På fredag, den 21 mars, medverkar jag i Grävande Journalisters Gräv 2014 i Umeå under programpunkten: ”Vem äger Agendan, Partiernas mediestrateger eller redaktörerna?” Förutom jag själv medverkar de politiska reportrarna Pontus Mattsson, SVT, Helena Gissén, TV4 och krönikören/skribenten chefredaktören/VD:n för Dagens Arbete Helle Klein.
Jag har tidigare ofta medverkat på Gräv, jag har intervjuat Uppdrag Gransknings Janne Josefsson inför kanske 400 deltagare, jag har deltagit i debatter och senast höll jag ett eget seminarium där jag berättade hur jag arbetar för att hjälpa kunder som utsätts för medial granskning.
Jag tycker det är roligt att jag tillfrågas och det är alltid otroligt stimulerande att träffa Sveriges skarpaste journalister.
Det här är några av mina tankar inför fredagens debatt:
Tamfåglarna – alliansen mellan journalister och politiker
Jag var ju själv politisk reporter under drygt 20 år på A-pressens Stockholmsredaktion, Rapport, Aftonbladet och Expressen och redan då reagerade jag på den journalistiska kulturen i den politiska rapporteringen – där navet var Riksdagsjournalisternas förening, som ju fortfarande drivs med ”kaffeträffar” med politiker flera gånger i månaden. Politikerna förväntas då ”läcka” utspel och för närvarande journalister är det bara att ta diktamen och så är den dagens ”knäck” räddat.
I ETC 1/2 1998 citerades jag när jag liknande dessa reportrar vid tamfåglar som pickar frön från de politiska makthavarnas händer.
Visst, det gäller inte alla och ibland kan även en tamfågels näbb säkert hacka hål så blodvite uppstår. Men då som nu tror jag det är farligt att vara för nära dem man skriver om. Deras åsikt blir viktig. Kanske så viktig att det blir intressantare vad makthavaren tycker om det du skriver än den stora allmänhet du egentligen som politisk reporter borde ha som uppdragsgivare.
Carl Bildt kommer jag ihåg som en mästare i att mästra och kommentera journalisternas alster, att få dem att känna sig obekväma, okunniga och dumma i huvudet när det skrivna inte föll honom på läppen. Att han dessutom ofta var charmerande och humoristisk på sitt torra sätt gjorde det inte enklare för reportrarna.
Vid ett årsmöte på Riksdagsjournalisternas förening sade jag: ”Carl Bildt motsvarar för mig ett sålt lösnummer av Expressen, varken mer eller mindre. Han är inte viktigare än någon av mina andra läsare. För att hålla det i minnet så håller jag mig ofta borta från det här huset, vi borde bli bättre på att hålla makten på avstånd.”
Jag tycker Tomas Ramberg, under alla år han hanterade P1:s Lördagsintervjuer är ett lysande föredöme. Han höll armlängds avstånd, var intensivt påläst, ställde följdfrågor, halstrade och grillade så att mervärdet för politiskt intresserade radiolyssnare blev enormt stort. Intressant är också att han i denna roll respekterades av alla – även de politiker som tappade greppet och blev bortgjorda när de försökte ”papegojsvara” i känsliga ämnen.
Under valspurten kommer journalister att bussas runt i turnébussar, följa partiledare x som i Örkelljunga kommer med ett utspel mot partiledare y, som svarar och levererar en motkänga i Åmål, gärna på bästa sändningstid. Allt i glatt samspråk, ofta med möjlighet till trevliga luncher.
Så svaret på vem som har makten i det dagliga bruset av utspel och debattartiklar i valspurten är för mig givet: Det är partiernas spinndoktorer.
Opinionsundersökningarna – ”köpejournalistik” utan egentligt värde
Där journalisterna i hög grad har makten är med väljarundersökningar, som har blivit ett lönsamt eldorado för Sifo, Temo, Demoskop, United Minds och alla de andra. Det skärs guld med täljknivar och tidningar kan fylla hela uppslag, trots att ingenting egentligen har hänt.
Alla som sysslat med politik och med politisk bevakning vet att väljarna agerar taktiskt under mellanvalsperioder, när det inte är på allvar. Det betyder att Vänsterpartiet regelmässigt har högre siffror, eftersom vänstern i Socialdemokraterna vill påverka sina ledare och att småpartier hamnar under fyraprocentsspärren, men att all erfarenhet visar att de stagar upp sig när valdagen närmar sig.
Men köpejournalistiken fungerar som de fornnordiska gudarnas mytologiska gris galten Särimner: Grisen kan slaktas och ätas upp gång på gång, det är ”val” minst en gång i månaden, där de politiska journalisterna kan excellera i mer eller mindre spetsfundiga spekulationer i vad Annie Lööf gjort för att Centern ska hamna på 2,8 procent, eller varför hon plötsligt, någon köpeundersökning senare,kanske kommer över 4-procentspärren.
Och i allra bästa fall går opinionsmätarhetsen partier på nerverna så till den grad så de blir nervösa och agerar fel. Eller så blir de ett självspelande piano så att alla till slut är så övertygade om att alla andra tycker Mona Sahlin är kass så hon förlorar ett val just därför.
Niklas Svensson-effekten
Jag betraktar Expressens Niklas Svensson som en vän. Han är en utmärkt bra person, med mycket stora sociala talanger. Jag känner mig oerhört kluven till hans professionella framfart, men jag förhåller mig också ödmjuk till fenomenet. För han har helt förnyat den politiska journalistiken, pumpat in sin mångåriga erfarenhet som nöjesreporter i den. Givit den skvallerpatina och med sin ”Bar & Politik” hittat sätt att popularisera svåra ämnen.
Det är oerhört lätt att häckla Svensson och googlar man hans 40-årsfest, där han festade med politiker och i stort sett hela maktsverige i Gagnam-style så rasar kritiken. Statsvetaren Ulf Bjereld tillhör väl här de mer sansade.
Måste jag välja mellan Rambergs förhållningssätt till politikerna och Svenssons så väljer jag Rambergs sju dagar i veckan. Samtidigt har jag svårt att slå på folk som är modiga och banar egna nya vägar.
Det går inte att kalla Niklas Svensson ”tamfågel”. Snarare är han väl som den galna hackspetten i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.
Andra skriver intressant om tamfåglar
/Paul Ronge
