När media lägger krokben för sig själva

”Granskning med förhinder” är rubriken på det panelsamtal jag ska medverka i på förmiddagen den 19 oktober, i samband med att jag får min doktorshatt av Göteborgs Universitet den 20 oktober.

Jag har tidigare sagt att det är en enorm ära att bli utsedd till hedersdoktor just av Göteborgs Universitet som jag menar utmärker sig för att kombinera sin utbildning och forskning med ett intensivt engagemang i den svenska samhällsutvecklingen och offentliga debatten. Det är en korsbefruktning mellan teori och verklighet som gör att Göteborgs Universitet alltid upplevs som fräscht och aktuellt, aldrig mossigt och vilande i ett självgott elfenbenstorn.

Ta till exempel professor Bengt Johansson som bloggar här om en stor internationell kriskommunikationskonferens, Crisis7, som just när detta skrivs pågår i universitetets regi.

En annan profil som alltid är intressant att följa är doktor Marie Grusell.

Jag uppfattar utnämningen också som ett erkännande för den bransch jag representerar – medierådgivning, medieträning och krishantering för att hjälpa enskilda, organisationer och företag att agera gentemot media, framför allt i drev.

Mitt yrke har historiskt setts som ”skumt” av många journalister, ett manipulerande bakom kulisserna för att hjälpa makthavare som trampat i klaveret att rädda skinnet. Och visst är vi ofta försvarare. Jag tänker att alla, både i juridiken och i mediestormar, har rätt till ett försvar.

Jag skulle själv önska att vi kunde agera mer öppet. Advokater företräder sina klienter utan att ifrågasättas. Tvärtom: ju mer kriminella eller moraliskt förkastliga dessa klienter anses vara, desto större prestige för ”kändisadvokaterna”.

Kanske går vi krishanterare mot en större öppenhet i framtiden. Jag har själv aldrig  haft några problem att diskutera olika kriser och hur de har hanterats när jag har tillfrågats av media genom åren.

Samtidigt ifrågasätts journalister och media alltmer och det är där jag tänker lägga mitt fokus under panelsamtalet i Göteborg. Jag gör det av omtanke – rentav kärlek till journalistiken. För att jag är gammal journalist ”med trycksvärta i venerna” från mina år på Aftonbladet i de gamla Klarakvarteren och för att ”Granskning med förhinder” skulle kunna vara en utmärkt rubrik på att dålig journalistik lägger krokben för sig själv.

Här är några av mina tankar inför panelsamtalet:

1. Snabbt uppkomna drev på sociala medier tvingar politiker att ibland agera mot sin övertygelse
Det gäller speciellt när dessa drev förstärks av medier som fångar upp dem på ett aktivistiskt sätt. De riskerar att bli en del av lynchmobben.
Dreven kan ha mer eller mindre rätt i sak, men mycket kan bygga på hörsägen. Den mediala skampålen i förening med skampålen på det digitala torget gör att personer fullständigt kan förintas. Är det rimligt?
Jag menar att detta nya medielandskap ställer helt nya krav på politiker OCH journalister. För politiker att ha ryggrad och stå för sin linje istället för att bli som skrämda kycklingar. För journalister att vara professionellt granskande gentemot alla parter i en konflikt och inte bara ”skräna med hopen”.
En samvetsfråga: vad väger tyngst demokratiskt för politikerna, det traditionella representativa systemet eller gatans parlament? Emmanuel Macron bildar här ett rätt fascinerande europeiskt undantag som tagit spjärn mot folkstormar.
Boel Godner  (S) i Södertälje är ett lysande exempel på en kommunpolitiker som står pall när det blåser (lite som Macron, fast folkligare).
2. Journalistiken är sällan eller aldrig evolutionär, allt beskrivs dramatiskt och omvälvande.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men nu är oerhört mycket av politikernas agerande spel eller utspel. Den politiska bevakningen riskerar att bli ytlig och alltför spelteoretisk.
Samtidigt vill numera nästan alla politiska reportrar vara krönikörer och ”förklara” tillvaron istället för att jaga och avslöja nyheter som det var på min tid. Jag vill gärna fråga Fredrik Furtenbach, Ekots politiska reporter som också får en doktorshatt, vad han tycker om kvaliteten på den politiska journalistiken. Kan den förbättras och i så fall hur?
3. Politiker som använder papegojmetoden är regel inte undantag.
De svarar inte på journalisters frågor utan hamrar bara in sina budskap.
Varför blir det så? Är det för att politiker har medietränare med samma partibok, som lär dem att undvika obekväma frågor? Jag tror papegojmetoden kraftigt bidragit till politikerföraktet. Nu understöds ”papegojandet” av att politiska makthavare alltmer svarar på frågor via mejl och undviker närkontakt med journalister. Det finns till och med exempel på ministrar som skickat videoklipp (!) för etermedia att klippa in i sändning.
Förr fanns politiker som uttryckte sig mer personligt, ibland vildsint roligt och naturligtvis klantigt. Före medieträningarna då allt blev mer tillrättalagt, mer floskulöst och mindre farligt. Har medieträningen, såsom den utförts, varit till förfång för politiken?
Vad betyder allt detta för demokratin? Vad betyder det för journalistiken?
4. Hur ska politiker och tjänstemän hantera offentlighetsprincipen, där journalister nu ibland kräver att till och med  mejlväxling ska lämnas ut?
På det sättet blir det omöjligt att planera åtgärder och även kommunikationen kring dem utan att allt kommer ut innan det är klart. Hur ska vi definiera ”arbetsmaterial”, som ju är termen för det som ska tillåtas hållas internt. Förr (på min tid) tvingades reportrar jaga, nu ska de matas som slöa katter med beslut som bara är på planeringsstadiet. Är den praxis som håller på att utvecklas kring offentlighetsprincipen rimlig?
Det här är några frågor jag tänker försöka ta upp under panelsamtalet.
Jag tar tacksamt emot alla inspel du som läsare kan tänkas ha om vad detta panelsamtal borde handla om. Bara att kommentera här eller i mina sociala mediekanaler där jag lägger upp denna bloggpost.
Paul Ronge

 

 

 

Skämmes ni föräldrar som bildar en lynchmobb!

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Ur Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren satte fingret på mycket, men frågan är om inte detta är den mest träffsäkra observationen hon gjorde. Som tar tag och berör mitt i hjärtat.

Idag måste vi ta spjärn mot mobben – de sanslösa skoningslösa dreven.

Den tid vi lever i präglas av maktspråk, hårt och brutalt, där sanning och intellektuellt resonerande tyvärr ofta är en bristvara. Putin, Trump, Erdogan,  Xi. Oftast är det mäktiga män som krigar,skövlar,  ljuger och myglar.

Men vi har också hela konspirationsrörelser, liknande den som stormade Kapitolium i USA – valförnekare, klimatförnekare, vaccinförnekare. Den gemensamma nämnaren är ointresset för fakta och besattheten.

Giftet har, med sociala mediers hjälp, spridit sig långt ner i folklagren, bland vanliga, oftast hyggliga människor. Tills de bildar en mobb.

I USA har fenomenet fått namnet ”cancel culture” och har beskrivits ingående i media, bland annat i New York Times.

Hur människor jagas, telefonkedjor organiseras där arbetsgivare rings upp för att få personen sparkad, där hatet flödar i kommentarsfält på sociala medier, där man försöker tvinga familjemedlemmar att ta avstånd – ja nästan alla medel är tillåtna för att rycka brödet ur munnen på kontrahenten och tvinga ut den i kylan.

För mig leder det tanken till lynchmobbar i gamla westernfilmer – där hopen skränar gutturalt och någon slänger upp ett rep i ett träd: ”Hang them high”.

Nu har jag fått uppleva fenomenet på riktigt nära håll.  En måltavla för lynchmobben är Susanne Norman som tillsammans med Lillemor Bergqvist skrivit boken ”Det finns inga omöjliga skolor”.

Storvretskolan i Botkyrka blev 2019 den första skolan i Sverige som fick ett tvångsingripande från Skolinspektionen – det vill säga att staten med tvång tog över driften av skolan. Då behövde skolan, med 280 elever i klass 4-9, både kameraövervakning och polisbevakning. På fredagseftermiddagar stängdes skolan eftersom elever startade slagsmål. Papperskorgarna fick tas bort eftersom elever eldade i dem.

Norman och Bergqvist tog över som rektorer och fick ordning på  skolan efter bara åtta månader med en metod som vänligt men bestämt ställer krav på eleverna.

Så här skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet:

En av de första dagarna på jobbet mötte Susanne Norman en elev i korridoren, som hon bad ta av sig jackan inomhus. Han svarade med att att flyga upp i hennes ansikte och skrika:

”Vem tror du att du är, din jävla hora, jag ska fan slå sönder dig!”

Bergquist och Norman lyckades ändå skapa lugn på skolan med hjälp av tydliga krav och konsekvenser för normbrott. De tog avstånd från det omhuldade ”lågaffektiva bemötandet”, och tog strid för att upprätthålla ordningsreglerna.

De båda fick sedan samma uppdrag i Kalix, att få ordning på skolan och hade redan efter några månader fått mycket positiva resultat.

Men där drog  psykologer och vissa föräldrar igång ett drev som snabbt fick spridning i landet. Rektorerna påstods använda våld genom att ta bråkiga elever i handlederna. Jämförelser gjordes med polisvåldet i USA och det påstods till och med att elever riskerade att dö. Kalix kommun, som varit mycket positiv på grund av  framgångarna, pausade under detta grupptryck försöken i skolan och tillsatte en utredning.

Sanningen är att av 1200 elever i Kalix så var det sex (6) som fick hållas fast vid något tillfälle för att inte skada sig själva, andra elever eller lärare.

Min förening, Rotary Stockholm Djurgården, bjöd nyligen in Susanne Norman som talare på en av våra fredagsluncher.

Det renderade 160 ursinniga kommentarer från denna mobb på Instagram  med kränkande skrivningar mot Norman och krav att vi som klubb skulle ta avstånd från henne och göra avbön. Påtryckningar gjordes också till Rotary centralt och även media kontaktades för att sätta press på oss.

Jag talar för mig själv här, inte för min klubb.

Rotary har högt i tak och trygga intellektuellt stabila medlemmar så på oss biter drevet inte. Men vad händer i kommuner, där politiker är beroende av väljarnas stöd, när en liten välorganiserad klick mullrar så den låter som en hel folkstorm?

Jo, det händer ungefär samma sak som i de ”lågaffektiva” problemskolorna. (Jag får akta mig så jag inte slirar på tangenterna och skriver ”lågeffektiva”) En liten hämningslös och gränslös klick sätter skräck i den stora majoriteten och dikterar villkoren.

Men nu är det några av deras föräldrar som gör det. Inte med sparkar och bett förstås, men genom att skoningslöst försöka krossa meningsmotståndare i en allians med psykologer. Alla ansatser till saklig diskussion, med respekt för meningsmotståndare, lyser med sin frånvaro.

De påstår att det inte finns någon forskning och utvärdering kring Skolkonsulterna  AB:s metod. Nå, den har i alla fall bevisligen fungerat. Men vad finns det för evidens för det ”lågaffektiva”? Var någonstans finns den skola som blivit bättre genom att ett litet antal elever tillåts förstöra för sig själva och alla andra? Genom att samhället har lämnat walk over och lärarna har lämnats bakbundna?

Jag tycker de här föräldrarna borde skämmas! Vad nytta gör de för sina barn genom att som vuxna visa att hat, hot och att skrika högst lönar sig?

Och samlar de sig som en getingsvärm för att invadera denna blogg ska de veta att inga kränkande kommentarer kommer att publiceras. Jag ger inget utrymme åt vuxenmobbing.

Barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.

Paul Ronge

Ingen intelligens i att bränna böcker

Sverige har hamnat i något som närmast liknar en nationell kris på grund av koranbränningarna – och fortfarande strömmar ansökningar in om att få bränna heliga skrifter på offentlig plats.

Det finns inget modigt, inget opinionsbildande, inget intelligent och inget demokratiskt värde över huvud taget i att bränna böcker. Nazisterna blev kända för sina bokbål. Det räckte med hat och hets, några tändstickor och bensin – man behövde inte formulera en tanke, inte använda någon yttrandefrihet. Att bränna böcker är en handling, inte ord där man använder sin yttrandefrihet.

Nu har statsminister Ulf Kristersson hamnat i ett limbo. Vill han förbjuda koranbränningarna så kommer han att anklagas för att vara mjuk i köttet mot aggressiva islamister, med Turkiets president Erdogan som frontfigur. Och dessutom för att tulla på svensk grundlag. Om brännandet får fortsätta förvärras krisen med ökande terroristhot här hemma och fara för livet för svenskar i muslimska länder.

Jag uttalade mig om detta nyligen i ETC.se, en artikel jag inte länkar till eftersom den är låst till förmån för prenumeranter.

Där säger jag bland annat:

”Det är inte värt att man ska gå omkring och ha ångest för nya terrorattacker om man går på Drottninggatan i Stockholm, bara för att något danskt pucko ska komma hit och bränna koraner”.

Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten i vårt land tar avstånd från koranbränningarna, även om det är färre som går så långt att de vill förbjuda dem, för att det skulle kunna strida mot grundlagen.

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl har lanserat tanken att man skulle kunna använda lagen om förargelseväckande beteende. Hon jämför med blottande; om du klär av dig naken hemma är det självklart ok, om du gör det offentligt och i avsikt att kränka så är det inte lagligt. Alltså: bränn gärna vilka heliga böcker du vill hemma, men inte offentligt.

Jag tycker det är en tanke att spinna vidare på, även om jurister på sociala medier föraktfullt avfärdar den med att det är att gå emot grundlagen ”köksvägen”.

En annan tanke är att hänvisa till rikets säkerhet. Det försökte ju polisen göra när de avvisade en koranbränning, men fick nobben av hovrätten  med  argumentet att det inte fanns någon tydlig tid och plats för terroristhoten om bränningen genomfördes.

Det är väl ändå just det som kännetecknar terroristhot, man aviserar inte var och när man tänker slå till?

Jag tror det vore önskvärt att också jurister slog sina huvuden ihop och försökte hitta kreativa lösningar, istället för att slå folk i huvudet med paragrafer.

Idag spelar det väl ingen roll och det är väldigt lätt att vara efterklok- men jag tycker hela den här soppan startade med att vi (läs både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regering) bestämde sig för att förhandla med Turkiet.

Sverige skulle ha klargjort att vi söker medlemskap i NATO och inte i Turkiet och att vi bara pratar med NATO-chefen Jens Stoltenberg. Då hade basarhandlaren i Ankara  inte haft någonting att förhandla med oss om, det hade han fått ta inom NATO.

En personlig bekännelse; av alla religioner jag känner till är Islam den jag är mest frågande till. I sin extrema form är den aggressiv och tvingar sig på sekulära samhällen där människor tillåts tycka olika. Den bygger  ”teokraturer” där den tar makten och inrättar moralpoliser där kvinnor förtrycks och flickor kan förvägras skolgång i ett medeltida mörker.

Men självklart är det fel att kränka eller förfölja de människor som tror på religionen, men som också vill leva i och accepterar ett sekulärt samhälle

Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Paul Ronge

 

 

 

Uppdrag Gransknings krishaveri

Uppdrag Granskning (UG) är i hetluften värre än någonsin och tvingas krishantera på flera fronter samtidigt.

Det handlar bland annat om UG:s metoder för att med försåtlig insinuationsjournalistik ”avslöja” att Ericsson betalat mutor till IS, och om ett program som pausats där UG tar heder och ära av en litteraturprofil och därför riskerar ett förtalsmål. Som lök på laxen har namnet på den utpekade personen redan avslöjats av Expressen i en podd och denna säger nu att UG ”förstört mitt liv”.

Kvartal, Expressen och Medierna tillhör de som kritiskt granskat granskarna och tvingat UG att löpa gatlopp.

Krishanteringen går så där, kan man säga… Utsatta för medialt tryck agerar UG mer huvudlöst och märkligt än jag sett många makthavare göra – under korseld av bland andra UG –  under mina 25 år som krishanterare.

 

Dagens Opinion skriver i Veckans Brief nr 16 (bild från artikeln ovan, men jag länkar inte då den är exklusiv för prenumeranter):

”I en artikel i Kvartal ifrågasätts Uppdrag gransknings granskning av Ericssons mutaffärer i Irak i en artikel skriven av reportern Per Agerman. Paul Ronge studsar ordentligt på Uppdrag gransknings sätt att hantera granskningen.

–  De svarar på mejl. Den gamla reportern i mig ser det som en jättegrej. Är det något granskande journalister vill, är det att få bort makthavarna från att svara på mejl i stället för närkontakt med journalister.

Själv brukar Paul Ronge försöka förmå sina kunder att ändå ta en intervju i krissituationer.

–  Det syns ju annars, om de svara via mejl, att de inte vågar. Och så gör Uppdrag Granskning det, till och med Fredrik Laurin, som är så genomskarp, svarar med långa mejl i stället för att ta en intervju.”

Kvartals genomgång är som vanligt seriös och grundlig, dessutom pikant kryddad med att en visselblåsare inifrån beskriver hur snacket går inom redaktionen. Agerman bekräftar ju den bild många har av granskande journalistik – vinkeln är bestämd från början.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven i sakfrågan. För det första: ALL journalistik, positiv som negativ, är vinklad – det är själva kännetecknet för journalistiken, det som på ett avgörande sätt skiljer den från forskning och utredningsarbete.

Jag får, när jag läser Kvartals artikel, intrycket att Agerman helst skulle velat se en regelrätt polisutredning, att UG skulle tvingas leda i bevis rent juridiskt att Ericssons pengar gått i IS fickor innan de publicerade reportaget. Så går det inte till. Ofta får mediala avslöjanden stora konsekvenser för att de avslöjar slarv, omoral eller ett tänjande på gränser, samtidigt som de granskade frias i rättsprocesser. Så var det till exempel med förre VD:n Birgitte Bonnesen i Swedbank, som jag bloggade om här.

Då återstår kärnfrågan – är den här granskningen tillräckligt gedigen för att stå på egna ben? Det verkar den inte vara, när Agerman ger så många exempel på motsatsen. Väldigt mycket ”guilt by association” som det heter. Då finns det fog att tala om insinuationsjournalistik.

Som framgår av intervjun med Dagens Opinion tycker jag metoden att enbart besvara Kvartals kritik genom långa mejl (se slutet av Kvartals artikel) är otroligt märklig när det kommer från UG:s tuffa granskare. De som dessutom ofta i sina program hånar och häcklar makthavare som inte törs ställa sig framför deras kameror för att bli kölhalade och bortgjorda. Detta är en dubbelmoral som UG sannolikt kommer att få leva med länge.

Det andra fallet där UG hamnat i blåsväder är en två års lång research av en så kallad litteraturprofil, där en UG-medarbetare  tagit kontakt med i stort sett alla som haft med profilen att göra, med en lång lista av  skvaller och anklagelser. Personen, som inte kunnat försvara sig mot ryktesspridningen har nu brutit ihop och kan inte arbeta.

Det berörda företaget fick en lista från UG med frågor om anklagelserna, men avböjde intervju. Istället  anlitades stjärnadvokaten Johan Eriksson för att utreda anklagelserna och se om de kunde betraktas som förtal.

Företagets VD skickar utredningen till UG. Och då ”pausar” UG programmet på obestämd tid!

Argumentet är diffust. ”Vi behöver känna oss trygga med att vi kan erbjuda tillräckliga skydd för alla medverkande i granskningen”.

Den tolkning omvärlden gör är solklar: Programmet var för tunt, skvallrigt och illvilligt. Det skulle inte hålla för ett förtalsmål gentemot medarbetare som spridit skvallret och därför kommer det med största sannolikhet aldrig att sändas.

SR:s mediegranskande program Medierna gör här en gedigen belysning av av hela problematiken.

Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund vill först inte ställa upp på en intervju i Medierna. När han till slut motvilligt gör det, blir det med samma typ av papegojsvar och svammel som dåligt medietränade makthavare och pampar brukar leverera i UG.

Han kan inte medge att skvallerjournalistiken var för tunn och han vill inte svara på om den kan ha skadat ”litteraturprofilen”.

UG:s  vanliga mantra där redaktionen ska visa empati och stå på utsatta offers sida mot övergrepp och härskartekniker är helt frånvarande. Axel Björklund visar inte ett uns medkänsla med ”litteraturprofilen”, säger bara att han förstår att det kan vara jobbigt att bli granskad.

Han kan inte gå längre än sin formulering om att ”UG inte kan erbjuda tillräckligt skydd för alla medverkande”, trots att den är helt innehållslös. Och ”det finns ingen kausalitet”, hävdar han, mellan Johan Erikssons utredning om möjligt förtal och att programmet har pausats. Någonstans i intervjun medger han också att han ger ”papegojsvar”. Ridå.

Även företagets VD hävdar att det saknas orsak och verkan, vilket väl sannolikt kan förklaras med att hon inte vill framstå som den som har pressat UG att pausa programmet.

Och den 9 maj kommer så finalen i UG:s katastrofala krishantering: SR:s program Medierna anmäls till Granskningsnämnden!

SVT mot SR, båda Public Service. Helt unikt!

Så här säger Axel Björklund på SVT:s egen sajt:

– De har brustit i att ge mig en chans att bemöta mycket allvarliga anklagelser. Hela inslaget heter ”De har förstört mitt liv”. Det får jag överhuvudtaget inte kommentera”

Den som lyssnar på Medierna får bilda sig sin egen uppfattning. Men enligt min mening hade Björklund lätt kunnat kommentera det han upplever som allvarliga anklagelser om han hade vågat och velat.

Björklund hävdar också i sin anmälan att ett tydligt jäv funnits i produktionen, då Medierna i P1:s ordinarie producent är sambo med delägaren i ett företag som litteraturprofilen är huvudägare av.

Detta avvisas helt av Nina Glans, ansvarig utgivare för Medierna. Sambon har över huvud taget inte haft med produktionen att göra, säger hon.

Pikant är att också det berörda företaget anklagar en UG-medarbetare som spridit skvallret för jäv. Han har nämligen blivit refuserad där.

Fortsättning följer säkert.

UG:s haverier visar inte bara att de inte är bättre utan snarare sämre på att krishantera än de makthavare de rutinmässigt ställer vid skampålen. De visar också att UG har changerat, försämringen visar sig just på det område där den förre projektchefen Nils Hanson gjorde som mest nytta. Han tog hård strid mot den försåtliga insinuationsjournalistiken – just där UG nu kritiseras för programmet om Ericsson och för det pausade programmet om litteraturprofilen. Hanson drev också på för hårdare faktagranskning och för att ”intervjuoffren” måste få ge sina bästa argument. Det höjde kvaliteten och respekten för UG, men som journalister brukar säga: ”Man är aldrig bättre än sitt senaste knäck”.

Jag tror tyvärr det är så att Axel Björklund inte håller måttet som ansvarig utgivare. Och UG behöver en kurs i krishantering när detta blåst över.

Paul Ronge

 

 

 

 

Wherever I lay my Doctor’s hat, I´ll always love journalism

I have been awarded an honorary doctorate from the University of Gothenburg, appointed by the Faculty of Social Sciences.

The complete citation reads as follows:

”Paul Ronge is a recurring teacher at the Department of Journalism, Media and Communication (JMG). He has worked as a journalist for over 20 years, at Aftonbladet, Rapport, and Expressen, among others. In his current profession as a media consultant, he is active as a media advisor, offering guidance to authorities, businesses, and individuals who are at risk of, or have received, unwanted and negative publicity and media attention. Paul Ronge has written the books ”När Janne Josefsson ringer – så hanterar du pressen” and ”Social Media – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge provides a unique contribution to one of JMG’s leading profile areas: risk and crisis communication, and his collaboration with JMG is also a shining example of cooperation, interaction, and dialogue between academia and professionals in the industry.”

The appointment was also noted in media such as Resumé and Dagens Opinion.

The appointment is, of course, enormously prestigious, a testament after a career of more than 45 years in which I have lived in, of and for media. I have breathed journalism and constantly strived to become better as a media trainer, advisor, and crisis manager.

It is also proof that my work is increasingly seen as ”acceptable”, that it is legitimate to help individuals, businesses, and organizations manage the risk of ending up in the media spotlight.

We are several who are increasingly explaining and analyzing crises and their processes in the media, not only myself, Jeanette Fors-Andrée, and Hampus Knutsson, but also others.

We have entered a time where journalism is increasingly questioned, and where abuse against people, biased reporting, and sloppiness are debated like never before. Benny Fredriksson and Mats Löfving are tragic examples in Sweden. Social media is boiling over with media criticism, and even internally within the once unified journalist corps, conflicts are brewing.

Some criticism is, of course, unfair or even malicious, such as Donald Trump’s, Vladimir Putin’s, and Recep Tayyip Erdogan’s. Other criticism must be taken seriously, not least if factual, consequence-neutral news journalism is replaced by activism and opinion. In my crisis management work, I often see how relevant facts are filtered out by journalists who want a straight and clean angle in bringing down my clients, preferably with a CEO resignation that increases the chances of winning the ”Stora Journalistpriset” or a ”Grävpris”.

However, wherever I lay my Doctor’s hat I will always have my love for journalism. It is absolutely necessary for democracy, and it must also be allowed to make mistakes.

The balance is to fight mistakes and exaggerations but realize that all media scrutiny is fundamentally healthy.

The first thing to do when a crisis is looming is to try to define where the critics (often the media) are right and do something about it. Then you can handle inaccuracies and exaggerations. Both right and wrong are present in almost all investigations. That approach has been a recipe for success in my crisis management work.

The University of Gothenburg and JMG stand for a curious, society-oriented, unbiased, and constantly knowledge-seeking application of academic training, which makes me extra proud to have been awarded an honorary doctorate there.

Many thanks to those who nominated me: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti, and Orla Vigsö.

Every time I visit you and conduct a course, I have learned something new when I take the train back!

Paul Ronge