Månad: januari 2010

Nya ”Mosa Mona” dummare än Robinson

Årets Robinson måste vara den dummaste sedan programmet startade för 13 år sedan. Inte ens mobbingen sker med någon finess och TV4 tar till allt desperatare knep (nu senast ”Voodoo-röster från utröstade) för att öka spänningen och minska tittarraset.

Ändå är denna Robinson rena ”Snillen spekulerar” jämför med den senaste ”Mosa Mona-kampanjen”.

Allt började med att Metro ”avslöjade” en hemlig pakt mellan socialdemokrater i Skåne och Västsverige, förseglad i dokument, som gick ut på att Margot Wallström skulle lanseras som statsminister, medan Mona Sahlin skulle få fortsätta som partiordförande om de rödgröna vinner valet 2010.

Rosemari Södergren har lagt upp Metroartikeln i PDF-fil här på Kulturbloggen där hon också kommenterar.
Kulturbloggen är nominerad till Stora Bloggpriset 2009 och Rosemari vore en värdig vinnare, hon är alltid läsvärd.

Men hennes tolkning av den nya ”Mosa Mona-kampanjen” är att Metro, Expressen och Dagens Industri nu kastat masken och visat att de vill ha en borgerlig valseger genom att ge ”nyheten” så stort utrymme på nyhetsplats. Tidningarna har nu, enligt henne ”öppet visat att de ställer upp på högeralliansen”.

Jinges webb och fotoblogg, också socialdemokratisk, talar om en borgerlig konspiration som det inte är förvånande att Metro går på.

Jag tycker det är tråkigt att ledande företrädare för de nya medierna (som ofta kallas sociala eller digitala) har så dålig koll på hur media fungerar och vad som triggar journalisters nyhetsvärdering. Om detta har jag bland annat skrivit här, där jag kritiserar att Aftonbladets Åsa Linderborg vill censurera SVT Rapports Mats Knutsons rätt att betygsätta den borgerliga regeringen då han tjänar för mycket och bor på fel ställe i Stockholm.

Problemet är inte att media skriver om en sådan sak som en hemlig krisplan för att peta Mona Sahlin, det vore tjänstefel att inte göra det.

Min kritik handlar istället om att det är så aningslöst, uselt och bottenlöst dåligt utfört – som journalistiskt hantverk!

Alla med minsta hum om hur sakläget ser ut (och det borde journalister som skriver politik ha) inser ju att denna pakt, om den finns, är fullständigt idiotisk och dömd att misslyckas:

  • Mona Sahlin är nyligen återvald på den senaste partikongressen, där inte ett pip sades om delat ledarskap.

Och partikongresser får sägas ha en viss betydelse som högsta beslutande organ i en demokratisk organisation.

  • Margot Wallström har upprepade gånger avvisat lockropen att bli partiordförande.

Nu skulle hon plötsligt bli statsminister (!) utan att ens ha plats i riksdagen. Och utan att ha deltagit i oppositionsarbetet. Man pekar på det delade ledarskap som av och till funnits i Norge, men Sverige har inte alls den traditionen.

  • Wallström skulle inte kunna bli statsminister med mindre än att Mona Sahlin avgick.

Aldrig att hon skulle svälja förnedringen att inte få bli statsminister för att partiet tyckte att hon inte höll för posten.

Jag har aldrig tvekat att kritiskt granska hur Mona Sahlin driver sitt partiledarskap, exempelvis här på Ronge Kommunikations blogg i mars 2009.

Men de socialdemokratiska tomtar som tar till orda i Metros artikel för att därmed legitimera den tramsiga krisplanen ägnar sig åt ren och skär mobbing. Det är en ”Mosa Mona”-kampanj som inte har några konstruktiva inslag utan bara handlar om att ytterligare sparka på henne som partiledare. Innan jag får se några bevis vill jag inte heller tro att det skulle vara någon borgerlig konspiration – just nu ligger säkert Alliansens hopp att vinna valet i att väljarna till syvende och sist inte skulle vilja se Mona Sahlin som Sveriges statsminister.

Om dessa invändningar, om ”krisplanen” som politisk sience fiction, borde journalisterna med litet yrkesstolthet ha skrivit mer och därmed ”bäsat” (journalistslang för att ”ta ner”) historien till det notisformat den hade förtjänat. Istället skulle det hissas och göras till en stor grej enligt nyhetskriterierna: ”Oväntat”, ”konfliktladdat” och ”personangrepp”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering 1: Mary X Jensen punkterar konspirationsterorier.

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.