Medieträning, medierådgivning och krishantering

Myten om journalistikens vänstervridning

Paul Ronge, 26 juli 2020, 09:10 visad 2 969 gånger 9 kommentarer

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta  själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”.  So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva  och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge

Pengarna eller livet – Coronakrisens hårda knäckfråga

Paul Ronge, 10 juli 2020, 13:32 visad 1 009 gånger 2 kommentarer

I torsdags medverkade jag i P1 Morgon om den negativa Sverigebilden som uppstått i omvärlden utifrån att Sverige valde en annan väg i Covid-19-krisen (Intervjun med mig börjar 5 minuter och 37 sekunder in i klippet).

I en så komplicerad fråga hinner man inte få så mycket sagt på fem minuter och det är inget att säga om. Som gammal reporter vet jag ju att media måste tidsbegränsa och prioritera och jag är tacksam för de minuter jag fick.

Men det betydde att jag tvingades koncentrera mig på en fråga: Att Folkhälsomyndigheten (FHM) och regeringen som litade till den (eller gömde sig bakom den, välj själv) har agerat stöddigt och kaxigt i sin kommunikation. Jag använde ordet megalomani som betyder  storhetsvansinne. Det är hårt och har naturligtvis inte varit tonläget hela tiden. Men tillräckligt ofta för att kommunikationen blivit tondöv och bidragit till den negativa Sverigebilden

I inslaget tar jag bland annat upp statsepidemiologen Anders Tegnells fråga: ”Har hela världen blivit galen?” när han sommarpratade i P1.”Vi har gjort rätt och alla andra har gjort fel” blir slutsatsen. Och en sådan kaxighet straffar sig, framför allt eftersom vi så kapitalt har misslyckats med att skydda våra äldre äldre på vårdhemmen – det som skulle vara själva huvudstrategin för Coronabekämpningen.

Men givetvis hade jag många fler synpunkter på FHM:s  kommunikation, som inte fick plats i inslaget.

Här är några av dem:

När pandemin bröt ut i Wuhan  sa FHM att det var osannolikt att den skulle nå Sverige och även fortsättningsvis bagatelliserades länge hotet. Frilansreportern Emanuel Karlsten har granskat ett antal av de felbedömningar som gjordes.

Visst, viruset var nytt, betedde sig annorlunda mot tidigare virus och det var lätt att göra felbedömningar. Men det kaxiga anslaget i många av intervjuerna över tid är slående, mot bakgrund av hur mycket fel FHM hade.

Frågan om ”världen blivit galen”, kan lika gärna vändas till: ”Har Sverige blivit galet?”

Det bildades Facebook-grupper med titlar som ”Backa Anders Tegnell”. Snart lika passionerade och intensiva som om det handlade om en motsvarighet till AIK:s Black Army. Människor tatuerade in hans bild på kroppen. En ung kvinna stoltserar i media med att hon satt tatueringen på smalbenet!

Bara ”en kul grej”, kanske. Men samtidigt dör mängder av äldre äldre, just de som vi skulle skydda med vår strategi, det finns ingen eller bristfällig skyddsutrustning. Tal har uppmätts där vid ett tillfälle 37 procent av människorna på ett äldreboende dog. Och allt oftare ser vi att äldre sjuka döms till döden (aktiv dödshjälp?) där de får morfin istället för att man försöker rädda liv. Anhöriga träder fram och berättar att deras mor eller far skulle lämnats att dö om de inte hade gripit in och krävt intensivvård.

Tegnell medger visserligen misslyckandet med att skydda de äldre, men säger samtidigt att ”strategin har varit framgångsrik”. Det resonemanget låter för mig som: ”Operationen var framgångsrik, men patienten dog”.

Märk väl: Jag är inte personen att bedöma om vår strategi har varit rätt eller fel. Den debatten pågår samtidigt och jag håller med de insiktsfulla som säger att det säkert kommer att ta flera år innan vi har full kunskap om vad som var rätt väg och vilka lärdomar vi med säkerhet kan dra.

Just detta gör det än mer skevt att redan nu, när dödstalen på grund av Covid-19, nått 5.500 slå fast att strategin varit framgångsrik.

Varje dödsfall är en tragedi i sig, det tror jag alla vill hålla med om.

Hur kan det då komma sig att Anders Tegnell ställer upp, med midsommarkrans runt håret, i P1 Sommar och kåserar om Spanienresor och annat medan pandemin fortfarande härjar och tar liv eller ger förskräckliga lidanden för många intensivvårdade?

Var finns omdömet hos FHM? Kunde myndigheten inte ha nobbat med hänsyn till att det ytterst allvarliga läget inte gör det lämpligt för statsepidemiologen att sitta och kåsera? Jag har inga synpunkter på P1, som jag förstått fick utstå mycket kritik från lyssnare. De vill ha många lyssnare och klick på webben. Jag tycker bara det visade så otroligt dåligt omdöme och förvånas över att ingen på FHM reflekterade och satte stopp för det.

Mycket i FHM:s kommunikation ger mig känslan av dolda agendor och det är i sig illavarslande.

Till exempel det myndigheten förnekar att det i strategin ingick att uppnå flockimmunitet redan i juni Varför förneka något som vi alla kunde ta del av i maj? Jag uppfattar att FHM tog hänsyn till ekonomin, det var hela grunden till strategin att vi skulle hålla Sverige så öppet och undvika en lock-down. Yngre och yrkesverksamma, som inte utstod så stora risker, skulle få vara igång om de inte hade symptom. Äldre på hem skulle inte få besök av anhöriga och de som var hemma skulle hålla sig i frivillig karantän.

Där de flesta andra länder satte ”rädda liv” som enda och avgörande mål, valde FHM att också ta hänsyn till ekonomin. Det är inte FHM:s jobb, myndigheten ska enbart fokusera på a.tt rädda liv och det gjorde den inte. Enligt New York Times har vi blivit ett varnande exempel som inte ens lyckades bättre med ekonomin genom valet av strategi.

Pengarna eller livet är ju Coronakrisens hårda knäckfråga. Ett samhälle kan inte vara i respirator hur länge som helst, när ekonomin dör så dör också många av andra orsaker än Corona. Men stora delar av omvärlden valde linjen: ”Först räddar vi liv, sedan får vi ta hand om ekonomin”.

Åtminstone visar en sådan linje empati, att man sätter människan främst. Det är förstås mycket lättare att kommunicera.

Så till min sista käpphäst: Den om ansiktsskydden. I stort sett hela världen, nu till och med Covid-19-förnekaren Jair Bolsonaro ser fördelar med ansiktsskydd. Redan på Arlanda måste vi ha ansiktsskydd.  FHM har med krystade förklaringar gått emot strömmen. Det skulle göra att folk blev mindre försiktiga, det skulle göra att människors händer mer åker upp i ansiktet och så vidare. Håll avstånd och tvätta händerna, var FHM:s enda råd.

För mig låter det som att man gjorde en dygd av nödvändigheten. Vi hade helt enkelt inte ansiktsskydd så det räckte och lagret av skyddsutrustning var obefintligt. En mängd personal, som stoiskt och modigt gjorde sitt jobb, trots avsaknaden av skyddsutrustning, bidrog sannolikt till att smittan blev så kraftigt spridd på äldreboendena.

När man misstänker att orsakerna som anges inte är de verkliga och att det finns dolda agendor minskar ju förtroendet för kommunikationen.

Men för att avsluta något mindre dystert: Att inte stänga skolorna verkar ha varit ett utmärkt drag. Ock kanske kommer det om några år att visa sig att det gick lika bra (läs dåligt) oavsett vilka strategier olika länder tog. Men jag hoppas ledarna då har den goda smaken att inte beteckna sin strategi som ”framgångsrik”. 5.500 döda, där vi är nu, kan inte ur någon aspekt som tar hänsyn till de tragedier som skett, betecknas som framgångsrik.

Paul Ronge

Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Paul Ronge, 16 maj 2020, 08:59 visad 2 462 gånger 8 kommentarer
Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein - så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Vi kommunicerar alla i skuggan av Corona

Paul Ronge, 4 maj 2020, 14:56 visad 1 631 gånger Skriv en kommentar

Vilken nytändning det har blivit för mig genom samarbetet med Elaine Eksvärd, hennes superentreprenör till man Gustav och deras retorikbyrå Snacka Snyggt!

Elaines och mitt webinar förra veckan ”Kommunikativt ledarskap i kris” var begränsat till 1 000 personer och blev fullsatt. Hela 900 stycken hängde med alla 96 minuterna, inklusive frågor.

Jag hade suttit i en frivillig ökenliknande karantän i över en månad och fick sedan så oerhört mycket respons, smarta frågor och uppmuntrande tillrop via nätet. Att människor man inte hör och ser ändå kommer så nära! Ensam framför mikrofonen var ju de enda ansiktena jag såg Elaines och Snacka Snyggt:s vassa retoriker Pontus Christoffersen,  som modererade, skötte tekniken och förmedlade deltagarnas frågor.

Det här ger naturligtvis mersmak och jag hoppas på många fina samarbeten med Elaine och Snacka Snyggt i framtiden.

Hon och jag har en lång historia bakom oss och det är en av livets märkligheter att ett djävulsvirus skulle bli det som äntligen kickade igång ett digitalt samarbete mellan oss.

Vi fortsätter nu direkt: Den 6 maj har Elaine Eksvärd en workshop där hon presenterar och utvecklar sin retoriska verktygslåda och en vecka senare – den 13 maj 09-12 – är det min tur.

Det kom en flod av frågor via chatten under webinariet den 29 april. En del hann jag svara på, andra inte.

Här försöker jag svara på några intressanta frågor jag inte hann med.

Från Liselott: Nu i dessa tider får man ännu mer tryck på att kunna förmedla på ett bra sätt. Rakt ärligt, men ändå.. Det är svårt och jag skulle vilja ha lite tips på att kunna förmedla mindre bra och bra info.

Svar: Frågan är i sin enkelhet högaktuell. Jag tror att människor idag, trots sorg och personliga tragedier, förstår att Coronaviruset inte är någons fel.  Därför kan SAS varsla 40 procent av sin arbetsstyrka och nästan helt undgå kritik. Även personalen förstår varför detta sker. Alltså: all negativ information som måste förmedlas på grund av Corona ska ges rakt och enkelt. Absolut inte lindas in och utan krusiduller. Men det måste vara äkta! Företag som försöker skylla på Corona för neddragningar och försämringar som har  andra orsaker löper stor risk att hamna i skampålen och tappa allt förtroende. Bra, i meningen positiv, företagsinformation är faktiskt lite komplicerat att förmedla i dessa tider. Den får inte trumpetas ut i alltför glada trudelutter. Hela tiden måste vi veta att vi kommunicerar i skuggan av ett virus som skördar liv över hela världen. Den tonaliteten måste finnas, samtidigt som vi ska behålla och förmedla livsglädje och framtidstro. Det kommer ett liv efter Corona!

Från Marja Witt: Ska bli intressant att veta hur man hanterar denna svåra situation då vi måste säga hej då och önska personal lycka till (då vi måste säga upp dessa) då vi inte vet hur framtiden ser ut.

Svar: Jag vill svara med en verklig händelse, ett föredöme, där den kommunikativa utmaningen var svårare än den är för de som idag varslar på grund av Coronakrisen. 2009 lade Ericsson ner sin fabrik i Gävle. 1 000 fick gå. Em regional katastrof. Men Ericssons ledning åkte till Gävle, fanns på plats, talade med kommunens politiker, lovade att göra allt för att hitta ersättningsjobb och argumenterade ungefär så här. ”Det gör ont att lägga ner, vi förstår att det är fruktansvärt för de anställda. Men priskonkurrensen från omvärlden är sådan att vi inte klarar att ha alla enheter i Sverige, en måste läggas ner. Det är som att vi skär av ett finger för att undvika att tvingas amputera hela armen”. Här ser ni hur LO:s husorgan Arbetet (som verkligen inte brukar berömma storkapitalet) skriver att Ericsson gjorde ”en snygg sorti”.

Slutsats: Var på plats, känn och visa empati, väj inte för att samtala med förtvivlade medarbetare, försök hjälpa till att outsourca eller finna ersättningsjobb. Bara att du hjälper till med det formella att kontakta arbetsförmedlingen kommer att uppskattas. Människor är kloka. Någonstans vet de flesta att neddragningar på grund av Corona inte är företagets fel.

Från Gabriella Altunkaynak: Jag undrar hur vi ska arbeta för att bibehålla det vi lärt oss/lär oss av denna kris. Jag tror att vi människor har en tendens att agera när krisen inträffar, men att det är lätt att glömma vad vi gjort och utvärdera det när krisen är över. Man pratar om ”nya tag”, men inte så mycket om utvärdering av agerandet. Gärna tips på hur man kan tänka där.

Svar: Är det något vi kan lära så är det ju att de värsta kriserna nästan alltid kommer oväntat, slår som en blixt från klar himmel. Kommer ni ihåg milleniumskiftet, när alla trodde att världen i princip skulle avstanna på grund av IT-haverier? Inget hände ju. Och hur många trodde att vi skulle få en  näst intill 30-talsdepression i världsomfattning på grund av ett virus? Det är viktigt att vara bra förberedd, men när det värsta händer måste man också vara beredd att improvisera.

Med det sagt: Har ni fört loggbok? Om ni har dokumenterat hur ni hanterade krisen är det så mycket lättare att se och åtgärda brister. Hade ni en fungerande krisgrupp med människor som hade rätt kompetens och dessutom hyfsat bra personkemi? Jätteviktigt också att krisgruppen inte är för stor. 4-5 personer, helst inte mer. Avslöjades brister i er internkommunikation, kanske glömde ni i hastigheten att ha med HR-funktionen i krisgruppen? Allt sådant kan rättas till till nästa gång. Skänk också en tanke på hur ”futtiga” en del mediekriser är jämfört med vad vi upplevt nu. Att Leif Östling kunde tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv för att han undrade vad han fick för skattepengarna! Hur en del kändisar blir kölhalade för struntsaker. Kanske kan Corona lära oss bli bättre på att skilja på stort och smått? På liv och död? Då faller vi inte heller lika lätt i farstun inför varje tramsigt mediedrev.

Från 078492: Fråga till både Paul och Elaine: Vad anser ni om medias ”hantering” av Anders Tegnell?

Svar: Medias hantering har varit olika. DN och ett antal forskare ifrågasätter honom hårt och anser att Sverige skulle gjort en ”lock-down” av samma kaliber som till exempel Italien, Spanien, England och Danmark. Men de flesta media har accepterat honom som expert. Det har ju uppstått rena personkulten också, där människor tatuerar in Anders Tegnells ansikte på kroppen!

Jag brukar säga att vi alla är råvara i medieindustrin – vi kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper eller toapapper.  Vi utnyttjas. Och Tegnell säljer nu lösnummer och skapar klick så att ALLT han gör och säger blir rubriker. Medias ”hantering” av Tegnell blir övervinklad och full av överdrifter.

Jag tycker det är intressant att också vända på det – hur har Tegnell hanterat media? Från början betedde han sig irriterat över att ens bli ifrågasatt, jag tyckte han gjorde ett nästan arrogant intryck. Allt eftersom har hans tonalitet blivit ödmjukare. Han använder oftare uttryck som: ”vi visste inte”, ”Vi förutsåg inte”, ”vi har misslyckats i att skydda de äldre”. Det ger ett ärligt och prestigelöst intryck och dessutom har det sanningens prägel: Viruset är nytt, slår skoningslöst mot vissa medan andra knappt märker av det. Hur ska då ens de främsta experter kunna förutsäga allt? Sammanfattningsvis: I det ständiga rampljuset har han hela tiden blivit bättre på kommunikation. Övning ger färdighet.

Jag ser fram emot att få träffa en del av er i cyberspace på min digitala workshop den 13 maj. Att arbeta och få bidra med mina erfarenheter är för mig ett sätt att leva och hålla tankarna på viruset på avstånd.

Paul Ronge

Rivstart online med proffsiga Elaine Eksvärd!

Paul Ronge, 24 april 2020, 11:27 visad 1 702 gånger En kommentar

Vi lever i skuggan av Coronakrisen som skördar liv över hela världen och leder till enorma tragedier.

Men för oss som lever måste livet gå vidare. Som jag skrev i min förra bloggpost: många oss kommer (åtminstone den närmaste tiden) att arbeta alltmer digitalt – verksamheter man förr trodde krävde fysiska möten går också bra att genomföra online.

Den 29 april kl 12 har Elaine Eksvärd och jag ett gemensamt webbinarium om kommunikation och ledarskap i kris. Det är kostnadsfritt, men deltagarantalet är begränsat. Du anmäler dig här och det är ju först till kvarn som gäller.

Elaine och jag har en lång gemensam historia, både professionellt och som vänner. Hon är enligt min mening Sveriges skickligaste retorikexpert med en sorts absolut gehör för vilken tonalitet olika situationer kräver – alltifrån glädjesprudlande tal vid bröllop till känsliga samtal med personal som tvingas sluta i en enormt orolig och otrygg tid. Det är ett nöje och en ära att arbete med henne och nu knyter jag också fastare band med hennes och Gustav Eksvärds retorikbyrå ”Snacka Snyggt”.

I Stockholm måste vi nu alla skärpa oss! Det duger inte att flockas på uteserveringar och i parker utan hänsyn till avstånd och smittorisker. Detta är Folkhälsomyndigheten nu noga med att påpeka i allt skarpare ordalag. Likaså ska vi undvika att resa ut i landet och utomlands är knappt att tänka på, med alla spärrade gränser och flygplan som står stilla på marken,

Därför blir möjligheten att agera och hjälpa kunder hantera sin kommunikation via online så viktig!

Uppdatering: Tillfället med Elaine blir mitt andra online-webbinarium. Det första skedde med  JMG i Göteborg 28 april. En internationell kurs i krishantering där  mitt avsnitt hette ”The Public Pillory in Crisis Management”. Nytt och spännande i allt mörker. Livet går vidare, men just nu alltmer i cyberrymden…

Paul Ronge

Hur börja jobba igen utan att riskera livhanken?

Paul Ronge, 20 april 2020, 08:19 visad 1 757 gånger 2 kommentarer

Jag tror ingen av oss födda efter Andra världskriget har varit med om något mer samhällsomvälvande än det vi nu samfällt, som nation, upplever. Coronasmittan, COVID-19 har lagt en förlamande hand över Sverige, Europa och världen.

Det tar fram det bästa och det sämsta hos oss: en del av oss går nästan ner i diket eller ut på vägen av hänsyn till andra och för att undvika smitta på vårpromenaden, andra sitter och njuter av vårsolen som packade sillar på utomhusserveringar i Stockholms innerstad.

Vi blir både mer eniga och mer splittrade. 22 forskare gick till urskiljningslös attack mot Folkhälsomyndigheten i DN Debatt, dessutom grundade på felaktiga siffror. Vad jag tycker framgår här i Resumé där jag ingår i en expertpanel om krishantering. Alla omdömesgilla förstår att vi måste följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och att vi helst ska gå ännu längre. Låta bli att åka kollektivt, jobba hemifrån och undvika alla fysiska kontakter  om vi tillhör riskgruppen.  Och helst träffa våra nära och kära utomhus. Om vi kan förstås! Vi som kan gå i frivillig karantän bör skänka en varm och tacksam tanke till de som inte kan, som riskerar att själva dra på sig smittan och ytterst sina liv genom att vårda,  städa, köra buss, stå i ICA-kassan. Utan alla dem som MÅSTE jobba skulle ju hela Sverige förlamas. Människan på äldreboendet kan inte vårdas på avstånd med dator och Zoom-app.

Själv har jag inte varit inne på jobbet på över en månad,  vi fixar och donar hemma, tar långa skogspromenader och umgås med barn och barnbarn via FaceTime. Man försöker finna någon sorts harmoni i en ruggigt obehaglig tid.

Så fort man slår på TV:n påminns man. Nya dödssiffror. Kaos i New York City. Flygbolag, hotell och restauranger går på knäna. Börsras. Konkurser.

Och mitt upp i alltihop måste ju hjulen börja snurra igen, även om allt kanske aldrig blir riktigt som förr.

Kärnfrågan för mig blir: Hur ska jag kunna börja arbeta igen utan att  i onödan riskera livhanken både på mig och min fru?  Jobba är ju det bästa jag vet, utom att umgås med familjen.

För mig ligger svaret i digitaliseringen. Våra två äldsta söner arbetar på PR-jätten  Edelman i London. Där arbetar nu hela kontoret hemifrån och lyckas via nätet och kreativitet på distans hålla igång sin verksamhet.

Alla kommer att påverkas. Alla kommer att behöva kompromissa och anpassa sig till ett ”post-Corona”.

Jag ser till exempel det inte som särskilt sannolikt att jag kommer att genomföra någon medieträning fysiskt nära på det sätt jag gjort i 22 år, under den närmaste tiden. Med kameran nära ansiktet på en intervjuperson, där jag ställer hårda och känsliga frågor för att min kund ska klara sig när de riktiga journalisterna kommer med sin skarpa ammunition.

Går det att göra lika bra på distans, med deltagarna uppe på Zoom, GoToMeeting, Microsoft Teams eller någon av de andra konferens och seminarie-apparna?

Jag vet inte. I maj håller jag min första distansföreläsning. Den sker på engelska för Journalisthögskolan (JMG) i Göteborg som har en internationell utbildning i krishantering.

Jag ser ändå ett antal möjligheter. Via distans kan jag jobba hemifrån med vem som helst, var som helst utan att behöva lägga restid, bo på hotell eller hyra lokal för seminarier eller hyra utrustning. Självklart betyder det att jag kan sänka priset på mina erbjudanden ganska rejält.

På det här sättet tror jag alla kommer att försöka agera, hitta nya lösningar för att rädda sina verksamheter.

Jag skänker en tanke till min älskade morfar som var en trygg och uppskattad provinsialläkare i ett litet samhälle vid Donau. Tills Röda armén kom stormande och hans lilla familj fick fly huvudstupa till Tyskland där de togs om hand av de allierade. Min morfar och mormor hamnade i Sverige och – över 50 fyllda – lärde han sig språket, blev tandläkare och fann en ny trygghet här.

Anpassningsförmåga är väl något av det mest fantastiska med människan!

Paul Ronge

Förlita dig inte på experterna!

Paul Ronge, 1 april 2020, 08:26 visad 2 444 gånger 6 kommentarer

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i  isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter  folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner  i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge

SAS fiasko blev mördande reklam

Paul Ronge, 16 februari 2020, 09:10 visad 3 264 gånger Skriv en kommentar

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel,  men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en  ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet.  Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Kundservice – inget för robotar

Paul Ronge, 17 oktober 2019, 09:38 visad 4 940 gånger 2 kommentarer

Sveriges kommuner är i kris – fyra av fem tvingas skära ner.

Ett resebolag går i konkurs – plötsligt är tusentals resenärer runt om i världen strandsatta.

Ett kryphål uppstår trots  ny lagstiftning – och kunder förlorar stora belopp efter omoralisk telefonförsäljning.

Överallt när företag och organisationer kommer i kris på sätt som drabbar kunder, medlemmar eller medborgare överlag är kundservicen den första frontlinjen. Arga människor, som känner sig kränkta och dåligt behandlade kontaktar gärna media och så är krisen i full gång på alla plan.

En bra kundserviceenhet med vettiga policys och praktiska riktlinjer fungerar som en skyddsvall, den kan stoppa, eller åtminstone mildra, en potentiell kris redan innan den uppstått.

Samtidigt är den på sina håll chockerande dålig och eftersatt. Inte i första hand på grund av personalen som ju ofta får en jobbig psykisk arbetsmiljö med utskällningar och glåpord. Utan för att företag myndigheter och organisationer på högsta ledningsnivå inte prioriterar kundservice. Kanske upplevs det inte tjusigt nog,  jämfört med att skriva fina policyprogram eller medieträna direktörer att gå fram bra i TV .  Ibland tror jag det är så illa (kanske omedvetet) att en dålig, okänslig kundservice uppfattas som lönsam eftersom den skrämmer bort kunder från att driva anspråk och ersättningskrav.

Jag har alltid försökt ha med detta perspektiv i de många  krishanteringar  jag varit med om som konsult de senaste 22 åren.

Men på senare tid har jag också som privatperson fått uppleva hur viktig kundservicen är – och dragit slutsatser som jag har nytta av i mitt arbete.

Det allra värsta: Robotisering, AI (artificiell intelligens) och outsorcing av kundtjänst till diverse öststater där kommunikationen får ske på i bästa fall knackig engelska. 5 olika alternativ du ska välja mellan med siffra och hashtag. Klagomål som måste framföras via trubbiga ”boxar” på företags hemsidor där de föreslagna alternativen kanske inte alls stämmer in med den berättelse du faktiskt har.

Allt detta kan sammanfattas i en mening: Du blir som kund inte sedd. Du upplever inte att det finns en människa bakom som kan se och värdera just ditt klagomål. Du är kanske ledsen, förbannad och besviken och får ett kallt och opersonligt bemötande. Självklart betyder det att skyddsvallen brister, att det hälls bensin på brasan så irritationen bara flammar högre.

Jag har några relativt färska exempel från min egen erfarenhet:

  • Jag fick vänta 12 timmar på att lyfta från en flygplats och hamnade på Arlanda mitt i natten då bussarna slutat gå. Och på flera timmar gick det inte att få taxi. Misär.

Men flygbolaget hade lovat att vi som drabbats skulle få den middag vi behövde äta på flygplatsen betald.  Medresenärer såg att det gick att få en kupong på ett ställe och därmed betalt direkt, jag tog istället ett kvitto och ringde i efterhand för att få ersättning. Hamnade hos en handläggare utomlands ifrån som knappt kunde ge mig instruktioner på engelska och byråkratin kring att skicka in detta kvitto var dessutom så komplicerad att jag gav upp direkt. Jag hade råd att betala min middag. Flygbolaget tjänade in den notan och tjänar säkert också pengar på att anlita en billigare utländsk leverantör av kundtjänst. Men relationen till mig och mitt förtroende är förstört för lång tid framåt.

  • Jag fick en ny router av min teleoperatör.

Hur jag än följde anvisningarna på nätet kunde jag inte koppla min skrivare trådlöst. Det tog två dagar av intensiv kundtjänstuppvaktning  hos båda bolagen innan jag kunde få reda på att det helt enkelt inte gick eftersom den nya routern var mobil och därför inte kompatibel med skrivaren. En sådan information borde jag, av en upplyst kundtjänst, från någondera av de berörda bolagen, kunnat få på två minuter.

  • Kränkande behandling från en servicepersonal på ett företag.

Det gick inte att mejla klagomål, utan man skulle försöka hitta rätt i mallade ”boxar” på en hemsida. När detta löstes genom att en kreativ handläggare lät mig mejla personligen till honom fick jag ett autosvar på engelska att mitt mejl var läst och att handläggningstiden var flera veckor!

Det hela löstes snabbt och resolut, främst genom att jag tog kontakt med kommunikatörer högre upp i kedjan och fick personlig hjälp.

Jag blev sedd, lyssnad på och fick problemet åtgärdat. Men rutinerna som fanns, med okänsligt autosvar och ingen mejladress, var ju bedrövliga. Jag är van vid kommunikation och kan finna alternativa kommunikationsvägar som ”rundar systemet”. Men hur fungerar det för andra människor som är mer försiktiga av sig, kanske konflikträdda och ovana med byråkrati? Hur många blir avskräckta och förlorar förtroendet?

Sensmoralen som jag ser det är att kommunikations-och marknadsansvariga hos företag och organisationer bör ta greppet över kundservice, framhäva hur viktig den är, stimulera personalen, utbilda med medieträning och retorikkurser och och ge den kommunikativa riktlinjer som fungerar och som stärker varumärket. Var försiktiga med automatiseringen – det är säkert utmärkt med AI i många sammanhang när rutiner ska hanteras effektivt. Men det är förödande att robotisera mänskliga relationer.

De mest insiktsfulla kunder jag haft genom åren har ofta haft detta perspektiv som något helt självklart. Det har givetvis underlättat mina krishanteringar.

Och därmed över till kommunernas aktuella kris. De kommunikativa utmaningarna kommer att bli jättestora när fyra av fem kommuner skär ner. Skattehöjningar, nedlagda skolor, försämrad vård och barnomsorg, integrationskostnader i många kommuner. Svåra politiska beslut där förvaltningschefer kommer att stå ansvariga inför allmänheten för genomförandet.

Hur ni än hanterar den krympande kakan – spara inte på kommunikationen! Det kommer att ha oerhört stor betydelse hur politiker och tjänstemän lyckas förklara de steg de vidtar och varför de valt just de prioriteringar de gjort. Men minst lika viktigt är det att lyssna, vara villig till förändringar vid konstruktiv kritik och att visa att varje person som klagar blir sedd.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Paul Ronge, 26 augusti 2019, 08:33 visad 5 123 gånger En kommentar

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken)  Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man  för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”.  Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP  som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att  Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge

« Tidigare inlägg |