VW – bubblan som sprack

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge