augusti 2012 Arkiv

Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”

Så mycket badwill gav ”Mme Barsk” Malmö Aviation

En fantastiskt trevlig dag igår på Kommek i Malmö fick en mycket märklig avslutning.

Under trevligt samtal med Dagens Samhälles Andreas Henriksson på vägen hem så hamnar flygplanet plötsligt i total turbulens. Vi faller i en luftgrop som är den häftigaste jag upplevt sedan Jens Assur och jag på Expressentiden 1995 flög med ett mystiskt propellerplan från Bryssel.

Jag har precis fått påfyllning på min kaffekopp som står på bordet och under turbulensen i det ”fria fallet” flyger en kaskad av kaffe över kostymbyxorna.

Den unga flygvärdinnan ser direkt vad som händer och kastar sig fram: ”Vi beklagar, du kommer att få en tvättbiljett och det går bra att hämta den hos oss där framme efter landning”.

Han går och jag vänder mig till Andreas Henriksson och säger: ”Det där var himla bra skött”.

Då kommer plötsligt flygvärdinna 2, en kvinna med barsk uppsyn, och desavouerar sin kollega. Hon säger att jag inte kan få någon tvätt betald eftersom reglementet säger att bolaget betalar när flygvärdinnorna spiller på passagerare, men inte när passagerarna själva gör det: ”Hur skulle det se ut om vi betalade kemtvätt för alla som spiller kaffe i en turbulens”.

Hon ville fortsätta att uppfostra mig om ”reglementet” och jag blir tvärförbannad. Säger åt henne att om jag inte får någon tvättbiljett så vill jag att hon går. Jag vill inte höra ett ord till. I tysthet döper jag henne till Madame Barsk.

Väl hemma börjar jag twittra om händelsen och får ett enormt gensvar. Och det handlar givetvis inte om att jag vill skapa opinion för att slippa en tvättnota! Jag har råd med kemtvätt, eller en helt ny kostym om det gäller. Det handlar om att visa Malmö Aviation hur mycket negativ PR man kan köpa sig genom att ta tillbaka ett fullständigt självklart och korrekt erbjudande om att betala en kemtvätt.

Och här var min tanke och mitt experiment: För bara kanske 5-6 år sedan så kunde vi som kunder bara ta stryk när folk i någon liten maktställning hade en dålig dag och bemötte oss dåligt. För små incidenter för att platsa i tidningen, för små för att man skulle orka klaga hos kundservice eller ledning. Vi bet ihop och försökte glömma obehaget.

Jag hade då till exempel aldrig haft en chans, inte haft ett forum, att slå tillbaka mot småpåveriet som jag utsattes för igår.

Nu gick det, tack vara bland andra @stielli, @carrof, @cassandrainfo, @kaffe_flickan, @UaedE, @karinklerfelt, @sjoshult, @HScholdstrom, @AHenriksson, @ericljunggren, @VickiQvarnström, @RobvonE, @sjolars, Jansson_Lotta, @TroedTroedsson, @olaberg, @MariaBettinsoli, @Jonas_Malm, @OliverRosengren, @AnnikaMalmberg, R_Bson, @TLaakso, @Brottsanalys, @Lattefarsan, @tinsaynes, @MikaelSjoberg, @Fly_Norwegian, @LinaRudin, @MissLauraluna @partillhead, @Maxtweets, @CalleNathanson, @CaptainJimSmith, @Millmarker, @SvtRo, @ollsan2001, @Rodaberget och @JanneEriksson som alla var med i den galna twittertråden om min flygfadäs igår.

Malmö Aviation var under hela gårdagen på en utbildning i sociala medier (!) och missade därmed Twitterflödet kring händelsen.

Men idag fick jag följande mejl av Vice President Marketing Henrik Löfberg på Malmö Aviation:

”Hej Paul
För det första vill jag beklaga att du igår fick spillt kaffe på din kostym. Turbulens är inte att leka med och jag hoppas att du inte fick brännskador om kaffet var hett?
För det andra låter vi på Malmö Aviation oss imponeras av engagemanget runt just spillt kaffe.J Ironiskt nog var vi på The Conference i Malmö och lyssnade och inspirerades av bla kommunikation i sociala kanaler, därav responstiden. Twitter är normalt sett en mycket liten kommunikationskanal mellan oss och våra kunder och vi försöker vara närvarande utan att proaktivt jobba med egen kommunikation.
För det tredje vill vi återställa förtroendet för vår servicenivå och se till att din kostym blir tvättad enligt konstens regler. Precis så som vi brukar behandla våra kunder när liknande händer. Varför det blev som det blev igår vet jag inte men vi undersöker det just nu. Det vore därför bra om du kan antingen lämna in din kostym för tvätt och sedan skicka in kvittot till vår Customer Relations eller skicka analoga kontaktuppgifter till customer.relations@malmoaviation.se så tar vi hand om det på bästa sätt.”

Total reträtt alltså jämfört med Mme Barsks karska uppträdande.

Och här mitt svar:

”Hej Henrik,
tack för ditt mejl. Det viktiga i den twitterström som skedde kring incidenten igår är inte mitt spillda kaffe, eller att det fläckade min kostym. Det viktiga var det mycket dåliga bemötande jag fick av en uppenbart i någon form arbetsledande flygvärdinna som desavouerade en yngre flygvärdinna som på eget initiativ, när han såg vad som hände, lovade mig en kemtvättbiljett.
Hon var otrevlig, övermaga och skulle uppfostra mig om att det var jag som spillt på mig och alltså hade mig själv att skylla, trots att jag inte ens hann hålla i koppen på bordet och inte hade en chans att rädda mig undan kaffekaskaden när det under några sekunder rådde mycket kraftig turbulens. När hon tog den positionen mot mig så blev hon Malmö Aviations representant och då föll mitt förtroende snabbare än planet i luftgropen.
Jag är en delvis offentlig person, med medial vana, engagerad i samhällsdebatten och med ett brinnande intresse för PR, god som dålig.
Jag skulle aldrig drömma om att använda detta inflytande för att få en kemtvätt betald som er representant förvägrade mig igår. Det vore att utnyttja min ställning i sociala medier för att få personliga förmåner, som andra utan samma inflytande inte skulle fått.
Jag gick igår in för att, med Twitter som nyckel, kraftigt repa ert varumärke i lacken. För att ni skulle inse att där man tidigare bara maktlös kunde knyta näven i fickan mot en Mme Barsk som hade en dålig dag, så kommer ni inom rätt nära framtid att möta arga och missnöjda kunder som, precis som jag, driver sin kritik i sociala medier, på twitter, facebook och i bloggar.
Kanske bäst att inse att kundservice är A och O och ge den ”seniora” Mme Barsk en klar fingervisning att hon bör lära av sin yngre kollega som direkt agerade så att det hade blivit en positiv tweet om han inte blivit överkörd.
”Mme Barsk” är alltså flygvärdinnan som var någon sorts halvbas på planet Malmö-Bromma igår kl 15.30. Vad hon heter vet jag ju inte.
Men om jag får en ursäkt från henne, skriftligt eller till mobilnumret nedan, så kan väl förtroendet vara någorlunda återställt.
Mvh
/Paul”

Tusen tack alla som ställde upp i denna galna ”Aviationriot”. Får den Malmö Aviation och andra företag att skärpa sin kundservice i rädsla för vad sociala medier numera kan ställa till med så är det värt varje krona i min kommande tvättnota.

/Paul Ronge

Spritnotor i regeringskansliet blir turbobränsle för kriser

I efterdyningarna av krisen i Tillväxtverket och GD Christina Lugnets avgång fortsätter debatten om representationen i regeringskansliet.

Jag har varit i hetluften på Twitter idag för att jag tycker regeringskansliet ska bli mycket mer återhållsamt i att representera (även internt) med spritförtäring och andra alkoholhaltiga drycker på skattebetalarnas bekostnad. Allra helst sätta upp ett tak (förhandlat över blockgränserna, för socialdemokraterna har i maktställning inte varit ett dugg mer återhållsamma).

”Unnar du inte offentliganställda i regeringskansli och verk en personalmiddag?”, kan väl sammanfatta kritiken mot mig. Och den kritik som är mest extrem säger till och med (fritt och sammanfattande citerat): ”Politikerna ska strunta i symbolfrågor som media, du och andra lyfter fram, annars mals de ner”.

Jag vill berätta en historia som i hög grad har påverkat mig. 1995, då jag var politisk reporter på Expressen, åkte jag med min familj på en fem veckors semester i Mexiko. Hemresan blev förfärlig, efter jättelånga förseningar, jetlag osv hamnade vi i Frankfurt för vidare befordran hem. På flygplatsen fanns ett antal svenska EU-politiker som, precis som vi, hade tagit de rödaste och billigaste biljetterna till Stockholm. Jag blev varm om hjärtat och sa till min fru: ”Där ser du svenska politiker, från rött till blått. Åker på billigaste sätt för att spara pengar till EU-parlamentet. Sånt gör mig stolt över Sverige”.

Jag vinkade glatt åt dem, men av någon anledning såg de besvärade ut och tittade bort. Trodde det berodde på min roll som reporter.

Tills jag av en källa fick veta orsaken. EU-politikerna hade stora skattefria schablonbelopp för resor och boende. Alltså: Ju billigare de reste och bodde, desto mer kunde de skattefritt stoppa i plånboken och berika sig själva. En centerpartist gjorde sig till och med omaket att åka tåg mellan Bryssel och Strasbourg var tredje vecka för att kunna lägga mer i sin privata plånbok. En annan EU-politiker bodde billigt i husvagn (och fick jättemycket beröm för det). Då förstod jag plötsligt varför politikerna gjorde sig besväret att ta omvägen över Frankfurt och åka på signalröda turistbiljetter. Jag kände mig dum, naiv, lurad och upprörd. Av någon anledning hade medias EU-reportrar valt att inte rapportera detta, fast de säkert visste. Och jag fick så småningom ett scoop, när jag åkte tillbaka till Bryssel i tjänsten och rullade upp hela historien. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson förstörde scoopet, på ett i och för sig mycket skickligt sätt, genom att tillkännage att han tänkte avgå samma dag som jag hade nyheten i Expressen.

Så när jag får kommentarer på Twitter om att politiker ska ”stå pall” och inte vika för det tidningar och opinionsbildare ser som ”symbolfrågor”, tar jag mig som krishanterare för pannan. Hur aningslös får man vara, även som amatör? Det är ju just symbolerna som bildar turbo-bränsle för avgångarna! Mona Sahlin hade sin ”Toblerone”. Christina Lugnet sitt ”Grand Hôtel”, Transportbasen Hasse Ericson (som mina reportage bidrog att fälla) hade sina ”spritnotor”, Carema hade sin ”kissblöja”, Cecilia Stegö Chiló hade sin ”TV-licens”, Sten Tolgfors sin ”vapenfabrik” . Vid allvarliga kriser handlar det nästan alltid om ”symbolfrågor”.

Jag håller med Pär Henriksson, Mimmi Rito och Mattias Lundbäck, som idag på Twitter poängterar att det handlat om personalmiddagar utan överdrivna excesser i regeringskansliet. Men min poäng är att mycket vill ha mer, att det är lätt att bli fartblind och gå över gränsen. Då är det bra om man har fasta regler.

Systemet i EU (som kanske fortsätter likadant, vad vet jag?) inbjöd till att roffa åt sig och grundregeln är väl: Ju längre man är från väljarna desto djärvare petar man med fingrarna i syltburken.

Därför vill jag ha regler. Sådana som generaldirektörer av Lugnets och Bermudez-Svankvist typ är tvungna att följa. Sådana som faktiskt skulle kunna rendera avsked på grått papper, alltså utan lön och titel om man bryter mot dem.

Här – i det etiska regelsystemet mellan Läkemedelsindustrin (LIF) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – framgår till exempel i paragraf 6 att öl och vin ska serveras återhållsamt och endast i samband med matförtäring vid representation. Att bjuda på starksprit är inte tillåtet. Jag vill ha en liknande blocköverskridande överenskommelse, eftersom S-regeringar har varit minst lika goda kålsupare historiskt. Kunde det inte vara en bra början?

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Och det bara fortsätter! Samtidigt som arrogansen mot media för avslöjandena flödar bland gratisdrickandets vänner på Twitter.

Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli, som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.