Vad gör man när ”ryssen kommer”?

Plötsligt har vår del av världen förvandlats till en krigshärd. Rädslan ligger som ett tungt moln över Europa att Rysslands invasion, som nu handlar om att mörda civila urskillningslöst och förvandla Ukraina till en grushög, ska explodera i ett tredje världskrig.

Det är så många frågor man som vanlig liten människa ställer sig: Är Putin galen eller ”bara” en kallhamrad psykopat? Är kallt stål till slut det enda som biter, när hårda sanktioner, isolering och ett rungande fördömande från hela västvärlden inte tycks hjälpa? Bör Sverige tillsammans med Finland gå med i Nato? Vad kan vi lära av Andra världskriget så det inte blir ett tredje?

Så många frågor, en så orolig tid och inte ens experterna verkar ha svaren.

För mig rusar tankarna, eftersom jag och min familj är en produkt av Andra världskriget.

Min morfar var en framgångsrik och omtyckt provinsialläkare i en stad med mindre än 2 000 invånare i Ungern, Duunaalmás (Det betyder ungefär ”äppeldoften vid Donau”).

Hans lilla familj,där min mor var enda barnet, fick fly hals över huvud i krigets slutskede när den ryska Röda armén kom stormande och de hamnade i Berlin. Likheten med dagens flyktingar från Ukraina är slående. Det gällde att lämna allt och börja på ny kula. Min mor hamnade i London eftersom hon gift sig med en engelsk militär, och fick mig. Några år senare skilde hon sig och flyttade till Sverige, där hennes föräldrar nu fanns. Min morfar, över 50 då, rotade sig snabbt, lärde sig svenska, köpte radhus, byggde en husvagn (!) och arbetade som tandläkare i Mellerud, Dalsland, innan han gick i pension. Han är min stora förebild.

Deras hus, alldeles invid floden Donau i den äppeldoftande ”staden”, tog ryssarna och gav till polisen när Ungern annekterats och påtvingats sovjetkommunismen. Jag vet, för när jag var där för några år sedan och hälsade på släktingar så var huset ett ruckel och polisen ville, via mina släktingar som ombud, sälja tillbaka det till mig!

Ukraina är den stora grannen till Ungern som, liksom framför allt Polen, öppnat sina gränser för flyktingarna.

Jag brukar aldrig skriva personligt, men det obarmhärtiga krossandet av Ukraina, där jätten Putin/Goliat stampar sönder ett grannland under sin stövel, går för mig, med min bakgrund, inte att ta på något annat sätt än personligt.

Man läser, lyssnar, tittar och tar in – slukar allt som handlar om kriget och jag slås av det fullständigt fantastiska stödet. Blått och gult överallt, på byggnader, i avatarer på sociala medier, alla penninginsamlingar, alla som upplåter sina hem och ger bort sina kläder, Sverige som för första gången sedan Andra världskriget skickar vapen till ett krigförande land.

Och Volodymyr Zelenskyj – komikern som redan blivit historisk för sin exempellösa förmåga att leda – säger att vi i väst ändå har ukrainarnas blod på våra händer, eftersom vi inte hjälper dem att ”skydda himlen” och göra Ukraina till en flygfri zon.

”Då kan det blir världskrig”, säger Natostrategerna i USA.

Kanske blir det så ändå.

Det lär bli värre innan det blir bättre.

Paul Ronge

Jag vägrar fungera som ”den ofrivillige prenumerantvärvaren”!

En del av mina blogginlägg handlar om stora frågor. Sådant som till exempel vilken Socialdemokrati Magdalena Andersson kommer att ta över när hon tillträder idag som partiets ordförande.

För övrigt utmärkt analyserat och porträtterat av Uppdrag Granskning igår kväll.

Men idag skriver jag om en branschrelaterad detalj, något som ofta gör mig riktigt irriterad – media som smyger med sina betalväggar.

De digitala prenumerationerna går allt bättre för media, vilket förstås är alldeles utmärkt. Att massmedia hittar fungerande betalningslösningar är en viktig del av demokratin. Speciellt Dagens Nyheter verkar ha nått stora framgångar i sin digitala prenumerantvärvning.

Jag var ordförande för Aftonbladets Journalistklubb i slutet av 1980-talet när SJF myntade begreppet ”bra journalistik måste få kosta” och jag har aldrig haft anledning att ändra uppfattning sedan dess.

Däremot vill jag inte bli en gratis prenumerantvärvare åt DN, SVD, AB, Expressen, eller andra medier jag prenumererar på. När det gäller New York Times eller Le Monde länkar jag numera aldrig på sociala medier eftersom jag utgår från allt ligger bakom betalvägg (det är dock prenumerationer jag verkligen vill rekommendera, man får fantastiskt mycket för pengarna!) .

Inför mitt förra blogginlägg, som handlade om hur en enda person, genom halstarrig och usel  krishantering lyckades krossa och omstöpa Industrivärden, inspirerades jag av en utmärkt genomgång av privatjet-skandalen i #SvD. Men eftersom jag själv är prenumerant kunde jag inte se om artikeln låg bakom betalvägg. När jag frågade SvD på Twitter om artikeln var exklusiv för prenumeranter fick jag inget svar. Jag valde alltså att inte länka.

Häromdagen medverkade alltid lika intressanta Jeanette Fors-Andrée i en Resumé-artikel. Men eftersom den låg bakom betalvägg valde jag att inte länka. Och det är en princip jag försöker att tillämpa konsekvent.

För det handlar ju också om att inte framstå som en idiot gentemot mina läsare.

”Här får du en länk med en superintressant artikel att läsa” signalerar jag till bloggens läsare. Bara ett problem. Du KAN inte läsa den om du inte åtminstone ger dina uppgifter och prenumererar ”gratis” under en begränsad tid.

”Piluttan dej” och ”snopet va’?” till läsarna.

Och för att EN artikel är bra är det inte säkert att jag tycker den är så mycket värd att man bör ta en prenumeration. Det gör mig till en ofrivillig prenumerantvärvare.

Det finns två argument som journalister brukar anföra. Det ena infantilt, det andra  lite smartare. Det första jag fått på Twitter är: ”Jaha, så journalister ska inte få betalt för sitt jobb?” Se min inledning, det räcker som svar. Det lite smartare argumentet är att man får läsa gratis under en begränsad tid. Men då måste man teckna sig, ens uppgifter är noterade. Något jag själv inte vill använda mig av om jag inte är seriöst intresserad av att prenumerera. Det känns skämmigt och snålt. Jag tror inte jag är ensam om att tänka så.

Lösningen är ju så enkel, vilket till exempel Aftonbladet och Expressen föredömligt visat. Deras material bakom betalvägg är tydligt märkt ”premium” och då vet jag, även fast jag har digitala prenumerationer på båda.

Med mitt perspektiv som PR-konsult tror jag också media som DN och Svenskan inte vinner på att läsare på sociala medier får länkar de inte kan läsa. Ingen blir positivt inställd som känner sig snopen och lurad.

Att media själva, eller via sina reportrar, lägger ut länkar bara prenumeranter kan läsa är ju en helt annan sak som inte borde provocera någon. De vill ju självklart värva prenumeranter.

Paul Ronge

 

Så krossades en maktsfär med usel krishantering

Efter sex år kommer nu upplösningen av den kanske mest förödande krishantering när det gäller konsekvenser jag sett i Sverige som medierådgivare och kriskonsult.

Torsdagen den 21 oktober 2021 sålde Handelsbankens stiftelse sina aktier i Industrivärden, den sista resten av det korsvisa ägande som kännetecknade den största maktsfären i svenskt näringsliv jämte Wallenberggruppen. En persons felgrepp och svidande nederlag blev en annans totala seger: Från och med i torsdags är ALL makt i Industrivärden centrerad till Fredrik Lundberg. Om det blev så mycket bättre är en annan fråga.

 

SvD hade 2015 kommit med det ena avslöjandet efter det andra om jaktresor och andra flygresor. Detaljerna var absurda som framgår av Svenskans sammanställning.

Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén hade tidigare vägrat att gå med på en extern granskning, vilket bidrog till att flera av de stora institutionella ägarna förlorade förtroendet för dem. Till slut tvingades ledarduon backa, men det skulle visa sig vara för sent.

Början till slutet berodde egentligen bara på en person: Sverker Martin-Löf.

Martin-Löf var en av Sveriges mest respekterade företagsledare i decennier. En nyckelspelare i Industrivärden som byggde SCA till en global aktör. En oförtröttligt arbetande person som flög som en skottspole i  tjänsten, med sfärens jetplan och i helikopter.

Men så kom då avslöjandena om de privata nöjesresorna och smått vansinniga detaljerna om glömda plånböcker och sprit som hämtades med helikopter och hur han använde SCA:s anrika jaktgård Källberget i Härjedalen helt privat, där det var meningen att den också skulle brukas för representation.

När instutionella ägare och media konfronterade Martin-Löf var han som sagt helt oförstående för kritiken. Han stod stolt som en fura och hänvisade till den enorma tid han lade på att använda jetplanen i  tjänsten. Krav på en oberoende undersökning tillbakavisades. Han tappade sin position, all goodwill från de många åren i sfärens topp, avsattes och tvingades gå i pension. Sex år efter att skandalen avslöjades har han fortfarande inte kommit till insikt utan anser att han utsattes för en kupp.

Det hade nog räckt att omgående erkänna felet, förklara det med att när man använder flyg och helikopter så mycket i tjänsten är det lätt att bli fartblind och lova att åtgärda så det inte händer igen.

Det var ju ändå detta som till slut hände. SCA gjorde sig av med privatplan och införde ett striktare reglemente för resor. Men först efter att Martin-Löf tvingats löpa ett förnedrande medialt gatlopp för att sedan nesligt tvingas ta bakdörren ut från makten och härligheten.

Jag vet att det fanns professionella och mycket dugliga kommunikationsrådgivare i Martin-Löfs närhet som han inte lyssnade på. Som så många andra  maktmänniskor när det gäller krishantering gick han på principen ”kan själv” och ”själv är bästa dräng”.

Och även nu, när han efter åratals avstängning åter fått tillgång till jaktgården, verkar han inte tagit någon lärdom av kritiken och det som hänt. Så här svarade han UG.s reporter Axel Gordh Humlesjö som ville ställa frågor, så sent som i maj 2021:

”Jag har ju för fan jobbat 42 år och byggt det där bolaget från ett litet lokalt norrländskt bolag till ett globalt bolag. Det är klart som fan… En tjänsteman som gör det utan att tjäna något särskilt mycket pengar jämfört med många andra företag tycker såklart att det har varit en bra insats. Och det är väl inget konstigt om jag då privat kan jaga, på några av deras marker. Sen att det ska komma Uppdrag granskning och göra en jävla ny issue av det här, det är så jävla korkat så det är inte klokt.”

jag skriver inte detta för att häckla Martin-Löf eller hälla salt i såren. Han kan vara en hedersman privat. Jag vill bara visa vilka enorma konsekvenser en dålig krishantering kan få.

Här är lärdomarna i några punkter, som rimmar väl med vad jag försöker driva i mina krishanteringar:

  • Var ödmjuk.

Många ”högdjur” har fallit på att de tyckt de varit värda moraliskt tveksamma extravaganser och förmåner för att de gjort sina företag stora tjänster. ”Bra karl ska ha bra mat”, liksom.

  • Försök förstå var kritikerna kan ha rätt i sin kritik.

Gå inte automatiskt i försvarsposition. Om du visar sådan förståelse ökar också omvärldens vilja att lyssna på dina förklaringar till varför det blev som det blev.

Åtgärda akuta problem snabbt och resolut.

I det här fallet ganska enkelt: Ajöss med ägandet i privatplanen, möjligtvis också med arrendekontraktet på Källbergets gård. Be åtminstone om ursäkt för överdrifter och rena dumheter och lova att gården i fortsättningen ska användas för företagsrepresentation som avsett.

  • Se till att liknande problem inte kan uppstå igen.

Det kan ske genom att revidera bolagets/sfärens Uppförandekod. Gärna också kompletterat med interna utbildningar och seminarier om vilka regler som ska gälla.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

Hanif Bali – oskyldig tills motsatsen bevisats?

Man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats.

Det är den juridiska grundbulten i alla rättssamhällen och gäller för alla – även förstås Hanif Bali (M) som anklagas för att ha groomat en flicka i MUF, då 15-16 år, för ”sexuell posering”.

Men ”folkdomstolen”, det som lite finare kallas ”den allmänna opinionen” fungerar helt annorlunda. Jag har skrivit många gånger om den publika skampålen, där drevet går i traditionella medier. Samtidigt sker ofta ett hänsynslöst krypskytte i sociala medier, där inga som helst pressetiska regler gäller.

Därför lär det bli Bali som får den tuffaste bevisbördan när han nu slåss för sitt fortsatta politiska liv.

Ord står mot ord på ett närmast övertydligt sätt. Hanif Bali menar att det var flickan som ville ha sex med honom (”hon ville mer”), efter att ha fått hjälp med matten, och att han till slut fick säga till på skarpen och blocka henne från sociala medier. Här talar Bali ut i Expressen.

Flickan säger att Bali ville ha sex med henne och bli hennes första älskare då hon var oskuld. Hon har nu polisanmält honom och det vi vet är att en anklagelsepunkt gäller att han ska ha begärt ”sexuell posering”.

Båda kan inte ha rätt. Det strider mot all logik att båda parter skulle velat ha sex med varann och samtidigt avvisat varandra. Någon av parterna måste rimligtvis fara med osanning.

Just här visar sociala medier sin mest brutala och vämjeliga sida: Snabbt formas ”huliganlag” på Facebook, Twitter och Instagram som, utan att veta ett smack mer än oss andra, ”hejar” på den ena eller andra av kontrahenterna. Den vänster som hatar Bali för hans åsikter skämtar om sex som priset för läxläsning, pedofili, skäggbarn  och om att utvisa honom som kriminell invandrare.

Balis stormtrupper, ofta högermoderater och SD-are, ondgör sig om ”honeytraps”, påstår att Bali är utsatt för en komplott och driver en hård kampanj mot flickans pojkvän som anses hålla i trådarna.

Klart är att vi som står utanför ingenting vet, kanske får vi aldrig veta vad som egentligen hände.

En av de mer intressanta tyckarna i den här frågan är Fredrik Virtanen. I Fredrik Virtanens och Roland Poirier Martinssons podd ”Virtanen & RolandPM”  slår han inte bara fast att Bali är oskyldig utan också att hans krishantering har varit ”urskicklig”.

Båda slutsatserna är milt sagt för tidigt dragna. Om skulden vet vi som sagt inget och hur lyckad krishanteringen varit ser vi bara i efterhand.

På en viktig punkt vill jag ge Virtanen rätt om bra krishantering: Bali har inte gjort kardinalfelet att angripa flickan (eller numera den unga kvinnan) för lögn och sätta henne i skurkrollen. Men han är ändå väldigt förminskande mot henne, hon har blivit ett ”redskap”, utnyttjad av en illvillig konspiration som vill komma åt Bali av politiska skäl och förstöra en förnyad kandidatur till riksdagen.

Annars har vi sett den här typen av krishantering förr, många gånger. Man går till offensiv motattack och hävdar att alla anklagelser är  grundlösa och uppdiktade av konkurrenter, personliga fiender eller politiska motståndare. Stjärncyklisten Lance Armstrong blånekade till alla anklagelser om doping tills det dök upp bildbevis där han hade kanyler i armvecket.  Tiger Woods, Harvey  Weinstein och här hemma till exempel Göran Lambertz har alla tagit i från tårna – det är mer regel än undantag att gå i stenhård försvarsställning, inte minst i sexskandaler där ord ofta står mot ord.

Oavsett om Bali är skyldig eller oskyldig till det han anklagas för så är anfall inte bara bästa försvar som ordspråket säger, utan kanske också den enda smala chansen att klara skinnet.

Har han ljugit och den unga kvinnan har bevis så är det ändå kört för honom. Då är det bättre för honom att chansa på att inga bevis finns.

Talar han sanning så agerar han precis så upprört som man kan förvänta sig av en oskyldig.

Men om Bali litar på att det räcker att han blir rentvådd i rätten för att hans karriär ska vara räddad så är han mer naiv än jag trodde.

Han har bevisbördan och måste till den svenska ”folkdomstolen” på något sätt visa upp eller läcka ut de bevis han påstår att han har.

Det räcker att titta just på Virtanens fall. Han blev friad i rätten med en nedlagd förundersökning om våldtäkt, han har tilldömts skadestånd för förtal och har ännu, efter flera år, inte blivit anställningsbar igen. Från uppburen nöjesskribent och politisk opinionsbildare till persona non grata – i värsta fall under överskådlig tid.

I den publika skampålen – häxkitteln av klickvänlig journalistik och ormgropar i sociala medier – gäller inte rättspraxisen ”oskyldig tills motsatsen bevisas”.

Det är lite av en poetisk rättvisa att Bali nu, som drabbad, på mycket nära håll får känna på den draksådd han själv hänsynslöst så ofta har skapat.

Paul Ronge

Därför bör Suhonen ställa upp!

Först en så kallad ”self-disclosure”: Jag är partilös. Trots att en och annan velat definiera mig ömsom som sosse, ömsom som borgerlig så är detta sanningen. Men jag har haft ett brinnande intresse för politik ända sedan tonåren. Under många år kunde jag leva på detta intresse i egenskap av politisk reporter.

Jag har alltså inget särskilt intresse av att det ska gå bra eller dåligt för Socialdemokraterna som parti. Men det som nu händer efter att Stefan Löfven tillkännagivit sin avgång kan bli gäspande trist eller otroligt spännande. Här två möjliga scenarier:

Valberedningens ordförande Elvy Söderström som nu påstår att ”processen är öppen” sonderar läget och krattar manegen för nuvarande finansministern Magdalena Andersson, Stefan Löfvens kronprinsessa. Allt sker i hemlighet, i slutna rum.  Så småningom, när stödet är säkrat, kommer ”vit rök” från Sveavägen 68 – ungefär som när en påve väljs i Vatikanen. Och se – en ny partiledare är vorden!

Politik har då inte diskuterats särskilt mycket och ”Magda”, som hon kallas internt, får ge sig i kast med att kohandla fram en majoritet för sig själv som statsminister i Sveriges riksdag. Det kommer inte att gå automatiskt, men Magdalena Andersson kommer säkert att visa sig vara en lika duktig maktspelare som Löfven.

Detta är det ena, mest sannolika scenariot. Gäspande trist, som sagt. Och förväntat.

I det andra scenariot ställer Daniel Suhonen upp som kandidat. Han är ledare för S-föreningen Reformisterna med 6 000 medlemmar, där cirka 20 procent av kongressledamöterna som väljer den nya partiordföranden ingår.

Jag skriver i mitt senaste Nyhetsbrev att Suhonen i så fall kan bli maktspelets viktigaste person – egentligen oavsett hur det går i själva valet av ordförande.

Här vill jag utveckla min tankegång.

Socialdemokraternas profil har under Löfven blivit att klamra sig fast vid makten, oavsett pris. Politiken har varit underordnad och Löfven har i hög grad varit Centerledaren Annie Lööfs gisslan, något som kan ha straffat sig enligt Svd/SIFO:s väljarundersökning.

Strax före sommaren var S nere på 26,9 procent.

Partier måste drivas av ideologier om väljarna ska kunna göra genomtänkta val och inte bara vara föremål för ett allmänt röstfiske.

Triangulering, där man anpassar eller döljer sin politik för att vinna marginalväljare i mitten är egentligen motsatsen. Man försöker lokalisera och följa opinioner istället för att leda dem. Röstfiske är ett rakare uttryck.

De flesta övriga partier i riksdagen är ganska väl definierade ideologiskt. Moderaterna är liberalkonservativa, KD, familjekonservativa, SD nationalkonservativa, Centern nyliberala och V socialistiska. Miljöpartiet är som regeringsparti en sidekick till S och Liberalerna är som alla vet i ett tröstlöst svart hål.

Men Socialdemokraterna? Fågel, fisk eller mitt emellan?

Daniel Suhonen var Håkan Juholts kungamakare och främsta rådgivare, det kan ligga honom i fatet. Men samtidigt är han idag ledare för Reformisterna, grundare av tankesmedjan Katalys och en tongivande ledarskribent i Aftonbladet.  Han står på egna ben.

Den stora skrällen om Suhonen skulle kandidera som ordförande är att Socialdemokraterna då tvingas att öppet diskutera vilken väg de ska ta. Han vill tillbaka till en Socialdemokrati som var framgångsrik under Tage Erlander, som var rakt igenom reformistisk och inte det minsta nyliberal. Vad vill Magdalena Andersson? Mikael Damberg? Ardalan Schekarabi? Valet av ny partiledare skulle i praktiken kunna förvandlas till ett rådslag där medlemmar ute i landet fick säga sitt.

Idag föreslår Göran Greider att Suhonen blir ny partisekreterare.

Det är säkert smartare ur ett partistrategiskt perspektiv, mera lättsmält för dem som ser Suhonen som ett rött skynke.

Men föreslås han som partisekreterare är inte debatt lika självklart. Det kan då bli ”locket på för fredlig samexistens”, där Suhonen får ta hand om missnöjda gräsrötter medan Andersson får ta hand om politiken.

Om Suhonen ställer upp med inställningen: ”Mitt främsta mål är inte att bli partiledare eller partisekreterare, utan att driva fram en diskussion om vilken politik vi ska ha” så tror jag inte han kan förlora. Jodå, han skulle med största sannolikhet förlora en ordförandevotering på kongressen. Men han skulle vinna ännu större inflytande i partiet.

Som helt utanförstående, en som tittar in genom skyltfönstret, tror jag Socialdemokraterna skulle vitaliseras av ett sådant drag. Och vitala partier, som drivs av äkta ideologisk passion, tjänar demokratin på. Medan mygel, smussel och principlös kohandel bara göder politikerföraktet.

Paul Ronge