Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon  bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han  än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”

11 reaktioner till “Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen”

  1. Jag minns det här och jag minns också Mona Sahlins tårar i teve. Personligen förstår jag inte varför kvinnor gråter när de ertappats med att ljuga eller gråter när de misslyckas, men det är en annan historia.

    Mona Sahlin har enligt mitt sätt att se saken aldrig varit mogen att ha en statsministerpost. Jag vet inte hur många ministrar genom åren som blivit ertappad med fingrarna i statens syltburk, men de är alltför många. En del påstår att vi, folket, vill ha fläckfria politiker, bullshit säger jag.

    Däremot vill åtminstone jag ha ärliga politiker och med ärliga menar jag att de erkänner om de struntat i p-böter, haft svart städhjälp m.m. För det är faktiskt så att vi, folket, kan inte strunta i p-böter om vi vill undvika att hamna i kronofogdens register, vi kan inte ta ” ett annat betalkort” och betala räkningar. Och den som vill styra Sverige bör vara medveten om hur det är att leva på en undersköterskelön, lärarlön och hur arbetsmiljön ser ut för folket.

    Den arrogans som alltför många ministrar och riksdagspolitiker visar oss, folket, kommer inte glömmas bort vid valet nästa gång.

    Mona Sahlin har trots sina fadäser, som lustigt nog döpts till Toblerone affären när den hellre borde ha kallats kontokortsbedrägeri med folkets skattepengar, inte lidit någon ekonomisk förlust efter sina lögner om man jämför med postkassörskan Ulla, som jobbat i 33 år på Posten, utan anmärkningar. Hon avskedades för att hon tagit, eller lånat, 60 kronor ur en plastburk där Posten förvarade småpengar som kommit in för faxtjänster.

    Här vrålade Posten att de saknade förtroende för henne och vips var det exit. Ulla fick troligen inget erbjudande om en utlandstjänst eller att bli generaldirektör.

    Nej Paul, jag kan ibland känna vämjelse för alla dessa böcker ”Tyck synd om den här och den här ministern” på grund av drevet, men ibland är drev bra. De blir som en blåslampa på den som bör grillas. Har jag inte gjort fel, står jag kvar och svarar på frågor, har jag gjort fel och inte vill svara, ja då kutar jag med drevet efter mig.

    Den här boken som Miakel Romero skrivit, är ännu en bok i högen av böcker som jag inte kommer läsa. Däremot rekommenderar jag varmt dina två böcker: Sociala medier: en halv sekund från ord till handling och den utmärkt skrivna och underhållande boken: När Janne Josefsson ringer. Så kul den var!

    Tack för ännu ett bra inlägg!

  2. Ödmjukhet för politiker och mediarådgivare är bra. På den gamla romartiden hade kejsarna en slav som åkte med i galavagnen och ständigt viskade i kejsarens öra: ”Du är mänsklig”.
    När tempot ökas och ja-sägarna vill ha sitt, är det lätt att ryckas med och lätta från marken i euforin över sin maktposition. Det blir en form av psykos, hjärnan hamnar i ett abnormalt tillstånd och är ett allvarligt mentalt tillstånd eftersom det i praktiken innebär att det involverar en ”förlust av kontakt med verkligheten”.

    Mona Sahlin, Lugnet och andra potentater som vi läser om har alla drabbats av denna förlust av kontakt med verkligheten. Det kan inga bekyllningar om drev eller bortförklarinmgar i böcker ta bort. Att ha denna awareness, medvetenhet, om sina egna mönster och beteenden och hantera dom på ett ändamålsenligt sätt, skiljer stora statsmän och -kvinnor från de andra. Tyvärr hmnar Sahlin, Lugnet, Juholt, Borgström, Lambertz bland de andra.

  3. Hej Paul! Jag snabbläste Mickes bok idag (eftersom jag fick höra att jag själv förekommer sporadiskt i den 🙂 och jag kan lugna dig på en punkt – du är en reporter som Micke visserligen skriver att han fruktade men att han också hela tiden hade mycket stor respekt för. Något som också jag, som dåvarande pressekreterare på SB gärna skriver under på. Du är själv en hedersman, Paul, och var det även 95 även om vi blev ganska skräckslagna när ditt nummer dök up i våra minicalls. Men det ska å andra sidan maktens pressekreterare bli när en skicklig murvel hör av sig,

    Ha det bra!
    Mats

  4. Paul

    Håller med dig i min bild av Mona Sahlin. Som politisk nybörjare (2006) men med rätt föräldrar kom Mona att möta mig med en annan respekt än några av mina politiskt jämnåriga partikamrater.

    En sak, som jag kommer återkomma till när jag recenserar boken, är det omdöme som en centralt placerad ”falangfri” socialdemokrat sade till mig när hon gick i pension efter att ha tjänstgjort i samtliga partiledares närhet sedan Tage Erlander:

    ”Fram till Toblerone var hon hela arbetarrörelsens gullegris. Hon var utvald. Efter Toblerone gick något sönder i henne, hon återfick aldrig den glöd som ditintills kännetecknat henne. Hon kämpade för att reparera det men lyckades aldrig. Det var det som blev hennes fall. Hon var inte i grunden lika övertygad längre, och på det följde en överförsiktighet och faiblesse för ja-sägare. Det var några av anledningarna att hon inte lyckades”.

    Tror denna person naglade fast det. Jag tror du vet vem jag menar.

    mvh

    Johan

  5. En ytterligare fundering – som dock inte enkom berör Mona Sahlin – är förmågan (alternativt oförmågan) att ta in externa rådgivare i tid. Att ta in dessa när krisen är ett faktum borde vara självklart men frågan är om man inte borde ha bättre framförhållning ändå. Inte minst i politiken är det ju inte frågan om kriser inträffar utan när. Även om jag inser fuller väl att det är både svårt och dyrt att ha en ständig krisberedskap med extern kompetens, så ska man nog i vilket fall ha upparbetad kontakt med ”räddningskåren” så att man vet vart man ska vända sig ”when the shit hits the fan”.

  6. Mats: Tack! Ord som värmer, även om de är väl vänliga!
    1995 visste/förstod jag inte vilken ångest och vilket personligt obehag ett drev (eller för den delen en tufft jagande reporter) kan framkalla. En av de insikter jag fått efter att jag sadlade om till ”den andra sidan”. Allt gott!
    Jonas: Tror du har 100 procent rätt, men att inte ens Moderaterna – med sin nära nog ”Räddningskår” av forna PR-konsulter – tror jag ser värdet av en Thomas Tvivlaren, där avsaknad av partibok är en direkt merit.
    Johan: Tror du har väldigt rätt i väldigt mycket. Självförtroendet var knäckt. Men jag tror hon även under sin ”storhetstid” som ”arbetarrörelsens gullegris” saknade något som förr eller senare hade avslöjats. Litet för mycket oneliners, lite för mycket brist på djup. Skillnaden i senioritet mellan henne och Ingvar Carlsson var stor, och inte bara en fråga om ålder.
    Ramona: Håller med om mycket, men hon var ”ingen fifflare och banne mig ingen ohederlig person”. Idag finns en ny generation som faktiskt tror att hon stal. Det måste vi bemöta. Och tack för dina alltid så uppmuntrande ord om mina bloggposter!

  7. Vad som lätt glöms bort i historien om Monas slarv med statens pengar är att hon hanterade sin ekonomiska situation lika illa som partisekreterare på Sveavägen 68. Mönstret upprepade sig gång på gång och Mona fick ständiga propoer om oredovisade medel och bemötte dessa med arrogans och likgiltighet.

  8. Johan: Intressant, men delvis tycker jag Jarlbros resonemang haltar. Sahlin släppte in media i sitt privatliv och det fungerade lång tid väldigt bra för hennes personliga varumärke: ”Jag äter hellre falukorv med mina barn än entrecôte på LO”. När kritiken kom mot hennes kontokortsaffär förbyttes det i negativ mediebevakning. Hon släppte in media över tröskeln är min uppfattning, precis som mannen Håkan Juholt också gjorde – med känt resultat i vår närtid. Så trots att jag håller med, och i intervjuer sagt att jag anser att kvinnor med makt bevakas hårdare (genusperspektivet), så är den andra reflektionen här: Släpp inte in media över familjetröskeln om du inte också är beredd att ta kritiken mot ”dammtussarna”.
    Så i min rådgivning gäller generellt: Sätt staket kring ditt privatliv.

  9. ”Skillnaden i senioritet mellan henne och Ingvar Carlsson var stor, och inte bara en fråga om ålder.” skriver du. Det intressanta är ju att Carlsson själv verkligen inte tycktes se det så, han tyckte uppenbarligen att Sahlin var helt rätt person för jobbet.

  10. Jonas, du har ju rätt även om Carlsson själv förnekade att Sahlin var ”kronprinsessa” (jag vet ju, eftersom jag var med som reporter). Skillnaden i senioritet tycker jag var uppenbar och det står jag för.
    Däremot kan man fundera på om det är så bra att en partiledare/ statsminister engagerar sig i att promota sin egen efterträdare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *