Medieträning, medierådgivning och krishantering

”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

Paul Ronge, 25 april 2019, 18:34 visad 1 208 gånger Skriv en kommentar

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd  ”The Daily”  där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post  har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda  framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

Om Busch Thor och att ta seden dit man kommer

Paul Ronge, 30 december 2018, 19:28 visad 7 770 gånger 8 kommentarer

Året 2018 är snart slut och jag upptäcker att jag bloggat allt mindre. Förr deltog jag med liv och lust i debatter på Facebook och Twitter, nu tar jag  hellre ett tag med dammsugaren än går upp på sociala medier, så olustigt känns det.

Det beror nog inte bara på ålder och tilltagande lättja. Tonen har helt enkelt blivit för rå. Ofta ointellektuell, ibland rent ondskefull.

Som när moderate riksdagsmannen Hanif Bali twittrar om hur många oskulder en islamists pappa ”får knulla” när han dödats i Syrien.

Visst, han tar i sitt korståg mot den extrema islamismen upp viktiga sakfrågor – som att svenska  skattebetalare betalar 20 miljoner till dess organisation Ibn Rushd som nämnda islamisten Yasir Al-Sayed Issa leder. Men varför detta språkbruk? Är det bara försök till  ”klickbete” att sänka debattnivån så till den milda grad?

Så till den andra sidan. KD:s partiledare Ebba Busch Thor har skrivit en debattartikel om svenska traditioner, som hon menar hotas av en så kallad ”myndighetsvänster”.

Det har föranlett stenhård kritik, raljerande och förakt från vänster. Per Svensson, som jag respekterar som en av Sveriges vassaste kulturskribenter och som var en inspirerande arbetskamrat på Expressen, avfärdar inlägget som en ”försvarskamp för julskinkorna”.

Jag vet att han kan mycket bättre än så.

Helle Klein twittrar och får en hatstorm emot sig som tyvärr också inbegriper rejäla personangrepp. Men varför måste hon skriva att Bush Thor sällat sig till ”extremhögerns konspirationsteorier” och  att hon som partiledare tydliggör ”det blåbruna blocket”?

Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, kallar Busch Thor för nättroll och hävdar att hon själv aldrig har påstått att Sverige saknar inhemsk kultur. Men det finns ju bildbevis på att det hon säger inte är sant.

Jag blir beklämd när debattörer jag respekterar läser Busch Thors inlägg som fan läser bibeln.

Det hon skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. Jag förstår metaforen, även om ett samhälle som Sverige givetvis inte bara innehåller familjelycka utan också fullständigt relevanta klassmässiga och politiska motsättningar.

Visst har vi svenska traditioner! Strunt samma att de ibland importerats från andra håll (som Lucian från Sicilien och köttbullarna från Turkiet). Ibland är det kuriosa: I Sverige tar vi män ofta av skorna när vi går på middag hos grannen (ett etikettsbrott har jag läst nu). I Frankrike får vi vackert låta bli. När min mormor och morfar kom hit på 1950-talet var nyfikenheten  på det som var svensk kultur total. Morfar lärde sig svenska efter fyllda 50 genom att traggla sig igenom böcker och fick så småningom ett imponerande ordförråd. Han försökte äta kräftor  (äckliga kräldjur, tyckte han) och lyckades i alla fall få i sig kräftstjärtarna.

Är du bortbjuden på middag så börjar du inte slåss med värden,  du visar, om du är någorlunda väluppfostrad, tacksamhet för det du bjuds.

Jag tycker liknelsen är relevant som framgångsrecept för de nyanlända som kommer. Ingen kommer  till exempel att tvinga muslimer att äta skinka. Men för den som aktivt anstränger sig för att integreras kommer det att gå bättre än för den som inte ens ids försöka lära sig bra svenska.

Jag tycker IS-krigare som förbereder terrorattacker, ofta försörjda av svenska trygghetssystem, är värsta sortens pack. Det finns överhuvud taget inga förmildrande omständigheter för de tre som nu åtalats och sitter i rättsligt förvar om de gjort det de anklagas för.

Jag kan inte fatta att Nacka kommun köpte in bostadsrättslägenheter  så att en muslim kunde hysa sina tre familjer, trots att månggifte och bigami är förbjudet i Sverige. Jag kan inte fatta att partier som kallar sig vänster, eller feminister för den delen,  försöker relativisera eller förminska hedersvåld, eller att Afghanistan är ett fullständigt kvinnofientligt samhälle, som Expressens Magda Gad rapporterat om. Det gör mig inte till en del av en blåbrun rörelse, jag vet var jag står.

Och det gäller också Ebba Busch Thor. När hon skriver om att låta invandrare ”gå husesyn” i svenska seder och bruk så är det ju att argumentera FÖR integrering. Om man stänger gränserna för invandrare, som SD vill, så finns det ju ingen anledning att integrera. För SD är detta ju också bara början. Sedan vill de börja skicka hem folk till sina ursprungsländer.

Varför kan vi inte resonera sakligt om invandringens och integrationens problem utan att diskussionen blixtsnabbt trappas upp till hysteriska övertoner? Konflikten på sociala medier för tankarna till de värsta fotbollshuliganernas uppgörelser, fast med ord inte knytnävar. Än så länge i alla fall. Och precis som vanliga fotbollsälskare  kan fly läktarna för att deras barn inte ska hamna i skottlinjen för bengaliska eldar, flyr sansade debattörer nätet.

Jag vill ha mycket mer av nätsajten Kvartals förhållningssätt i svensk samhällsdebatt. Sakligt, rakt och på en intellektuell nivå som visar att man inte underskattar sina läsares/lyssnares förmåga att fatta.

Som här när Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver, oerhört faktagrundat och intressant, i anrika New York Times om islamisters antisemitiska attacker på judar i Malmö.

Paul Ronge

Ge Annie Lööf chansen!

Paul Ronge, 21 oktober 2018, 20:42 visad 3 735 gånger 4 kommentarer

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven har av talmannen fått uppdraget att bilda en ny regering sedan Moderatledaren Ulf Kristersson kastat in handduken.

Dödläget är som gjutet i betong och svenska folket tar sig för pannan. Sandlåda! Stridstuppar som är helt adrenalinstinna av prestige. Idioter som målar in sig i hörn istället för att prata med varandra! Politikerföraktet bara växer och epiteten haglar på sociala medier och i det offentliga rummet.

Alla mer eller mindre kreativa förslag för att bryta dödläget faller på att politiker på femåringars sätt kniper ihop munnen och ställer sig med armarna i kors. ”Kan inte. Vill inte”.

Det jag beskrivit  ovan är ett sätt att se på det som just nu händer i spelet om regeringsmakten.

Men det finns ju också ett annat sätt att betrakta det politiska kaoset, måhända mer konstruktivt.

I P1:s Ekots Lördagsintervjun 20 oktober, som vanligt genomförd av rutinerade radioprofilen Monica Saarinen, talar en av svenskt näringslivs största legendarer Pehr G Gyllenhammar klarspråk om den politiska situationen. Han tar totalt och otvetydigt avstånd från det i hans ögon ”fascistiska” partiet Sverigedemokraterna. Under inga förhållanden får en ny svensk regering ge partiet något som helst inflytande är hans tes.

Gyllenhammar, 83, kan i intervjun hänvisa till sin långa och rika  erfarenhet, att många svenskar stödde Hitlers nazistparti även när illdåden och mördandet av miljoner judar var  kända och hur en nazistisk och fascistisk våg åter väller över Mellaneuropa. Han har själv judisk bakgrund.

Näringslivet är splittrat, med exempelvis Antonia Ax:son Johnson som företrädare för linjen att stödja sig på SD. Men där finns också de som går drastiskt längre än Gyllenhammar. Näringslivsprofilen Darko Pervan avstår en investering på 1,7 miljarder i Klippan, som skulle givit 500 nya jobb eftersom SD  där fick 30 procent i valet.

Han säger i Veckans Affärer att han kommer att förlora massor av miljoner, men det är värt varenda krona för honom, vars familj kom till Sverige i mitten av 1950-talet:

”Jag kan inte som invandrare belöna SD-anhängare eftersom deras politik bygger på att jag inte är välkommen här”.

I Filip & Fredriks ”Breaking News” den 15 oktober (jag medverkar cirka 15 minuter in i programmet – det går inte att se med adblock aktiverat)  tog jag själv exemplet Norden. Både Norge, Danmark och Finland har ju misslyckats att hålla undan Sverigedemokraternas motsvarigheter från politiskt inflytande. I Norge är de med i regeringen, i Finland har Sannfinländarna regerat och i Danmark kan man nästan säga att de bestämmer, så har en invandrarfientlig och nationalistisk politik formats. Inte minst i slakten av Dansk Radio, med krav på mer nationalism, som till exempel att 48 procent av all spelad musik måste vara dansk.

I grunden står de demokratiska riksdagspartierna i Sverige inför två val: Antingen tillträder en ny  regering med Sverigedemokraternas stöd, eller också blir det en regering med partier som samverkan över blockgränsen. Här är Centerpartiet centralt – i praktiken blir de två mittenpartierna Centerpartiet och Liberalerna vågmästare. De  fäller avgörandet om Stefan Löfven eller  Ulf Kristersson blir Sveriges nya statsminister. Men allra  viktigast i den ekvationen är Annie Lööf.

Som Svenska Dagbladet beskriver idag, söndag, så är ju Lööf egentligen ingen mittenpolitiker. I flera frågor står hon till och med till höger om Moderaterna, inte minst när det gäller arbetsrättslagstiftningen, skolad som hon är i Timbrohögern.

Men på GAL-TAN skalan står hon klart profilerad i GAL (grön, alternativ, libertarian), med sitt absoluta avståndstagande från främlingsfientlighet och  därmed från Sverigedemokraterna.

Lööf har lovat att äta upp sin högra sko om hon skulle sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, djupare än så är det svårare att gräva ner sig i sin skyttegrav.

Och trots att Alliansen brakat sönder och samman så till den grad att Lööf och Jan Björklund hotade att aktivt rösta nej till Kristersson som kunde tänka sig att bli beroende av SD-stöd, så vidhåller Lööf att hennes förstahandsalternativ är en Alliansregering med stöd av Socialdemokraterna. Det är direkt verklighetsfrånvänt.

Det är därför sannolikt att Löfven, precis som tidigare Kristersson, snart tvingas erkänna för talmannen att inte heller han kan bilda en regering. Jag kan inte se att Annie Lööf i denna talmansrunda skulle tvärvända och ge Löfven sitt stöd eller sätta sig i hans regering.

Som jag ser situationen har Stefan Löfven nu ändå, paradoxalt nog, ett guldläge. Den borgerliga alliansen spricker inför hans ögon, utan att han ens behöver hjälpa till. Orsaken är ju inte hans machiavelliska begåvning eller stora statsmannakonst, utan kan enkelt stavas SD. Fem partier (V, MP, S, L och C) vägrar samröre med partiet.

Skulle Löfven också nu bli statsminister med C och L i regeringen skulle man kunna säga att han vunnit med hundra noll.

Och visst: Logiken säger att största partiet i en regeringskonstellation också har statsministerposten. Dock är det inte en evig sanning: Under Thorbjörn Fälldins trepartiregering i slutet på 1970-talet var det närmast självklart att statsministern skulle tas från mitten, även om Moderaterna blev störst. Det var först 1991 som Moderatledaren Carl Bildt kunde leda en borgerlig koalitionsregering.

Det finns inte heller någon absolut logik i att C och L stoppade en Moderatledd regering för att de inte accepterar att den tas gisslan av SD.

Jag kan ha fel, men jag tror inte den där ”hundra-noll-segern” för Löfven är realistisk. Den är helt enkelt för svårsmält för Centern, oavsett om Löfven flaggar för kohandel när det gäller LAS.

Socialdemokraterna är ett maktparti, precis som Moderaterna. Men om Löfven kunde göra eftergiften att stå tillbaka för Lööf, att acceptera att Centern får statsministerposten, skulle spelplanen ruskas om. Allra helst om S var beredda att sitta i en regering med C och L, kanske också MP. I andra hand släppa fram en minoritetsregering bestående av C och L, som naturligtvis skulle bli mycket svagare.

Som helt utanförstående, men med en lång erfarenhet av hur man bygger goda publika relationer, tror jag många väljare skulle finna det sympatiskt om åtminstone en av de båda statsministerkandidaterna inte var så förblindad av makthunger att han kunde se till landets bästa.

Men det är nog att hoppas på för mycket. Tyvärr tyder nog det mesta på att vi så småningom går mot ett extraval. Och då kan Jimmie Åkesson skratta hela vägen till valurnan.

Paul Ronge

Vad gör partierna för att förtjäna min röst?

Paul Ronge, 12 augusti 2018, 15:55 visad 4 122 gånger Skriv en kommentar

Jag vill inte medverka till att spä på politikerföraktet, men jag måste fråga: vad gör partierna i år för att förtjäna våra röster?

Det politiska läget är mycket komplicerat. Sverigedemokraterna kan bli näst största parti och kommer att ställa långtgående krav på en invandrarfientlig agenda och inflytande på politiken. Det är ett dilemma för övriga partier som inte kan gömmas bakom fluffiga valaffischer. Johan Hakelius beskriver dilemmat i en krönika i Expressen.

Han tar till ett plågsamt galghumoristiskt bildspråk:

”Tanken verkar vara att man förblir fläckfri, även om man dagligen måste rulla sig i dynga, om man bara låter bli att tala med grisen.

Om liknelsen ursäktas.

Och hur är det egentligen tänkt att renhetsspelet ska fortsätta efter 9 september, om valresultatet blir som det verkar bli? Sverigedemokraterna kanske får 70 ledamöter, som kommer att rösta för och emot alla förslag. Hur ska man undvika lorten då?”

Man behöver inte hålla med Hakelius om lösningen, att göra Sverigedemokraterna salongsfähiga, men problembeskrivningen är ”spot on”.

När det är så komplicerat, när både Ulf Kristersson och Stefan Löfven kommer att få stora svårigheter att bilda handlingskraftiga regeringar, väljer de att bortse från elefanten i rummet och köra budskapen: ”Lita på mig” (Kristersson) respektive ”lita på oss” (Löfven med en trojka av dem han ser som de mest populära ministrarna) på sina valaffischer. Jag kommenterar affischerna här, i SVT Morgonstudio.

Kristersson joggar och ser på bild ut som Michael Douglas i ”Falling Down” (varning för denna man i bilköer och på McDonalds). Löfven äter varmkorv. Annie Lööf vill ”framåt” (vilken partiledare vill bakåt?). Liberalerna har inspirerats av tomtens julverkstad och blivit rimsmeder. SD är i och för sig smarta som har två unga riksdagskvinnor på bild  UTAN budskap. Men särskilt upplysande är det ju inte, utom att partiet vill byta image från ett parti för arga unga män. Miljöpartiet sticker ut med bästa kampanjen – miljöhotet är NU – brännande aktuell i alla avseenden. Däremot kan man ju fundera på om deras politiker har styrkan att göra något handgripligt åt hotet.

Undersökningar visar att väljarna skyr politisk reklam* och alltmer aktivt söker sin  information på nätet. Partierna kastar ut hundratals miljoner på denna reklam, men har inte ens en länkhänvisning på affischerna, ett enkelt www. Som skulle kunna leda till mer kunskap och spännande chattar med intresserade väljare. 2018 borde moderna partier ha flyttat in valstugorna på nätet, har de ingenting lärt av Barack Obama?

Varför behandla väljarna som idioter? Alla politiskt intresserade ser ju problemen, varför inte problematisera, diskutera lösningar och ta väljarna mera på allvar?

Så här ser det ut med mina ögon:

Ulf Kristersson är beredd att bilda en Moderat minoritetsregering, eventuellt med Kristdemokraterna, som på något underligt sätt ska kunna regera med Sverigedemokraternas stöd utan att ge dem inflytande. Det spräcker Alliansen, där framför allt Centern men även Liberalerna, vägrar samröre med SD. Hur Kristersson i det läget ska kunna ”ta tag i Sverige” är en gåta.

Löfvens regering måste, om det rödgröna blocket blir större än Allianspartierna också släppas fram av dem, men blir ändå även fortsatt en minoritetsregering. Och fortfarande gäller ju att Alliansen är splittrad om hur den ska förhålla sig till SD.

Jag har sällan sett en sådan leda och missmod inför ett val som i år. Man söker inte det bästa alternativet utan försöker i bästa fall komma fram till det minst dåliga. Jag har i min vänkrets utpräglade demokrater som säger att de kommer att rösta blankt, helt enkelt för att partierna inte vinnlägger sig tillräckligt att göra sig förtjänta av deras röster.

I morgon, måndag, är det planerat att jag ska intervjuas av Expressen-TV om medietränade politiker. Om det är bra eller dåligt och hur man känner igen om en politiker är medietränad.

Jag kommer i så fall bland annat att säga att om det syns att en politiker är medietränad så har medieträningen per definition varit dålig. Medie -och budskapsträningar är till för att spetsa och förbättra kommunikationen kring det politikern verkligen tycker och står för, inte för att med papegojsvar och luddigheter dölja det som är problemen.

Att förstärka det äkta. Lite av den äkthet, rakhet och passion jag saknar i valrörelsen som helhet.

Paul Ronge

* Så här skriver Erika Freijs i SvD 12/8: ” Vanlig politisk reklam går nämligen inte hem längre. Endast var sjätte svensk är positiv till politisk reklam. Det visar en ny undersökning från Novus som intresseorganisationen Sveriges Annonsörer låtit göra. Och då plöjer ändå riksdagspartierna ned drygt 340 miljoner kronor på reklam.”

När media förstör liv ska det åtminstone kosta

Paul Ronge, 10 juni 2018, 11:51 visad 11 518 gånger En kommentar

Fredagen den 8 juni friades den så kallade TV4-profilen – kändis i hela Sverige och uthängd med namn i våra största medier – i en rättegång om misstänkt våldtäkt. Han friades alltså i tingsrätten, men kan fortfarande dömas i högre instans om åklagaren väljer att överklaga.

Men av en stor grupp människor framför allt inom  #metoo-rörelsen är han ändå dömd, alldeles oavsett rättsläget.

”Ingen rök utan eld”, är ett av de mildare argumenten för att döma honom till  kanske livslång stening i det svenska samhället. ”Något hände säkert i den där badtunnan”, tänker många. För honom har det inneburit förlust av ära och heder, av sin uppburna ställning som populär programledare och av miljoninkomster.

Dessutom poppar helt andra anklagelser upp i kölvattnet av den rent sexuella – till exempel att han är en elak och usel chef, att han bär sig åt som ett svin och mobbar personal. Folk som känt sig förfördelade ger igen av ren hämnd. En filmsnutt publiceras där han skäller och domderar, vilket ju inte har det minsta med målet att göra. I en annan filmsnutt är han rejält berusad och svamlig.

Då närmar vi oss ett karaktärsmord, vilket också Aftonbladet-profilen  fick utstå. För att inte tala om Stadsteaterns förre VD Benny Fredriksson som inte längre finns i livet för att driva några processer.

De som orsakat den största skadan är faktiskt inte de som spred rykten och anklagelser på sociala medier. Det är istället de traditionella medier som hängde ut TV4-profilen med namn till tittare och läsare.

Detta föranledde, samma dag som TV4-profilen friades, SR:s Studio Ett att behandla frågan om namnpubliceringen, med mig och Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som medverkande.

Jag menade där att det var fel att publicera och att det inte fanns något allmänintresse (något som media alltmer verkar förväxla med ett ”allmänhetens intresse”, alltså en nyfikenhet på snaskigheter som leder till många sålda tidningar och många klick).

Här är den mening i Pressens Publicitetsregler (frivilligt antagna som komplement till grundlagen av press, radio och teve) det handlar om:

”7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

I detta ”allmänintresse” ligger alltså att det ska finnas ett samhällsintresse, något som ”kräver offentlig belysning”. Medias problem är helt enkelt att det är svårt att hävda att det som hände i badtunnan för nio år sedan, åtminstone före en fällande dom, är så samhällsintressant så det kräver  offentlig belysning.

Inom de närmaste veckorna kommer Pressens Opinionsnämnd (PON) med sina utlåtanden när det gäller ett antal namnpubliceringar under #metoo. En försiktig Sigvardsson medgav i radiointervjun att det skett ”övertramp”. Det är ingen djärv gissning att det kommer att ske tunga fällningar. Jag tror det kan handla om åtminstone TV4-profilen och Aftonbladet-profilen, kanske också SVT-profilen. Det är en ödets ironi  att det är män inom media och kultur som mest ställts inför den gemensamma svetslågan av skvaller och anklagelser i sociala medier och publiceringar i traditionella medier.

Diket mellan det rena träsket på sociala medier och traditionella medier krymper i takt med att namnpubliceringar blivit allt fler och grövre. Förr kunde det räcka att jag uppmanade mina kunder att sitta still i båten och vägra uttala sig i traditionella medier, trots att drevet gick i sociala medier. Nu är det inte säkert längre. TV4-profilen uttalade fem ord: ”Det är så himla lågt”, vilket slogs upp stort när han hängdes ut. Aftonbladet-profilen sade mig veterligt ingenting i traditionella medier innan det small till för honom.

Så trots att Martin Timell är frikänd i tingsrätten är han ändå dömd. I sociala medier, men också av en bred allmänhet.  Även om andra media, liksom Studio Ett, nu skulle välja att anonymisera honom i någon sorts senkommen respekt för pressetiken så vet ändå alla exakt vem det handlar om.

Sigvardsson tror att namnpubliceringarna, som fått så förödande konsekvenser för enskilda människor, är undantag. Att övertrampen berodde på den upphetsade stämningen under #metoo-rörelsen och att allt nu återgått till det normala. Jag är tyvärr inte lika säker, utan har en mörkare bild. Namnpubliceringar och beskrivningar av skandaler och snaskigheter som stör privatlivets helgd har blivit allt vanligare över tid. Så jag tror media ”vilar på hanen”. Det kommer att vara lugnt ett tag, i avvaktan på PON:s domar. Men tendensen är brutalare publiceringar, för att de säljer och skapar klick.

Straffet för människor som utsätts för mediedrev, liknande det som skedde i #metoo, kan vara livslångt, men straffet för media som fälls i PON för övertrampen är närmast en axelryckning. Man tvingas publicera sin fällning (och har traditionellt gjort det på undanskymd plats och med mindre textstorlek) och betalar en expeditionsavgift på högst 30 000 kronor. Medier med under 10 000 i upplaga kommer undan med 12 000 kronor. Detta är nålpengar för stora tidningsdrakar. Medier är som de flesta företag, ”money talks”. Kostar det enorma bötesbelopp och ett nedsmutsat varumärke så slutar ju företag som Telia att muta i Uzbekistan. Samma princip gäller nog svenska medier.

Sätt er in i de utsatta människornas situation! Att knappast våga gå ut i det underbara sommarväder som varit, för alla blickar man får! Tissel och tassel. Kanske ett glåpord eller någon hotfull åtbörd.  Diplomaten Lars Danielsson, som skandaliserades under Tsunamin-katastrofen 2004, flydde landet liggande under en filt i sitt bilbaksäte i motsvarande situation.

Jag har haft kunder i den här situationen och vet att det är precis så här det fungerar. Det krävs inte mycket empati för att förstå vilket lidande, vilket ingrepp i privatlivet en offentlig skampåle innebär.

Jag inser förstås att många kvinnor har haft fruktansvärda upplevelser, men de jag anklagar här är de medier som utnyttjat #metoo-situationen och i något fall bokstavligen gått över lik.

Därför hoppas jag att de ”profiler” som vinner i PON kräver riktigt tunga skadeståndskrav i förtalsrättegångar mot de aktuella medierna. Jag tycker det borde handla om miljonbelopp. Jag är inte jurist och vet inte om det går. Men på kort sikt tror jag det är det enda som kan stoppa brutaliseringen och här handlar det om krossade karriärer, i  värsta fall förstörda liv. Då måste det åtminstone kosta.

På längre sikt måste straffen för brott mot Pulicitetsreglerna bli hårdare. PON är för tandlöst (och det är en kritik mot institutionen, inte mot Ola Sigvardsson som är en utmärkt Pressombudsman).

Höj bötesbeloppet, åtminstone till 100 000 kronor! 30 000 är ett skämt. Och media måste tvingas ge fällningarna större utrymme på framträdande nyhetsplats.

Paul Ronge

Utan insyn inget immunförsvar – därför är Akademiens kris så djup

Paul Ronge, 15 april 2018, 13:54 visad 6 261 gånger 3 kommentarer

Svenska Akademien har gått från hemlig och överlägsen elitklubb till var mans niding. Alla talar om krisen, man har klätt sig i knytblus för att visa solidaritet med den sparkade ständige sekreteraren Sara Danius och skämten haglar om de fina hermelinerna som nu, blossande av skam, tvingas kräla i stoftet.

Kanske har  Jonas Gardell satt fingret på den absolut viktigaste orsaken till krisen: ”Bakom slutna dörrar sker alltid något skamligt”. Han liknar Horace Engdahl med Gollum i ”Sagan om ringen”. All makt korrumperar och efter ett tag förvandlas det som var ett ansvar till en upplevd rättighet, något man försvarar med näbbar och klor. Och precis som Gollum blir så Horace Engdahls röst alltmer primitiv och grötig i sitt krav att behålla klenoden med all makt och alla förmåner.

Hans omdöme att Sara Danius är den ständiga sekreterare som lyckats sämst sedan 1786 (alltså av alla någonsin) blir ett meningslöst gläfsande som bara inger löje. Horace Engdahl kan nog betrakta sig som bortgjord hos svenska folket på obestämd tid.

Kriskonsulten Jeanette Fors-Andrée benar pedagogiskt upp de fel som gjorts i krishanteringen här i TV4.

Och naturligtvis är den offentliga pajkastningen helt förödande. Här har vi en av de mest internationellt ansedda svenska institutionerna av alla – som delar ut Nobelpriset i litteratur – och de ger sig på varandra som småbarn i en sandlåda.

Men grunden är ju oviljan hos majoriteten av Akademiens ledamöter att ta tag i kärnfrågan:  Ska de hantera kritiken med respekt eller ska de fortsätta att låtsas som om det regnar?

Jag,  som arbetat med krishanteringar i 20 år kan sammanfattningsvis konstatera: Inget gör ett varumärke (oavsett om det handlar om ledare, stjärnor, förebilder, organisationer eller företag) så skört som bristen på insyn. Bakom stängda väggar frodas divalater, korruption, mobbing, sexuell diskriminering, vänskapskorruption, förskingring och andra mänskliga olater som allra bäst. Insyn och förmåga att förstå och ta till sig kritik stärker varumärkets ”immunförsvar”. Man lär sig av omvärldens reaktioner, rättar till det som behöver rättas, och går vidare.

Den första och absolut viktigaste frågan att ställa sig i en uppseglande kris är – vad ligger det i kritiken? Och om jag upplever att en del av den är berättigad – vad gör jag då för att så snabbt som möjligt rätta till det som gått snett. Mycket vanligt är annars att man går in i förnekelse och motattacker: ”JAG har inte gjort något fel! Det är kritikerna som är illvilliga och dumma, eller ”det är en konspiration”, eller ”alltihop är mediedrevets fel”.

Sara Danius valde, enligt min mening, den rätta vägen genom att visa respekt för kritiken och vidta åtgärder. Hon erkände ”kulturprofilens” härjningar, hon tog in en oberoende advokatbyrå. Eftersom detta både handlade om vänskapskorruption och misstänkt jäv, genom Katarina Frostensons koppling till ”kulturprofilen” så hade krisen kunnat lösas långsiktigt om Frostenson blivit utesluten i den omröstning som genomfördes. Jag har uppfattat att Danius långsiktiga lösning var just att Svenska Akademien måste moderniseras, öppna sig mot svenskt kulturliv mera brett och bli mycket mer kommunikativt transparent.

Istället fick hon  själv sparken. Och Svenska Akademien verkar sitta fast i en permanent och olöslig kris.

Min viktigaste resurs i krishanteringar är erfarenhetsbanken. Och den visar hur just detta med brist på insyn (och insikt) leder till katastrof nästan varje gång. 1980 avgick Transportbasen Hans Ericson efter omfattande representation på medlemmarnas bekostnad, en lyxlägenhet han fick på Östermalm och skattefusk. Han vägrade se någon substans i kritiken och ägnade all sin kraft att jaga ”läckor” och kritisera journalister. Hade det kunnat ske med bättre insyn och kontroll från revisorer?

I många år höll sig fackpampar hyfsat i skinnet, men 2016 var det dags för praktskandalen i Kommunal, med lyxresor, sjöar av sprit och uthyrning till en porrklubb. Ordföranden Annelie Nordström bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”. Vad tror ni om insynen? Hur kunde annars det skandalösa beteendet eskalera så fullständigt?

Och Sverker Martin-Löf som i decennier var en djupt respekterad företagsledare, som föll så tungt i SCA-skandalen 2015 med privatjet, jaktklubb och helikoptrar som fick hämta jagande direktörers whisky och plånböcker. Martin-Löfs ovilja att se någon substans i kritiken att direktörerna blivit fartblinda och hans envetna försvar att alltihop var en konspiration och ett mediedrev tvingade ju fram dramatiska ledarförändringar i Industrivärden och Handelsbanks-sfären. Knappast heller där någon insyn eller insikt. Inte heller fanns någon slav vid triumfvagnen som viskade i Martin-Löfs öras att inte heller han var odödlig.

Jag kan bygga på med exempel i det oändliga. Med insyn och insikt att man har ögonen på sig följer ju för normala människor ett konsekvenstänkande. Som: ”Om vi mutar i Uzbekistan så kanske vi får svårt att förklara det”. Eller: ”Om jag snor en massa pengar från en hjälporganisation jag jobbar för så kanske jag hamnar i finkan”. På psykopater hjälper ju inte sådana resonemang, men oftast på alla oss andra. Att agerande kan få konsekvenser.

Så min slutsats är given. En medling mellan Engdahls och Danius  världsbilder verkar oförenligt som eld och vatten.  Alla ledamöter i Svenska Akademien borde därför ställa sina platser till förfogande och en kunnig kommitté arbeta om stadgar och arbetsrutiner så de stämmer bättre med 2018 än 1786. Gärna under ledning av Sara Danius, som ju har hela bilden. Man måste kunna avgå ur en förening, allt annat är bisarrt. Och nya måste kunna väljas in. De enda tidigare ledamöter jag just nu ser som helt logiska i en sådan nybildning är Danius själv, Klas Östergren, Peter Englund, Kjell Espmark, Per Wästberg, Sara Stridsberg, Jesper Svenbro, Lotta Lotass och Kerstin Ekman. Resten av gänget kan gärna väljas nya.

Andra skriver intressant om Svenska Akademien.

Paul Ronge

Var finns Zuckerbergs medietränare?

Paul Ronge, 30 mars 2018, 17:02 visad 5 210 gånger Skriv en kommentar

Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs mediehantering har hittills varit bedrövlig. Han ”kanske” kommer att ställa upp för den amerikanska kongressen, säger han. Han är inte bekväm med media. Trivs bäst i bakgrunden, mumlar han.

DI-reportern Andreas Cervenka är ”spot on” när han i ett rykande intressant inslag i podden DIgital helt enkelt frågar sig om Zuckerberg är rätt man att leda ett av världens tyngsta och mest publika företag.

Aktien har störtdykt och förlorat 18 procent, sedan de 16 mars då avslöjandet kom att 50 miljoner användarkonton hade hackats och använts av Cambridge Analytica för att bland annat hjälpa Donald Trump att vinna valet och leda Brexit-sidan till seger i UK. För övrigt rasar brittiska parlamentsledamöter över att Zuckerberg hittills vägrat inställa sig att höras av dem, utan enbart vill skicka underhuggare.

Zuckerberg har bett om ursäkt i stora tidningsannonser både i USA och UK och givit några få intervjuer. Jag såg den han gjorde för CNN och Zuckerberg framstod nästan som en stammande skolpojke, helt utan pondus och karisma. Hans förmåga att kommunicera och ingjuta nytt förtroende hos användare som känner sig manipulerade är ju helt avgörande för Facebooks framtid. Var finns hans medietränare? Är karl’n så arrogant eller komplett omedveten om mediedramaturgin så att han inte förbereder sina huvudbudskap och vilken som är den bästa retoriska modellen att föra ut dem? Tänk sedan på ironin att han byggt världens mest framgångsrika sociala medier-plattform på att människor lämnar ut sig fullständigt. De berättar om sjukdomar, om kärlekskriser, om sina gulliga barn och husdjur. Detta samtidigt som Mark Zuckerberg lämnar ut nästan noll om sig själv, han verkar ha en enorm ovilja att synas publikt.

Det finns naturligtvis något gulligt och rörande över detta, liksom hans enkla klädstil i jeans och T-shirt. Men respektingivande är det inte och knappast lugnande för alla aktieägare som får åka hiss ner i kolkällaren, mitt i brinnande högkonjunktur.

Zuckerberg har lovat skärpning och förbättringar, men jag tycker han undviker grundproblemet: Facebooks affärsidé är ju just att använda användarna som råvara, att ge annonsörer möjlighet att pricka in sin kundkrets perfekt med annonser. Hur ska han göra i framtiden? Kommer affärsmodellen att ändras? Facebook finns ju till för att tjäna pengar, inte för att göra folk lyckliga.

Jag är misstänksam och väldigt restriktiv med vad jag skriver om mig själv rent privat på Facebook. Den tankegången har jag utvecklat här på News55.

Men självklart ska alla få göra som de vill. Känner de ett stort värde i att få berätta om sina liv, få likes och bekräftelse så är väl allt i sin ordning. Jag tycker själv att det är trevligt att följa nära och kära i olika hörn av Sverige och se vad de håller på med, även om jag inte vill vara lika öppen.

I ganska skarpa inlägg och reaktioner från så kallade sociala medie-experter mot min krönika så ifrågasätts att jag tycker så. Men det tar jag lätt på, det är som praktfulla rallarsvingar genom öppna dörrar.

Däremot har jag en fundering: Varför funkar datainsamlingen så bra för de stora detaljhandelsföretagen? Åtminstone i Sverige och jag kan inte se varför det skulle fungera sämre i till exempel USA och UK.

Jag vet att det fanns en stor oro inom branschen när de, via kundkorten, kunde få fram massor av data via inköpen. Vem som hade hund, vem som köpte mycket chips och godis och så vidare. Jag medietränade i flera fall där rädslan gällde att kunderna skulle uppfatta den riktade reklamen (guld i all marknadsföring att pricka rätt kund med rätt produkt) som ”Storebror ser dig”. Det späddes på med kraftig kritik under en period i media.

Men den visade sig ju att kunderna hade inga problem med detta. Det blev ingen folkstorm och även den mediala kritiken försvann efter ett tag.

Varför fungerar det för Ica och Coop, medan Facebook hamnade i total kris när utnyttjandet av användarnas information avslöjades?

Kan det vara så enkelt att den riktade affärsreklamen fungerar mer som ”win-win”? Är jag hundägare så blir jag kanske snarare mer positiv när jag får ett erbjudande om hundmat till extrapris än om jag får den allmänna reklam som var legio för bara några år sedan. Som bara betyder en extratur till pappersinsamlingen.

Jag tror det riktigt allvarliga är den medvetna manipulationen av väljare som Cambridge Analytica iscensatte så skickligt och försåtligt både i Trumps valkampanj och i Brexit-omröstningen. Då blir Facebook i ett slag ett hot mot demokratin. De förkättrade ”gammelmedia” och ”mainstream-media”, det jag till skillnad från en del IT-gurus fortfarande kallar traditionella medier, slog tvärtom ett slag för demokratin när de avslöjande Facebook-skandalen.

Andra skriver intressant om Facebook

Paul Ronge

Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Paul Ronge, 28 november 2017, 13:01 visad 6 805 gånger Skriv en kommentar

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

●      Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

●      Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

●      Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

●      Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

●      Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

●      Strategier för att kommunicera komplexa frågor

●      Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

●      Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

●      Strategiskt bollplank och “second opinion”

●      Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

●      Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

Paul Ronge, 5 november 2017, 14:29 visad 10 300 gånger Skriv en kommentar

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till  fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse.  Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och  kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med  Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten  fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade  i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge

Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

Paul Ronge, 22 oktober 2017, 14:00 visad 16 222 gånger 3 kommentarer

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge

« Tidigare inlägg |