”Dansa inte för medias kulor”

Anställda, medarbetare, kollegor – de är din svagaste eller starkaste länk, beroende på hur du som chef agerar när  krisen slår till.

På detta tema talar jag på Conductives press- och medieseminarium i eftermiddag.

Igår skrev jag min första bloggpost på LinkedIn, ett nätverk som jag nu kraftigt har expanderat efter att ha förstått hur perfekt det fungerar professionellt även för diskussion och samtal. inte bara som ”platsannons”.

Den stora svårigheten med att skriva på engelska blev snabbt påfallande i inlägget; Jag skulle ju kunna ta massor av konkreta exempel, ända från den skandalomsusade Transportbasen Hans Ericson 1980 till Håkan Juholt, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, SCA:s Sverker Martin-Löf, etc, etc på läckage och strider med medarbetare Men hur välkända är deras olika kriser och ”krisungar” i USA, England och Frankrike? Ner mot noll!  Man skulle tvingas förklara alla bakgrunder så omständligt så hela vitsen med exemplen skulle gå förlorad.

Så här kommer en version med  några hållpunkter vad jag ungefär tänker säga under mina 50 minuter i eftermiddag.

  • Börja med att acceptera fakta där journalisten har rätt – börja inte med att leta fel

När en kris flammar upp som får mediala konsekvenser är förnekelse den första mänskliga impulsen. Man letar fel. Pulsen stiger, offret för ett mediedrev börjar få tunnelseende (på enkel svenska: blir dummare) och ältar. Ta direkt hjälp av någon utanförstående, helst en professionell konsult, men om du inte vill eller inte har råd, använd någon du har förtroende för som inte själv har ”huvudet i giljotinen”. Kan du direkt erkänna fel och misstag som gjorts, så kommer också omvärlden att vara mer benägen att lyssna på dina förklaringar varför det blev som det blev och vad du gör för att det inte ska upprepas. Då kan du också tryggt påpeka fel i rapporteringen (sådana finns nästan alltid).

  • Några exempel på förnekelse:

När Fredrik Reinfeldt ganska grötmyndigt hävdade ”Ni journalister ser ofta en story där ingen story finns” i skandalen där Ulrika Schenström och TV4-journalisten Anders Pihlblad pussades på lokal. Reinfeldt valde att tro på Schenströms ord att hon inte var onykter vid tillfället. Ändå fanns bilder och anonyma vittnen som bevisade att Schenström var berusad och hon  tvingades därför avgå.

Situationen liknar lite den jag beskriver i LinkedIn, där en platschef inte vågar berätta vilka misstag som gjorts på fabriken, så det blev nästan omöjligt att förbereda svar och budskap i en stor SVT-grillning. Man väljer, av sympati, lättja eller konflikträdsla, att inte konfrontera personen – i detta fall en nyckelperson. Idag, efter flera liknande erfarenheter, råder jag kunder som utsätts för detta att vara stenhårda. Budskapet ska vara: ”Är det så att du ljuger för oss så är du slut på det här företaget. Det kvittar vad du har gjort, om du bara erkänner så kommer vi att göra det vi kan så du kommer ur detta så bra som möjligt”.

Ibland är det förstås omöjligt att enas kring en sann version, som till exempel när Johan af Donner förskingrade insamlingspengar för Röda Korset. Då är ju konflikten mellan arbetsgivare och anställd total, det blir omedelbart ett polisärende.

Ett annat exempel är näringslivshöjdaren Sverker Martin-Löf som tvingades avgå från Industrivärden och SCA efter alla märkliga och sorglustiga företagsplans- och helikopterturer med allt ifrån jaktlag och fällda älgar till glömda plånböcker och sprit till jakten.

Han hade behövt förstå två saker. För det första: Någon missnöjd anställd, sannolikt en pilot, har i detalj kunnat läcka alla resor med exakta mål och datum. Det finns ingenting att mörka eller förneka, hellre lägga ut allt på bordet. För det andra: Människor som får ta sig fram i bussar och tåg kommer att ha liten förståelse för behovet att hämta systemkassar med helikopter. Hade Industrivärden/SCA omedelbart medgivit att det privata lyxresandet kanske gått lite för långt, men att det i fortsättningen inte kommer att ske så hade kanske topparna klarat sig. Nu föll de som käglor och det mest ironiska är att Industrivärden/SCA ändå till slut (när ledningen redan låg i ruiner) tvingades ändra reglerna så att lyxresandet upphörde.

  • Sätt din egen agenda – låt inte media göra det

När en kris förorsakas av anställdas agerande, exempelvis som när TV4:s Kalla Faktas stjärnjournalist Trond Sefastsson anklagades för att ha tagit mutor för att ge en dömd mördare upprättelse, är det viktigt att hållas huvudet kallt. Att inte låta media hetsa fram ett ogenomtänkt beslut. TV4-chefen Janne Scherman visade starkt ledarskap när han vägrade sparka Sefastsson innan han först gjort en egen grundlig internundersökning om vad som hänt. Han har förklarat för mig: ”Vad tror du det hade gett för signal till personalen om jag direkt hade avskedat honom för att media krävde det? Hur trygga hade de varit med mitt ledarskap då?”

Det är oerhört viktigt att du som är chef håller din egen agenda, får media sätta agendan i ett drev är det ungefär som när någon stackare dansar för skurkens kulor i en gammal Western. Inte lätt att utforma strategier då.

  • Lojala medarbetare starkaste länken

Jag kommer att avsluta föredraget med det som är självklart, som alla kloka människor nickar instämmande åt, men som är så svårt att följa i praktiken: Låt bli att göra dumheter! Tänk efter före hur ett avslöjande skulle se ut på Aftonbladets löpsedel! Var transparent i din kommunikation, behandla medarbetare schysst och lyssna till whistleblowers och konstruktiv kritik.

Ett exempel när de anställda blir en urstark länk mot mediedrev är IKEA. Trots ihållande kritisk granskning av det svenska världsföretaget, bland annat från Uppdrag Granskning, ställer de anställda upp på Ingvar Kamprad och är så uppenbart stolta över det företag de tillhör. Jag tror många företag är avundsjuka på IKEA:s företagskultur som ju också bidrar till det oerhört starka stöd företaget och Ingvar Kamprad själv har i Sverige. Detta måste rimligtvis bero på ett bra management som fungerat i decennier.

Vi lever i den bästa av världar, säger Pangloss i Voltaires verk Candide. Ack ja. Levde vi i den bästa av världar så skulle sådana som jag inte behövas.

Andra skriver intressant om krishantering.

Paul Ronge

Lilla döda Alan är vår tids flicka i napalm

Kan treårige Alan Kurdis hjärtslitande död, uppspolad som han var på stranden som en liten bit vrakgods, vända opinionen? Bygga en europeisk front av mänsklig empati, vilja att hjälpa fullständigt utlämnade människor och att stå emot de barbariskt onda främlingsfientliga krafterna?

Precis den frågan får FN:s vice generalsekreterare  Jan Eliasson i TV4:s morgonsoffa när jag kommer hem från gymmet på lördagsmorgonen.

Han svarar det jag tänkt på ända sedan i går, när allt plötsligt bara vände och svenska folkets vilja att hjälpa flyktingarna exploderade i rekordinsamlingar till Radiohjälpen, Röda Korsets och Expressens ”Vi vill hjälpa” och andra initiativ: Bilden av den nakna lilla flickan som sprang, brinnande av napalm. Den bilden förändrade en hel världs bild av Vietnamkriget och bidrog till en så kraftig opinion att USA tvingades avsluta kriget.

I retoriken kallas detta en metonym. Att en bild (eller för den delen också ett citat eller en liknelse) får stå för helheten, får sammanfatta och förklara något i grunden nästan obegripligt. Som Vietnamkriget. Eller flyktingströmmarna där människor riskerar sina barns liv, som Alans pappa Abdullah Kurdi som så gärna ville ta sin familj till Sverige. men som nu tvingas åka tillbaka till Syrien och begrava sina barn.

En bild som den på Alan säger mer än 1000 ord, mer än 4 000 0000 syriska flyktingar, mer än 100 000 slaktade människor. I sin tragik är det ändå bara siffror, nästan ofattbara att ta in.

Det är när vi ser människorna; en död liten pojke, ett lämmeltåg av människor som mödosamt traskar mot den österrikiska gränsen och en desperat pappa som kastar sig på rälsen då han och hans familj ska tvingas tillbaka till ett läger – det är då vi reagerar.

SVT visade i torsdags kväll hur Public Service fungerar när det är som bäst, genom att i timmar sakligt servera oss en massa fakta om flyktingkrisen, hela tiden illustrerat av bilder på människor i en nöd som rörde till tårar.

Det bästa av allt mitt i denna ohyggliga tragik – vi börjar runt om i Europa att prata i termer av bördor och problem. Paradoxalt nog tror jag att det är början till en rejäl motattack mot de mörkmannakrafter som har profiterat på eländet, som har byggt starka partier grundade på rent främlingshat och med en ideologisk botten i fascismen.

”Vi tänker ta vårt ansvar, men EU-länderna måste dela bördorna”, säger Angela Merkel, rikskanslern som enligt min mening utvecklats till Europas klokaste och skickligaste politiker . Tyskland är det lysande föredömet i EU när det gäller att ta emot flyktingar och Sverige kommer som god tvåa. I Sverige diskuteras nu att alla kommuner måste vara med och dela bördan och att staten måste hjälpa till att lösa problemen. Så kunde vi igår i SVT ABC-Nytt se att Täby, som tillhör de rika kommuner som hittills inte tagit emot, nu förbereder mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Människan är i grunden rationell och problemorienterad, det är min fasta övertygelse. Vi tar tag i problem för att lösa dem, för att driva utvecklingen framåt. Ett problem som tas upp som första nyhet i ABC-Nytt (se länken ovan) är hur religiösa fundamentalister förtrycker kvinnor i förorter som Husby. Hur de försöker bilda ”småkalifat”, tvinga på kvinnor att bära slöja och bete sig i enlighet med  över 1000 år gamla unkna religiösa värderingar.

Det här är problem och Sverige måste stå upp stenhårt  och hävda rättsstaten mot de religiösa ligisternas småkalifat, mot att terrorister ska kunna återvända hit för omplåstring efter våldtäkter och halshuggningar i IS regi, mot hedersmord, mot tvångsgifte, mot könsstympning, mot kriminella ligor. Ett öppet hjärta för flyktingar som flyr mot vidriga förhållanden, krig och död – absolut! Men samtidigt måste vi hävda det sekulära samhället.

Ordföranden i Humanisterna, Christer Sturmark, höll igår ett bejublat lunchföredrag för Rotary Stockholm-Djurgården där han, intellektuellt spänstigt och medryckande, visade på det absurda som händer när fundamentalistiska religioner får sätta sina gripklor i det demokratiska civila samhället. Tron ska vara en privatsak, aldrig någonting som påtvingas andra människor.

Sturmark har beskrivit sin syn i boken ”Upplysning i det 21 århundradet”, som jag varmt rekommenderar.

Kalla mig naiv, men jag tror att opinionen håller på och vänder. Om det också betyder att Sverigedemokraterna äntligen börjar minska i opinionsmätningar och i inflytande så vore det utomordentligt glädjande. Det måste sägas rent ut: Gott står mot ont i flyktingdebatten. Gott som i tweeten nedan:

Och detta, som Morgan Alling, vidareförmedlar, är ju ingenting annat än ren ondska.

Andra skriver intressant om flyktingpolitiken.

Paul Ronge