Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?