När media lägger krokben för sig själva

”Granskning med förhinder” är rubriken på det panelsamtal jag ska medverka i på förmiddagen den 19 oktober, i samband med att jag får min doktorshatt av Göteborgs Universitet den 20 oktober.

Jag har tidigare sagt att det är en enorm ära att bli utsedd till hedersdoktor just av Göteborgs Universitet som jag menar utmärker sig för att kombinera sin utbildning och forskning med ett intensivt engagemang i den svenska samhällsutvecklingen och offentliga debatten. Det är en korsbefruktning mellan teori och verklighet som gör att Göteborgs Universitet alltid upplevs som fräscht och aktuellt, aldrig mossigt och vilande i ett självgott elfenbenstorn.

Ta till exempel professor Bengt Johansson som bloggar här om en stor internationell kriskommunikationskonferens, Crisis7, som just när detta skrivs pågår i universitetets regi.

En annan profil som alltid är intressant att följa är doktor Marie Grusell.

Jag uppfattar utnämningen också som ett erkännande för den bransch jag representerar – medierådgivning, medieträning och krishantering för att hjälpa enskilda, organisationer och företag att agera gentemot media, framför allt i drev.

Mitt yrke har historiskt setts som ”skumt” av många journalister, ett manipulerande bakom kulisserna för att hjälpa makthavare som trampat i klaveret att rädda skinnet. Och visst är vi ofta försvarare. Jag tänker att alla, både i juridiken och i mediestormar, har rätt till ett försvar.

Jag skulle själv önska att vi kunde agera mer öppet. Advokater företräder sina klienter utan att ifrågasättas. Tvärtom: ju mer kriminella eller moraliskt förkastliga dessa klienter anses vara, desto större prestige för ”kändisadvokaterna”.

Kanske går vi krishanterare mot en större öppenhet i framtiden. Jag har själv aldrig  haft några problem att diskutera olika kriser och hur de har hanterats när jag har tillfrågats av media genom åren.

Samtidigt ifrågasätts journalister och media alltmer och det är där jag tänker lägga mitt fokus under panelsamtalet i Göteborg. Jag gör det av omtanke – rentav kärlek till journalistiken. För att jag är gammal journalist ”med trycksvärta i venerna” från mina år på Aftonbladet i de gamla Klarakvarteren och för att ”Granskning med förhinder” skulle kunna vara en utmärkt rubrik på att dålig journalistik lägger krokben för sig själv.

Här är några av mina tankar inför panelsamtalet:

1. Snabbt uppkomna drev på sociala medier tvingar politiker att ibland agera mot sin övertygelse
Det gäller speciellt när dessa drev förstärks av medier som fångar upp dem på ett aktivistiskt sätt. De riskerar att bli en del av lynchmobben.
Dreven kan ha mer eller mindre rätt i sak, men mycket kan bygga på hörsägen. Den mediala skampålen i förening med skampålen på det digitala torget gör att personer fullständigt kan förintas. Är det rimligt?
Jag menar att detta nya medielandskap ställer helt nya krav på politiker OCH journalister. För politiker att ha ryggrad och stå för sin linje istället för att bli som skrämda kycklingar. För journalister att vara professionellt granskande gentemot alla parter i en konflikt och inte bara ”skräna med hopen”.
En samvetsfråga: vad väger tyngst demokratiskt för politikerna, det traditionella representativa systemet eller gatans parlament? Emmanuel Macron bildar här ett rätt fascinerande europeiskt undantag som tagit spjärn mot folkstormar.
Boel Godner  (S) i Södertälje är ett lysande exempel på en kommunpolitiker som står pall när det blåser (lite som Macron, fast folkligare).
2. Journalistiken är sällan eller aldrig evolutionär, allt beskrivs dramatiskt och omvälvande.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men nu är oerhört mycket av politikernas agerande spel eller utspel. Den politiska bevakningen riskerar att bli ytlig och alltför spelteoretisk.
Samtidigt vill numera nästan alla politiska reportrar vara krönikörer och ”förklara” tillvaron istället för att jaga och avslöja nyheter som det var på min tid. Jag vill gärna fråga Fredrik Furtenbach, Ekots politiska reporter som också får en doktorshatt, vad han tycker om kvaliteten på den politiska journalistiken. Kan den förbättras och i så fall hur?
3. Politiker som använder papegojmetoden är regel inte undantag.
De svarar inte på journalisters frågor utan hamrar bara in sina budskap.
Varför blir det så? Är det för att politiker har medietränare med samma partibok, som lär dem att undvika obekväma frågor? Jag tror papegojmetoden kraftigt bidragit till politikerföraktet. Nu understöds ”papegojandet” av att politiska makthavare alltmer svarar på frågor via mejl och undviker närkontakt med journalister. Det finns till och med exempel på ministrar som skickat videoklipp (!) för etermedia att klippa in i sändning.
Förr fanns politiker som uttryckte sig mer personligt, ibland vildsint roligt och naturligtvis klantigt. Före medieträningarna då allt blev mer tillrättalagt, mer floskulöst och mindre farligt. Har medieträningen, såsom den utförts, varit till förfång för politiken?
Vad betyder allt detta för demokratin? Vad betyder det för journalistiken?
4. Hur ska politiker och tjänstemän hantera offentlighetsprincipen, där journalister nu ibland kräver att till och med  mejlväxling ska lämnas ut?
På det sättet blir det omöjligt att planera åtgärder och även kommunikationen kring dem utan att allt kommer ut innan det är klart. Hur ska vi definiera ”arbetsmaterial”, som ju är termen för det som ska tillåtas hållas internt. Förr (på min tid) tvingades reportrar jaga, nu ska de matas som slöa katter med beslut som bara är på planeringsstadiet. Är den praxis som håller på att utvecklas kring offentlighetsprincipen rimlig?
Det här är några frågor jag tänker försöka ta upp under panelsamtalet.
Jag tar tacksamt emot alla inspel du som läsare kan tänkas ha om vad detta panelsamtal borde handla om. Bara att kommentera här eller i mina sociala mediekanaler där jag lägger upp denna bloggpost.
Paul Ronge

 

 

 

Skämmes ni föräldrar som bildar en lynchmobb!

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Ur Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren satte fingret på mycket, men frågan är om inte detta är den mest träffsäkra observationen hon gjorde. Som tar tag och berör mitt i hjärtat.

Idag måste vi ta spjärn mot mobben – de sanslösa skoningslösa dreven.

Den tid vi lever i präglas av maktspråk, hårt och brutalt, där sanning och intellektuellt resonerande tyvärr ofta är en bristvara. Putin, Trump, Erdogan,  Xi. Oftast är det mäktiga män som krigar,skövlar,  ljuger och myglar.

Men vi har också hela konspirationsrörelser, liknande den som stormade Kapitolium i USA – valförnekare, klimatförnekare, vaccinförnekare. Den gemensamma nämnaren är ointresset för fakta och besattheten.

Giftet har, med sociala mediers hjälp, spridit sig långt ner i folklagren, bland vanliga, oftast hyggliga människor. Tills de bildar en mobb.

I USA har fenomenet fått namnet ”cancel culture” och har beskrivits ingående i media, bland annat i New York Times.

Hur människor jagas, telefonkedjor organiseras där arbetsgivare rings upp för att få personen sparkad, där hatet flödar i kommentarsfält på sociala medier, där man försöker tvinga familjemedlemmar att ta avstånd – ja nästan alla medel är tillåtna för att rycka brödet ur munnen på kontrahenten och tvinga ut den i kylan.

För mig leder det tanken till lynchmobbar i gamla westernfilmer – där hopen skränar gutturalt och någon slänger upp ett rep i ett träd: ”Hang them high”.

Nu har jag fått uppleva fenomenet på riktigt nära håll.  En måltavla för lynchmobben är Susanne Norman som tillsammans med Lillemor Bergqvist skrivit boken ”Det finns inga omöjliga skolor”.

Storvretskolan i Botkyrka blev 2019 den första skolan i Sverige som fick ett tvångsingripande från Skolinspektionen – det vill säga att staten med tvång tog över driften av skolan. Då behövde skolan, med 280 elever i klass 4-9, både kameraövervakning och polisbevakning. På fredagseftermiddagar stängdes skolan eftersom elever startade slagsmål. Papperskorgarna fick tas bort eftersom elever eldade i dem.

Norman och Bergqvist tog över som rektorer och fick ordning på  skolan efter bara åtta månader med en metod som vänligt men bestämt ställer krav på eleverna.

Så här skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet:

En av de första dagarna på jobbet mötte Susanne Norman en elev i korridoren, som hon bad ta av sig jackan inomhus. Han svarade med att att flyga upp i hennes ansikte och skrika:

”Vem tror du att du är, din jävla hora, jag ska fan slå sönder dig!”

Bergquist och Norman lyckades ändå skapa lugn på skolan med hjälp av tydliga krav och konsekvenser för normbrott. De tog avstånd från det omhuldade ”lågaffektiva bemötandet”, och tog strid för att upprätthålla ordningsreglerna.

De båda fick sedan samma uppdrag i Kalix, att få ordning på skolan och hade redan efter några månader fått mycket positiva resultat.

Men där drog  psykologer och vissa föräldrar igång ett drev som snabbt fick spridning i landet. Rektorerna påstods använda våld genom att ta bråkiga elever i handlederna. Jämförelser gjordes med polisvåldet i USA och det påstods till och med att elever riskerade att dö. Kalix kommun, som varit mycket positiv på grund av  framgångarna, pausade under detta grupptryck försöken i skolan och tillsatte en utredning.

Sanningen är att av 1200 elever i Kalix så var det sex (6) som fick hållas fast vid något tillfälle för att inte skada sig själva, andra elever eller lärare.

Min förening, Rotary Stockholm Djurgården, bjöd nyligen in Susanne Norman som talare på en av våra fredagsluncher.

Det renderade 160 ursinniga kommentarer från denna mobb på Instagram  med kränkande skrivningar mot Norman och krav att vi som klubb skulle ta avstånd från henne och göra avbön. Påtryckningar gjordes också till Rotary centralt och även media kontaktades för att sätta press på oss.

Jag talar för mig själv här, inte för min klubb.

Rotary har högt i tak och trygga intellektuellt stabila medlemmar så på oss biter drevet inte. Men vad händer i kommuner, där politiker är beroende av väljarnas stöd, när en liten välorganiserad klick mullrar så den låter som en hel folkstorm?

Jo, det händer ungefär samma sak som i de ”lågaffektiva” problemskolorna. (Jag får akta mig så jag inte slirar på tangenterna och skriver ”lågeffektiva”) En liten hämningslös och gränslös klick sätter skräck i den stora majoriteten och dikterar villkoren.

Men nu är det några av deras föräldrar som gör det. Inte med sparkar och bett förstås, men genom att skoningslöst försöka krossa meningsmotståndare i en allians med psykologer. Alla ansatser till saklig diskussion, med respekt för meningsmotståndare, lyser med sin frånvaro.

De påstår att det inte finns någon forskning och utvärdering kring Skolkonsulterna  AB:s metod. Nå, den har i alla fall bevisligen fungerat. Men vad finns det för evidens för det ”lågaffektiva”? Var någonstans finns den skola som blivit bättre genom att ett litet antal elever tillåts förstöra för sig själva och alla andra? Genom att samhället har lämnat walk over och lärarna har lämnats bakbundna?

Jag tycker de här föräldrarna borde skämmas! Vad nytta gör de för sina barn genom att som vuxna visa att hat, hot och att skrika högst lönar sig?

Och samlar de sig som en getingsvärm för att invadera denna blogg ska de veta att inga kränkande kommentarer kommer att publiceras. Jag ger inget utrymme åt vuxenmobbing.

Barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör.

Paul Ronge