här på News55.

Men självklart ska alla få göra som de vill. Känner de ett stort värde i att få berätta om sina liv, få likes och bekräftelse så är väl allt i sin ordning. Jag tycker själv att det är trevligt att följa nära och kära i olika hörn av Sverige och se vad de håller på med, även om jag inte vill vara lika öppen.

I ganska skarpa inlägg och reaktioner från så kallade sociala medie-experter mot min krönika så ifrågasätts att jag tycker så. Men det tar jag lätt på, det är som praktfulla rallarsvingar genom öppna dörrar.

Däremot har jag en fundering: Varför funkar datainsamlingen så bra för de stora detaljhandelsföretagen? Åtminstone i Sverige och jag kan inte se varför det skulle fungera sämre i till exempel USA och UK.

Jag vet att det fanns en stor oro inom branschen när de, via kundkorten, kunde få fram massor av data via inköpen. Vem som hade hund, vem som köpte mycket chips och godis och så vidare. Jag medietränade i flera fall där rädslan gällde att kunderna skulle uppfatta den riktade reklamen (guld i all marknadsföring att pricka rätt kund med rätt produkt) som ”Storebror ser dig”. Det späddes på med kraftig kritik under en period i media.

Men den visade sig ju att kunderna hade inga problem med detta. Det blev ingen folkstorm och även den mediala kritiken försvann efter ett tag.

Varför fungerar det för Ica och Coop, medan Facebook hamnade i total kris när utnyttjandet av användarnas information avslöjades?

Kan det vara så enkelt att den riktade affärsreklamen fungerar mer som ”win-win”? Är jag hundägare så blir jag kanske snarare mer positiv när jag får ett erbjudande om hundmat till extrapris än om jag får den allmänna reklam som var legio för bara några år sedan. Som bara betyder en extratur till pappersinsamlingen.

Jag tror det riktigt allvarliga är den medvetna manipulationen av väljare som Cambridge Analytica iscensatte så skickligt och försåtligt både i Trumps valkampanj och i Brexit-omröstningen. Då blir Facebook i ett slag ett hot mot demokratin. De förkättrade ”gammelmedia” och ”mainstream-media”, det jag till skillnad från en del IT-gurus fortfarande kallar traditionella medier, slog tvärtom ett slag för demokratin när de avslöjande Facebook-skandalen.

Andra skriver intressant om Facebook

Paul Ronge

Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Paul Ronge, 28 november 2017, 13:01 visad 2 876 gånger Skriv en kommentar

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

●      Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

●      Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

●      Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

●      Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

●      Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

●      Strategier för att kommunicera komplexa frågor

●      Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

●      Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

●      Strategiskt bollplank och “second opinion”

●      Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

●      Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

Paul Ronge, 5 november 2017, 14:29 visad 6 047 gånger Skriv en kommentar

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till  fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse.  Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och  kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med  Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten  fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade  i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge

Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

Paul Ronge, 22 oktober 2017, 14:00 visad 11 897 gånger 3 kommentarer

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge

Elaine: Skicka ”Vi måste prata” till Trump och Kim Song-Un!

Paul Ronge, 30 september 2017, 08:30 visad 2 826 gånger Skriv en kommentar

Den senaste tiden tror jag många har tänkt på vilken skör tråd världsfreden hänger på – hur lätt konflikter skulle kunna eskalera, med fel personer vid rodret, så det till slut bara återstår att spränga hela planeten i bitar med kärnvapen.

Jag tänker förstås på alfahannarnas alfahannar, USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

I förra veckan skrev jag om dessa båda livsfarliga brushuvuden i en krönika i News55. Jag beskrev hur livrädd jag var som 11-åring att Kubakrisen 1962 skulle leda till ett kärnvapenkrig, men att Kennedy och Chrusjtjov tog sitt ansvar som världsledare att lösa konflikten genom en kompromiss. Chrusjtjov drog tillbaka kärnvapenrobotarna och Kennedy fick lova att inte angripa Kuba igen, som skedde med den misslyckade invasionen i Grisbukten.

Trump och Kim däremot slungar invektiv mot varandra och hoten om att krossa och förinta varandras länder tar sig varje dag allt grövre uttryck.

Runt om i världen ser vi hur adrenalinstinna icke-kommunikatörer vinner terräng. Turkiets president Tayyip Erdogan som hotar kurderna som vill bygga sin egen stat. Rysslands Vladimir Putin som ju är en kylig och smart militärstrateg, men som ständigt ljuger och desinformerar. Syriens Bashar al-Assad som skoningslöst mördar sitt eget folk.

Goda kommunikatörer slåss inte innan alla argument är uttömda. Bara om de, liksom Winston Churchill, mot en krigshetsande nazism blir tvungna. Även då var Churchills retorik, hans snillrika formuleringar och förmågan att nå in i människors sinne, minst lika viktig för segern mot det Tredje Riket som den militära styrkan.

Konflikterna finns ju inte bara i storpolitiken – de berör oss i alla mänskliga relationer. I familjelivet, med ens älskade, med vännerna, på jobbet. Inte minst i ledningsgrupper och styrelserum. Mitt arbete som medierådgivare och krishanterare handlar oerhört mycket, när det gäller att värna ett företag eller en ledares varumärke och rykte, om konflikthantering. Om att hitta lösningar på konflikter som från början ter sig nästan omöjliga och kommunicera lösningarna på bästa möjliga sätt med media och övrig omvärld.

Om detta ämne har min goda vän, retorikexperten Elaine Eksvärd, nu skrivit en intressant och viktig bok: ”Vi måste prata- lätta lösningar på svåra samtal”.

Hon har låtit opinionsföretaget Novus undersöka vilka samtal (läs konflikter) vi har svårast att ta och med det som grund skrivit en ren handbok i konfliktlösning och hur man i vardagslivet använder retoriken för att stärka och fördjupa mänskliga relationer.

Listan på våra svåraste samtal toppas av ”säga upp bekantskapen med en familjemedlem”, ”säga upp en vänskapsrelation”, ”samtala med någon som är övertydlig och förklarar saker du redan vet”, samt ”säga upp en kärleksrelation”.

Litet förvånande är att ”hålla tal” kommer rätt långt ner, som nummer sju på listan. Kanske känner sig människor idag, i detta retoriska tidevarv, tryggare när de klingar i glaset för att ta till orda på bröllopsfesten?

Boken går att läsa som en ren handbok. Det finns förslag och lösningar för alla situationer den tar upp. Några teser är centrala som: ”Kritisera och fördöm handlingen, aldrig personen”. ”Var inte en tystnadsterrorist, ta fram konflikten i ljuset, annars växer den”.  ”Erkänn fel och öva på att säga förlåt, men kom inte med en massa ursäkter och förklaringar”. ”När du kritiserar, ta det negativa först och det positiva sist”.

Att ta konflikter kommer som nummer åtta på listan, och då har vi ändå kallats världens mest konflikträdda folk. Hmmm… Bara knappt hälften, 47,37%, av de tillfrågade sade sig vara rädda. Jag tror bristen på rädsla beror på att vi helt enkelt låter bli att ta konflikter. Elaine ägnar ett helt kapitel åt hur viktigt det är att lära sig hantera de små konflikterna innan de växer och förgiftar hela arbetsmiljön.

Boken inleds med något av våra mindre rädslor – att kallprata och mingla. Det hamnar på plats 16 respektive 14 på listan. För mig personligen gav det kapitlet allra mest. Jag är värdelös på att mingla. Står oftast tyst med ett glas lite valhänt i handen och funderar på vem jag ska prata med och vad jag ska säga.

Elaine har en massa standardknep som jag absolut kommer att använda mig av nästa gång jag tvingas ut i vimlet.

Herrar Trump och Kim skulle ha väldigt mycket att lära av denna bok. Följde de råden skulle världen i ett slag bli en tryggare plats.

Jag föreslår att Elaines förlag Forum översätter boken till amerikanska och nordkoreanska och skickar de båda brushuvudena var sitt dedikerade ex.

Är de inte läskunniga så finns säkert någon slav tillgänglig som kan läsa kapitlen som godnattsagor åt dem.

Andra skriver intressant om konflikter.

Paul Ronge

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Paul Ronge, 28 juli 2017, 11:57 visad 5 520 gånger 3 kommentarer

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

”Hesa Fredrik” avslöjade katastrofal kriskommunikation

Paul Ronge, 10 juli 2017, 09:40 visad 3 638 gånger Skriv en kommentar

Strax efter 22 på söndagskvällen ljöd ”Hesa Fredrik” i Stockholm – krissignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA). En tidpunkt när alla vet att det inte är någon övning, utan ska vara ”på riktigt”.

Själv var jag på säkert avstånd här i Frankrike, men vi blev uppringda av människor som var genuint rädda, det blodiga attentatet på Drottninggatan i Stockholm är fortfarande i färskt minne.

Jag kommenterar händelsen här i Resumé.

Människor kastade sig på sina datorer och mobiler för att söka information på sajterna där infon brukar stå – bara för att till sin förskräckelse se att dessa sajter, polisens och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB), låg nere. DN kom med den första infon.

Terroristattentat? Rysk hackning? Ingen visste, den signal som ska ljuda ”faran över” kom inte. Ansvarig landstingspolitiker Inger Svenonius fick inte information förrän tre timmar senare och är oerhört kritisk.

Kort sagt: Allt som kunde gått fel i krisinformationen gick fel och (MSB) , har fått sig en rejäl förtroendeknäck. SOS Alarms förtroende är sedan tidigare lågt efter alla missar med ambulanstransporter och så vidare.

Fortfarande idag, måndag, är förklaringarna inte tillfredsställande. Det skylls på en uppdatering som gick snett och  ”handhavarfel” när signalen gick igång av misstag. Med rätta spekuleras det i sociala medier om hacking, som ju Ryssland blivit en sådan expert på. Kan det verkligen vara så att de viktigaste sajterna blev överbelastade när de behövdes som mest?

För kriskommunikationen finns nu några viktiga tumregler att följa, de jag själv använder i situationer som oftast är långt mindre allvarliga än den här:

  • Utred vad som gick snett och gör det grundligt. Trygghet skapas genom att man har koll på detaljerna.
  • Rätta snabbt till det som går att rätta till. Exempelvis om sajterna inte har kapacitet att klara en anstorming – öka kapaciteten. Om någon enskild klantat sig, hitta rutiner för att minimera fel på grund av den mänskliga faktorn.
  • Informera allmänhet, media med stor respekt för alla frågor och använd era bästa kommunikatörer. Förklara där vad ni nu gör för att samma tabbar och misstag inte ska hända igen.’

Den gamla klyschan ”det tar år att bygga förtroende, men det kan ta timmar att förlora det” har sällan känts sannare.

Andra skriver intressant om kriskommunikation

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Paul Ronge, 9 juli 2017, 09:47 visad 3 742 gånger Skriv en kommentar

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Gör Trump USA till den sista Sovjetstaten?

Paul Ronge, 22 januari 2017, 10:24 visad 5 067 gånger Skriv en kommentar

Kommer ni ihåg när den dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 trodde TV-kameran var avslagen och kläckte ur sig att Norge var”den sista Sovjetstaten”?

Efter Donald J Trumps första kaotiska dagar på jobbet som USA:s president kan samma fråga ställas – men med lite större allvar: Tänker Trump göra USA till den sista Sovjetstaten?

Han gör ner hela Washington DC, hela den politiska eliten i kongress och senat. Hela. I sitt invigningstal slog han fast att dessa politiker bara berikat sig själva på det amerikanska folkets bekostnad. Han ska fixa tillbaka jobb från en gången tid till USA:s ”rostbälte” genom hot om tullar och handelskrig. Han häller bensin på Mellersta Östern-konflikten genom att vilja säga upp kärnkraftsavtalet med Iran och förlägga USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Allt han gör andas konflikt. Den knutna näven är symbolen.

Kvinnomarschen samma dag samlade miljontals,  många fler än de Trump-anhängare som skränade ut sitt bifall åt presidentens nationalistiska: ”From  this day forward it will be only America first! America first!”. Jag skrev nyligen i News55: ”så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är kvinnorna som tar upp kampen mot alfahannen Trump som nu kommer att tävla med Putin om vem som är mest testosteronstinn och aggressivt farlig för världen.

Det allra allvarligaste är att Trumps politik (som han hittills stakat ut den) bara är möjlig att genomföra under diktatur. Han totalsågar både hela det politiska styret och USA:s nyhetsmedier samtidigt. Men för att få igenom någonting av värde måste han kompromissa och få med sig majoriteter i kongressen och senaten. Därför är det  lilla ordet ”alla” när det gäller den politiska eliten så viktigt. Hans kompromisslösa utfall gäller även republikanerna. Han  innefattar sitt eget parti i de parasiter som har berikat sig.

Att ifrågasätta seriösa mediers uppgift att fler var närvarande på Obamas båda invigningar  2009 och 2013 och kalla medierna lögnaktiga och illvilliga när media faktiskt har bildbevis, för tankarna till ”Bagdad Bob” och gamla totalitära diktaturers dementimaskiner.

Trump förklarade att han tänker runda ”de ohederliga medierna” genom att twittra. Men förutom att medierna i den kritiska granskningen av makten är en helt nödvändig del i en fungerande demokrati, glömmer Trump en viktig poäng: Hans tweets kommer alltid att betraktas som partsinlagor. De kommer konsekvent att ha en lägre trovärdighet än det som media rapporterar, och just CNN är USA:s kanske viktigaste informationskanal för tunga internationella omvärldsaktörer.

Kompromisserna, gråskalorna, förhandlandet och gnetandet är ju själva grundbulten i demokratin. Att aldrig nå riktigt ända fram, men alltid en bit på vägen. Allt detta stänger Trump dörren för och slänger bort nyckeln när han dundrar till sina kärnväljare: ”Jag kommer aldrig någonsin att göra er besvikna” (”I’ll fight for you with every breath in my body – and I will never, ever let you down”).

Om Donald Trump ska vara en demokratisk president så MÅSTE han göra sina kärnväljare besvikna. Inte alltid, men åtminstone ibland och säkert tillräckligt ofta för att själv så småningom bli utsatt för politikerförakt. Endast en diktator – i stil med Hitler – kan styra genom dekret och genomföra 100 procent av sin politik. Inte att undra på att världen bävar inför Trumps oförutsägbarhet, narcissism, nationalism och populism.

Andra skriver intressant om Trump

Paul Ronge

« Tidigare inlägg |