Först en så kallad ”self-disclosure”: Jag är partilös. Trots att en och annan velat definiera mig ömsom som sosse, ömsom som borgerlig så är detta sanningen. Men jag har haft ett brinnande intresse för politik ända sedan tonåren. Under många år kunde jag leva på detta intresse i egenskap av politisk reporter.
Jag har alltså inget särskilt intresse av att det ska gå bra eller dåligt för Socialdemokraterna som parti. Men det som nu händer efter att Stefan Löfven tillkännagivit sin avgång kan bli gäspande trist eller otroligt spännande. Här två möjliga scenarier:
Valberedningens ordförande Elvy Söderström som nu påstår att ”processen är öppen” sonderar läget och krattar manegen för nuvarande finansministern Magdalena Andersson, Stefan Löfvens kronprinsessa. Allt sker i hemlighet, i slutna rum. Så småningom, när stödet är säkrat, kommer ”vit rök” från Sveavägen 68 – ungefär som när en påve väljs i Vatikanen. Och se – en ny partiledare är vorden!
Politik har då inte diskuterats särskilt mycket och ”Magda”, som hon kallas internt, får ge sig i kast med att kohandla fram en majoritet för sig själv som statsminister i Sveriges riksdag. Det kommer inte att gå automatiskt, men Magdalena Andersson kommer säkert att visa sig vara en lika duktig maktspelare som Löfven.
Detta är det ena, mest sannolika scenariot. Gäspande trist, som sagt. Och förväntat.
I det andra scenariot ställer Daniel Suhonen upp som kandidat. Han är ledare för S-föreningen Reformisterna med 6 000 medlemmar, där cirka 20 procent av kongressledamöterna som väljer den nya partiordföranden ingår.
Jag skriver i mitt senaste Nyhetsbrev att Suhonen i så fall kan bli maktspelets viktigaste person – egentligen oavsett hur det går i själva valet av ordförande.
Här vill jag utveckla min tankegång.
Socialdemokraternas profil har under Löfven blivit att klamra sig fast vid makten, oavsett pris. Politiken har varit underordnad och Löfven har i hög grad varit Centerledaren Annie Lööfs gisslan, något som kan ha straffat sig enligt Svd/SIFO:s väljarundersökning.
Strax före sommaren var S nere på 26,9 procent.
Partier måste drivas av ideologier om väljarna ska kunna göra genomtänkta val och inte bara vara föremål för ett allmänt röstfiske.
Triangulering, där man anpassar eller döljer sin politik för att vinna marginalväljare i mitten är egentligen motsatsen. Man försöker lokalisera och följa opinioner istället för att leda dem. Röstfiske är ett rakare uttryck.
De flesta övriga partier i riksdagen är ganska väl definierade ideologiskt. Moderaterna är liberalkonservativa, KD, familjekonservativa, SD nationalkonservativa, Centern nyliberala och V socialistiska. Miljöpartiet är som regeringsparti en sidekick till S och Liberalerna är som alla vet i ett tröstlöst svart hål.
Men Socialdemokraterna? Fågel, fisk eller mitt emellan?
Daniel Suhonen var Håkan Juholts kungamakare och främsta rådgivare, det kan ligga honom i fatet. Men samtidigt är han idag ledare för Reformisterna, grundare av tankesmedjan Katalys och en tongivande ledarskribent i Aftonbladet. Han står på egna ben.
Den stora skrällen om Suhonen skulle kandidera som ordförande är att Socialdemokraterna då tvingas att öppet diskutera vilken väg de ska ta. Han vill tillbaka till en Socialdemokrati som var framgångsrik under Tage Erlander, som var rakt igenom reformistisk och inte det minsta nyliberal. Vad vill Magdalena Andersson? Mikael Damberg? Ardalan Schekarabi? Valet av ny partiledare skulle i praktiken kunna förvandlas till ett rådslag där medlemmar ute i landet fick säga sitt.
Idag föreslår Göran Greider att Suhonen blir ny partisekreterare.
Det är säkert smartare ur ett partistrategiskt perspektiv, mera lättsmält för dem som ser Suhonen som ett rött skynke.
Men föreslås han som partisekreterare är inte debatt lika självklart. Det kan då bli ”locket på för fredlig samexistens”, där Suhonen får ta hand om missnöjda gräsrötter medan Andersson får ta hand om politiken.
Om Suhonen ställer upp med inställningen: ”Mitt främsta mål är inte att bli partiledare eller partisekreterare, utan att driva fram en diskussion om vilken politik vi ska ha” så tror jag inte han kan förlora. Jodå, han skulle med största sannolikhet förlora en ordförandevotering på kongressen. Men han skulle vinna ännu större inflytande i partiet.
Som helt utanförstående, en som tittar in genom skyltfönstret, tror jag Socialdemokraterna skulle vitaliseras av ett sådant drag. Och vitala partier, som drivs av äkta ideologisk passion, tjänar demokratin på. Medan mygel, smussel och principlös kohandel bara göder politikerföraktet.
Paul Ronge