Medieträning, medierådgivning och krishantering

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

Paul Ronge, 5 november 2017, 14:29 visad 4 062 gånger Skriv en kommentar

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till  fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse.  Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och  kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med  Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten  fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade  i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge

Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

Paul Ronge, 22 oktober 2017, 14:00 visad 9 487 gånger 3 kommentarer

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge

Elaine: Skicka ”Vi måste prata” till Trump och Kim Song-Un!

Paul Ronge, 30 september 2017, 08:30 visad 1 205 gånger Skriv en kommentar

Den senaste tiden tror jag många har tänkt på vilken skör tråd världsfreden hänger på – hur lätt konflikter skulle kunna eskalera, med fel personer vid rodret, så det till slut bara återstår att spränga hela planeten i bitar med kärnvapen.

Jag tänker förstås på alfahannarnas alfahannar, USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

I förra veckan skrev jag om dessa båda livsfarliga brushuvuden i en krönika i News55. Jag beskrev hur livrädd jag var som 11-åring att Kubakrisen 1962 skulle leda till ett kärnvapenkrig, men att Kennedy och Chrusjtjov tog sitt ansvar som världsledare att lösa konflikten genom en kompromiss. Chrusjtjov drog tillbaka kärnvapenrobotarna och Kennedy fick lova att inte angripa Kuba igen, som skedde med den misslyckade invasionen i Grisbukten.

Trump och Kim däremot slungar invektiv mot varandra och hoten om att krossa och förinta varandras länder tar sig varje dag allt grövre uttryck.

Runt om i världen ser vi hur adrenalinstinna icke-kommunikatörer vinner terräng. Turkiets president Tayyip Erdogan som hotar kurderna som vill bygga sin egen stat. Rysslands Vladimir Putin som ju är en kylig och smart militärstrateg, men som ständigt ljuger och desinformerar. Syriens Bashar al-Assad som skoningslöst mördar sitt eget folk.

Goda kommunikatörer slåss inte innan alla argument är uttömda. Bara om de, liksom Winston Churchill, mot en krigshetsande nazism blir tvungna. Även då var Churchills retorik, hans snillrika formuleringar och förmågan att nå in i människors sinne, minst lika viktig för segern mot det Tredje Riket som den militära styrkan.

Konflikterna finns ju inte bara i storpolitiken – de berör oss i alla mänskliga relationer. I familjelivet, med ens älskade, med vännerna, på jobbet. Inte minst i ledningsgrupper och styrelserum. Mitt arbete som medierådgivare och krishanterare handlar oerhört mycket, när det gäller att värna ett företag eller en ledares varumärke och rykte, om konflikthantering. Om att hitta lösningar på konflikter som från början ter sig nästan omöjliga och kommunicera lösningarna på bästa möjliga sätt med media och övrig omvärld.

Om detta ämne har min goda vän, retorikexperten Elaine Eksvärd, nu skrivit en intressant och viktig bok: ”Vi måste prata- lätta lösningar på svåra samtal”.

Hon har låtit opinionsföretaget Novus undersöka vilka samtal (läs konflikter) vi har svårast att ta och med det som grund skrivit en ren handbok i konfliktlösning och hur man i vardagslivet använder retoriken för att stärka och fördjupa mänskliga relationer.

Listan på våra svåraste samtal toppas av ”säga upp bekantskapen med en familjemedlem”, ”säga upp en vänskapsrelation”, ”samtala med någon som är övertydlig och förklarar saker du redan vet”, samt ”säga upp en kärleksrelation”.

Litet förvånande är att ”hålla tal” kommer rätt långt ner, som nummer sju på listan. Kanske känner sig människor idag, i detta retoriska tidevarv, tryggare när de klingar i glaset för att ta till orda på bröllopsfesten?

Boken går att läsa som en ren handbok. Det finns förslag och lösningar för alla situationer den tar upp. Några teser är centrala som: ”Kritisera och fördöm handlingen, aldrig personen”. ”Var inte en tystnadsterrorist, ta fram konflikten i ljuset, annars växer den”.  ”Erkänn fel och öva på att säga förlåt, men kom inte med en massa ursäkter och förklaringar”. ”När du kritiserar, ta det negativa först och det positiva sist”.

Att ta konflikter kommer som nummer åtta på listan, och då har vi ändå kallats världens mest konflikträdda folk. Hmmm… Bara knappt hälften, 47,37%, av de tillfrågade sade sig vara rädda. Jag tror bristen på rädsla beror på att vi helt enkelt låter bli att ta konflikter. Elaine ägnar ett helt kapitel åt hur viktigt det är att lära sig hantera de små konflikterna innan de växer och förgiftar hela arbetsmiljön.

Boken inleds med något av våra mindre rädslor – att kallprata och mingla. Det hamnar på plats 16 respektive 14 på listan. För mig personligen gav det kapitlet allra mest. Jag är värdelös på att mingla. Står oftast tyst med ett glas lite valhänt i handen och funderar på vem jag ska prata med och vad jag ska säga.

Elaine har en massa standardknep som jag absolut kommer att använda mig av nästa gång jag tvingas ut i vimlet.

Herrar Trump och Kim skulle ha väldigt mycket att lära av denna bok. Följde de råden skulle världen i ett slag bli en tryggare plats.

Jag föreslår att Elaines förlag Forum översätter boken till amerikanska och nordkoreanska och skickar de båda brushuvudena var sitt dedikerade ex.

Är de inte läskunniga så finns säkert någon slav tillgänglig som kan läsa kapitlen som godnattsagor åt dem.

Andra skriver intressant om konflikter.

Paul Ronge

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Paul Ronge, 28 juli 2017, 11:57 visad 3 764 gånger 3 kommentarer

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

”Hesa Fredrik” avslöjade katastrofal kriskommunikation

Paul Ronge, 10 juli 2017, 09:40 visad 2 077 gånger Skriv en kommentar

Strax efter 22 på söndagskvällen ljöd ”Hesa Fredrik” i Stockholm – krissignalen Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA). En tidpunkt när alla vet att det inte är någon övning, utan ska vara ”på riktigt”.

Själv var jag på säkert avstånd här i Frankrike, men vi blev uppringda av människor som var genuint rädda, det blodiga attentatet på Drottninggatan i Stockholm är fortfarande i färskt minne.

Jag kommenterar händelsen här i Resumé.

Människor kastade sig på sina datorer och mobiler för att söka information på sajterna där infon brukar stå – bara för att till sin förskräckelse se att dessa sajter, polisens och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskaps (MSB), låg nere. DN kom med den första infon.

Terroristattentat? Rysk hackning? Ingen visste, den signal som ska ljuda ”faran över” kom inte. Ansvarig landstingspolitiker Inger Svenonius fick inte information förrän tre timmar senare och är oerhört kritisk.

Kort sagt: Allt som kunde gått fel i krisinformationen gick fel och (MSB) , har fått sig en rejäl förtroendeknäck. SOS Alarms förtroende är sedan tidigare lågt efter alla missar med ambulanstransporter och så vidare.

Fortfarande idag, måndag, är förklaringarna inte tillfredsställande. Det skylls på en uppdatering som gick snett och  ”handhavarfel” när signalen gick igång av misstag. Med rätta spekuleras det i sociala medier om hacking, som ju Ryssland blivit en sådan expert på. Kan det verkligen vara så att de viktigaste sajterna blev överbelastade när de behövdes som mest?

För kriskommunikationen finns nu några viktiga tumregler att följa, de jag själv använder i situationer som oftast är långt mindre allvarliga än den här:

  • Utred vad som gick snett och gör det grundligt. Trygghet skapas genom att man har koll på detaljerna.
  • Rätta snabbt till det som går att rätta till. Exempelvis om sajterna inte har kapacitet att klara en anstorming – öka kapaciteten. Om någon enskild klantat sig, hitta rutiner för att minimera fel på grund av den mänskliga faktorn.
  • Informera allmänhet, media med stor respekt för alla frågor och använd era bästa kommunikatörer. Förklara där vad ni nu gör för att samma tabbar och misstag inte ska hända igen.’

Den gamla klyschan ”det tar år att bygga förtroende, men det kan ta timmar att förlora det” har sällan känts sannare.

Andra skriver intressant om kriskommunikation

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Paul Ronge, 9 juli 2017, 09:47 visad 2 071 gånger Skriv en kommentar

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Gör Trump USA till den sista Sovjetstaten?

Paul Ronge, 22 januari 2017, 10:24 visad 3 464 gånger Skriv en kommentar

Kommer ni ihåg när den dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 trodde TV-kameran var avslagen och kläckte ur sig att Norge var”den sista Sovjetstaten”?

Efter Donald J Trumps första kaotiska dagar på jobbet som USA:s president kan samma fråga ställas – men med lite större allvar: Tänker Trump göra USA till den sista Sovjetstaten?

Han gör ner hela Washington DC, hela den politiska eliten i kongress och senat. Hela. I sitt invigningstal slog han fast att dessa politiker bara berikat sig själva på det amerikanska folkets bekostnad. Han ska fixa tillbaka jobb från en gången tid till USA:s ”rostbälte” genom hot om tullar och handelskrig. Han häller bensin på Mellersta Östern-konflikten genom att vilja säga upp kärnkraftsavtalet med Iran och förlägga USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Allt han gör andas konflikt. Den knutna näven är symbolen.

Kvinnomarschen samma dag samlade miljontals,  många fler än de Trump-anhängare som skränade ut sitt bifall åt presidentens nationalistiska: ”From  this day forward it will be only America first! America first!”. Jag skrev nyligen i News55: ”så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är kvinnorna som tar upp kampen mot alfahannen Trump som nu kommer att tävla med Putin om vem som är mest testosteronstinn och aggressivt farlig för världen.

Det allra allvarligaste är att Trumps politik (som han hittills stakat ut den) bara är möjlig att genomföra under diktatur. Han totalsågar både hela det politiska styret och USA:s nyhetsmedier samtidigt. Men för att få igenom någonting av värde måste han kompromissa och få med sig majoriteter i kongressen och senaten. Därför är det  lilla ordet ”alla” när det gäller den politiska eliten så viktigt. Hans kompromisslösa utfall gäller även republikanerna. Han  innefattar sitt eget parti i de parasiter som har berikat sig.

Att ifrågasätta seriösa mediers uppgift att fler var närvarande på Obamas båda invigningar  2009 och 2013 och kalla medierna lögnaktiga och illvilliga när media faktiskt har bildbevis, för tankarna till ”Bagdad Bob” och gamla totalitära diktaturers dementimaskiner.

Trump förklarade att han tänker runda ”de ohederliga medierna” genom att twittra. Men förutom att medierna i den kritiska granskningen av makten är en helt nödvändig del i en fungerande demokrati, glömmer Trump en viktig poäng: Hans tweets kommer alltid att betraktas som partsinlagor. De kommer konsekvent att ha en lägre trovärdighet än det som media rapporterar, och just CNN är USA:s kanske viktigaste informationskanal för tunga internationella omvärldsaktörer.

Kompromisserna, gråskalorna, förhandlandet och gnetandet är ju själva grundbulten i demokratin. Att aldrig nå riktigt ända fram, men alltid en bit på vägen. Allt detta stänger Trump dörren för och slänger bort nyckeln när han dundrar till sina kärnväljare: ”Jag kommer aldrig någonsin att göra er besvikna” (”I’ll fight for you with every breath in my body – and I will never, ever let you down”).

Om Donald Trump ska vara en demokratisk president så MÅSTE han göra sina kärnväljare besvikna. Inte alltid, men åtminstone ibland och säkert tillräckligt ofta för att själv så småningom bli utsatt för politikerförakt. Endast en diktator – i stil med Hitler – kan styra genom dekret och genomföra 100 procent av sin politik. Inte att undra på att världen bävar inför Trumps oförutsägbarhet, narcissism, nationalism och populism.

Andra skriver intressant om Trump

Paul Ronge

Goda företag får sälja mer

Paul Ronge, 12 december 2016, 20:05 visad 3 190 gånger Skriv en kommentar

Svenska värderingar är för mig en skön mix av svensk flagga, Pippi Långstrump, jul och midsommarfirande, sill och nubbe samt respekt och nyfikenhet när det gäller andra länders kulturer. Mångfald och generositet är grundläggande svenska värderingar

Rasister och fascister står för motsatsen. Den svenska flaggstången används som en lans – med bajonett fastsatt i toppen – för att meja ner allt som inte är ”pursvenskt” och ariskt. Motsättningen byggs mot flyktingar och människor med annan hudfärg än den vita. Precis på samma sätt som Hitler byggde sitt nazistiska terrorvälde på ett flammande hat mot judarna.

Nu senast slogs rasisterna för idealet om den ljushåriga vackra ariska Lucian och hävdade att denna svenska tradition skändades, trots att Lucia var ett sicilianskt helgon och trots att den första Lucian i Sverige var en dräng – en stark sådan, vilket krävdes eftersom han bar på en enorm bricka med ”glöggum”.

Men när de gav sig på en liten mörkhyad kille, som i Åhléns katalog fick vara Lucia, så bet de sig i svansen. Hatarna gick igång som vanligt på nätet, men fick ett förkrossande mothugg – en kärleksbombning för pojken med 38 000 på Facebook i den slutna gruppen #Jagärhär.

En del ville göra det som hänt till Åhléns och deras utstuderat illistiga reklambyrås fel: ”Titta de offrar en liten pojke för  att få sälja mer kläder; Guuud vad fult, cyniskt och beräknande!”

Jag har argumenterat mig hes för att det faktiskt är rasisternas eget ansvar att de agerar rasistiskt, ingen annans. Att vi inte får huka för rasisterna och att vi även i framtiden ska kunna se en liten mörkhyad pojke som Lucia utan att begå självcensur för att vi är rädda att reta upp reptilhjärnorna. Även här på SVT Opinion Live cirka 22 minuter in i programmet.

Jag tänker inte fortsätta den diskussionen. Skrev tidigare på News55 att SD-are har pannben av pansarplåt. Att resonera med militanta SD-are, rasister och fascister är som att knacka på denna pansarplåt tills knogarna blöder och tvingas inse att det ändå inte är någon hemma.

Vill istället prata om hatarnas nya objekt att håna och förakta – personer och företag som vill göra gott.

Den liberala opinionsbildaren Malin Lernfelt beskriver problematiken med ”godhetsföraktarna” på pricken i en debattartikel i Expressen: ”Sanningen är att godheten räddar liv”.

Hon skriver om privatpersoner och ibland är dessa personer även företagare. Microsoftgrundaren Bill Gates miljardsatsningar för en bättre värld har väl inte undgått någon? Eller den svenska finansmannen Sven Hagströmer med sitt samhällsengagemang. Eller Percy Barnevik som gjort underverk i utvecklingsländer med sina mikrolån.

Men kan företag vara goda? IKEA och Volvo till exempel, med sina långtgående samarbeten med WWF? H&M som frenetiskt arbetar för att höja minimilöner i länder som Bangladesh och Kambodja, trots att högre löner faktiskt skulle drabba deras vinster?

Eller som nu senast Åhléns som i samarbete med reklambyrån Forsman Bodenfors (känd för att vara god, mycket mer Hasse&Tage än Killinggänget i sin approach) gått i bräschen för en inkluderande hållning, med ställningstagande för hbtq och nu senast med en liten söt mörkhyad Luciapojke i katalogen.

”PK, lättköpt och fegt”, ryar rasisterna.

Framsynt och modigt, säger jag. Därför att företag som vågar vilja mer och bättre utmanar också medias berättigade granskning. Håller de måttet? Finns det dubbelmoral? Då blir det läckra rubriker och ibland scoop som kan leda till Stora Journalistpriset.

När H&M skrev ”vi ligger i framkant”  i sitt etiska program så utmanade de Tv4:s Kalla Fakta att nagelfara hur deras underleverantörers arbetare hade det i Kambodja. När IKEA tillsammans med WWF vill rädda urskog i Karelen så hårdgranskas all urskog de via certifikaten INTE lyckas rädda. Det är de goda som drabbas av mediekriser. De som beter sig som skurkar och inte har problem med det, som till exempel Lundin Oil i Afrika, går nästan skadeslösa genom anklagelser som till och med inbegriper delaktighet i folkmord.

Finns det alltså ingen uppsida för företag att vara goda? Det verkar onekligen som om det allra bästa är att göra som man alltid gjort, sköta sina affärer och strunta i samhällsengagemanget.

Ändå ser jag allt fler företag som strävar efter att göra gott och införliva etik och moral i sina varumärken. De inser självklart också att människor hellre är kunder hos företag som är sympatiska och goda samhällsaktörer än de som bara ser till de svarta siffrorna på sista raden.

Det här sista har fått reptilhjärnorna att rya ännu mer: ”Åhléns vill bara SÄLJA, så cyniskt!” Men jösses; SJÄLVKLART vill Åhléns sälja det är ju deras ”raison d’être”, själva orsaken att finnas till.  Rasisterna låter ju här som de rödaste bolsjeviker som motsätter sig att företag som Åhléns vill sälja och göra vinst genom att visa att de också är inkluderande och människovänliga.

Mina mest avancerade och svåra krishanteringar har jag sedan länge i värdegrundsfrågor. De där företag anses ha agerat oetiskt och omoraliskt. Omvänt vågar jag säga att de företag som, precis som privatpersoner, vårdar sina varumärken och vill att de ska laddas med positiva och humanistiska värden är de som har bäst förutsättningar att klara kriser. De har framtiden för sig!

Andra skriver intressant om Lucia

Paul Ronge

Uppdatering 1: Expo avslöjar  hur ”hatstormen” var organiserad av högerextremister i en sluten Facebook-grupp.

Uppdatering 2: Högaktuell artikel i tidningen Café som logiskt och analytiskt visar att företag tjänar på att vara goda.

Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

Paul Ronge, 24 oktober 2016, 07:20 visad 2 806 gånger Skriv en kommentar

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg - är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge

När toppdirektörer blir medial kanonmat

Paul Ronge, 29 september 2016, 08:05 visad 3 012 gånger Skriv en kommentar

På mina medieseminarier brukar jag säga att alla som på något sätt är publika blir gratis råvara i den mediala industrin. Vi kommer in som timmer och kommer ut som flis eller förädlat kaolinbestruket papper.

Det är alltså inte så dystert som det låter att vi är råvara, vi kan också komma ut neutralt eller positivt ur processen. Men själva poängen är att journalisterna äger storyn. De bestämmer vilken roll du har i den och vilka som är mest intressanta att bilda ingredienserna i dagens rätt.

Just nu är det mycket hårt fokus på näringslivet och framför allt dess toppdirektörer. Det är inte att undra på. Ragnarök har härjat i Industrivärden, där höga chefer sparkats på löpande band, bland andra tungviktarna Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén. Hela kartan har ritats om och superstrategen Fredrik Lundberg seglar nu upp som en riktigt stark utmanare mot Wallenbergsfären och Investor.

Investor har det heller inte lätt. ABB granskas obarmhärtigt, där arvoden på 32 miljoner håvas in av styrelsen, samtidigt som utmanaren Christer Gardell anser att ersättningen är alldeles för hög och i media pläderar för en styckning av ABB.

Den som får schavottera mest i Svenskan är Jacob Wallenberg som fått en kraftig höjning av sitt arvode, samtidigt som lönsamheten står och stampar och de anställda står inför nedskärningar.

I början av september fläktes ”Wallenbergarnas dolda tragedier” ut i Expressens papperstidning, nästan på ”Hänt Extra-maner. Att snaska i familjens privatliv ansågs tydligen så lukrativt så artikeln sedan låstes in i betalvägg som synes i länken.

Ericsson, med sin vikande lönsamhet, sin ledarkris och hotet att nu helt försvinna från Sverige är en gemensam plåga för de båda maktsfärerna Investor och Industrivärden. De senaste nyheterna spekulerar i försäljning.

Stora kapitalplacerare vill också stycka av SCA:s skogsindustriella del. Det möter kraftig kritik från den avsatte  Sverker Martin-Löf, och notera hur Svenska Dagbladets krönikör Per Lindvall beskriver honom: ”Som en sårad och uppretad gammeltjur utslängd ur sitt gamla revir så har naturligtvis Sverker Martin-Löf sina egna drivkrafter att stånga och sparka åt alla håll”.

Trenden är tydlig och har successivt trappats upp. Toppdirektörer blir kändisar, får finna sig i att bli hårdhänt behandlade och granskade utifrån sin privatmoral och etik. Miljonarvoden och ”fringisar” som kan handla om helikoptrar, jakt och resor till världens mest attraktiva idrottsevenemang avslöjas. Till och med kärlekshistorier, där Swedbanks förra fixstjärna Michael Wolf först fick rubriker för relationen med TV 4:s Kristin Kaspersen och nu senast med den så kallade PR-drottningen Lili Assefa. Pehr G Gyllenhammar väckte intresse när han kom ut som nybliven pappa vid 82.

Utvecklingen har gått väldigt snabbt sedan jag i början av 1980-talet fåfängt försöka intervjua toppdirektörer om den konflikt som då fanns mellan ”hökar och duvor” i dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen. Ingen tordes säga varken bu eller bä, utan hänvisade till SAF-chefen Olof Ljunggren. Direktörerna förhöll sig i allmänhet anonyma, med ytterst få undantag som Volvos Pehr G Gyllenhammar och Electrolux Hans Werthén.

Jag tror den här utvecklingen också har mycket gott med sig. CSR (Corporate Social Responsibility), på svenska enklast företagens uppförandekod och inställning till etik och moral har blivit allt hetare i den granskande journalistiken. Det betyder att direktörer skärper sig själva och kraven på sina företags etiska förhållningssätt.

Väldigt mycket av mina krishanteringar av idag handlar om hur produkter som når Sverige produceras under miserabla förhållanden och i strid med demokratiska rättigheter. Under lång tid utgick media från att det saknade nyhetsvärde när direktörer får miljonbelopp för att arbeta och ibland ännu större miljonbelopp i avgångsvederlag för att inte arbeta. Nu väcks vrede och indignation både mot skyhöga ersättningar och skattefusk, kanske också beroende på att en så stor del av svenska folket idag är aktieägare.

En reflektion jag gör i mitt jobb är att VD, eller CEO som beteckningen idag oftast lyder, på större och publika företag måste bli medveten om sitt personliga varumärke. Att han eller hon måste tåla granskning. Och att det oftast är viktigast att förstå var journalisterna har rätt än var de har fel. Var det finns fog för kritik från omvärlden. Med den ödmjukheten (som till exempel PR-snillet Ingvar Kamprad visade när han avslöjades för att i sin ungdom ha varit nazist) kan man klara många kriser.

Allt som oftast behöver man hjälp av någon som tittar ”utifrån och in”, som med det perspektivet till exempel kan förklara: ”Sverker, folk tycker faktiskt inte det är okej att du åker helikopter och privatjet på ditt företags bekostnad lika självklart som de åker buss och tåg för sina privata pengar. Du behöver inte hålla med, men det är viktigt att du förstår hur de resonerar”.

Tänk om Sverker Martin-Löf sedan hade sagt: ”Visserligen är det en försvinnande liten del av mina resor som varit privata men jag förstår och tar till mig kritiken. Det är lätt att bli fartblind. Nu gör vi om reglerna så det inte längre blir möjligt att använde privatjet och helikopter privat.” Kanske hade ingen karta ritats om. Kanske hade konsekvenserna inte blivit så drastiska.

Nu är Martin-Löf, hyllad industriman i decennier, förpassad till historiens skräphög som ”en sårad och uppretad gammeltjur”.

Jag tror det finns oerhört mycket att lära och jättestora chanser att utveckla sina personliga varumärken för  de mest drivna direktörerna som finns i Sverige om man drar rätt slutsatser av ”Lex Martin-Löf”.

Andra skriver intressant om näringslivet.

Paul Ronge

« Tidigare inlägg |