Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Därför har Åsa Linderborg noll koll på journalistik

Jag har hamnat i en intressant diskussion på Twitter, en diskussion som absolut inte går att föra inom ramen för 140 tecken.

Diskussionen utgår från en artikel av Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg som försöker leda i bevis att SVT Rapports politiske reporter Mats Knutson är devot och på ett sovjetiskt underdånigt vis hyllar Den store ledaren Fredrik Reinfeldt.

Han är i gott sällskap av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter i underdånighet, tydligen, och Åsa Linderborg ifrågasätter om det är i linje med Public Service krav på opartiskhet att Knutson ens skulle ha rätt att betygsätta Reinfeldts politiska framgångar eller tillkortakommanden. Han tjänar ju drygt 61 000 kronor i månaden gubevars och bor i ”genomprivatiserade” Nacka!

Så Knutson får ju inga problem med den försämrade sjukförsäkringen, avslöjar Linderborg.

Det är så dumt så man dånar.

@politikerlilith svarar ju här, klokt och enkelt att i en granskning ligger ju en betygsättning och det sannolika är att betygsättningen inte faller Åsa Linderborg på läppen.

Och det skulle alltså ge Ayatollah Linderborg rätt att kräva censur gentemot Knutson.

Jag har mött Linderborgs sätt att tänka både från höger och från vänster.

Kring 1984 försökte dåvarande fackpampar i LO via Aftonbladets styrelse få mig och några andra journalister sparkade. Vi ansågs granska LO:s makt för hårt från vänster och anklagades för att ha privata agendor. Chefredaktören Gary Engman sög på sin majskolvspipa och kastade ut dem.

Som reporter mötte jag också näringslivsrepresentanter som vägrade tala med oss journalister för att ”hela kåren var vänstervriden”, det visste ju alla.

Mina svåraste fall när jag som PR-konsult arbetar med krishantering är de kunder som läser in konspirationsteorier och privata vendettor i hur journalister skriver, istället för att inse att journalister i allmänhet har en vinkel och gör sitt jobb.

Och nu kommer en historielös kulturskribent och hävdar att politiska journalister  är högervridna och skriver utifrån ett ”dolt klassperspektiv”, eftersom de (liksom Åsa Linderborg själv säkert) tjänar drygt 61 000 kronor i månaden.

Anklagar hon sin kollega Lena Mellin också – som säkert tjänar ännu mer än 61 000 – för att ha en borgerlig politisk agenda?

Jag känner Lena tillräckligt väl för att säga att hon är integriteten personifierad. Och hon om någon granskar och betygsätter politiker.

När jag var politisk reporter kunde INGEN säga var jag stod. Borgerliga som inte gillade det jag skrev hävdade att jag var socialist, arga sossar var lika tvärsäkra på att jag var mörkblå.

Teorin om journalisters hemliga agendor och dolda klassperspektiv  leder alltid fel om man vill förstå hur journalister tänker, om man vill utveckla en hållbar mediestrategi. Om man vill förstå varför nyhetsvärderingen just för tillfället är som den är, eller vilken roll olika aktörer får i den journalistiska dramaturgin (Goliat, David eller den sakkunnige experten).

I värsta fall leder det också till ”ayatollah-tänkande”. Som när LO-ledningen ville sparka granskande journalister från Aftonbladet. Eller som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vill sätta munkavle på Mats Knutson.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om journalistik, PR och politik.