Apropå Parken Zoo – Varför får journalister ljuga?

Igår utbröt en intensiv debatt på Twitter apropå Kalla Faktas avslöjande om Parken Zoo i Eskilstuna. Djurparkschefen Helena Olsson står avklädd och krossad efter att av programledaren Lennart Ekdal blivit konfronterad med flera osanningar kring djurhållningen.

Frågor som väcktes var: ”Nödlögner är väl inte så farligt” och ”varför får journalister ljuga? – De lurade ju Olsson att programmet handlade om utrotninghotade djur.”

Krishanteringen har varit katastrofal och helt kännetecknats av bristande förståelse för den ilska som historierna om avlivningarna och bilderna av de frysta döda djuren väckt. Djurparken försökte att till varje pris försvara sig utan att medge att det ligger någonting i tidigare personals kritik, tills styrelsen till slut sade ifrån.

VD Torbjörn Bergvall, med ett imponerande välsmort munläder, har styrelsens fortsatta förtroende. Helena Olsson kan, trots sin sympatiska framtoning, få betala ett mycket högt pris. Kanske inte en skalp att vara jättestolt över för TV4.

Jag delar i stort krisexperten Jeanette Fors-Andrée:s analys av krishanteringen och vill här koncentrera mig på det som blivit en  brännpunkt i debatten: Hur allvarligt är det att ljuga för journalister och varför ”får” journalister ljuga?

2009 skrev jag det här blogginlägget, med anledning av att journalisten och författaren Björn Häger i sin grundbok för journalister, ”Reporter”, slagit  fast att det är ok att ljuga.

Så här skrev ju Häger i boken:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Jag tyckte att Häger borde haft den goda smaken att skriva att journalister så långt möjligt ska avhålla sig från att ljuga. Bland annat för att det stärker trovärdigheten hos ett skrå som idag ligger lågt i förtroendemätningar.

Men nu är det som det är. Det enkla svaret på varför (en del) journalister ljuger (oftast genom att mörka sanningen) är för att det ger smaskigare avslöjanden. Och för att de kan.

För mig är det ingen moralfråga. Jag uppmanar mina kunder att aldrig ljuga, även om de inte behöver berätta hela sanningen, av det enkla skälet att det inte ska gå som det nu gått för Helena Olsson. För att följderna kan bli katastrofala. Av samma skäl råder jag kunden att aldrig blint tro  på vad journalister uppger att en artikel eller ett reportage ska handla om. Att ställa sig själv frågan: Är det rimligt att just detta media vill intervjua mig av det skäl de angett, eller kan det finnas andra motiv?

Speciellt misstänksam ska man vara när det gäller granskande program som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dagens Ekos grävargrupp och Kaliber, eller vissa reportrar som visat sig vara utpräglade ”skalpjägare”.

Man kan i sin krishantering slå tillbaka om journalister på ett uppenbart sätt använt falska förespeglingar som innebär att det färdiga resultatet –artikeln, radio- eller TV-inslaget –blivit missvisande eller felaktigt. Men man kan inte börja grina och beklaga sig för att man blivit lurad.

Om du själv håller dig till sanningen och dessutom låter bli att spekulera i fakta du inte har koll på i umgänget med ALLA reportrar så minimeras risken ner mot noll att du ska stå svarslös som en kippande fisk när lögnen avslöjas. Som Mona Sahlin. Som Refaat El Sayed. Som FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Fick ett trevligt brev från Björn Häger som jag gärna vidarebefordrar. Och ja – visst ska vi sluta bråka, Björn!

”Kiss and tell” och Henemarks PR-dilemma

Kung Carl Gustaf kan ”vända blad” hur många gånger som helst. Det han finner är ju bara nya saftiga rubriker, nya vändningar i evighetshärvan kring hans ”kaffeflickor” och framför allt som en dunkande huvudvärk: La Camilla Henemark. ”Den andra kvinnan”.

Historien förföljer helt enkelt hovet och en kris som bara fortgår blir till slut farlig. Som ett oläkt sår där blodet sakta sipprar om man inte resolut lägger ett tryckförband. I förra veckan var det debatten om Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella ”konstverk”där Camilla Henemark i tidskriften Tiden ligger med pizzor över sig, betraktad av lystna män med kungen som huvudperson. Sedan följde DN-intervjun med Henemark, där hon avslöjar en mängd pikanta detaljer. Och igår blev hon mer eller mindre strimlad av Skavlan.

Jag tycker i grunden synd om Henemark och tror att titeln på hennes färska bok ”Adjö det ljuva livet” är nästan plågsamt välfunnen. Efter åren som modell och uppburen diva i Army of Lovers kastades hon ner i ett sanslöst mörker. Hon var tidvis hemlös. Hon hade kraftiga problem med alkohol och droger och små skandaler kantade hela tiden hennes liv. Utkastad från TV3 efter en personalintern kärlekshistoria som inte föll mogulen Jan Stenbeck på läppen. Anklagad och uthängd för offentliga sexakter i ett flygplan. Hon blev 30 kilo tyngre utan att, som hon säger, förstå hur det gick till.

Boken ”Den ovillige Monarken”, där hennes relation med kungen avslöjades, gjorde henne totalt knäckt och hon är fortfarande arg på kungen som spelade ut sitt ”vända blad” efter älgjakten utan att först se till att hon fick information och kunde förbereda sig, berättade hon för Skavlan.

När hon hade sjunkit som djupast valde hon vård istället för att hoppa från Västerbron, ett snabbt beslut i en taxi. I samband med vården fick hon diagnosen ADHD.

Som krishanterare och medierådgivare kan jag konstatera att Camilla Henemark nu står inför ett svårt PR-dilemma. Det som gör mig intresserad av fallet (hur många, vilka, och på vilka sätt och i vilka konstellationer hon har legat med folk är ju komplett ointressant) är just hennes väg för att via boken ”komma tillbaka”. Tittar man i krishandboken så går vägen genom ett minfält.

När hon ställde upp i Let’s Dance, rejält otränad och överviktig, var det ett försök att komma tillbaka på egna meriter. Utan att klättra via någon eller skada andra. Hon fick betalt och jag utgår från att hon verkligen behövde dessa pengar. Man får lätt sympati för en ”underdog” som kämpar och försöker vinna mot alla odds. Dessutom hånad av en tuff jury.

När hon hängdes ut i ”Den ovillige monarken” tror jag lika många såg henne som förövare som att ett offer. Det är svårt att tänka sig att boken kunde redogöra så detaljrikt för kungens och Henemarks relation utan att hon medverkat som huvudkälla.

I medieretoriken, framför allt i den hårt vinklade kvällspressen och i vissa TV-format (som Uppdrag Granskning) är du antingen Goliat, experten eller David. I Davidrollen ingår att man betraktas som ett offer, en hjälte, en underdog eller en utmanare – att man betraktas med sympati.

Camilla Henemark gjorde ett genidrag PR-mässigt med sin debattartikel i Expressen: ”Gubbrörans munsbit kan också bli kränkt”. Det var så uppenbart att hon här var ett offer för kvinnoförnedring så Tidens tuffa chefredaktör Daniel Suhonen rätt omgående tvingades be om ursäkt.

Med hennes bok förhåller det sig helt annorlunda. Hennes ”kiss and tell” handlar om att genom hänsynslöst skvaller och snaskiga detaljer på bekostnad av andra människor ta sig upp och komma på fötter. Givetvis spekulerar förlaget och Henemark själv i att ”snasket” ska bli en bestseller.

Jag tror att Fredrik Skavlan, en av de skickligaste intervjuarna i Skandinavien, direkt genomskådade henne och därför blev så tuff. Henemark försökte undvika att stå för det hon själv skrivit i boken av ett självklart skäl: Avslöjar hon för mycket så får hon sälja färre böcker. Så Henemark ville både ha kakan och äta den. Hon ville få all gratispubliciteten via Skavlan, men leverera så lite innehåll som möjligt i intervjun.

Henemark överväger att stämma DN för att de inte höll sig inom den uppgjorda PR-strategin och hon tänker haka på och stämma Ohlson Wallin om hovet gör det. Henemarks personliga varumärke är rejält solkat och man måste sälja väldigt många böcker för att bli ekonomiskt oberoende. Om Henemark ville komma tillbaka på lång sikt, få möjlighet att hålla föredrag, kanske till och med medverka i TV och event, så borde hon inte ha gått fram så hänsynslöst i kavalkaden av gamla älskare och älskarinnor. Man kan tycka synd om henne. Men det gör inte hennes agerande mera sympatiskt.

Andra skriver intressant om skandaler.

/Paul Ronge