Ingen intelligens i att bränna böcker

Sverige har hamnat i något som närmast liknar en nationell kris på grund av koranbränningarna – och fortfarande strömmar ansökningar in om att få bränna heliga skrifter på offentlig plats.

Det finns inget modigt, inget opinionsbildande, inget intelligent och inget demokratiskt värde över huvud taget i att bränna böcker. Nazisterna blev kända för sina bokbål. Det räckte med hat och hets, några tändstickor och bensin – man behövde inte formulera en tanke, inte använda någon yttrandefrihet. Att bränna böcker är en handling, inte ord där man använder sin yttrandefrihet.

Nu har statsminister Ulf Kristersson hamnat i ett limbo. Vill han förbjuda koranbränningarna så kommer han att anklagas för att vara mjuk i köttet mot aggressiva islamister, med Turkiets president Erdogan som frontfigur. Och dessutom för att tulla på svensk grundlag. Om brännandet får fortsätta förvärras krisen med ökande terroristhot här hemma och fara för livet för svenskar i muslimska länder.

Jag uttalade mig om detta nyligen i ETC.se, en artikel jag inte länkar till eftersom den är låst till förmån för prenumeranter.

Där säger jag bland annat:

”Det är inte värt att man ska gå omkring och ha ångest för nya terrorattacker om man går på Drottninggatan i Stockholm, bara för att något danskt pucko ska komma hit och bränna koraner”.

Jag är övertygad om att den absoluta majoriteten i vårt land tar avstånd från koranbränningarna, även om det är färre som går så långt att de vill förbjuda dem, för att det skulle kunna strida mot grundlagen.

Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl har lanserat tanken att man skulle kunna använda lagen om förargelseväckande beteende. Hon jämför med blottande; om du klär av dig naken hemma är det självklart ok, om du gör det offentligt och i avsikt att kränka så är det inte lagligt. Alltså: bränn gärna vilka heliga böcker du vill hemma, men inte offentligt.

Jag tycker det är en tanke att spinna vidare på, även om jurister på sociala medier föraktfullt avfärdar den med att det är att gå emot grundlagen ”köksvägen”.

En annan tanke är att hänvisa till rikets säkerhet. Det försökte ju polisen göra när de avvisade en koranbränning, men fick nobben av hovrätten  med  argumentet att det inte fanns någon tydlig tid och plats för terroristhoten om bränningen genomfördes.

Det är väl ändå just det som kännetecknar terroristhot, man aviserar inte var och när man tänker slå till?

Jag tror det vore önskvärt att också jurister slog sina huvuden ihop och försökte hitta kreativa lösningar, istället för att slå folk i huvudet med paragrafer.

Idag spelar det väl ingen roll och det är väldigt lätt att vara efterklok- men jag tycker hela den här soppan startade med att vi (läs både Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons regering) bestämde sig för att förhandla med Turkiet.

Sverige skulle ha klargjort att vi söker medlemskap i NATO och inte i Turkiet och att vi bara pratar med NATO-chefen Jens Stoltenberg. Då hade basarhandlaren i Ankara  inte haft någonting att förhandla med oss om, det hade han fått ta inom NATO.

En personlig bekännelse; av alla religioner jag känner till är Islam den jag är mest frågande till. I sin extrema form är den aggressiv och tvingar sig på sekulära samhällen där människor tillåts tycka olika. Den bygger  ”teokraturer” där den tar makten och inrättar moralpoliser där kvinnor förtrycks och flickor kan förvägras skolgång i ett medeltida mörker.

Men självklart är det fel att kränka eller förfölja de människor som tror på religionen, men som också vill leva i och accepterar ett sekulärt samhälle

Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Paul Ronge

 

 

 

Uppdrag Gransknings krishaveri

Uppdrag Granskning (UG) är i hetluften värre än någonsin och tvingas krishantera på flera fronter samtidigt.

Det handlar bland annat om UG:s metoder för att med försåtlig insinuationsjournalistik ”avslöja” att Ericsson betalat mutor till IS, och om ett program som pausats där UG tar heder och ära av en litteraturprofil och därför riskerar ett förtalsmål. Som lök på laxen har namnet på den utpekade personen redan avslöjats av Expressen i en podd och denna säger nu att UG ”förstört mitt liv”.

Kvartal, Expressen och Medierna tillhör de som kritiskt granskat granskarna och tvingat UG att löpa gatlopp.

Krishanteringen går så där, kan man säga… Utsatta för medialt tryck agerar UG mer huvudlöst och märkligt än jag sett många makthavare göra – under korseld av bland andra UG –  under mina 25 år som krishanterare.

 

Dagens Opinion skriver i Veckans Brief nr 16 (bild från artikeln ovan, men jag länkar inte då den är exklusiv för prenumeranter):

”I en artikel i Kvartal ifrågasätts Uppdrag gransknings granskning av Ericssons mutaffärer i Irak i en artikel skriven av reportern Per Agerman. Paul Ronge studsar ordentligt på Uppdrag gransknings sätt att hantera granskningen.

–  De svarar på mejl. Den gamla reportern i mig ser det som en jättegrej. Är det något granskande journalister vill, är det att få bort makthavarna från att svara på mejl i stället för närkontakt med journalister.

Själv brukar Paul Ronge försöka förmå sina kunder att ändå ta en intervju i krissituationer.

–  Det syns ju annars, om de svara via mejl, att de inte vågar. Och så gör Uppdrag Granskning det, till och med Fredrik Laurin, som är så genomskarp, svarar med långa mejl i stället för att ta en intervju.”

Kvartals genomgång är som vanligt seriös och grundlig, dessutom pikant kryddad med att en visselblåsare inifrån beskriver hur snacket går inom redaktionen. Agerman bekräftar ju den bild många har av granskande journalistik – vinkeln är bestämd från början.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven i sakfrågan. För det första: ALL journalistik, positiv som negativ, är vinklad – det är själva kännetecknet för journalistiken, det som på ett avgörande sätt skiljer den från forskning och utredningsarbete.

Jag får, när jag läser Kvartals artikel, intrycket att Agerman helst skulle velat se en regelrätt polisutredning, att UG skulle tvingas leda i bevis rent juridiskt att Ericssons pengar gått i IS fickor innan de publicerade reportaget. Så går det inte till. Ofta får mediala avslöjanden stora konsekvenser för att de avslöjar slarv, omoral eller ett tänjande på gränser, samtidigt som de granskade frias i rättsprocesser. Så var det till exempel med förre VD:n Birgitte Bonnesen i Swedbank, som jag bloggade om här.

Då återstår kärnfrågan – är den här granskningen tillräckligt gedigen för att stå på egna ben? Det verkar den inte vara, när Agerman ger så många exempel på motsatsen. Väldigt mycket ”guilt by association” som det heter. Då finns det fog att tala om insinuationsjournalistik.

Som framgår av intervjun med Dagens Opinion tycker jag metoden att enbart besvara Kvartals kritik genom långa mejl (se slutet av Kvartals artikel) är otroligt märklig när det kommer från UG:s tuffa granskare. De som dessutom ofta i sina program hånar och häcklar makthavare som inte törs ställa sig framför deras kameror för att bli kölhalade och bortgjorda. Detta är en dubbelmoral som UG sannolikt kommer att få leva med länge.

Det andra fallet där UG hamnat i blåsväder är en två års lång research av en så kallad litteraturprofil, där en UG-medarbetare  tagit kontakt med i stort sett alla som haft med profilen att göra, med en lång lista av  skvaller och anklagelser. Personen, som inte kunnat försvara sig mot ryktesspridningen har nu brutit ihop och kan inte arbeta.

Det berörda företaget fick en lista från UG med frågor om anklagelserna, men avböjde intervju. Istället  anlitades stjärnadvokaten Johan Eriksson för att utreda anklagelserna och se om de kunde betraktas som förtal.

Företagets VD skickar utredningen till UG. Och då ”pausar” UG programmet på obestämd tid!

Argumentet är diffust. ”Vi behöver känna oss trygga med att vi kan erbjuda tillräckliga skydd för alla medverkande i granskningen”.

Den tolkning omvärlden gör är solklar: Programmet var för tunt, skvallrigt och illvilligt. Det skulle inte hålla för ett förtalsmål gentemot medarbetare som spridit skvallret och därför kommer det med största sannolikhet aldrig att sändas.

SR:s mediegranskande program Medierna gör här en gedigen belysning av av hela problematiken.

Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund vill först inte ställa upp på en intervju i Medierna. När han till slut motvilligt gör det, blir det med samma typ av papegojsvar och svammel som dåligt medietränade makthavare och pampar brukar leverera i UG.

Han kan inte medge att skvallerjournalistiken var för tunn och han vill inte svara på om den kan ha skadat ”litteraturprofilen”.

UG:s  vanliga mantra där redaktionen ska visa empati och stå på utsatta offers sida mot övergrepp och härskartekniker är helt frånvarande. Axel Björklund visar inte ett uns medkänsla med ”litteraturprofilen”, säger bara att han förstår att det kan vara jobbigt att bli granskad.

Han kan inte gå längre än sin formulering om att ”UG inte kan erbjuda tillräckligt skydd för alla medverkande”, trots att den är helt innehållslös. Och ”det finns ingen kausalitet”, hävdar han, mellan Johan Erikssons utredning om möjligt förtal och att programmet har pausats. Någonstans i intervjun medger han också att han ger ”papegojsvar”. Ridå.

Även företagets VD hävdar att det saknas orsak och verkan, vilket väl sannolikt kan förklaras med att hon inte vill framstå som den som har pressat UG att pausa programmet.

Och den 9 maj kommer så finalen i UG:s katastrofala krishantering: SR:s program Medierna anmäls till Granskningsnämnden!

SVT mot SR, båda Public Service. Helt unikt!

Så här säger Axel Björklund på SVT:s egen sajt:

– De har brustit i att ge mig en chans att bemöta mycket allvarliga anklagelser. Hela inslaget heter ”De har förstört mitt liv”. Det får jag överhuvudtaget inte kommentera”

Den som lyssnar på Medierna får bilda sig sin egen uppfattning. Men enligt min mening hade Björklund lätt kunnat kommentera det han upplever som allvarliga anklagelser om han hade vågat och velat.

Björklund hävdar också i sin anmälan att ett tydligt jäv funnits i produktionen, då Medierna i P1:s ordinarie producent är sambo med delägaren i ett företag som litteraturprofilen är huvudägare av.

Detta avvisas helt av Nina Glans, ansvarig utgivare för Medierna. Sambon har över huvud taget inte haft med produktionen att göra, säger hon.

Pikant är att också det berörda företaget anklagar en UG-medarbetare som spridit skvallret för jäv. Han har nämligen blivit refuserad där.

Fortsättning följer säkert.

UG:s haverier visar inte bara att de inte är bättre utan snarare sämre på att krishantera än de makthavare de rutinmässigt ställer vid skampålen. De visar också att UG har changerat, försämringen visar sig just på det område där den förre projektchefen Nils Hanson gjorde som mest nytta. Han tog hård strid mot den försåtliga insinuationsjournalistiken – just där UG nu kritiseras för programmet om Ericsson och för det pausade programmet om litteraturprofilen. Hanson drev också på för hårdare faktagranskning och för att ”intervjuoffren” måste få ge sina bästa argument. Det höjde kvaliteten och respekten för UG, men som journalister brukar säga: ”Man är aldrig bättre än sitt senaste knäck”.

Jag tror tyvärr det är så att Axel Björklund inte håller måttet som ansvarig utgivare. Och UG behöver en kurs i krishantering när detta blåst över.

Paul Ronge

 

 

 

 

Wherever I lay my Doctor’s hat, I´ll always love journalism

I have been awarded an honorary doctorate from the University of Gothenburg, appointed by the Faculty of Social Sciences.

The complete citation reads as follows:

”Paul Ronge is a recurring teacher at the Department of Journalism, Media and Communication (JMG). He has worked as a journalist for over 20 years, at Aftonbladet, Rapport, and Expressen, among others. In his current profession as a media consultant, he is active as a media advisor, offering guidance to authorities, businesses, and individuals who are at risk of, or have received, unwanted and negative publicity and media attention. Paul Ronge has written the books ”När Janne Josefsson ringer – så hanterar du pressen” and ”Social Media – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge provides a unique contribution to one of JMG’s leading profile areas: risk and crisis communication, and his collaboration with JMG is also a shining example of cooperation, interaction, and dialogue between academia and professionals in the industry.”

The appointment was also noted in media such as Resumé and Dagens Opinion.

The appointment is, of course, enormously prestigious, a testament after a career of more than 45 years in which I have lived in, of and for media. I have breathed journalism and constantly strived to become better as a media trainer, advisor, and crisis manager.

It is also proof that my work is increasingly seen as ”acceptable”, that it is legitimate to help individuals, businesses, and organizations manage the risk of ending up in the media spotlight.

We are several who are increasingly explaining and analyzing crises and their processes in the media, not only myself, Jeanette Fors-Andrée, and Hampus Knutsson, but also others.

We have entered a time where journalism is increasingly questioned, and where abuse against people, biased reporting, and sloppiness are debated like never before. Benny Fredriksson and Mats Löfving are tragic examples in Sweden. Social media is boiling over with media criticism, and even internally within the once unified journalist corps, conflicts are brewing.

Some criticism is, of course, unfair or even malicious, such as Donald Trump’s, Vladimir Putin’s, and Recep Tayyip Erdogan’s. Other criticism must be taken seriously, not least if factual, consequence-neutral news journalism is replaced by activism and opinion. In my crisis management work, I often see how relevant facts are filtered out by journalists who want a straight and clean angle in bringing down my clients, preferably with a CEO resignation that increases the chances of winning the ”Stora Journalistpriset” or a ”Grävpris”.

However, wherever I lay my Doctor’s hat I will always have my love for journalism. It is absolutely necessary for democracy, and it must also be allowed to make mistakes.

The balance is to fight mistakes and exaggerations but realize that all media scrutiny is fundamentally healthy.

The first thing to do when a crisis is looming is to try to define where the critics (often the media) are right and do something about it. Then you can handle inaccuracies and exaggerations. Both right and wrong are present in almost all investigations. That approach has been a recipe for success in my crisis management work.

The University of Gothenburg and JMG stand for a curious, society-oriented, unbiased, and constantly knowledge-seeking application of academic training, which makes me extra proud to have been awarded an honorary doctorate there.

Many thanks to those who nominated me: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti, and Orla Vigsö.

Every time I visit you and conduct a course, I have learned something new when I take the train back!

Paul Ronge

Tack för Doktorshatten, JMG!

Den gångna veckan har jag blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet, utnämnd av Samhällsvetenskapliga fakulteten.

Så här lyder hela motiveringen:

”Paul Ronge är en återkommande lärare vid JMG. Han har i drygt 20 år varit verksam som journalist på bland andra Aftonbladet, Rapport och Expressen. I sin nuvarande profession som mediekonsult är han aktiv som medierådgivare där han erbjuder vägledning för myndigheter, företag och enskilda personer som på olika sätt riskerar att få eller har fått oönskad och negativ publicitet och medieuppmärksamhet. Paul Ronge har skrivit böckerna ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” och ”Sociala medier – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge ger ett unikt bidrag till ett av JMG:s ledande profilområden: risk- och kriskommunikation och samarbetet med Paul utgör också ett lysande exempel på samverkan, interaktion och dialog mellan akademin och professionella i branschen.”

Utnämningen uppmärksammades också i branschmedia som här i Resumé och på Dagens Opinion.

Utnämningen är förstås enormt hedrande, ett kvitto efter ett drygt 45 års yrkesliv där jag levt i, av och på media. Andats journalistik och hela tiden strävat efter att bli bättre som medietränare, rådgivare och krishanterare.

Den är också ett bevis för att min verksamhet alltmer ses som ”rumsren”, att det är legitimt att hjälpa människor, företag och organisationer att hantera risken att hamna i den mediala skampålen.

Vi är flera som allt oftare får förklara och analysera kriser och deras förlopp i media, förutom jag själv Jeanette Fors-Andrée och Hampus Knutsson men även andra.

 

Vi har gått in i en tid där journalistiken allt mer ifrågasätts och där övergrepp mot människor, hårdvinklingar och slarv debatteras som aldrig förr. Benny Fredriksson och Mats Löfving är de mest tragiska exemplen. Sociala medier kokar över av mediekritik och även internt inom den förr så enhetliga journalistkåren vädras konflikter.

En del kritik är förstås orättvis eller rentav illvillig, som Donald Trumps, Vladimir Putins och Recep Tayyip Erdogans. Annan måste tas på allvar, inte minst om saklig konsekvensneutral nyhetsjournalistik ersätts med aktivism och tyckande. I mina krishanteringar ser jag ju ofta hur relevanta fakta sållas bort av journalister som vill ha en rak och ren vinkel i att fälla mina kunder. Gärna med en VD-avgång som ger större chans till Stora Journalistpriset eller ett Grävpris.

Jag kommer ändå alltid att ha kärleken till journalistiken som utgångspunkt. Den är helt nödvändig för demokratin och den måste också få göra fel.

Balansgången är att bekämpa fel och överdrifter, men inse att all medial granskning i grunden är sund.

Det första man ska göra när en kris är under uppsegling är att försöka definiera var kritikerna (ofta media) har rätt och göra något åt det. Därefter kan man hantera felaktigheter och överdrifter. Både rätt och fel finns i nästan alla granskningar. Den utgångspunkten har varit ett framgångsrecept i mina krishanteringar.

Göteborgs Universitet och JMG står för en nyfiken, samhällstillvänd, fördomsfri och ständigt kunskapssökande tillämpning av akademisk skolning, vilket gör att jag är extra stolt över att ha blivit hedersdoktor där.

Stort tack till er som nominerade mig: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti och Orla Vigsö!

Varje gång jag är hos er och genomför en kurs har jag lär mig något nytt när jag tar tåget tillbaka!

Paul Ronge 

 

 

Ingerö – en uttjänt kaffemaskin?

Johan Ingerö, KD:s partisekreterare, har oväntat och abrupt skilts från sin tjänst, efter en polisanmälan från partikamraten och EU-politikern Sara Skyttedal för sexuellt ofredande.

SVT:s politiska kommentator Mats Knutson sade i SVT Rapport igår att det som hänt är utan motsvarighet. Aldrig tidigare i Sverige har en partisekreterare fått sparken på ett så uppseendeväckande sätt.

Båda kontrahenterna skriver om händelsen på Facebook. Enligt Ingerö inträffade den för nio år sedan då han var i ett aktivt alkoholmissbruk. Han säger sig veta vad anmälan handlar om, men nekar till anklagelsen. Sara Skyttedal skriver att hon bitit ihop, men att bägaren rann över i samband med en konflikt.

”För några veckor sedan rann bägaren till slut över då mannen på nytt gick över en gräns. En professionell gräns.”

Jag vet inte mer än någon annan om vad som egentligen hände, varken Ingarö eller Skyttedal beskriver några detaljer. Jag känner ingen av dem och kan inte ha någon åsikt om vem som har rätt eller vem som har fel.

Men som krishanterare ser jag hur ett nytt lågvattenmärke slås i det som kallas ”cancel culture” och som på ren svenska kan liknas med ett du kastar en människa på soptippen, som en uttjänt kaffemaskin.

Media är farliga om du vill undvika att hamna i den publika skampålen, där krisrubriker och uthängning kan leda till en långvarig ökenvandring eller något ännu värre (Martin Timell, Fredrik Virtanen, Lotta Bromée, Fredrick Federley, Benny Fredriksson, Margaux Dietz, Mats Löfving osv).

Allt handlar om klick, upplaga,tittar- och lyssnarsiffror. Människor blir råvara i den mediala industrin. Precis som timmer som forslas in till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper, print eller, för de som drabbas av den mediala skampålen, toapapper.

Men jag undrar om inte arbetsgivare, som inte tar sitt personalansvar och håller huvudet kallt, ibland gör den största skadan.

I Martin Timells fall fick TV4 betala miljoner i skadestånd , när det gäller Virtanen så tappade Aftonbladet ansiktet totalt och i fallet Margaux så försvann sponsorerna som skållade råttor. Och hur arbetsgivare hanterade sitt ansvar för Benny Fredriksson och Mats Löfving ska vi  bara inte prata om!

Just politiker är nog värst. De kan agera som vettskrämda kycklingar, som jag sade i denna rongeintervju i Dagens Samhälle för sex år sedan.

Har Ebba Busch ens tänkt på vilken signal hon skickar till omvärlden genom att omgående avskeda Ingerö?

Det antyder ju att det redan är klart att Ingerö är skyldig, varför inte annars avvakta polisutredningen? Vad händer om den blir nedlagd?

Visserligen skriver Ingerö att han blivit korrekt och empatiskt behandlad av sitt parti, men hur stämmer det med  avskedsposten på Facebook?

”Men oavsett alla sakförhållanden så har bedömningen gjorts att jag inte kan utföra uppdraget som partisekreterare. Jag har därför blivit skild från mitt uppdrag”.

”Skild från sitt uppdrag”. Mer kärvt uttryckt: Fått sparken.

Om Ingerö hade delat partiledningens bedömning hade han väl själv avgått?

Nu är ju sakläget att oavsett vem som har rätt eller fel, oavsett vad rättsprocessen kommer fram till så har Ingerö redan betalat priset. Hans politiska karriär är sannolikt över.

Med andra ord: Om Skyttedal ville hämnas i en politisk konflikt med Ingerö så har hon lyckats skada honom maximalt bara genom att göra en polisanmälan.

Jag säger absolut inte att det är så i det här fallet, men under många år som kriskonsult har jag några gånger (det är inte ofta) varit med om att män falskeligen har anmälts för sexövergrepp eller misshandel.

Ett  mer ansvarstagande agerande från Busch hade varit att Ingerö tillfälligt fick träda ur tjänst medan utredningen pågick och ersatts av en vikarie.

Som en del av sin krishanteringspolicy tycker jag alla större företag och organisationer som vet att de är publikt intressanta borde gå igenom sin HR-beredskap. Vad gör vi om medarbetare hängs ut och kanske polisanmäls? Hur stöttar vi  personer samtidigt som vi är transparenta och alltid samarbetar med myndigheter? Hur kommunicerar vi, såväl externt som internt?

Det borde inte räcka med en polisanmälan för att krossa en karriär och kasta folk åt vargarna. Men det är just det som ”cancel culture” går ut på.

Paul Ronge