Gästblogg: Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

Det är mitt i sommaren, en tid när vi alla förhoppningsvis har mer tid att njuta av våra intressen. I mitt fall  familjelivet med barn och barnbarn, trädgårdarna i Frankrike och Sverige, samt bluesmusiken som är min passion sedan tidiga tonåren. Det intresset delar jag med Magnus Mosén, en bluesälskare som liksom jag har en bakgrund som journalist. Sedan 2012 jobbar han som kommunikatör på Vellinge kommun med fokus på omvärldsbevakning, sociala medier och pressfrågor. På hans blueslista på Spotify finns i skrivande stund 1219 spår! I nedanstående gästblogg drar han intressanta paralleller mellan bluesens hårt styrda ”tolva” som samtidigt ger utrymme för gränslös improvisation och PR-kommunikation:

”Tell it like it is” – Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

I PR-Sverige finns det gott om självsäkra föreläsare och mer eller mindre självutnämnda gurus som alla har sin sanning, sin tvärsäkra spaning om hur vi idag – och inte minst i framtiden – borde jobba med PR och kommunikation för att nå maximal framgång, oavsett om man jobbar inom näringslivet eller, som jag, inom offentlig sektor.

Jag tycker själv att det ofta är ganska svårt att värdera alla budskap och klokheter men jag kan urskilja ett antal återkommande budskap och maximer som alla får mig att tänka på min stora passion: Blues.

Improvisation, snabbhet och lyhördhet är viktigare någonsin?

För inte alls speciellt länge sedan var allt som rörde kommunikation och PR betydligt lättare – i vissa avseenden.

Åtminstone är det så jag föreställer mig saken. Som PR-person hade jag för bara 15 år sedan förmodligen haft ett begränsat antal kanaler och plattformar att fokusera på. Kanaler och plattformar med auktoritet och obestridlig trovärdighet hos allmänheten. Här i södra Skåne kan vi nämna Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Arbetet (vars nedläggning journalistiken här nere fortfarande lider stort av, men det är en annan historia), Sveriges Radio och Sydnytt. Folk litade på medierna, och i den mån vissa inte gjorde det var möjligheterna att effektivt sprida motbilder tämligen begränsade.

Idag måste jag ta hänsyn till oräkneliga bloggare, twittrare och Facebookare som endast verkar har två saker gemensamt: De är till synes fullkomligt oberäkneliga och har stora möjligheter att göra sina röster hörda.

Detta ställer höga krav på allt som rör lyhördhet, improvisation och snabbhet. Tre ingredienser som av en ren händelse hör till ett bra bluesgitarrsolo.

Jag måste vara lyhörd gentemot min omgivning. Om den gitarrist jag jammar med spelar ett blixtsnabbt solo i G-dur på trettonde bandet och uppåt finns det ingen anledning för mig att göra samma sak.

Jag vill ju sticka ut, skilja mig från den kontext jag befinner mig i och väljer att spela ett coolt jazzigt solo runt tredje bandet. Kanske mixar jag den pentatoniska skalan med den mixolydiska, kanske lirar jag kaxiga oktaver, inspirerad av Wes Montgomery.

Oavsett vad. Jag måste lyssna på vad mina medmusikanter sysslar med, och jag måste, mer än något annat, få en känsla för vad min publik verkligen uppskattar och efterfrågar. Jag spelar inte för mig själv, utan i en dialog med andra.

(En bluesgitarrist som förstår denna princip mer än någon annan: Robben Ford.)

Detsamma gäller väl kommunikation? Mitt jobb handlar mer om att lyssna in och förstå människor, än att kommunicera ut och det handlar om att snabbt kunna improvisera och ändra färdriktning när förutsättningarna ändras över en dag en timme eller en minut. Därför är omvärldsbevakningen, både den långsiktiga och den som sker i absolut realtid, totalt avgörande för alla kommunikationsinsatser.  Vad tycker bloggare, Twittrare och andra om det vi förmedlar? Bör vi ändra något? Förtydliga? Bemöta? Eller kanske släppa det vi sysslar med helt och hållet och gå hem och öva på kammaren?

Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, höll i våras ett webbsänt föredrag för SKL:s räkning i vilket han bland annat diskuterade strategiernas och kommunikationsplanernas roll i modern kriskommunikation. Han presenterade ett flertal teorier, men den tes jag föll för var följande (och här tolkar jag fritt!):

Planer och strategier är fortfarande viktiga – men främst i ett rent terapeutiskt syfte.

Kommunikationsplanen är en struktur att luta sig emot, men som man i praktiken alltid måste frångå, därför vi inte längre kan planera våra kommunikationsinsatser. Vår förmåga att snabbt kunna lyssna in vad vår omvärld säger och att improvisera, att anpassa oss, är central.

Lär dig bluestolvan, själva formen, öva in en stor bag med licks och fraser. Lär dig spela allt i sömnen och i samtliga tonarter. Men bestäm dig inte i förväg för när du ska bränna av vilken ”räka”. Kontexten, det som är rätt för stunden, måste avgöra! Om det blir fel ibland? You bet!

Men alternativet, att in i det sista vänta tills vi har tagit på oss både livrem och hängslen, är otänkbart. Då har twitterstormen redan dragit förbi och du och din organisation står där med ett varumärke i ruiner som kan ta år att bygga upp igen.

Vår längtan efter det äkta

Transparens och öppenhet är sedan länge buzzwords, som används så ofta att jag inte är helt på det klara med vad som avses med dessa nobla begrepp. För mig som arbetar inom offentlig sektor och dagligen måste förhålla mig till offentlighetsprincipen känns transparens och öppenhet som en given del i vardagslunken. Att den offentliga sektorn överlag är för dålig på att utnyttja och lyfta fram offentlighetsprincipen – denna demokratiska stolthet – i sin kommunikation är en annan sak och förtjänar ett eget blogginlägg. Eller en avhandling.

Men jag tolkar detta med transparens och öppenhet som ännu ett uttryck för vår längtan efter det autentiska, det äkta. Vi vill inte känna oss lurade utan vill veta att det vi konsumerar är ”äkta” och ”på riktigt”. Ur ett PR-perspektiv innebär detta att du förvisso inte alltid måste berätta allt. Men det du berättar måste vara sant, på riktigt och äkta.

I en modern studiomiljö är möjligheterna oändliga. Det finns oräkneliga omtagningar, cirka en miljon instrument i datorn och autotuning som kan få dig att framstå som en trovärdig och kompetent artist. Fram tills dess att någon ber dig spela unplugged. Då ställs saken lite mer på sin spets. Är du den du utger dig för att vara i den produkt du säljer, eller i det budskap du för fram?

Med en tillräckligt stor marknadsföringsbudget tror jag att i realismens namn att man fortfarande kan komma mycket långt. Med ”smokes and mirrors”, träffsäker reklam och en del skitsnack kommer man fortfarande mycket långt.

Men – och nu är det helt okej att kalla mig drömsk idealist – du kan hamna i ett läge då du som representant för ett företag eller en organisation måste spela akustiskt. Utan playback. När den oförutsedda krisen är ett faktum.

Då måste du, som man brukar säga inom bluesen, Tell it like it is. Du måste berätta en historia som åtminstone upplevs som trovärdig, rimlig och äkta.

Det brukar kanske inte alltid vara upplyftande, roligt eller smickrande för stunden. Men du vinner kanske i längden. Du kanske kommer undan med skinnet i behåll.

Magnus Mosén