Medieträning, medierådgivning och krishantering

Om ”riktiga” jobb, Fas 3 och valet som fegaste fotbollsmatchen

Paul Ronge, 5 juni 2014, 10:40 visad 896 gånger En kommentar

Alliansen har haft sitt konvent, viktigt som valupptakt, även om det mest hånats för den fåniga inramningen.

Ur detta har vaskats Alliansens viktigaste vallöfte: Över fem miljoner i jobb år 2020, sammanlagt skulle det ge 350 000 nya jobb.

När Carl Bildt, @CBildt på twitter, meddelar nyheten lägger han till den provokativa formulering som i jobbdebatten så ofta med rätta har blivit ett rött (i det här fallet kanske ett blått?) skynke:

”Riktiga jobb. Inte bara bidrag”.

Moderaterna har menat olika med ”riktiga jobb”. Gammelmoderaterna ansåg ju till exempel, åtminstone en tid, att jobb i den offentliga sektorn inte var riktiga jobb. De var ”tärande”, medan jobben i den privata sektorn, framförallt inom exportindustrin var ”närande”.

Jag talade nyligen med Ivan Daza, mannen bakom ”Blatteförmedlingen” och en entreprenör med samhällspatos som faktiskt uträttat saker. Han har lyckats få ut upp till 17 procent i sina Fas 3-grupper i vanliga jobb – men med en subventionsgrad av skattebetalarna på uppemot 80 procent! ”Arbetsgivarna är ju inte dumma, de tackar och tar emot”,  sa Ivan.

Så Carl Bildt; är de jobb Ivan Daza lyckades förmedla ”riktiga jobb”?

Om ett jobb har 80 procents subventionsgrad, är det då ett ”riktigt jobb”? Eller går gränsen vid 40 procent, eller kanske rentav noll procent?

Det finns en sådan slapphet i Bildts tweet och Alliansens brist på konkretisering i vad de exakt menar med 350 000 nya jobb, ”riktiga jobb”, så man tar sig för pannan. Ta dessutom in i beräkningen att Konjunkturinstitutet i sin prognos räknar med nästan lika många i jobb år 2020, oavsett regering. Bara drygt 80 000 jobb skiljer, enligt SVT igår.

Roland Paulsen, doktor i sociologi på Lunds universitet, har i artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”, här i Dagens Arena skrivit det mest initierade jag hittills läst om Fas 3 och vilka konsekvenser den får. En oerhört lång, komplex och snårig text, som det anstår en högt utbildad akademiker, men som innehåller riktiga guldkorn. Som Fas 3:s fader, Sven Otto Littorin som öppet sågar sin reform: ”Ingen kan väl gilla Fas 3″ och svensk arbetsmarknadspolitiks största stolpskott genom tiderna, Angeles Bermudez-Svankvist som tror att hon fick sparken som AF:s generaldirektör för att hon lyckades FÖR bra! Och som säger: ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”

”Fas 3 blev en vidrig soppa” skriver Aftonbladets ledarskribent Iréne Wennemo, lite mer kärnfullt och rakt på sak i samma ämne.

Socialdemokraterna då? Ja de har lovat att skrota Fas 3, så öppet och entydigt så vi kan räkna med att det vallöftet inte ska svikas. Men vad kommer istället? Kommer allt att återgå till hur det var före 2006, då en kraftfull Allians gick till val på ”Arbetslinjen”.

Men hur var det med Aktivitetsgarantin, införd år 2000 då Göran Persson stod på höjden av sin makt? Som jag kommer ihåg det så döptes denna fålla för långtidsarbetslösa i elak folkmun till ”AGA” och dömdes ut för att arbetslösa förnedrades, tvingades klippa och klistra, sitta vid datorer och göra sysslor som påminner om Fas 3.

Socialdemokraterna spelar krypkasino, ”riskminimerar” är det uttryck som allt fler politiska bedömare använder. Ska valrörelsen till slut bli som en riktigt dödstråkig och usel fotbollsmatch där det röda laget bara fegar, spelar på försvaret och maskar i avvaktan på slutsignalen?

Väljarna är klokare än vad partierna verkar begripa.

Socialdemokrater: För riktigt  trovärdiga och seriösa resonemang OM Fas 3 ska ersättas med något, i så fall med vad och om den bortre parantesen ska försvinna.

Moderater: Vad exakt menas med ”riktiga jobb” och hur ska 350 000 ”riktiga” jobb skapas?

Får vi en sådan debatt i jobbfrågan så höjs kvaliteten i valrörelsen väsentligt.

Alltså: Hur vore det om de två största regeringsbärande partierna började ta väljarna mera på allvar och diskutera HUR jobben ska skapas och hur vi ska komma ifrån det förhatliga Fas 3?

Andra skriver intressant om valrörelsen.

/Paul Ronge

Vänsterpartiet fixar S valseger?

Paul Ronge, 28 maj 2014, 22:28 visad 846 gånger En kommentar

EU-valet och den färska SCB-undersökningen ger några intressanta slutsatser inför  höstens val:

I Sverige var det F! och Miljöpartiet, det vill säga feminismen, antirasismen och miljön som skrällde, vårt land framstår som progressivt jämfört med allt det bruna som i övrigt vällde in i Europa, med Frankrikes Front National, Danmarks Danske Folkeparti och Englands Ukip som dominerade.

Sverigedemokraterna fick ungefär de två mandat som hade förväntats, Moderaterna gjorde med sina 13 procent sitt sämsta val någonsin.

Även Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. De taktiserande regeringsbärande partierna hade helt enkelt ingenting att hämta i ett EU-val där de mest EU-kritiska partierna till  höger och vänster belönades.

SCB-undersökningen visar att det parti som tjänat mest på krypkasinot, taktiserandet och det försiktiga tassandet i mitten för att vinna medelklassväljarna är Socialdemokraterna. S är nu ensamt nästan lika stort som Alliansen totalt, och då är det ändå inte medräknat att Kristdemokraterna just nu ligger under fyraprocentsspärren. Faller de ur riksdagen i valet så är det nog sista spiken för Alliansen.

Helt klart är en partiledares viktigaste uppgift att vinna val, och där verkar Stefan Löfven nu gå mot en klockren seger. Om man vill vinna makten för att vinna makten och inte främst för vad man vill genomföra med hjälp av makten är Socialdemokraternas låga profil logisk. Men att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt också håller en så låg profil är för mig obegripligt.

Svenska Dagbladets politiska reporter Göran Eriksson gör idag en spännande analys på temat ”Har mittengnuggandet gått för långt?”. Han tror att både M och S kan känna sig tvingade att plocka fram de ideologiska boxhandskarna och skriver:

”Det som S och M gör fungerar inte.

Högkvarteren på båda sidor kan förstås dra olika slutsatser av det här – och en är att mittengnuggandet har gått för långt. Reinfeldts framträdande på valnatten pekar på att partiet i alla fall tänker ta emot det nya röd-grön-rosa vänsterspöke som väljarna har producerat, och använda det mot Stefan Löfven.”

Jag tror att den skrämseltaktiken kan bli svår att få att fungera. Ett av de politiska utspel som jag tycker har varit viktigast, näst intill genialt, men som inte tillräckligt uppmärksammats är Vänsterledaren Jonas Sjöstedts löfte att inte sätta sig i en S-regering om den inte tar avstånd från vinster i välfärden.

Alla vet: Det. Kommer.Inte.Att.Hända. Löfven kommer inte under några omständigheter att kunna ta in det kravet i en regeringsförklaring. Dels vill han inte själv, dels förlorade den linjen på S-kongressen, dels skulle han inte kunna bilda regering med Miljöpartiet på den linjen.

Så min tolkning, som naturligtvis kan vara fel, är att Sjöstedts utspel i praktiken betyder att han inte tänker kräva regeringsposter, utan att Vänsterpartiet är inställda på att vara ”vänliga pådrivare” som de alltid varit tidigare. Och det kan den stora svenska allmänheten acceptera, det är beprövat och har fungerat historiskt. För Sjöstedt betyder det att han inte tappar prestige utan tvärtom får respekt för att vara principfast – och att hans parti dessutom kan växa med den vänster i Socialdemokraterna som tycker kampen mot vinster i välfärden är deras viktigaste fråga.

Att Mona Sahlin, om än motvilligt, tog in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag anser hon ju själv var hennes största politiska misstag. Om Sjöstedt själv genom sitt utspel bäddat för att ta bort det röda skynket är det snudd på genialt, också ur Vänsterpartiets synpunkt. Partiet har en stark utomparlamentarisk bas och skulle säkert få svårigheter att i minoritet stå för en rad obekväma regeringsbeslut.

Blir det, närmare valdagen, tydligt för väljarna att Reinfeldts hot om ett Vänsterparti i regeringen är tomt så bör Löfven ha segern i en liten ask.

Jag tror helt enkelt att Reinfeldt måste bygga slutspurten på egen politik och egna visioner, mer än att skrämmas för en röd-grön-rosa vänster om Alliansen ska vinna valet ytterligare en gång.

Socialdemokraterna behöver uppenbarligen inte gå till val på egen politik och visioner, siffrorna visar att det kan gå bra ändå. Men det är faktiskt trist och litet skämmigt att vinna på att man är bäst på att taktisera, bäst på att vara vag i konturen och mästare på krypkasino.

Andra skriver intressant om valet.

/Paul Ronge

Skitjournalistiken är det vårt eget fel

Paul Ronge, 17 april 2014, 16:42 visad 2 339 gånger 8 kommentarer

Jag har igår och idag varit ute och flaggat för årets kanske viktigaste inlägg om medieekonomi, den bloggpost som Ehsan Fadakar skrev i Aftonbladet som i korthet går ut på följande: ”Kräv inte kvalitetsjournalistik av oss i media om ni inte ens är beredda att klicka på den och läsa den”.

Ehsan och jag har genom åren ofta varit ganska oense på sociala medier, där jag ibland tyckt han drivit debatten för hårdfört och brutalt och varit för taskig mot meningsmotståndare. Men här har han ett hundra procent rätt.

När jag håller medieseminarier får jag av mina kunder ofta frågor av typen: ”Men varför tar inte journalister ett större samhällsansvar?”. ”Varför är de inte mer nyanserade?” Jag skulle börja läsa kvällstidningar igen om de var mer seriösa, nu läser jag ALDRIG Aftonbladet”. Och så vidare.

Bullshit, säger jag. Vi har exakt de media vi förtjänar. Om mina kunder inte vill betala för bra journalistik  så har de ingen talan. De har ingen rätt att kräva någonting. Det många av er inte vet, men som jag har koll på efter 20 år på stora media, är att kvällstidningar, via sina upplagerapporter, vet exakt vilka artiklar som säljer och vilka som inte gör det. Få kommersiella företag har sådan järnkoll på hur deras produkt tas emot av konsumenterna.

Därför vet de att en lista på vilka fler som är kokainmisstänkta i den senaste knarkhärvan än Mikael Persbrant kan sälja bra och då lägger Aftonbladet den informationen bakom en betalvägg, Plustjänsten. Medan tidningen lika säkert vet att en av Sveriges bästa journalistiska stilister, Peter Kadhammar, lockar promillepublik att betala. Alltså har hans reportage aldrig funnits bakom en betalvägg.

Enkel medieekonomi. Och det är det Fadakar gör så bra. Han förklarar att innan vi grötmyndigt kräver mer seriös samhällsjournalistik av media bör vi väl ändå fråga oss: Är vi åtminstone beredda att klicka på kvalitetsjournalistik  (även om vi inte är beredda att betala?)

När jag var på Expressen på 1990-talet utbröt rena paniken när upplagan gick ner. Svaret blev då att Expressen skulle bli en ”kvaloid” under Christina Jutterström. Det ledde till att upplagan hamnade rakt ner i kolkällare, vilket idag har rättats upp av chefredaktören Thomas Mattsson. Det var alltså läsarna själva som valde bort den goda kvalitetsjournalistiken genom att inte köpa tidningen.

Jag har en egen teori:

Vi tror att den seriösa journalistiken kommer att finnas i alla fall, oavsett om vi betalar eller inte.

Jag kan förstå den tanken. I slutet av 1980-talet var jag klubbordförande på Aftonbladet. Tidningen var snål (eller ekonomisk) och jag och grafikernas ordförande Bengt ”Ålen” Falk bestämde oss för att initiera en vild strejk för att få upp lönerna. Taktiken blev då (detta var när Aftonbladet låg i Klara med eget tryckeri) att börja strejken i tryckeriet, få tryckarna att gå uppför trapporna och att välla in så sättarna inte fick plats i sätteriet, så att  sättarna i sin tur skulle välla in på redaktionen och blockera journalisterna så att de inte kunde jobba. På det sättet kom ingen tidning ut till Stockholmsupplagan och det landade i ett rekordlönelyft för oss på den tiden, 680 kronor/månaden UTÖVER det generella påslaget. Det var enda möjligheten för oss att vinna;  att blocka journalisterna. För journalister, så pretentiösa som de är, kommer alltid att hävda Att Det Fria Ordet Måste Fram. Strejk är mot deras natur (vilket naturligtvis i grunden är sympatiskt).

De jobbar alltså ofta hellre gratis än riskerar att inte bli lästa.

Men, vi kan inte räkna med att samhällsengagerade journalister förser oss med kvalitetsjournalistik i all oändlighet om de och deras familjer inte har mat på bordet.

Och om vi inte ens orkar läsa så är den seriösa samhällsjournalistiken körd. Vad tar Aftonbladet idag betalt för? Jo till exempel listan på narkotikamisstänkta eller ”vad hände sen?” Med aktörerna i ”Lilla huset på prärien”, ”Beverly Hills”,  ”Big Brother”; Vem blev knarkare, vem blev sektledare, vem dödade sin gamla farmor? Och så vidare.

Vi får den journalistik vi förtjänar. Är det till slut bara skitjournalistik som bjuds så är det vi som konsumenter som är ansvariga. Inga andra.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

Niklas Svensson – tamfågel eller galen hackspett?

Paul Ronge, 18 mars 2014, 09:47 visad 1 185 gånger 2 kommentarer

På fredag, den 21 mars, medverkar jag i Grävande Journalisters Gräv 2014 i Umeå under programpunkten: ”Vem äger Agendan, Partiernas mediestrateger eller redaktörerna?” Förutom jag själv medverkar de politiska reportrarna Pontus Mattsson, SVT, Helena Gissén, TV4 och krönikören/skribenten chefredaktören/VD:n för Dagens Arbete Helle Klein.

Jag har tidigare ofta medverkat på Gräv, jag har intervjuat Uppdrag Gransknings Janne Josefsson inför kanske 400 deltagare, jag har deltagit i debatter och senast höll jag ett eget seminarium där jag berättade hur jag arbetar för att hjälpa kunder som utsätts för medial granskning.

Jag tycker det är roligt att jag tillfrågas och det är alltid otroligt stimulerande att träffa Sveriges skarpaste journalister.

Det här är några av mina tankar inför fredagens debatt:

Tamfåglarna – alliansen mellan journalister och politiker

Jag var ju själv politisk reporter under drygt 20 år på A-pressens Stockholmsredaktion, Rapport, Aftonbladet och Expressen och redan då reagerade jag på den journalistiska kulturen i den politiska rapporteringen – där navet var Riksdagsjournalisternas förening, som ju fortfarande drivs med ”kaffeträffar” med politiker flera gånger i månaden. Politikerna förväntas då ”läcka” utspel och för närvarande journalister är det bara att ta diktamen och så är den dagens ”knäck” räddat.

I ETC 1/2 1998 citerades jag när jag liknande dessa reportrar vid tamfåglar som pickar frön från de politiska makthavarnas händer.

Visst, det gäller inte alla och ibland kan även en tamfågels näbb säkert hacka hål så blodvite uppstår. Men då som nu tror jag det är farligt att vara för nära dem man skriver om. Deras åsikt blir viktig. Kanske så viktig att det blir intressantare vad makthavaren tycker om det du skriver än den stora allmänhet du egentligen som politisk reporter borde ha som uppdragsgivare.

Carl Bildt kommer jag ihåg som en mästare i att mästra och kommentera journalisternas alster, att få dem att känna sig obekväma, okunniga och dumma i huvudet när det skrivna inte föll honom på läppen. Att han dessutom ofta var charmerande och humoristisk på sitt torra sätt gjorde det inte enklare för reportrarna.

Vid ett årsmöte på Riksdagsjournalisternas förening sade jag: ”Carl Bildt motsvarar för mig ett sålt lösnummer av Expressen, varken mer eller mindre. Han är inte viktigare än någon av mina andra läsare. För att hålla det i minnet så håller jag mig ofta borta från det här huset, vi borde bli bättre på att hålla makten på avstånd.”

Jag tycker Tomas Ramberg, under alla år han hanterade P1:s Lördagsintervjuer är ett lysande föredöme. Han höll armlängds avstånd, var intensivt påläst, ställde följdfrågor, halstrade och grillade så att mervärdet för politiskt intresserade radiolyssnare blev enormt stort. Intressant är också att han i denna roll respekterades av alla – även de politiker som tappade greppet och blev bortgjorda när de försökte ”papegojsvara” i känsliga ämnen.

Under valspurten kommer journalister att bussas runt i turnébussar, följa partiledare x som i Örkelljunga kommer med ett utspel mot partiledare y, som svarar och levererar en motkänga i Åmål, gärna på bästa sändningstid. Allt i glatt samspråk, ofta med möjlighet till trevliga luncher.

Så svaret på vem som har makten i det dagliga bruset av utspel och debattartiklar i valspurten är för mig givet: Det är partiernas spinndoktorer.

Opinionsundersökningarna – ”köpejournalistik” utan egentligt värde

Där journalisterna i hög grad har makten är med väljarundersökningar, som har blivit ett lönsamt eldorado för Sifo, Temo, Demoskop, United Minds och alla de andra. Det skärs guld med täljknivar och tidningar kan fylla hela uppslag, trots att ingenting egentligen har hänt.

Alla som sysslat med politik och med politisk bevakning vet att väljarna agerar taktiskt under mellanvalsperioder, när det inte är på allvar. Det betyder att Vänsterpartiet regelmässigt har högre siffror, eftersom vänstern i Socialdemokraterna vill påverka sina ledare och att småpartier hamnar under fyraprocentsspärren, men att all erfarenhet visar att de stagar upp sig när valdagen närmar sig.

Men köpejournalistiken fungerar som de fornnordiska gudarnas mytologiska gris galten Särimner: Grisen kan slaktas och ätas upp gång på gång, det är ”val” minst en gång i månaden, där de politiska journalisterna kan excellera i mer eller mindre spetsfundiga spekulationer i vad Annie Lööf gjort för att Centern ska hamna på 2,8 procent, eller varför hon plötsligt, någon köpeundersökning senare,kanske kommer över 4-procentspärren.

Och i allra bästa fall går opinionsmätarhetsen partier på nerverna så till den grad så de blir nervösa och agerar fel. Eller så blir de ett självspelande piano så att alla till slut är så övertygade om att alla andra tycker Mona Sahlin är kass så hon förlorar ett val just därför.

Niklas Svensson-effekten

Jag betraktar Expressens Niklas Svensson som en vän.  Han är en utmärkt bra person, med mycket stora sociala talanger. Jag känner mig oerhört kluven till hans professionella framfart, men jag förhåller mig också ödmjuk till fenomenet. För han har helt förnyat den politiska journalistiken, pumpat in sin mångåriga erfarenhet som nöjesreporter i den. Givit den skvallerpatina och med sin ”Bar & Politik” hittat sätt att popularisera svåra ämnen.

Det är oerhört lätt att häckla Svensson och googlar man hans 40-årsfest, där han festade med politiker och i stort sett hela maktsverige i Gagnam-style så rasar kritiken. Statsvetaren Ulf Bjereld tillhör väl här de mer sansade.

Måste jag välja mellan Rambergs förhållningssätt till politikerna och Svenssons  så väljer jag Rambergs sju dagar i veckan. Samtidigt har jag svårt att slå på folk som är modiga och banar egna nya vägar.

Det går inte att kalla Niklas Svensson ”tamfågel”. Snarare är han väl som den galna hackspetten i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Andra skriver intressant om tamfåglar

/Paul Ronge

Sluttramsat – Får AF nu äntligen en chans?

Paul Ronge, 1 mars 2014, 14:52 visad 1 394 gånger En kommentar

Jag har haft fruktansvärt mycket att göra på sistone (bara intressanta och roliga jobb) och har helt enkelt inte haft tid att  blogga. Jag är därför sent på bollen. Men utnämningen av Mikael Sjöberg till ny Generaldirektör för Arbetsförmedlingen (AF) är den bästa inrikespolitiska nyheten på länge.

Det här har arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson gjort riktigt bra, även om det tog många månader att komma fram till utnämningen. Hellre långsamt och rätt än fort och fel, verkar hon ha tänkt. Därmed är den förskräckliga parentesen över, som bland annat bidragit till att förtroendet för AF är det lägsta för någon myndighet i  Sverige.

Socialdemokraterna hyllar utnämningen och slår fast att Svantesson nu valt utifrån kompetens från ledande befattningar i svensk förvaltning, inte en ”störtskön typ”, vilket ju var precis vad en entusiastisk Sven-Otto Littorin kallade Angeles Bermudez-Svankvist, när han som arbetsmarknadsminister utnämnde henne till GD.

Jag förstod egentligen aldrig varför statsminister Fredrik Reinfeldt gav Bo Bylund sparken, med det enda argumentet att han var en ”socialdemokratisk valarbetare”. Nu visar ju Elisabeth Svantesson i praktisk handling att kompetens går före partibok.

Nu är Bermudez-Svankvist historia och det finns ingen anledning att strö salt i såren. Om någon är intresserad av mina tidigare analyser av hennes framfart finns de här och här.

Det finns däremot mycket att lära – inte minst om kontraproduktiv ”spinn”, kostbara PR-kampanjer och dyrköpt experimenterande i form av ”flumcoacher”, idéer om att AF själva skulle anställa unga där de inte klarade av att förmedla jobb och själva idén att släppa kärnverksamheten; att förmedla jobb.

Jag vågar påstå att hela orsaken till att regeringen tillsatte en total amatör till Sveriges viktigaste myndighetsjobb var hennes enormt skickliga PR-hajp för sig själv. På det sättet kan för mycket PR vara lika skadligt och negativt som överdriven alkoholkonsumtion. Det blir för mycket ”upp som en sol och ner som en pannkaka”. Refaat El Sayed, Jonas Birgersson, Ludmila Enqvist, det finns många exempel på de som haft PR i blodet och varit för duktiga på att skapa rubriker och trissa upp förväntningar för sitt eget bästa.

Alla de miljoners miljoner som Bermudez-Svankvist pumpade in i PR-byråer, hur många jobb skapade de? Hur mycket goodwill gav de AF? Jag skulle bli förvånad om någon av de byråer som användes, idag skryter om sitt arbete för AF och presenterar det på hemsidan som ett bra kundcase.

Mikael Sjöberg har varit generaldirektör i Arbetslivsinstitutet och statssekreterare hos Socialdemokraternas nuvarande ”skuggarbetsmarknadsminister” Ylva Johansson. Sedan 2007 är han Generaldirektör för Arbetsmiljöverket. Precis som Bo Bylund har han sin bakgrund i fackförbundet Metall, idag IF Metall.

Han har aldrig gjort något väsen av sig, aldrig vad jag vet figurerat i några skandaler. För ett statligt verk kan det ibland vara ett ganska gott betyg att verksamheten tuffar på utan stor dramatik och kvällstidningsrubriker. Det mest pikanta med Mikael Sjöberg tycks vara att han är kusin med tidigare statsministern Göran Persson som idag är lobbyist på PR-byrån JKL.

Jag tror att det AF nu behöver allra mest är en ledare mer inriktad på att göra rätt än att snacka brett. Och personer gör skillnad. Fortfarande nämns den tidigare GD:n Allan Larsson med mycket stor respekt. Så var han också en riktig doer och arbetsmyra.

Mikael Sjöberg är mycket aktiv i sociala medier. Jag har aldrig träffat honom, men har fått en ganska god bild av honom på Twitter, där ni kan följa honom på @mikaelsjoberg. Jag hoppas han kommer att hålla uppe dialogen där även i sin nya roll.

En av de svåraste utmaningarna är att hantera och helst avveckla det förhatliga Fas 3, där människor har förnedrats och, efter lång tids arbetslöshet, ofta tappat all geist och självförtroende.  Jag tror att det grundläggande är respekt för alla människor och en inställning att de allra flesta vill göra rätt för sig. Det kommer att bli jättesvårt att få fram resultat, för de som suttit länge på avbytarbänken kommer att ha mycket muskelstelhet och många inre demoner att kämpa mot när de äntligen får chansen att spela match. Och om de har dåligt självförtroende, hur ska då AF kunna lirka med arbetsgivarna; använda sin förmedlande roll för att få dem att ge Fas 3-skadade människor chansen?

En annan utmaning är att återta kärnverksamheten. En Arbetsförmedling som inte förmedlar arbeten är ingen Arbetsförmedling. Så enkelt och så svårt är det. Det har funnits en skrämmande cynism i inställningen att folk bara ska coachas och sedan vara de som ringer runt och skickar CV, utan att få anvisningar och råd.

Alla som ”frågat chans” som tonåringar vet hur snabbt man blir knäckt när man nobbas hela tiden. Jag har själv aldrig varit i den situationen men jag är nästan säker på att den som gång på gång ringer och kontaktar arbetsgivare utan att ens få komma till anställningsintervju kommer att krokna och gå in i ett passivt mörker. Förmedlare behövs – och jag tror det finns en kår av otroligt kompetenta arbetsförmedlare som vill få resurser att göra just detta – förmedla jobb.

Om Mikael Sjöberg gör som jag tror – satsar mer på att göra rätt än att snacka brett och arbetar för att så småningom kunna kommunicera resultat istället för vilda publikfriande hugskott kring vad han tänker göra – så kanske det äntligen kan våras för Arbetsförmedlingen.

Andra skriver intressant om Arbetsförmedlingen.

Paul Ronge

Patron som skrämmer anställda för partier – nytt grepp 2014?

Paul Ronge, 4 februari 2014, 13:57 visad 2 035 gånger Skriv en kommentar

En gång är ingen gång brukar man säga.

Men nu har det hänt igen — efter hamburgerkedjan Max påhitt att som arbetsgivare gå ut och varna sina anställda för att rösta på Socialdemokraterna eller Vänstern så har nu Kristoffer Tamson för Moderaterna i Stockholm gått ut via Landstingets logga och  brevpapper och gjort samma sak. Hade de varnat för alla hemskheter som kommer att hända om arbetsgivaravgiften för unga höjs som Moderaterna i Stockholms län hade allt varit som vanligt. Men i och med att det sker med Landstingets logga så markerar M Makten som arbetsgivare.

För mig är detta något helt nytt. Under 20 år som politisk reporter såg jag aldrig att någon stor arbetsgivare gick över gränsen att tala om för sina anställda vilka partier de inte borde rösta på. Aldrig.

När jag twittrade om detta i morse fick jag mer gensvar, RT:s och så kallade favorites, än jag någonsin fått tidigare när jag haft synpunkter i ett ämne.

Är detta en trend så hisnar tanken. Att arbetsgivare runt om i Sverige, lagom när valtemperaturen supervalåret 2014 börjar hetta till, kommer att skicka mejl eller hålla brandtal till sina anställda om ”det röda gänget” som ”Lede Fi”.

Jag tror också det är en grov underskattning Max och Moderaterna i Stockholm gör av hur svenska väljare fungerar. Om vi alla bara ser till vad vi får i plånboken och vilket parti som påstår sig kunna rädda just mitt jobb, eller sänka just min skatt, eller som kan göra hamburgaren några kronor billigare så är väl saken biff (eller hamburgare) för Allianspartierna. Just nu ser ju inte opinionssiffrorna ut som om billigare hamburgare är högsta prioritet för väljarna, jag tror även sådant som ideologi, uppfattning om samhällsutvecklingen i stort och traditioner hemifrån spelar roll.

Jag har uppfattat det som att en av Socialdemokraternas svåraste knäckfrågor är att LO ställer upp stenhårt på partiet, trots att en  allt större del av medlemmarna röstar borgerligt. Det är svårt att se logiken i att en moderat arbetare betalar medlemsavgift till ett LO-förbund för att bidra till att hans eget parti förlorar i valet. Men det dilemmat kommer ju helt i skymundan om arbetsgivarna generellt ska börja agera brukspatroner som talar om för sina anställda hur de ska rösta.

Under 1980-talet, då jag var arbetsmarknadsreporter på Aftonbladet, lyckades arbetsgivarna (som då hette SAF) vända opinionen i en PR-mässigt fullständigt lysande kampanj: ”Satsa på dig själv”. Arkitekten för den nya individualismen, Sture Eskilsson, arbetade fram en strategisk plan som sedan följdes till punkt och pricka och kulminerade i framgång. 1970-talets vänstervåg sköts i stort sett i sank. LO:s samordning rämnade och Metalls Leif ”Blomman” Blomberg ville ”klämma kaviartuben” i kompanjonskap med sina motparter i stället för de fackliga kollegorna. Företagare demonstrerade mot löntagarfonderna. Det blev mer OK med löneskillnader. Hela samhällsklimatet förändrades. Sture Eskilsson var helt enkelt ett PR-geni. Men – trots att vi journalister attackerade och provocerade- erkände näringslivets företrädare aldrig att de ville se en borgerlig regering. ”Vi driver näringslivets frågor oavsett sittande regering”, sade dåvarande VD:n Olof Ljunggren och SAF-nestorn Curt Nicolin nickade instämmande.

Där Sture Eskilsson hanterade PR-klaviaturen som en Händel eller en Bach, där klinkar Max VD Richard Bergfors Gubben Noak.

Andra skriver intressant om debatten kring MAX.

/Paul Ronge

En vit kränkt mans förhoppning på 2014

Paul Ronge, 5 januari 2014, 19:12 visad 3 115 gånger 12 kommentarer

Trettondagsafton och plötsligt känns 2014 ljusare, hoppfullare, ett år då det kan bli lättare att andas.

Två välskrivna inlägg i den rykande aktuella debatten om det svenska debattklimatet är orsaken till att åtminstone jag blir upplyft.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver intressant om att sociala medier öppnat en ny ”åsiktskorridor”, vilket gör att fler än de tongivande opinionsbildarna gör sig hörda. Han påminner också om det brutala debattklimatet när både Mona Sahlin och Håkan Juholt fick sina politiska karriärer knäckta.

DN:s blytunge och smått legendariske reporter Richard Schwartz skriver idag på ledarsidan under rubriken ”Legitima frågor misstänkliggörs”, från en helt annan vinkel att om inte också invandringens problem får diskuteras så kommer vi att driva allt fler i armarna på Sverigedemokraterna.

Just detta har varit den socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholms tes under en längre tid och för sina fritänkande betraktelser och funderingar har han fått utstå spott och spe.

Schwartz tar en avsats i Centraleuropa, som han sannolikt känner bättre på djupet än någon annan reporter verksam i svenska medier. Hur vi i modern tid tvingats se rena etniska rensningar i det på papperet så civiliserade Europa. Nicolae Ceausescu höll ihop Rumänien med diktatorisk järnhand. När han störtades var det som att öppna en feljäst surströmmingsburk – plötsligt strömmade allt öppet hat ut och folkmördandet började. Jag tänker också på Somalia, Syrien och Sydsudan, där man kemikaliemördar och halshugger barn för att utplåna hela stammar och folkslag.

Nog har väl Schwartz rätt i att rasism och främlingsfientlighet i Sverige i den jämförelsen är som ”ett ganska milt blåsväder”?

Det betyder givetvis inte att rasismen inte ska tas på allvar och bekämpas – tvärtom. Men vi måste se proportionerna och förstå att om vi lättvindigt skäller människor för rasister när de ställer rimliga frågor så hjälper vi Sverigedemokraterna att rekrytera fler anhängare.

Jag tror tvärtom att det är just viljan att problematisera för att hitta lösningar på problemen som är den avgörande skillnaden mellan ledande Sverigedemokrater och oss andra som inte är invandrarfientliga. Det är ju så vi hanterar alla andra politiska frågor i en demokrati, till exempel skolan där Pisa-undersökningen, med kraftigt försämrade studieresultat för svenska elever, orsakat ett enormt folkligt engagemang.

Sverigedemokraterna har i grunden bara en lösning på alla problem: ”Skicka hem dem och ta inte in några fler!”

De som vill integrera och som ser ”gott och blandat” som bra för Sverige inser att man måste ha många olika lösningar på olika sorters problem. De har utgångspunkten att det ska bli lättare för nytillkomna att leva och bo här, men att det också måste ställas krav på vilja att lära sig språket, att respektera våra lagar och att göra rätt för sig i samhället så gott och så snabbt som man kan.

Visst måste frågan få ställas att det kan bli ”för mycket” invandring för snabbt med pekpinnar mot andra länder i Europa – inte minst nordiska grannländer – som tar emot färre. Men den frågan måste ställas mot om vi kan stänga dörren för människor som flyr för sina liv för att undvika öden som Aftonbladets stjärnreporter Carina Bergfeldt beskriver som ”kriserna vi glömde”. För mig är den frågan besvarad med ett självklart nej. Så länge folkmorden och de etniska rensningarna sker så är den stängda dörrens politik utesluten.

Jag är en problematiserande människa, kanske därför jag levt snart ett helt yrkesliv i först journalistik och sedan medierådgivning och krishantering. Det är det som inte fungerar och därigenom kan förbättras som intresserar mig mest, inte det som redan går som tåget.

I oktober 2012 hade SR ett oerhört intressant inslag från Borlänge om att många flyktingar som kommer till Sverige är analfabeter och om hur svårt det är att lära någon skriva och läsa ett nytt språk som inte har sitt eget hemspråk att falla tillbaka på. Motreaktionen blev kraftig och högljudd, där det påstods vara kränkande bara att ta upp problemet. Jag anser att det tvärtom var lyhört och dikterat av omsorg. Lärarna krävde ju helt enkelt mer resurser för att klara sin uppgift.

2013 hände något som gjorde att jag tappade all lust att överhuvud taget diskutera frågor om invandringens fördelar och problem. Plötsligt var jag och en mängd andra debattörer definierade som ”vita heterosexuella kränkta män” som därmed inte hade rätt att yttra oss utan bara skulle hålla käften. Vi var ”normen” hette det. Alternativt i den lite mildare tolkningen så skulle vi hålla tyst och stå tillbaka för att andra skulle höras bättre. Kanske för svarta, homosexuella kvinnor? Det blir ju den direkta motsatsen till vita heterosexuella män. För mig var det intelligensbefriat och skrämmande ointellektuellt. På vilket sätt skulle muslimers röst ljuda starkare från Rinkeby bara för att man sätter munkavle på Jan Guillou? (Han som för övrigt hyllar allt i den muslimska kulturen och inte ens erkänner begreppet hedersmord). Skulle svarta Freddie Kings råa distade blues låtit högre eller nått fler om man tvingat den vite albinon Johnny Winter att packa in sin gitarr i fordralet?

Uttrycket vit kränkt man som skällsord och förminskare är ju per definition rasistiskt och kanske har fungerat i USA (om inte bara svarta utan också till exempel latinamerikanska och arabiska invandrare där ser sig själva som ickevita). I Sverige är det löjligt, patetiskt och förvandlar direkt debattklimatet till istid. Speciellt fånigt blir det när blekvita ledarskribenter och andra opinionsbildare skäller en meningsmotståndare för ”vit kränkt man” eller som när en fejkprofil på Twitter som låtsas befinna sig i en världsmetropol gjorde det mot mig. Det enda jag vet om honom som inte är fejk är att han är en vit man, folkbokförd i Sverige och numera 50+.

Jag förstår och kan acceptera kvotering. Att män får stå tillbaka för att kvinnor ska få plats i bolagsstyrelser. Eller Fredrik Wass initiativ #tackanej som innebär att vi som är män vill se också kvinnor i paneler och debattsammanhang. Eller om jag, när media ringer och vill ha intervjuer om aktuella kriser eller mediehanteringar, hänvisar till Jeanette Fors-Andréen, Lisa Waern eller någon annan kvinnlig krishanterare istället. Då är det enkel matematik. En man står tillbaka för att en kvinna ska få ta platsen. Men vad är det för fel på en ”vit heterosexuell man” vid namn Benny Andersson som precis skänkte 100.000 kronor till Feministerna?

Ingenting i debattklimatet 2013 gjorde mig mer frustrerad och förbannad än detta skällsord och min fromma förhoppning är att det nu är borta inför 2014.

Vi behöver fler röster i debatten, inte färre. Fler nyanser och melodier, mindre av brölande och falsksång. Och om nu någon råkar sjunga högre, tydligare och sticker ut i kören ska vi inte försöka täppa till truten på den personen, utan kanske inspireras att med större självsäkerhet själva våga ta ton.

Andra skriver intressant om debattklimat.

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Paul Ronge, 16 november 2013, 18:45 visad 3 403 gånger 5 kommentarer

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ‘Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det  inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Paul Ronge, 8 november 2013, 10:17 visad 4 560 gånger 3 kommentarer

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Paul Ronge, 27 september 2013, 20:01 visad 5 016 gånger 17 kommentarer

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge

« Tidigare inlägg |